Nu är det femton år senare och bokens jag, Olivia, återvänder till gruppen och platsen där den upplöstes för att fira Renées fyrtioårsdag. De är vuxna nu, de flesta har bildat – och eventuellt upplöst – familj, har ordnade och kanske tråkiga liv och det är mycket lite som behövs för att något nytt ska sätta igång, något som har sina rötter i det förgångna. Det som påbörjades men inte fick något riktigt slut pockar på att nå sitt mål.

Gertrud Hellbrand lyckas med att sätta stämningen direkt och få till en känsla av obönhörlighet, såväl i skildringen av dået, som ju inte kan få något annat slut, som nuet. Samtidigt finns det ändå en osäkerhet i var det hela kommer att landa – det är ödesmättat men vems öde är det som kommer att beseglas? Och hur?

Dynamiken har bestått, laddningen, magnetismen. Samtidigt som det finns andra erfarenheter och andra reflektioner att jämföra med och ta spjärn mot. Jag tycker mycket om hur tidsplanen flätas samman, hur direkt och oreflekterat går över i analys för att sedan försvinna tillbaka igen. Hur mycket händelserna faktiskt påverkat de inblandade och hur de femton mellanvarande åren fylls i, samtidigt som jag vill veta ännu mer och stanna kvar ännu längre i berättelsen.

Det finns många beröringspunkter med Donna Tartts debutroman Den hemliga historien men jag tycker inte att det känns som otillbörligt efterapande – den där drömmen om att tillhöra en grupp som särskiljer sig är stark hos många och särskilt i slutet av den första ungdomen. Längtan efter något större, en annan princip. I stället finns likheterna och parallellerna där som ett ytterligare lager av referensramar – relationer, platser, resor…

Här är dock sinnligheten och erotiken överordnad det intellektuella och just de scenerna tecknas närmast mästerligt. Det är så lätt att det låter fånigt, eller vulgärt, eller kliniskt – att skildra sex är en balansgång och i det här fallet hade hela romanen kunnat tippa över men så sker alltså inte.

Innanför ett av årets vackraste bokomslag, signerat Elina Grandin, utspelar sig en suggestiv, obehaglig och vacker historia, för min del årets hittills bästa bok.

Similar Posts:

• Vacklande debut
• En stilla förtrollning
• Kallt som i informationssamhället
• Radikal ärlighet, spänning och anarki
• För mycket av det goda

Den här boken rör sig kring de temana, men handlar också om medial synlighet, om konst, om internet och avstånd, om gränser och kontroll. Det samhälle som porträtteras är vårt, vridet bara en aningens aning, och i det lever människor så oförmögna att nå tillfredsställelse och förändring att de betalar för att bli utsatta för olika övergrepp. På så sätt får de i alla fall kontroll över det egna lidandet och den egna utsattheten. De som utför övergreppen – scenarierna – är en samling unga övermänniskor, dyrkade nästan som gudar, kalla, liksom upphöjda, utan intresse av att delta i ett vanligt samhällsliv men med en slags tomhet också i sina liv, inte heller de känner att de passar in. Man kan se det som att de genom sina handlingar tar makten, men å andra sidan utför de allting på befallning, och ansvaret faller bortom dem. På ett paradoxalt sätt är det i slutändan de som blir utnyttjade.

Historien berättas inte som ett rakt skeende, utan boken gör istället nedslag i olika personers liv och skildrar enskilda händelseförlopp. Det är aldrig frågan om att lära känna någon eller ens förstå deras motiv, personerna bibehåller hela tiden sin distans. Liksom författaren, som ställer upp sina glasklara scenarier framför läsaren och liksom visar fram dem som faktum, så här är det, men utan att kommentera eller peka klart i någon riktning. Det finns ingen självklar tolkning, ingen ”det-här-vill-boken-säga”-devis att redovisa. Det lämnar kvar en störande känsla, som läsare vill man ha ett facit som man inte får. Jag vet inte heller riktigt vad jag ska tycka om boken. Den är ruggigt bra skriven, språket klart och kallt precis som människorna och scenarierna. Den stör, och den skrämmer med sin kyla, men den behåller sin distans.

Similar Posts:

• Vacklande debut
• Helgon och kroppar
• Evigt motstånd och uppror
• Shakespeare intoxicated
• Valerie’s Chest

Jag säger inte att det är det som är problemet med "Vinthunden", utan mer att det är något som kanske följer av den osäkerhet man känner som debuterande författare. Jag tycker att Vinthunden är en helt OK bok och inte så mycket mer. Inget världsomvälvande, men absolut heller inte dålig. Om man ska vara småsint kan man säga att man får väldigt lite text för pengarna. Boken är skriven på det där trendiga sättet med bara ett par meningar på en del sidor. Om man vill vara elak kan man säga att det är ju ett sätt att få lite idéer att räcka längre.

Men jag vet inte om det är det heller som är problemet. Kanske är ett av problemen att jag inte ställer upp på Hellbrands världsbild. Jag tycker inte att alla män är tokonda, luktar illa och vill rövknulla allt de ser. Jag ser inte män som lägre stående varelser som härskar genom våld. Samhället är ojämlikt, ja, men alla män är inte potentiella våldtäktsmän som chattar på internet om att sätta på små flickor. Gärna binda dem också.

Det är liksom inte min erfarenhet riktigt.

Det är klart att man inte behöver ställa upp på en författares världsbild för att gilla boken, men när det oproportioneliga manshatet är såhär flagrant blir jag mest trött.

Get over it, liksom.

Det här är på många sätt en typisk debutroman av en kvinnlig författare. Det handlar om en ung kvinna som mår dåligt och skär sig och är destruktiv och försätter sig själv i väldigt onödigt jobbiga situationer där hon blir våldtagen osv. Det känns inte särskilt originell, eller ens särskilt angeläget. Det har gjorts förr. Många gånger.

Men för att vara en debutroman, om man utgår från att författaren inte riktigt hittat hem osv…om man använder den sk debutantskalan.

Då är "Vinthunden" klart godkänd. Definitivt. Och även klart bättre än en hel del annat. Det finns uppenbarligen talang. Kanske nästa bok blir mer helgjuten. Jag hoppas på det.

Similar Posts:

• Kallt som i informationssamhället
• Suggestiv sinnlighet
• Svindlande briljant debut
• En utsökt spansk debut
• ”Denna fantastiska debut är fullständigt övertygande i sin tonsäkerhet [...]”