Enligt Helen Kellers gode vän författaren Mark Twain var hon alldeles enastående, av samma kaliber som både Napoleon och Jeanne d’Arc. Hon är också sannolikt den enda dövblinda person som gjort avtryck i världshistorien. Redan som barn hamnade Helen i offentligheten, i rollen som underbarnet som trotsade sina grava funktionshinder. Hennes mål var att vara som alla andra. Hon ville vara delaktig i världen och göra skillnad. Men vägen dit var lång och mödosam. I sin självbiografi beskriver Helen sin kamp för att erövra språket.

För att ta det från början. Helen Kellers historia inleddes i Tuscumbia i Alabama 1880. Familjen tillhörde överklassen, men var inte särskilt välsituerad. Pappa Keller var kapten i sydstatsarmén. Nordstaternas seger i inbördeskriget innebar att de svarta i familjens hushåll blev fria och avlönade endast femton år före Helens födelse. Hon antyder också i sin självbiografi att faderns åsikter inte var helt och fullt av det politiskt korrekta slaget.

Att Helen de första sex åren inte alltid lyckades göra sig förstådd av sin omgivning kunde leda till skrämmande raseriutbrott. Hennes föräldrar visste sig ingen råd och kontaktade Perkins blindinstitut i Massachusetts, vars rektor rekommenderade en före detta elev som guvernant till Helen. Så gick det till då den tjugoåriga Anne Sullivan kom i huset när Helen var sju år gammal. Något som kom att förändra den dövstumma flickans tillvaro i grunden och få hennes dittills inskränkta värld att vidgas.

Anne saknade lärarlegitimation, men experimenterade sig fram till en slags Montessori-pedagogik, innan denna ens var uppfunnen.Med hjälp av av ett handalfabet bokstaverade hon ord i Helens ena hand, samtidigt som hon lät henne röra vid motsvarande föremål med den andra. När eleven väl fattat galoppen var hon omättlig. Det dröjde heller inte länge förrän hon även hade kläm på abstrakta begrepp. Hon lärde sig också bemästra punktskrift. Lektionerna tog ofta plats utomhus.

Helen skrev historia när hon som den första dövblinda personen tog en akademisk examen 1904 på det prestigefyllda Radcliffe. Detta trots de praktiska svårigheter hon ställdes inför, som att få tag i kursböckerna på punktskrift. Anne blev därför tvungen att teckna stora delar av kurslitteraturen i Helens hand, plus allt vad lärarna anförde på föreläsningarna. Lyckligtvis var Helen utrustad med hästminne.

Jag vänder mig till Helen Kellers värld(2011) av Bo Renberg, den enda svenska biografin för vuxna om Helen, för att få veta mer om hennes lärares pedagogiska metoder och till synes änglalika person. Det visar sig att Anne Sullivan var rakt ingen ängel, utan synnerligen eldfängd. Hon hamnade lätt i klistret, var energisk till sin läggning, rastlös, ambitiös samt led av återkommande depressioner. Därtill synskadad själv. Anne hade en svår uppväxt i bagaget, delvis på fattighuset. Hon förblev Helens vapendragare i 49 år, tills hennes död 1936 och kom att utöva stort inflytande på sin skyddsling.

Helens drivkraft att vara som andra var enorm och hon beslöt – mot Annes inrådan – att försöka lära sig tala och läsa på läpparna. Auktoriteten på området, Sarah Fuller vid Horace Mann-skolan, anlitades. Läppläsningen innebar att hon placerade sina fingrar på talarens läppar, näsa respektive struphuvud. Jag hittar en inspelning med Helens röst på nätet, men lyckas dessvärre inte begripa mycket. Inte desto blev hon en berömd talare, som turnerade i USA och andra delar av världen. Huvudsakligen i sin roll som ambassadör för organisationen ”American Foundation for the Blind”. Hon besökte Sverige 1957.

I synnerhet läppläsningen och att Helen uppfattade vibrationer i golvet imponerade på samtiden. När ekonomin var knackig och föreläsningarna och böckerna inte inbringade tillräckligt med inkomster prövade Helen bland annat lyckan i underhållningsbranschen. Att uppträda på vaudevillescener runt om i USA inbringade bra med pengar och publiken älskade hennes karisma och slagfärdighet. Hennes liv blev också film och musikal, vilket innebar ytterligare klirr i kassan.

För mig kom det som en överraskning att Helen Keller var så politiskt intresserad (ett patos som ännu inte hunnit blomma ut i självbiografin). Det rörde sig om radikala åsikter som gissningsvis fick en och annan av hennes fina vänner i Bostons överklass att rynka på näsan. Helen var inte bara övertygad marxist, utan också hardcorefeminist. Därtill swedenborgare, pacifist och antirasist. Hon var utåtriktad, nyfiken, orädd, intelligent, viljestark, kreativ, humoristisk och vetgirig. Hennes imponerande kontaktnät inkluderade flera presidenter, industrimagnater, Hollywoodskådespelare med flera.

Sedan barnsben har jag varit fascinerad av Helen Kellers belägenhet. Lika delar trollbunden som vettskrämd av tanken på att leva ett liv i mörker och tystnad. Därför hade jag förväntat mig mer vägledning om hur en dövblind person upplever omvärlden i hennes självbiografi. Helen beskriver mestadels saker som hon bara har andrahandsinformation om, till exempel stjärnorna på himlen och hur snön faller. Sådant som hennes lärare har berättat om eller som hon läst om i böcker. Hon var ju en riktig storläsare.

Inte desto mindre är boken helt förtjusande, innehållet gripande och språket poetiskt. Helen beskriver ett liv inte olikt andras i hennes samhällsklass. Förutom böckerna, älskade hon hundar och naturen. Hon red, simmade, rodde, seglade, paddlade kanot, stickade, virkade, spelade schack och dam och lade patiens. Besökte teatrar och museer. Hälsade på släkt och vänner.

Glädjande nog finns Bakhålls svenska utgåva av Mitt livs historia fortfarande tillgänglig i bokhandeln. På engelska hittar du ytterligare titlar både av och om Helen Keller. Hon lämnade skriftliga avtryck bestående av tretton boktitlar samt en hel drös artiklar. Det är bara att välja och vraka.

Similar Posts:

• Från mörker till ljus
• Intressant inblick i Vita huset
• Undercover i Ku Klux Klan
• ”en negerflicka berättar sin barndom”
• Memoarer i vintertid

Freddot Carlsson Andersson är författare och journalist. I B-laget vänder han den journalistiska blicken mot sig själv och granskar på ett sakligt sätt sin egen situation.

Carlsson Andersson berättar om hur det är att leva med en funktionsnedsättning som inte syns. Att passera som en helt normal, vit, medelålders man som kan prestera på hög nivå inom vissa områden, men samtidigt ha problem med att knyta skorna.

I populärkulturen lyfts ibland funktionsnedsattas livshistorier fram, med stråkar och motljus, med syftet att inspirera och sprida feelgood-stämning. Sällan visas gråskalorna. Att livet med en funktionsnedsättning, en normbrytande funktionsvariation, ofta är både och. Såklart. En tisdag med asperger och add är oftast lika ospektakulär som för en neurotypiker – en person utan neuropsykiatrisk funktionsvariation.

Livet med en funktionsnedsättning kan inte kokas ned till varken en renodlad inspirationsberättelse eller sorglig tragedi. Det pågår, precis som alla liv gör. Fast med vissa viktiga skillnader, förstås.

Carlsson Andersson har ett associativt språk som påminner om Clara Törnvalls Autisterna. Det är, trots allvaret, mycket behagligt att läsa. Kanske är det för att jag känner igen mig så starkt i beskrivningarna av intryck som tränger sig på och oförmågan att sortera bland dem. Tankespår som flyter från ämne till ämne, distraherar. Trots det så är språket kärnfullt och nästan kompakt – trots att boken består av 125 sidor känns den inte kort.

Det sakliga berättandet om en ovärdig situation vittnar om resiliens, samtidigt som kostnaden för kampen redovisas. Utmattning, stress, ångest. Hur kan vi ha ordnat det så att de som är i störst behov av stabilitet ska byta arbetsplats när perioden för lönebidraget upphör? Hur kan det vara okej att arbetsföra personer går hemma, bara för att de råkar vara lite annorlunda?

För vilket företag vill anställa någon till fullpris när de kan ta in nästa praktikant på Arbetsförmedlingens nota?

Begreppet flexibilitet är min största pet peeve i arbetslivet. Som anställd förväntas man vara just flexibel, anpassningsbar och effektiv på en jämn nivå. Dessutom ska man behärska konsten att småprata. Klarar man inte det så går det tyvärr inte. Då spelar det ingen roll hur bra man är på sitt område. Kravet på flexibilitet går dessvärre inte åt andra hållet – arbetsgivare är synnerligen fyrkantiga även när det kommer till de enklaste anpassningarna. Innan pandemin tvingade oss till hemmajobb var detta på många ställen otänkbart, även om arbetsuppgifterna till 100 procent bestod av sådant som enkelt kunde skötas med hjälp av en dator och internetuppkoppling.

I B-laget beskriver Carlsson Andersson också den Kafka-liknande upplevelsen av att vara sjukskriven i dagens samhälle. Vid ett tillfälle avslår Försäkringskassan hans sjukskrivning med anledningen att händelsen som beskrivs i sjukintyget var “självrapporterad”. Skulle läkaren ha behövt vara med hemma i badrummet för att svimningen skulle räknas?

I epilogen sammanfattar Carlsson Andersson den urholkning av socialförsäkringssystemen som skett bara de senaste åren. Arbetsförmedlingen har inte längre individuella handläggare. Istället har handläggarna hand om olika “ärendeslag”, vilket för den inskrivne innebär att den aldrig kommer prata med samma person. Det finns inga direktnummer, inga mailadresser till handläggarna som beslutar om din försörjning. Istället finns en chatt-bot på hemsidan. Den kan naturligtvis inte svara på några frågor om just ditt ärende. Det här märkte jag själv tydligt när jag blev uppsagd i samband med pandemin. Efter varje samtal med Arbetsförmedlingen bröt jag ihop av frustration, förvirring och förödmjukelse. Ibland började jag gråta redan under samtalet, när det den namnlöse handläggaren sa gick tvärt emot vad den tidigare, också namnlöse, handläggaren sagt. Det handlade ju om hela min försörjning – som omedelbart kunde upphöra om jag gjorde fel.

B-laget är ett sakligt konstaterande om hur våra socialförsäkringssystem blivit allt sämre för den enskilde individen och vad det faktiskt innebär att hamna utanför. Det sätter fingret på orimligheten i de krav som ställs i dagens arbetsliv och berättar på ett oerhört träffsäkert sätt hur det är att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Jag vill att alla ska läsa den här boken.

Similar Posts:

• Rituell meningslöshet
• Människor berättar vad dom sysslar med
• Städerskans krisrapport
• Vackert om det kroppsliga arbetet
• Att äntligen få känna sig mänsklig

Var och en får de ett uppslag i Godnattsagor för rebelltjejer – på ena sidan en text och på den andra en bild, gjord av en av 50 kvinnliga konstnärer som engagerats för boken. Det är enormt fint, färgstarkt, spretigt och lustfyllt att bläddra i. Det här är definitivt höstens presentbok till unga tjejer och kanske, titeln till trots, även till unga killar? De kan väl också behöva läsa om lite coola kvinnor?

Konceptet påminner inte så lite om den svenska antologin En annan historia, som kom ut i våras, men skiljer sig alltså vad gäller målgrupp och tonfall. Här handlar det, med förlagets ord, om ”antitesen till alla prinsessagor. De kvinnor som skildras i den här boken sitter inte i ett slott och väntar på en prins.” Därav inledningen ”Det var en gång”, antar jag, men så fortsätter det:

Det var en gång en liten flicka som drömde om att få spela trummor.

Det var en gång en flicka som gillade höga vågor.

Det var en gång en flicka som drömde om att bli en framstående advokat.

Det var en gång en ung vetenskapskvinna som älskade att dyka på natten när havet var alldeles mörkt.

Det var en gång en flicka som blev underrättelseagent.

Jo, jag kan erkänna att ”rebelltjejer” kanske inte är det första ord som ploppar upp i mitt huvud när jag hör namn som Kleopatra, Margaret Thatcher, Katarina den stora eller Eva Perón. Ibland är det kvinnor som ärvt sin makt, gift sig till den – och visst, i många tider och samhällen har det varit den enda framkomliga vägen för kvinnor – och kanske framför allt inte alltid använt sin makt till särskilt sympatiska företag.

Det var en gång en flicka i England som inte brydde sig om vad andra tyckte om henne. Hon gjorde det hon själv tyckte var rätt. Somliga uppskattade henne för att hon var uppriktig, andra tyckte att hon var hård och kall. Margaret bara ryckte på axlarna och fortsatte med sitt.

Det kan ju låta peppigt – och säkert fick Margaret Thatcher en hel del skit just för att hon var kvinna – men är det verkligen en föredömlig beskrivning av en demokratiskt vald ledare? Inte nämns att hon startade ett idiotiskt krig eller förde en politik som ökade klyftorna mellan människor lavinartat heller. För det finns visserligen en liten disclaimer ovanför kolofonen (bokinfon på en av de allra första vänstersidorna):

Detta är en samling hjärtevärmande och tankeväckande godnattsagor inspirerade av hundra hjältemodiga kvinnors liv och äventyr. Det är inte någon encyklopedisk redogörelse för händelser och prestationer i deras liv.

Det är kanske något man ska vara medveten om som vuxet läs- eller diskussionssällskap, men visst, det är en bok för barn och det är förmodligen betydligt bättre att börja med överslätande peppighet än med att det inte sällan haft ett högt pris att bryta mot normer. Peppigheten är nog vinsten, även om jag hakar upp mig lite när det gäller enskilda personer.

Inte minst gäller det just flickor som brutit mot normer vad gäller kön, sexualitet och funktionsvariationer. Inte minst där innehåller Godnattsagor för rebelltjejer en rad ljuvliga bekantskaper, från den blinda kubanska ballerinan Alicia Alonso till bokens yngsta hjältinna, transsexuella Coy Mathis, född i USA 2007, som fått kämpa för rätten att använda vilken skoltoalett hon vill.

Similar Posts:

• ”The lady’s NOT for turning”
• Vadå ”finns inga kvinnor”?
• Gränsöverskridande historia
• Att vara en bricka i någon annans spel
• Notisen växte till en bok