Det är en dag av väntan och förberedelser och i viss mån besvärjelser men också av vardagliga göromål som bryts av en omskakande händelse på stan. En enda dag som vecklar ut sig till större delen av ett liv.

Hon är en författare som inte kan skriva men oupphörligt formulerar sig och maken är en konstnären som måste anpassa sina verk efter vad som går att sälja efter att ha blivit av med sin tjänst vid universitetet.

Det är detaljerat och specifikt i det nära men samtidigt vagt vad gäller de större sammanhangen. Tiden är nu eller några år framåt. Pandemin har haft en andra allvarlig våg, Kiev är på väg att falla och samhället har blivit hårdare, staten totalitär.

Hyresvärden tycks vara försvunnen och den äldste sonen i familjen likaså, eller håller sig undan. Han har hört till de protesterande aktivisternas yttre krets men var han befinner sig nu, såväl fysiskt som ideologiskt, är oklart.

Det är så dystopier blir som mest skrämmande, när de ligger nära i tid och nära i verklighetsbeskrivning. När det som skaver i samtiden bara behöver skruvas ett halvt varv för att det ska visa sig vart det är på väg. När reglerna och överenskommelserna om samhället inte längre håller. När en rutinoperation inte längre ligger inom det möjligas gräns av ekonomiska skäl, när polisen fyller en med fruktan.

Obehaget i texten kryper in i mig som läsare och jag känner oron och osäkerheten, värjer mig mot faran i det stora och det lilla. För det är inte så avlägset längre. Det är det här som pågår och jag vill inte dit.

Similar Posts:

• Undantagstillstånd
• Något är ruttet i staden Malmö
• Rapport från raketostens årtionde
• Obehagligt nära
• Sensuella Sirener

Så här sammanfattas handlingen i bokens baksidestext:

Den karismatiske prästen Gunnar Bohr överlever en fartygskatastrof och blir hjälteförklarad efter att ha räddat livet på en känd medpassagerare. När han tackar ja till att skriva en bok om händelsen ber han sin son, litteraturforskaren Henrik, om hjälp.

Henrik har nyligen återvänt hem efter en vistelse i USA tillsammans med sin sambo Lotte. Efter ett sent missfall kämpar de båda med att få tillvaron att hålla ihop. Framför allt Lotte känner sig alltmer pressad av sitt arbete som läkare på en akutmottagning. När Henrik möter den betydligt yngre Vanja drabbas han av en förälskelse som gör honom beredd att sätta sitt liv med Lotte på spel. Samtidigt utvecklas hans arbete med boken allt mer till en kraftmätning mellan faderns berättelse och hans eget sökande efter sanningen.

Det är så fantastiskt att ha hittat ännu en svensk favoritförfattare som lyckas med det där som är så svårt, att få ganska underliga förhållanden att verka vardagligt igenkänningsskapande fast sen ändå lidelsefullt outgrundliga ändå. Och hela tiden har jag ingen aning om hur det ska gå. Som när Henrik skickas iväg till en ”naprapat” av sin fru.

Fyra personer fanns redan inne i rummet. Tre kvinnor och en man. Alla låg på mage på en brits och andades tungt och ljudligt och på golvet bredvid mannen låg en vit pudel.
”Jag hoppas att du inte är allergisk”, sa John och nickade mot hunden.
”Nejdå, det går bra”, sa Henrik samtidigt som han insåg att en fejkad hundallergi förstås varit en utmärkt ursäkt för att få lämna rummet.
”Strålande”, sa John och gav honom en klapp på ena axeln. ”Sitt här och slappna av bara så kommer jag om ett ögonblick.” Henrik satt med ryggen vänd mot de andra och anade hur John rörde sig mellan britsarna. Efter en stund hörde han en utdragen suck och därefter ett lätt stönande. Inte ett plågat stönande, utan snarare en suck av välbehag. Lite grann som … Han vände på huvudet och såg hur kvinnan på britsen närmast honom hade skjutit upp stjärten samtidigt som stönandet tilltog i styrka. En våg av obehag sköljde genom honom. Vad var det som pågick?
”Sådärja.” John stod framför honom igen.

Jag vet inte hur ni brukar gå till naprapaten men för mig var den här scenen mycket förvånande och underhållande. Precis som det mesta i den här fantastiska romanen jag är glad att jag har hittat. Det är så behagligt att kunna luta sig tillbaka och säkert veta att författaren är smartare än en själv.

Similar Posts:

• De klichéer vi är
• Obehagligt nära
• Det som växer från väst
• Klaustrofobiskt om gränslandet mellan barn och tonår
• En nagelbitare i svenska fjällen

”För att du måste”, hade en av läkarna sagt när Lotte frågat hur hon skulle orka att föda fram ett barn som dött. ”För att det inte finns något val.”

Av allt som sagts var de här orden de enda som dröjt sig kvar. Kanske för att de i all sin avskalade saklighet också bar på en tröst. Människor orkade för att de var tvungna. Det var bara innan det hänt som man trodde det var omöjligt.

Sirener är boken som gav mig läslusten tillbaka. Sen jag och min sambo sen 10 år tillbaka separerade har jag inte haft någon aptit på varken mat eller böcker. Jag har ätit för att jag varit tvungen. Jag har försökt läsa för att inte känna mig lika ensam. Sirener är den första boken på flera månader som jag verkligen längtat efter att fortsätta läsa när jobb, tvätt, besök i mataffären, ångest, sjukdom stått mellan mig och dessa 307 sidor stillsam briljans.

Henrik, bokens huvudkaraktär, skriver sin avhandling om Richard Yates. Pappan Gunnar skriver manuset till boken om den självupplevda fartygskatastrofen han överlevt. Studenten Vanja skriver sin uppsats om Carson McCullers.

Klara har läst till diakon och firas i sin frånvaro på en vigningsfest där mamma Marianne dricker för mycket enligt Henrik men helt inom spannet för det normala enligt Gunnar. Marianne, som presenteras som en oerhört läsande person, ställer sig positiv till Klaras flickvän medan Gunnar, präst/patriark, tycker att Klaras ”vän” skämmer ut alla genom att inte bära skor.

Familjedramat är otroligt välskrivet och de litterära undertonerna är inte bara underhållande för boknördar utan symboliska och tankeväckande. Tänk Robert Harris Spökskrivaren kombinerat med valfri Linn Ullman-roman på dejt med Helena von Zweigbergk-doftande skilsmässoroman. Det gör bitvis ont att läsa men blir aldrig frossande i hemskheter för hemskheternas skull.

Dialogerna mellan Henrik och sambon Lotte är fantastiska. Allt som det sörjande och krackelerande paret säger till varandra får en ny betydelse. Ingen säger vad de menar, förmodligen för att de inte vet. Att kalla Colleen McCulloughs Törnfåglarna för ”populärkultur” blir ett hån vasst som en kniv. Att drömma om en resa till Kroatien blir en anklagelse. Gabriella Ahlström skildrar förhållandets förfall på ett sätt som både placerar mig i det, där jag känner det som de inblandade gör, men också utanför det, där alla samtal runt det enda samtal de egentligen borde ha gör väldigt ont i mig samtidigt som det är intressant att försöka jämföra med hur jag själv pratar förbi mina egna känslor och tankar när något är för jobbigt.

Fartygskatastrofen, missfallet, den Lucinda Williamska affären med den yngre studenten; alla var för sig ämnen som inte är originella på något sätt, men tillsammans och på det sätt som Ahlström behandlar dem är de otroligt bra. De klichéer vi är och ser i vår omgivning, de klichéefyllda saker vi gör mot varandra och sen skapar narrativ kring för att orka med oss själva. Detta är teman som Ahlström fyller sin intressanta berättelse med. Vad säger vi till oss själva och andra för att förstå, fly eller förneka de känslor vi känner?

Bara en sån sak som att inleda med över 50 sidor på en medelklassig familjefest med bitter eftersmak (svensk kulturs allra mest använda öppningsfond?) utan att jag som läsare blir minsta trött. Här etableras alla dilemman och relationer på ett smart sätt som knyts ihop på ett ännu smartare sätt i slutet av boken. Jag har alltid tyckt det låter otroligt tillgjort när folk säger att de haft bokupplevelser som fått dem att direkt börja på sidan ett när den sista sidan är slut, just nu är jag farligt nära att bli en av dessa tillgjorda.

Similar Posts:

• Sensuella Sirener
• Drömmen om det lite bättre
• Innan vi regnar ned
• Både klichéer och guldkorn i jämtländsk uppbrottsroman
• Relationsdrama med klichéartade ingredienser