Det sägs redan i förordet och även något senare i boken. Schyman är en människa som varken jobbar med dåtid eller framtid, utan bara med nuet. Hon själv uttrycker det med orden: ”Jag har små backspeglar”. Därför menar författaren är det väl inte Gudrun själv som är den huvudsakliga källan till denna bok. Det blir en mycket god inblick i den politiska samtidshistorien ändå.

Det är en detaljrik bok som låter oss få följa med från Gudrun Schymans uppväxt på Kråkuddsvägen i området Näsby Park i Täby, med en alltmer alkoholiserad pappa, den tidiga flytten hemifrån, hur hon kommer in på Socialhögskolan och på kvällarna börjar engagera sig i en av tidningen Folket i Bilds lokalföreningar. Hur hon på dessa möten lär känna den man, Lasse Westman, som så småningom kom att bli far till hennes barn.

Det slår mig att den snabba flytten hemifrån påminner om den Anna Wahlgren (författare till Barnaboken) gjorde. Wahlgren flyttade vid 19 års ålder ihop med den 35 år äldre Lars Danius. Gudrun hade mött Martin.

Sambo, arbete och eget hus vid 17 års ålder. Med Martin levde Gudrun vuxenliv. Och så kom hon hemifrån

Men under hösten 1971 börjar relationen med Martin ta slut. Hon flyttar in till centrala Stockholm och med Lasse Westman börjar ett äventyrligt liv. Två år senare reser Gudrun och Lasse runt i Ghana, Gambia och Tchad. De filmar tillsammans med journalisten Björn Kumm för Sveriges Television. Det blir flera dokumentärer och barnprogram som visas i TV2. Lasse lär Gudrun att att ta upp ljud. Hon blir speaker i deras dokumentärfilmer.

1977 börjar hon längta ut på landet och de flyttar till ner till skånska Österlen. Hon börjar engagera sig i en avsomnad VPK-förening men fortsätter samtidigt att filma med Lasse. De gör filmer om det de tycker är viktigt, och när Gudrun äntligen blir gravid är det heller inget undantag.

Än idag minns jag detta dokumentära barnprogram om hennes sons tillblivelse. Jag högaktar henne för det, och hade faktiskt det i huvudet när jag första gången gick till valurnan. Gudrun framstår i de allra flesta fall som en ytterst mänsklig person, som det är mycket lätt att identifiera sig med. Inte minst i detta barnprogram. Och i förlängningen även i stora delar av denna bok.

1979 står Schyman som andranamn på VPK:s kommunlista, och blir partiets ersättare i Simrishamns kommunfullmäktige. På socialbyrån i Ystad, där hon börjar jobba efter föräldraledigheten, utarbetar hon helt nya oprövade metoder vid vårdnadstvister. Redan 1981 ringer partiets valberedning i Stockholm. Ville hon sitta med i partistyrelsen? Javisst! Och fyra år senare väljs hon in i partiets verkställande utskott.

1986 börjar Lasses och Gudruns relation knaka i fogarna. I Westmans film Älskar du mig? från 2004 samtalar de om sina år tillsammans och varför det gick som det gick. I filmen säger hon: ”Jag blir så upprörd över allt tassande, himlande, hummande och all förljugenhet. Kvinnor dör alltså, det är så. Och det är inga demonstrationer på gatorna, inga solidaritetshandlingar. Men för arbetarklassen, då jävlar kan vi gå ut och solidarisera oss och tycka det är självklart, även om vi själva inte tillhör hit eller dit. Men det här går in under huden, in i hjärtat och sängkammaren och då är det fanimig stopp”.

Året därpå flyttar hon till ett kollektiv i byns Ängsvik utanför Värmdö. Inför VPK:s kongress samma år hamnar Gudrun Schyman mer eller mindre ofrivilligt i strålkastarljuset, när partiets valberedning föreslår att man ska ha tre vice ordföranden. Svenska Dagbladet beskriver det som en maktstrid.

Fem år senare blir Gudrun till slut partiledare. Och det är fascinerande att följa hennes resa där, hur hon hanterar den alkoholism hon ärvt av sin far, när den till slut kommer till allmänhetens kännedom. Hur hennes väljare och partikamrater gång på gång förlåter henne tills hon elva år senare får problem med skatteavdrag. De flesta skulle inte komma på tanken att yrka på avdrag på över 180 000 kronor, skriver tidningarna, och det kanske man får hålla med om. Då faller hon från partiledarposten, och där avrundas också det mest intressanta med denna bok.

Men ändå. Jag fortsätter gilla Gudruns lyskraft långt efter att jag slagit igen pärmarna, för den skiner verkligen igenom i denna bok.

Similar Posts:

• Om amerikaner för européer
• Hemmafrun som dödade jämställdheten
• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• Hur man talar för sig
• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna

Maria Sveland börjar i hotbrevet hon fick som uppmanade henne att dra sig tillbaka från offentligheten, annars skulle hon bli mördad. Det är ett väldigt obehagligt brev, och boken igenom får vi via korta reflektioner döpta efter månaden de skrivits i ta del av vad som händer i Sveland efter att hon fått brevet. De turer psyket går igenom för att återhämta sig efter ett dödshot.

Men främst är detta en debattbok, som börjar i feminismens glada nittiotal, där till och med Göran Persson glatt kallade sig för feminist. Sedan kom ”Könskriget”, ett teveprogram som sändes 2005, som uppgav sig granska den feministiska rörelsen ROKS (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer), och som över en natt vände upp och ner på synen på feminister. Sveland går igenom precis hur vinklad denna produktion var, genom att intervjua de medverkande och se över tillvägagångssättet. Till exempel nämns uttalandet ”män är djur”, som Ireen von Wachenfeldt, dåvarande ordförande för ROKS, har fått äta upp sedan det yttrades, trots att det handlade om en recension av Valerie Solanas SCUM Manifestet, och alltså inte speglade ROKS värderingar.

Media fungerar ofta så. Saker sätts i ett visst sammanhang, några skribenter som syns och hörs mycket bekräftar detta sammanhang utan källkoll, och snabbt planteras bilden i folks medvetande. Plötsligt spelar det ingen roll längre hur det såg ut från början. Media har tagit uttalandet och satt det i sin egen kontext, och människor är sällan benägna att söka kunskap själva. Särskilt inte om uttalandet skulle bekräfta något de själva redan tycker är sanningen.

Tyckande och kännande: det är vad som står över kunnande idag. Internet skulle förmedla en uppsjö av visdom, vi hade chansen i våra händer att bli som uppslagsböcker allihop. Istället blev det tvärtom. En googling på jämställdhet leder till exempel snabbt till Pär Ströms sida, Ström som gjort ordet till sitt, trots att hans kamp snarare går ut på att kasta skit mot feminismen och berätta om hur synd det är om mannen än någon insatt kamp för allas lika rättigheter. Har du googlat något, vad som helst, och hamnat på flashback.org? Grattis, och lätt hänt. Det är hemmaklubben för misogyna män med mycket att säga så länge de får vara anonyma. Fastna inte här, du riskerar en förvrängd världsbild. Ett försvar av yttrandefriheten som betyder rätten att säga negerboll och kalla kvinnor för hora, inte så mycket annat. Jag har själv många gånger gjort misstaget att googla olika symptom för att se vilken sjukdom jag har. Jag får nästan alltid cancer. Så mycket för uppslagsboken.

Men Sveland kartlägger och granskar. Det visar sig till exempel att både Ström och Pelle Billing, en annan så kallad jämställdist, har både incestförespråkare och Behring Breivik-fans i sina falanger. Hatiska kommentarer får stå kvar i kommentarsfältet, trots att de tydligt leder till uppvigling. Inte sällan läggs de hatade personernas (ofta kvinnor) namn och adress ut, med en uppmaning att åka dit och ”ge henne kuk”. I korta koncisa kapitel avpolletterar Sveland fienden, påminner en förvirrad värld om vad ordet feminism egentligen betydde, och vem det är synd om. De misshandlade kvinnorna, eller männen som känner sig kränkta?

Varför går det inte att tala om mäns våld mot kvinnor utan att män känner sig sårade? Att hålla två tankar i huvudet samtidigt är livsviktigt för att utvecklas som människa, och genomgående i den här boken. Sveland berör även debatten om Julian Assange, där kvinnorna som anmälde fick ta mycket skit och misstroddes. Om vi ska återgå till medias hantering av viktiga debatter, så har #prataomdet-kampanjen, som kom i kölvattnet av detta, faktiskt något annorlunda över sig. Den mynnade ut i en bok, en turné och en bok till. Alltihop startat med en hashtag och en debattartikel i DN av Johanna Koljonen i december 2010, om gråzoner. Sexuella möten där allt inte gick rätt till. Inte nödvändigtvis våldtäkt, men ett klart steg över gränsen. En debatt som väckt mycket skitsnack den också, men som just genom att den fått utvecklas och fortleva förhoppningsvis kan fördjupa samtalet.

För det är just fördjupning som vi sällan når fram till idag. Det ska vara snabba debatter där den ena sidan måste stå i opposition mot den andra. Har man antifeminister med en helt egen agenda och världsbild på ena sidan, så måste därför feministerna stå på andra sidan. Som försvarare, men också som de som ”kritiseras”. Trots att all fakta står på deras sida. Klara, färdiga, gå!; – den som skriker högst vinner. Maria Sveland liknar det vid en debatt om huruvida jorden är rund eller platt. Den sida som förespråkar platthet kan alltid komma med påhittade argument som de grävt fram genom att förvanska statistik. Eller kanske bara en känsla? Jag går ju upprätt, jag har aldrig märkt av att jag trillar framåt; ergo måste jorden vara platt…

En intressant del att läsa om är turerna kring partiet Feministiskt Initiativ. Varför recenserade man hur Tiina Rosenberg såg ut, om Gudrun Schyman var tillräckligt kvinnlig, om hon egentligen gjorde detta för en välförtjänt comeback eller vad? Varför var granskningen av detta nystartade parti så hatisk och löjeväckande? När granskningen av Sverigedemokraterna totalt uteblev…

På samma sätt som Magnus Linton målar Maria Sveland upp hur de olika företeelserna och tendenserna korrelerar med varandra. Först när allting läggs samman kan vi se vad som lett fram till dagens klimat. Hur det kom sig att ordet ”feminist” plötsligt blev ett lika starkt skällsord som ”politiskt korrekt” och ”solidaritet”, alla ord som från början hade goda värden. Fast till skillnad från Lintons bok, som jag upplevde som svårläst och tungt akademisk, är Svelands bok tillgänglig för alla. Och alla borde onekligen läsa den. Det går snabbt och du lär dig mycket. Till exempel att det fanns en mansrörelse på sjuttiotalet som hette ”Befria mannen” och som inte alls sysslade med att prata ner feminismen, utan kunde kritisera mansrollen på samma gång som de kunde se hur priviligerade de själva var i samhället. Se där, två tankar i huvudet samtidigt! Något vi alla borde prova på, inte minst dagens journalister, som skapar vårt medieklimat och därigenom står för en stor del av upplysningen.

Similar Posts:

• Nätets mörka sida
• Samhällskritik som inte når fram
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Bitterheten, friheten och romantiken
• Bokmässefredagen i bilder

Visst, jag har också läst Susan Faludis Backlash, men det här är ju Sverige. Vi bombar inte abortkliniker och slår ihjäl läkare här. Vi utnämner inte feminister till häxor ute efter att skada den heliga Familjen. Det gör vi väl inte? Gör vi?

Nå, men om man sätter rubriker som ”Har du skilt dig – grattis!” (Mian Lodalen) och ”Tack, mamma och pappa, för att ni skilde er” (Mari Jungstedt), är man ändå inte lite ute just efter att provocera då? Nej, jag tror faktiskt inte att det är så enkelt.

Självklart är Happy, happy ett svar, en reaktion. Ett ifrågasättande. Den skrapar på ytan av vår liberala fernissa, vågar peta i några av de där ångestframkallande normerna vi helst vill låtsas att vi inte lever efter, de som ser skilsmässa som ett misslyckande.

Vi vill inte förenkla; självklart innebär en skilsmässa omtumlande och starka känslor av alla möjliga och omöjliga slag. Men bilden av skilsmässan har hittills varit så entydigt negativ att vi tycker att det behövs en ny bild. En motbild som tar upp de positiva delarna som en skilsmässa ofta medför. De berättelserna fattas oss, och därför vill vi ge dig den här boken. För verkligheten bakom alla beklagande olyckskorpars ord är nämligen så mycket mer än bara sorg, smärta och skuld. Verkligheten är betydligt mer komplex och motstridig. Bredvid sorgen finns glädjen, bakom smärtan finns njutningen, och ovanför skulden flyger friheten. De samsas alla om utrymmet, bråkar och diskuterar med varandra. Ena dagen upplever man stark eufori, andra dagen sorg som får en att gråta i timmar. Att känna båda är att vara människa.

Happy, happy handlar om allt detta och mer därtill. Den ger långt ifrån någon entydig bild, någon familjefientlig propaganda av oansvariga, egoistiska ”elitfeminister”, som somliga debattörer vill ge sken av. Och jag kan inte låta bli att undra: om ett gäng manliga kulturpersonligheter hade skrivit en bok om hur ont det gör när kärleken tar slut, när livet inte lever upp till egna och andras förväntningar, men att skilsmässan ändå lärde dem se nya möjligheter och inte minst bli bättre föräldrar – föräldrar som inte lägger all tid och energi på att försöka stå ut med varandra – hade det väckt samma ramaskri? Jag har väldigt, väldigt svårt att föreställa mig det.

Inte desto mindre skrattar jag gott åt redaktörerna Maria Svelands och Katarina Wennstams inledande lekfulla ”Och om någon undrar varför inga män medverkar vill vi gärna citera de medie- och tevechefer som på frågan om varför de har så få kvinnliga programledare och profiler svarat att de verkligen försökt men att det tyvärr var så svårt att hitta några som höll kvalitén.” Touché.

I Happy, happy har Sveland och Wennstam verkligen samlat tio personliga, roliga, sorgliga, tänkvärda och inspirerande berättelser av hög kvalitet. Förutom redaktörerna själva och ovan nämnda Lodalen och Jungstedt delar Pernilla Glaser, Maria-Pia Boëthius, Åsa Larsson, Gudrun Schyman, Helena von Zweigbergk och Mia Skäringer med sig av sina olika erfarenheter, som skilda vuxna, men också som skilsmässobarn.

Det handlar om kärlek, och det handlar en massa om sorg. Om att behöva berätta för mamma att man inte klarar det längre, om känslan av misslyckande, av saknad och förlusten av det som man drömt skulle vara hela livet. Men också om att komma ut på andra sidan, om att kunna vara glad för det man haft tillsammans, även om det faktiskt tog slut. Det finns något enormt befriande och tröstande i den insikten – att kärlek faktiskt inte är bortkastad, är ett misslyckande, bara för att den tar slut. Att man kan skiljas åt på bättre och sämre sätt. Att det faktiskt kan finnas nästintill lyckliga skilsmässor, och goda konsekvenser. Att det aldrig är enkelt, men att livet faktiskt går vidare.

Att det finns olika sätt att leva på, olika sätt att vara en bra förälder. Skulle till exempel föräldrar som håller ihop, ”för barnens skull”, för att allt annat anses vara ett misslyckande, för att de kanske helt enkelt inte vågar lita på att de klarar sig på egen hand – föräldrar som finns där rent fysiskt, men bråkar och mår dåligt – automatiskt vara bättre än föräldrar som finns där, men på varsitt håll? Föräldrar som kan se möjligheter, som vågar, som Jungstedt berättar om, medge att den här relationen har blivit destruktiv och vi, alla familjemedlemmar, förtjänar bättre? Allvarligt.

Få saker gör mig så förbannad som när konservativa krafter försöker utmåla moralism som moral, anser sig ha monopol på moral. Varför skulle det vara mer moraliskt att stanna i en relation där man är olycklig, oavsett skäl?

Wennstam citerar en bankman som berättar att den absolut vanligaste frågan han får av sina kunder är ”Har jag råd att skilja mig?” Mot Happy, happy kan man möjligen invända att de här framgångsrika, välartikulerade kvinnorna förmodligen har relativt sett goda förutsättningar att skiljas ”bra”. Det finns, hur krasst det än låter, en ekonomisk aspekt och om vi ska kunna undvika att låta barnen betala för föräldrarnas misstag krävs, som Schyman påpekar i sin text, ett samhälle med en viss ekonomisk solidaritet.

Det gör väl knappast alla de där stackars människorna som går hem från banken med svansen mellan benen, och fortsätter leva ihop med en människa de helst skulle lämna, till något moraliskt föredöme?

Similar Posts:

• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• Bitterheten, friheten och romantiken
• Skickligt om skilsmässa
• Någonting måste ju förändras
• Boken du helst vill slippa läsa

Antologin Lyckliga slut börjar med redaktören Susanna Alakoskis berättelse om sina egna och föräldrarnas förhållande. Om hennes mamma som ändå inskärpte ”du ska inte ta stryk”; ”Du behöver inte göra som jag har gjort”; ”Om du får en man som slår, lämna honom”.

Den slutar med gamla Signe, kvinnan som nyskilda radioproducenten Kerstin Wixe av en slump köper ett hus av och som levt ett helt liv i sin våldsamme och psykisk sjuke mans skugga. ”Tänk om man ändå hade kunnat skilja sig”, börjar Signes berättelse.

Lyckliga slut har underrubriken ”Sjutton berättelser om vardagsvåldet”. Det handlar om våld i nära relationer, men också om överfallsvåldtäkter och liknande, och det handlar om att faktiskt komma ur det, komma över det, leva med det. Kunna berätta om det.

Här finns ett drag av den där oerhört viktiga men ibland lite föraktade kvinnliga genren ”bekännelselitteratur”. Lyckliga slut vill ge ansikten åt våldet, så att vi ska kunna prata om det, kanske kunna förstå lite bättre och förändra. Med undantag av Wixes berättelse om Signe och en facktext av Viveka Enander och Carin Holmberg, forskare och författare till boken Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser, handlar alla bokens berättelser om just personliga erfarenheter av våld. Våld från föräldrar och mellan föräldrar, från långvariga partners och mer tillfälliga bekantskaper, från dem man trodde var vänner och från fullständiga främlingar.

Nästan alltid handlar det om mäns våld mot kvinnor, och alla som medverkar i boken är kvinnor. Alakoski efterlyser i sitt förord myntets andra sida – män som berättar om sina erfarenheter av våld, som kan sätta ansikten också på den sidan av saken – och Lyckliga slut har också fått en uppföljare med texter av män: Våld till vardags. Sjutton mäns berättelser. Alakoski skriver att hon i hela sitt liv bara träffat två kvinnor som aldrig utsatts för våld eller hot om våld och bara en som säger sig aldrig varit utsatt för någon form av sexuella trakasserier. Så ja, vad håller egentligen männen på med i allt detta? Jag vet faktiskt inte hur man ska kunna förstås det.

Trots det gemensamma ämnet är det ganska olika texter, dessa brutala erfarenheter med förhållandevis ”lyckliga slut”. Inte sällan handlar det om själva berättandet, om att kunna hantera den här plågsamma historien som är en del av min egen erfarenhet, av det som blivit jag. Hur gör man? Hur förstår man sig själv, förlåter sig själv, lägger skulden där den hör hemma? Maria Küchen, till exempel, skriver om när hon var nitton år på Gran Canaria, skriver en önskelista för att orka börja:

En önskelista.
Ja.
Jag vill ha sex med honom.
Bara med honom.
Och bara så länge jag själv vill det.
Efter ett tag vill jag att vi slutar.
Och jag vill inte ha sex med någon annan.
Inte med andra som jag inte väljer.
Så ser min önskelista ut.

Plötsligt slår det mig att alla nej man sagt faktiskt också har aspekten att man testar. Är det här en person som lyssnar på vad jag vill? Inte ens när man säger ja kan man ju känna sig helt säker. Ska man behöva tänka så? Jag mår illa.

Lyckliga slut är en stark samling texter. Och jo, det hjälper, det tröstar och inspirerar att så här coola kvinnor – förutom Alakoski och Küchen medverkar bland andra Birgitta Stenberg, Unni Drougge, Åsa Grennvall, Kristina Hultman, Lena Kallenberg och Gudrun Schyman – faktiskt varit med om så här mycket hemskt och överlevt och kan berätta om det. Det finns en styrka i det.

Ändå blir jag sittande med en klump i magen över de där männen som jag inte begriper. Jag vet uppriktigt talat inte riktigt hur vi ska kunna leva med att det ser ut så här?

Similar Posts:

• Män som slår – eller inte
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter
• Inspirerande, ja. Provokativt? Allvarligt?
• Coffee table-bok om orgasmer som berör
• ”Vi tar oss rätten att ligga med hela världen eller inte ha sex alls.”

I partiledarutfrågningen sa Lars Ohly att kvinnor kan använda sig av bröstpump och på det sättet inte behöva vara hemma så länge med sina barn. Hur får man män och kvinnor att vara hemma lika länge? Vänsterpartiet vill lagstifta för att utjämna skillnaderna mellan könen. Medan Fi vill gå direkt på lönerna; att få upp kvinnors löner är det enda sättet att få kvinnor och män att stanna hemma lika länge, hävdar Gudrun Schyman.

Få saker anses lika upprörande som lagstiftning som berör privatlivet. Mammarollen är omhuldad av myter och har ett nästintill religiöst Jungfru Maria-sken över sig. Att en kvinna som får barn själv väljer att stanna hemma med dem för att ”finna sig själv”, för att hon ”vill ta sig den här tiden”, är inte det ett fullkomligt naturligt val och upp till var och en?

Men kan ett samhällsproblem uttryckas så enkelt?

I Hemmafru 2.0 berättar Marina Nilsson via egna funderingar varvat med fakta från undersökningar och böcker i ämnet könsfördelning på hemmaplan, hur jämställdheten står och stampar, och hur vi den senaste tiden snarare hotar att gå bakåt istället för framåt om vi inte ser upp. I lättlästa roliga kapitel går hon igenom historien med nedslag i 50-tal, 70-tal och nutid. Hon pratar om den farliga hysterin en kvinna känner inför en stundande fest. Hur inredningsprogrammen i dagens teve påverkar hur vi dukar vårt bord. Hur kvinnor fortfarande är städslavarna i hushållen; även när de har ett annat jobb att sköta är det de som städar procentuellt mest.

Samtidigt ges vi fortfarande bilden av att den största lyckan är familj. Och hus. Nilsson tar även upp hur drömmen om huset föddes, och varför den idag inte fungerar lika bra som den gjorde på Per Albin Hanssons tid. För mig fungerar läsningen indirekt också punkterande även på andra drömmar. Romantiska komedier, som generellt sett främst uppskattas av kvinnor (däribland även mig), spär ytterligare på bilden av att en kvinna som inte funnit den rätte är en halv kvinna. Jag som kunde tycka att kvinnor var de klokare varelserna, eftersom de förstått att deltidsarbete är den enda vägen till sann lycka? När det sett ur relationen man-kvinna enbart bidrar till att öka klyftorna, förstärka bilden av mannen som familjeförsörjaren och kvinnan som den som föder barnen; och hur mycket har vi egentligen då rört oss sedan stenåldern?

Idag svänger trendpendeln snarare mot 50-tals-hemmafrun, än 70-talets barrikadkvinna som körde med engångsservis på festerna och minimal utpyntning av hemmet. Marina Nilsson ger oss dagens ungdom. Det bloggas om cupcakes och surdegsbröd, mat lagad från grunden, helst i fina 50-tals-outifts med förkläde och brödkaveln i högsta hugg. Vi går på kurs för att göra fina blomsterarrangemang, vi tar intryck av kronprinsessan Victorias bröllop till dukningen, vi följer inredningsprogram, matlagningsprogram, myser och har det hemtrevligt.

Individualismen, som idag totalt utklassar den kollektiva synen på samhället, styr svenskens resonemang. Varför ska jag inte få välja att vara hemma med barnen, om jag nu vill det? Tankegångar som inte bara får feminismen att gå kräftgång; det visar sig dessutom i undersökningar på olika plan att kvinnor inte alls blir lyckliga eller ens ”finner sig själva” genom att vara hemma och baka cupcakes. Snarare talas det om depressioner och utbrändhet, stressfenomen som i en förlängning ger bitterhet och skilsmässor. Trots att det alltså handlar om ett ”val som funkade bäst för vår familj”.

Att arbetsmarknaden effektivt stänger ute kvinnor, är något jag själv aldrig funderat över. Nilsson tar upp även detta. Hur kvinnor och män fungerar olika i jobbsituationen. Detaljer som att män genom militärtjänst och uppfostran uppmuntras att ta för sig mer och inte ta saker och ting personligt. Där kvinnor istället fokuserar på kamratskap på arbetsplatsen, att relationerna ska fungera, och uppfostrats i att inte hävda sig utan vara passiv och medgörlig. Vilket på en arbetsplats krasst leder till att hon hellre tyst tar skit, än säger ifrån.

Man skulle nästan vilja uppehålla sig längre i detta kapitel, som på sätt och vis fungerar som det ilskna slutstadiet, där kontentan av åren hemma med barnen visar upp sig i den krossade karriären och den uteblivna pensionen… Men kanske är det bra att detta resonemang fungerar som en liten teaser, som min hjärna ligger vaken och grubblar över in på småtimmarna, för att hysteriskt få ut ekvationen av mitt eget lilla liv.

För här räcker det ju inte att männen inte är bönder! De ska även vara bildade nog att förstå, att jag inte tänker ge upp min person och mina framtida besparingar för ett radhus i en kranskommun. Och därmed redo att ta ett steg tillbaka från sin karriär, för att även mitt liv ska se drägligt ut, både nu och i 80-årsåldern… Drömmen om familjen är nog fin. Men vansklig för kvinnor att upphöja över allt annat. Vilket som vi ser fortfarande uppmuntras, hur långt ifrån 50-talet vi än har kommit.

Jag skulle vilja utnämna den här boken till en av de viktigaste böckerna just nu. Den sticker hål på bilden av vårt samhälle som jämställt, och den gör det på ett mycket pedagogiskt, rakt, roligt och upprörande vis.

Similar Posts:

• Rösträtt, nej tack!
• Hur är män och kvinnor egentligen?
• Vem ska trösta mannen?
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Girls rule the school

Jag önskar att de amerikaner som på tv frågar ”Why do they hate us?” med gråten i halsen fick läsa den här boken. Så skulle de förstå vilka värderingar som får alla européer att åtminstone någon gång utbrista ”sjukt” och syfta på USA. Som att dödsstraff kan vara ok men inte aborter. Eller att det är en rättighet att äga skjutvapen men förkastligt att lära ut evolutionsteori i skolan. Den gråtande amerikanen skulle inse att om vi européer – som trots allt slukar amerikansk kultur – är skeptiska så är det inte konstigt att Usama vill spränga hans kontinent i luften.

Jag önskar att alla moderater fick läsa den här boken. Så skulle de förstå att det inte går att sänka skatten hur mycket som helst bara för att den är låg i USA. Det finns 15 miljoner fattiga där som inte har mat för dagen, men lite mat får de tack vare soppkök drivna av frivilliga medborgare. Idag arbetar 44 % av amerikanerna frivilligt för att hjälpa barn, gamla eller fattiga på något vis. Finns den sortens medmänsklighet i Sverige kanske? Här vill ju folk knappt hjälpa och vårda andra mot betalning. Därför behöver vi vårt välfärdssystem. När de läst färdigt skulle kanske moderaterna istället vilja apa efter de amerikanska skattereglerna för välgörenhet och bidrag – alla bidrag är fullt avdragsgilla.

Jag önskar att alla USA-anhängare som tycker det är fel att generalisera fick läsa den här boken. Så skulle de se att det faktiskt finns gemensamma värderingar som håller ihop landet. Som patriotism och individualism och framgångsdyrkan. Eller gudstro och fotboll som spelas med händerna. USA-anhängarna skulle förstå att kommentaren ”det finns alla sorter” är lika relevant som ”jag tycker om jordgubbar”.

Jag önskar att pojkarna och flickorna i Ung Vänster fick läsa den här boken. Så skulle de förstå att det inte finns någon andledning att ogilla eller kalla amerikaner dumma. De hatar också sina politiker. De hatar dem så mycket att de inte ens ids rösta. Presidenten får visserligen folkets stöd så fort han startar krig men det är mest utav sympati för de stridande och deras familjer. Insikten att alla länder med statusen supermakt skulle använda sig av sin militära styrka, i tid och otid, skulle kanske också träffa pojkarna och flickorna.

Jag önskar att Staffan Ekendahl lärde sig att det finns vita ghetton också. Dessutom borde han trots sin svenskhet veta att svenskar inte alls är särskilt snabba att förlåta en syndare och att amerikanernas villighet att erkänna polisvåldets existens inte betyder att det är mer utbrett i USA än i Sverige. Hade han tagit reda på lite om Eminems bakgrund och släppt sin egen patriotism innan han skrev boken skulle den blivit perfekt.

Similar Posts:

• Fakta istället för syndabockar
• Terrordåden i USA – vems är felet?
• En rak vänster mot Bush
• The statue of bigotry
• Hemmafrun som dödade jämställdheten

Vi får analyser av tal av mer lyckade talare som Bill Clinton och Gudrun Schyman. Vad var det som fungerade, och varför? Vilken skillnad gjorde olika media, och vad fungerar för olika publiker? Hur klarade exempelvis Clinton av att (nästan) slingra sig undan från anklagelserna om att ha haft sex med Monica Lewinsky? I sin helhet var det ett retorisk mästerstycke, som Hägg beskriver för oss.

Hägg ger sig också i kast med att försöka svara på sådana frågor som hur man tacklar en ointresserad, direkt fientlig eller överlägsen publik. Eller hur man möter både en underlägsen och överlägsen debattmotståndare. Det är allt från hederliga och raka argument till fula knep som lärs ut.

Men vi får också läsa om de retoriska tabbarna, som Bosse Ringholm mindre lyckade framträdande då regeringen skulle sparka Riksrevisionsverkets chef Ahlenius. Om och om igen upprepade Ringholm samma påstående, oavsett fråga, oavsett att publiken (journalister) började fnissa mot monotonin och den uppenbara oförmågan att svara på frågor. Eller den talande tystnad som uppstod då Birgit Friggebo ville att ett auditorium skulle sjunga ”We shall overcome” – vilket ingen av dem ville.

Boken är inte fullt lika intressant som Häggs föregående bok på temat. Till viss del handlar det sannolikt om att temat är detsamma, och därmed också lärdomarna. Har man alltså läst den förra boken så är det inga enorma nyheter som Hägg nu förmedlar. Fokuseringen på en rad exempel gör råden från Praktisk retorik i och för sig mer handfast, men samtidigt är den här boken något stelare än föregångaren. Ett utmärkt komplement alltså, som nog även fungerar bra på egen hand för de som inte läst Praktisk retorik.

Similar Posts:

• Världens mest spännande organisation?
• Personliga retoriska råd
• Torrt men givande om svenska politiker i talarstolen
• Det politiska spelet
• Om ett annat val

Men så lugnar jag ner mig och läser skildringen på nytt, och nu framträder delvis en annan bild. För Lisa är verkligen inget lyckligt rikemansbarn. När hon är tolv skiljer sig föräldrarna och hennes mammas nya pojkvän kysser henne så att hon ”långt ner i halsen kände den sträva äckliga gubbtungan”. Som om inte detta är nog blir hon efter en spritorgie i en sommarstuga brutalt våldtagen av tre tonårskillar. Därifrån är vägen utför given: Oönskad (föräldrarna överger henne) och oförstådd, utan någon att anförtro sig åt, hamnar hon först i olika kriminella gäng och fosterhem, får en stunds andrum och lycka med Torsten som gör henne med barn för att sedan överge henne, medan hon i sin tur överger barnet för ett hektiskt liv på olika strippklubbar.

Det prasslade lite när han la sig på de ljusblå papperslakanen. Jag slöt ögonen dels för att slippa se honom, dels för att få honom att tro att jag faktiskt njöt av det jag gjorde. Samtidigt var jag på helspänn efter minsta ljud, minsta lilla vindpust, ifall han skulle göra nya försök att ta på min kropp. Men han skötte sig och kom redan när jag satte på gummit. – Nää vad synd , sa jag allvarligt. – Men jag skulle väl få två utlösningar? Jag tittade på honom med uppriktig häpnad, så dum kunde väl ingen vara. – Nej för 400 är det lite franskt i början och sedan samlag, en utlösning, svarade jag honom kort och korrekt. – Jävla lurendrejeri, spottade han fram.

Vid ett annat tillfälle berättar Lisa om torsken som drömmer om att träffa henne och hennes dotter samtidigt. Hon blir av förståliga skäl ursinnig och kastar ut honom och berättar i sin tur om vad hon drömmer om: ”Att göra en utdragen kastrering av honom med slött rakblad, där den stora finalen antagligen skulle avslutas med att jag tryckte ner kuken i halsen på honom så att han sakta kvävdes, att jag tvingade honom att svälja sin egen lem.”

Det är som ett evigt ställningskrig, där båda parter bara tar för sig: hon av hans pengar och han av hennes kropp, utan minsta förståelse för motparten och dennes behov och känslor och utan att ge något av sig själva i gengäld. Och som i så många andra krig finns det inga vinnare bara förlorare.

Det är en alltigenom mörk skildring. Ljuspunkterna är få och humorn saknas nästan helt. Bara vid ett par tillfällen glimtar det till: som när Lisa och en väninna på en av strippklubbarna fyller inköpta trosor med räkor i plastpåse, låter de skaldjursfyllda trosorna hänga ute en vecka för att få den rätta ”bordellukten” och sedan säljer dem dyrt till förtjusta kunder. Eller när Lisa beskriver en snabbis med orden ”juck, juck och en suck”. Då blir jag som ”fula ord”-forskare riktigt upplivad.

Om innehållet går att diskutera är det ingen diskussion om annat än att Louise Eek är en skicklig berättare och stilist. Att hon är debutant märks inte, det är en driven författare som för pennan. Varje mening är väl utmejslad och genomtänkt och mycket i texten skulle platsa som lösryckta aforismer. Trots att det säkert skrivits hundratals innehållsmässigt liknande romaner och faktaskildringar är de inte många som når upp till Louise Eeks stilmässiga och berättartekniska standard.

Slutet blir trots allt lyckligt. För efter att ha överlevt hundra dagar på sjukhus med sex bukoperationer mot cancer, ordnar Louise Eek, alias Lisa, alias Titti, alias Jackie upp sitt liv och försörjer sig idag som föredragshållare och frilansjournalist.

Similar Posts:

• Olika som bär
• Lisa med is
• Är blått en kill-färg?
• Meningslös cynism
• Att stjäla ett barn