I en rumänsk stad under tidigt 1900-tal utspelar sig episoder ur huvudpersonens barndom. Miljöerna och tingen han upplever är i sig inte märkvärdiga. Han besöker några bekantas bostad, en marknadsplats, privata och offentliga miljöer i allmänhet. Saken är hur han upplever dem, och med vilken styrka. Han får syn på en ring:

Fåglarnas, djurens och blommornas enastående maskeradutstyrslar, som alla är ämnade att spela en sexuell roll, paradisfågelns stiliserade, ultramoderna stjärt, påfågelns oxiderade fjädrar, petunians hysteriskt finådrade kronblad, apornas osannolikt blå pungar – allt detta är bara bleka ansatser till sexuell utsmyckning bredvid den svindlande zigenarringen. Den var ett storartat bleckföremål, utsökt, grotesk och ful. Framför allt ful: den attackerade kärleken i dess mörkaste regioner, i fundamentet. Den var ett sannskyldigt sexuellt skrik.

Barnets oavtrubbade blick på världen sammanvävs med en neurotikers följdriktiga impulsivitet till en katalog av känslofyrverkerier och gungande existentiella orosmoment. Allt med förbluffande språklig slagkraft. En leråkers varma, degiga sörja, väta och råa lukt är så inbjudande att berättarjaget kliver ut i den och upplever sig vara ett med den. Han har spirat ur den och måste hänge sig. Som högsta önskan drömmer han om ett brinnande vaxkabinett, att få se hur figurerna smälter och de vackra gula benen långsamt förvrids. Sammansatta fantasier som att ”i denna atmosfär fylld av blodluft och berusande doft spelar en blek ung man just de sista ackorden i en förtvivlad melodi på orgel” berör honom det yttersta.

Han kallar dem anfallen, dessa omvälvande, knappt uthärdliga upplevelser. Som om han levde i ett ständigt lotteri av plötsliga reaktioner på omgivningen. Ena stunden laddar han sig med melankoli genom att stryka en rasp över kinden – ”till ingen nytta… det fanns ingenting att förstå” – andra stunden blir upptäckten av ett dammigt utrymme under en teaterscen hans livs mening.

Ändå handlar det inte om vansinne. Blechers framställning visar hur lager av upplevelser ryms i tingen just utan egentlig galenskap. Aliide, Aliide kunde här vara en rimlig svensk erinran om intryckens ohejdbarhet. Även Ögats historia är mer lik än till exempel något av Kafka; det extatiska sökandet överordnar sig helt bristen på sammanhang och begriplighet.

Det rör sig alltså om en ung mans intryck av omvärlden – festligare än så låter det inte. Som Herta Müller skriver i (det annars ganska torftiga) efterordet lever huvudpersonen med tingen så som man bara kan leva med människor. Genom detta frammanas en egendomlig slags erotik, ett opålitligt spänningsfält i vilken all omgivning börjar blixtra av personlighetsdrag.

Müller pekar också på hur antisemitiska strömningar i Rumänien, både dåtida och nutida, stått i vägen för Blechers rättmätiga genomslag i litteraturen. Över detta kan bara sorg konstateras, tillsammans med jublet över äntligen en svensk utgåva.

Similar Posts:

• En förtryckets poetik
• När det är omöjligt att acceptera rådande villkor
• Diktaturens sönderslagna poesi
• ”Rasa mot att ljuset dör!”
• Bra beståndsdelar ger inte alltid en bra helhet

Förläggaren Bonnier påstår i reklamtexten att Duras kärlek trotsar "omvärldens traditioner". Så är det inte alls. Ämnet är känsligt. Av någon outgrundlig moralism ljuger förlaget. Kärleken som Barnet (Duras’ alter ego) upplever var en del av kulturmönstret i franska Indokina. Duras kärlek och hennes berättelse visar att ej endast kinesiska traditioner utan också Barnets mor accepterar förbindelsen mellan Barnet och Kinesen med den "gyllene färgen, rösten, det rädda hjärtat". Rasism är ett begrepp som icke existerar i denna värld, i denna utomordentligt välskrivna roman om tolerans och kärlek. Barnet och Kinesen älskar i dödens närhet, obetingat och totalt, fysiskt och psykiskt. Kvidandet under samlaget, skriket vid orgasmen, glädjen och plågan att dö denna "lilla död" har inget gemensamt med Martin Heideggers dödsvara eller med Sigmund Freuds dödslängtan (båda troligen obekanta med sexuell extas), utan kan, från västerländsk horisont sedd, snarare knytas till traditionen från tyska romantiker som Novalis, Heinrich von Kleist och sexualmystikern Georges Bataille. Vad skiljer öst från väst när det gäller knullandets estetik?

Barnet och Älskaren från norra Kina når ett tillstånd där Jaget förintas, förgörs, dör för att återuppstå: den goda orgasmen skapar nytt liv. Duras skriver:

Smärtan tränger in i barnets kropp. Den är först stark. Sedan fruktansvärd. Sedan motsägelsefull. Som ingenting annat. Ingenting: det är först när smärtan blivit outhärdlig som den börjar försvinna.

Barnet ger kroppens kärlek också till sin yngre bror och till den jämnårige Thanh. Barnets familj går långsamt under sedan fadern dött. Modern, Barnet och den yngre brodern terroriseras av den äldre brodern, opiummissbrukaren. Modern ger upp. Endast Barnet förmår skydda sig mot den mentala koma som utestänger de andra familjemedlemmarna från omvärlden. Denna acceptans av det individuella ödet är endast möjlig i toleranta samhällen. Dualismen mellan familjens självutplåning och Barnets erotiska upplevelser, hennes sexualitet, hennes behov av en annan människas kropp, ger Duras berättelse styrka: moderns och den äldre broderns andliga misär ger Barnets/Flickans/Duras’ kärlek till Kinesen intensitet och mentalt djup och ger henne styrka att dela med sig av sin förbjudna sexualitet även till den yngre brodern och till Thanh.

Bortom konventioner och lagfäst samhällsmoralism skriver Marguerita Duras om kärlekens mystik. Duras berättar om osårbar kärlek. Det är modigt och det är storslaget.

Similar Posts:

• Intelligens går inte att lita på
• Fragment av stora frågor
• Min uppgörelse med Duras
• Text, tristess och Campari
• Duras gör minnet till en mötesplats

Förstås är detta inte vad man vanligen kallar "erotik" i litteraturen (det är förresten en modig underdrift av Vertigo att kalla bokens ifråga serie för "erotiska klassiker"), ordet har helt enkelt en för stor klang av mysighet. Och än mindre har detta något att göra med mekanisk Hollywoodporr. Ögats historia är psyket och ångesten och verket av en man som studerade till präst men tappade tron. Det är viljan att besvärja något oöverskådligt och det är försöket att bearbeta något jävligt otäckt genom att stångas riktigt hårt med det. Att Simone och berättaren i princip har 0.001 personlighetsdrag utanför sexualiteten känns egentligen naturligt när man tänker på det: de är bara verktyg, marionettdockor att uttrycka vad författaren måste få ur sig. Nästan mer levande än skyltdockorna till huvudpersoner är till exempel symbolerna i bokens egen groteska runda treenighet, ögat, ägget och testikeln. Bataille befann sig under tjugotalet i ett mentalt krisartat tillstånd för vilket han sökte hjälp, och skrivandet av boken lär har varit en del i den terapeutiska processen. Låt oss säga att det kan tänkas.

I det självbiografiska kapitlet "Hågkomster" berättar författaren om hur olika verkliga minnen kan kopplas till bokens innehåll. Dessa minnen når honom inte längre, skriver han avslutningsvis, han har helt enkelt trubbats av inför dem, och "endast deformerade och oigenkännliga kan de åter få liv; de har då under loppet av deformeringen fått en obscen innebörd". Precis som sådana minnen kan boken få stanna hos läsaren. För någon egentlig historia har varken ögat eller något annat i Ögats historia alls, men som ett beskt adrenalin att spara i något latent utrymme kunde boken fungera. Ja, så ska den kanske verka, som lösryckta minnen som plötsligt bara kommer över en. Att man, på tisdageftermiddagen stående halvt nedsövd i grottekvarnen, skulle drabbas av scenen där en ögonglob möter berättarens blick från Simones inre. Innerst inne hoppas jag verkligen att det är så.

Similar Posts:

• Pornografin i klassrummet
• Duras om barnets rätt till sexualitet
• ”Sedan länge plågades jag av en längtan att begå en absurd handling på en helt okänd plats … ”
• Hormonell magi
• Det som är boskap i andra…