Och en riktig resa är det. I kronologisk ordning går den från ett rundabords-samtal initierat av Nöjesguiden 1993 till en utskrift från en radiopod 2016 med Lotta Lundgren (som jag tidstypiskt nog fortfarande är lite osäker på vad hon egentligen gör och vad hon är känd för).

Men boken inledes med ett av Andersson Wijs första journalistjobb, en artikel ur Svenskan från 1990 avtryckt i faksimil där han besöker fiket Söderhof i Stockholm. Ett impressionistiskt stycke som andas pilsnercafé och söderromantik och som på något sätt får nittiotalet att kännas lika avlägset som fyrtiotalet. Vi får också i ett fint kapitel följa Anderssons väg in i journalistiken via Svenska Dagbladet, Nöjesguiden och Z-TV. Det är en personligt hållen tidsskildring som bildar brygga till det egentliga innehållet: de dryga fyrtiotalet personer som kommer till tals mellan pärmarna här.

Andersson har en bakgrund inom frikyrkan och är väl förtrogen med kristendomen och andligt sökande; det här är något som ger många av intervjuerna en något annorlunda vinkling. Ingen verkar heller ha något emot att tala ut om tro och tvivel med Andersson vars insiktsfulla och respektfulla frågor verkligen lyfter intervjusituationen. Jag skulle vilja säga att vi i varje samtal i denna bok har två stjärnor som tillsammans skapar texten. Det är mer samtal och lite mindre intervju än vad som vanligen är fallet.

Jag nämnde att radiopoden 2016 kändes tidstypisk. Att läsa den här boken från pärm till pärm blir som en tidsresa. Det är mycket som förändras längs vägen, inte bara de välkända teknikskiften som det refereras till men också när det gäller vilken typ av personer som står i rampljuset. Från Ulf Lundell till Veronica Maggio, från Olle Adolphson till Filip och Fredrik. Det är trots allt lite skönt att en av de sista intervjuerna är med en tillbakablickande Ola Magnell.

Och samtidigt: rundabordssamtalet 1993 med Olle Ljungström, Jens Orback, Amanda Ryman och reklammannen Joakim Jonason (varför känner jag behovet av att förtydliga vem Jonason är, är inte reklamare lika kända som artister i dag?), ger en annan upplevelse. De diskuterar bland annat populistpartiet Ny Demokrati, USAs president George Bush, Kuwaitkriget och oredan i Mellanöstern och den närmast apokalyptiska känsla de upplever. Det är som om inget har hänt på tjugofem år. Namnen är utbytta men det känns som nästan exakt samma röra trots att vi så lätt inbillar oss att vår tid nu är unik. Jag vet inte om det mest är deprimerande eller om det kanske ger ett nyttigt perspektiv på samtiden.

Trots att det är nästan 500 sidor prat så är det sällan tråkigt. I alla fall om du som jag gillar långa ingående samtal med människor som har något att säga utan att det för den skull alltid behöver vara briljant eller jätteintressant. Men det är det som är Anderssons styrka; hans samtal är på allvar och det är det som skiner igenom. Möjligen är väl en kort telefonintervju med Jeff Buckley lättviktig, situationen den gjordes under förklaras i Andersson Wijs egen kommentar, men den kan ju å andra sidan fungera som en relief; så här platta är de flesta intervjutexter vi läser.

Om jag å andra sidan ska framhäva några av de stycken där det bränner till kan jag nämna ett nästan surrealistiskt samtal med prästen och författaren Bengt Pojhanen om Laestadianism och kommunism, Bodil Malmstens rakryggade avståndstagande från offertänkande och hennes starka tro på att samvete naturligtvis är möjligt utan tro och Ola Magnells enkla konstaterande att de renläriga marxister som angrep honom på 70-talet för att han tjänade kosing nu sitter i styrelserna för börsnoterade företag och har astronomiska fallskärmar. Axplock, små fragment som binder ihop då och nu.

Så, vare sig du är intresserad av populärkultur, konst, litteratur, artisteri, politik eller andlighet, så har du här i dialogform en tidskrönika som berättar något intressant om Sverige från sjuttiotalet till nu.

Similar Posts:

• Blues från Sverige
• Tidsresa med fjärrtåg
• Bo Balderson avslöjad! Eller?
• En gränsmänniska
• På promenad i den språkliga trädgården.

Ibland är det lite för soligt, lite för sandigt, lite för varmt och lite för solkrämskladdigt att läsa på stranden. Men när solen börjar sänka sig och man kan krypa ihop i skuggan försvinna in i sin bok, då finns inget bättre ställe att läsa på.

Resultatet av pocketläsning på stranden slutar ofta rätt dramatiskt. Det är däremot fint som den här gången när sidorna trillar ut framifrån, så man får en lättare bok att bära till stranden för var dag som går och man inte behöver hålla reda på boksidorna till det där spännande slutet.

På den svenska Strandbaren på Koh Lanta finns en välfylld bokhylla för den som längtar efter svenska deckare, någon verkar ju ha en förkärlek för Mari Jungstedt, så det kanske blir en av henne, eller Carl Johan Vallgren, eller kanske en av Kajsa Ingmarsson. Vad tycker ni?

Similar Posts:

• Semesterspänning
• Glittrigt yttre, spänningslöst inre
• Tråkigt på Gotland
• Längtan efter det typiskt svenska
• Årets bästsäljare i pocket belönade

Om Köpingsborna inte var så nöjda med publiciteten i Rekordmagasinet, så är de desto nöjdare nu. Och stolta. Redan Två nötcreme och en moviebox introducerade ju många av ortens karaktärer, och får man alltför svår hemlängtan kan man ju glutta på I en annan del av Köping.

Det är klart att det är tråkigt i Köping. Det har det alltid varit, och det hör väl till att det ska vara tråkigt i små industrihålor. Jag promenerar igen, på annandagen. På andra ställen är det hysterisk mellandagsrea och fullt med folk i affärerna. I Köping är staden tom. Så gott som. Några ur ledighetskommittén går förbi med öppna ölburkar och utanför Hemköp står ett gäng gravt uttråkade emokids. De röker och lyssnar på Takida i en skränig mobil. Varför de hänger utanför Hemköp? Tja, allt annat är ju stängt.

Wikingsson och Hammar är handelsresande i småstadsångest. Fastän de själva inte längre bor i småstäder iscensätter de kusligt skickligt småstadsbons behov av att hävda sig, av att ta sig framåt och inte verka som en person som kommer från en småstad. Det är en charad som är gemensam för småstadsborna som flyttar till storstaden och det är säkert drivkraften för många. Tårtgeneralen ger uttryck för all denna desperation och vilja att få något att hända, vad som helst, bara ingen kan säga att man är tråkig. Han är den ultimata småfifflaren. Han är losern som alltid studsar upp igen och som genom att alltid vara på väg lyckas dölja för sig själv att han egentligen inte är på väg någonstans. Författarna verkar mycket förtjusta i sin huvudperson, på ett lite farbroderligt sätt. Allt han tar sig för går ofelbart fel.

Berättelsens verklige hjälte är för mig konditorn med ett hjärta av guld, han som faktiskt bakar världens längsta smörgåstårta och dessutom gör sitt bästa för att städa upp, både bokstavligt och bildligt, efter att Tårtgeneralen och hans gabardinbyxor fladdrat iväg.

För även om Tårtgeneralen ville väl och ville få saker och hända, så bakas det fortfarande smörgåstårtor och Twisttårtor och en och annan Gisela i konditoriet. Där hänger för övrigt diplomet från Guinness rekordbok.

Similar Posts:

• Nostalgikickar och gapskratt
• Strandläsning
• Spännande prat
• Den röda tråden Köping
• Distanserat om form och funktion

Men vem är då denne Zlatan Ibrahimovic – egentligen? Simon Bank, som följt Zlatans fotbollskarriär från Malmö FF, via Ajax till Juventus, har här tagit fasta på vad Zlatan säger, för att därigenom försöka finna ut vem ”den riktige Zlatan” är.

Förutom citat och några bilder finns fem kortare krönikor skrivna av andra mer eller mindre kända personer: rapparen Dogge Doggelito från Latin Kings, programledaren Filip Hammar, frilansjournalisten Kristina Kappelin, Mats Trondman som är professor i kultursociologi vid Malmö Högskola och Simon Bank själv. Alla försöker de ringa in mannen, myten, Zlatan.

För Filip Hammar är Zlatan en ”superstar”, ”en svensk version av 50 Cent eller Ja Rule”. När Dogge Doggelito tänker på Zlatan tänker han på sagan om pojken med guldbyxorna. Kristina Kappelin berättar om hur den italienska pressen gärna beskriver Zlatan som ”GLADIATORE”, om hur italienska fans jämför Zlatan med Picasso.

Mats Trondmans analys, som jag gärna hade läst en längre och mer lättförståelig version av – och då hellre i ett annat sammanhang, tar avstamp (eller ska jag säga avspark) i litteraturvetaren Harold Blooms teorier om William Shakespeares dramer, pjäskaraktärer och skapande.

Finns då ”den riktige Zlatan” här i denna vad man skulle kunna kalla Best of Zlatan-samling? Kanske. Kanske inte. Njae. Jag vet inte. Här presenteras en rad olika bilder och tolkningar av den offentlige personen Zlatan Ibrahimovic. Vem ”den riktige Zlatan” är vet bara Zlatan och hans närmaste. ”Jag är Zlatan. Zlatan är Zlatan”, säger han själv. Kanske räcker det så.

Similar Posts:

• Bokmässa i Rinkeby
• Att gitta från verkligheten
• En lång tradition av depraverade kejsare?
• Litterära inlägg
• Tema: Fotboll

Författarna vill inspirera och få oss att bli mer kreativa. Att se det knäppa användningsområdet i en sak, och att det bara är knäppt så länge det inte har upptäckts av fler än dig själv. Kollektivet bestämmer vad som är rätt och inne. Författarna utmanar och klär av vår tids ideal och höga prestige kring konstnärlig formgivning, design, funktion och form. Det finns ju trots allt människor som betraktar formgivare som något slags moderna halvgudar som kan göra vår vardag lycklig bara genom sina gudomliga prylar. För vad är Designtorget annat än ett förhärligande och förvandlande av det knäppa till det kreativa? Vi verkar vara eniga om det.

Hade boken gjorts av Killinggänget eller Filip Hammar och Fredrik Wikingsson hade den fått mer uppmärksamhet. Men författarna varken representerar eller skämtar med den rena svenska designen och krav på funktionalitet, vilket kanske förklarar det smått förvirrade mottagandet. Men också för att boken ifrågasätter hela trenden och alla som har förstått att förstå formens och funktionens gyllene symbios som har till syfte att rena våra själar. Det här är kort och gott en smart korkad liten bok, som bara blir ännu roligare av sin seriöst torra framtoning. Och den är, vilket jag måste betona med eftertryck, inte ironisk. Läs den, rök upp den eller använd den som herbarium för dina vinterrankor.

Similar Posts:

• Strandläsning
• Nostalgikickar och gapskratt
• Vi ses i Köping!
• Zlatan + Fotboll = Sant
• Spännande prat

Längst upp i det högra hörnet på den egenmålade träskylten sitter ett klistermärke: ”Kända från TV!”

De två månglarna, Filip och Fredrik, skanderar unisont från sitt marknadsstånd: ”Köp nu – det här är en once-in-a-life-time-opportunity! Mitt åttiotal! Ditt åttiotal! Vårt åttiotal! Sköna anekdoter från ungdomsåren!”

Lätt fånget, lätt förgånget. Kan man ju tycka.

Men faktum är att skenet bedrar. Till ytan är Två nötcreme och en moviebox precis så nördig som den låter och lär bland annat därför knappast hamna i den svenska kulturelitens bokhyllor, men det har väl inte heller någon väntat sig. Allra minst Filip och Fredrik. De vet var de har sin främsta publik, den finns nämligen i landets alla gudsförgätna industrihålor: Motala, Gävle, Katrineholm, Bollnäs, Borås, Kumla – och inte minst Köping (sorry!) och Sundsvall. Med flera, med flera ställen.

Här i alla dessa avkrokar kan nog sjuttitalsgenerationen bäst identifiera sig med innehållet i boken. Inte för att just de har patent på åttiotalets kitschiga prylar och lustiga företeelser, men de två författarnas bakgrund har av naturliga skäl satt sina tydliga spår i boken, det går en inte direkt obemärkt förbi var de växt upp. Sedan är förstås boken högst allmängiltig och i stort sett vem som helst kan hitta något av intresse i den: de som växte upp då, alla som var tonårsföräldrar runt den tiden, alla kommande generationers tonåringar och föräldrar, historiker, nostalgiker och säkert också en och annan kultursnobb.

Konstigt nog har det inte tidigare släppts någon bok på det här temat, i alla fall inte på denna detaljbotaniserande nivå, där varenda liten pryl som man antingen glömt bort eller förträngt tas upp. Riktigt hög kuriosa- och underhållningsfaktor med andra ord.

I vanlig ordning är Filip och Fredrik fullpepprade med onliners och blandar högt som lågt i ett mischmasch av lagom mängd seriösa kontra oseriösa betraktelser. Grabbarna kan skriva, inget snack om den saken. Ibland kan man dock störa sig lite på den populistiska tabloidjournalistiska stilen á la Virtanen och kompani, det blir liksom too much of the good shit. Om ni förstår vad jag menar. Men det är säkert en smakfråga.

Allt är inte heller glitter och glamour (det vill säga folkölsfyllor och grupprunkningar) utan det finns en allvarligare underton i boken som går in på mobbing och andra mindre roliga episoder om hur det är att vara tonåring. Detta, tillsammans med skildringarna av alla pojkhyss och den emellanåt (och ibland tyvärr alltför överkryddade) grabbiga känslan, gör att man kan sammanfatta bokens neonrosa tråd med två ord: allvar och humor. Särskilt med en betoning på det sistnämnda – det finns det gott om.

Hängde dock upp mig på en liten detalj, nämligen att jag aldrig riktigt lyckades få grepp om hurvuvida den politiska flörten i undertiteln (”Hisnande generaliseringar från vår uppväxt i DDR-Sverige”) har nån djupare innebörd eller inte.

Men hursomhelst. Lämnar man politiken därhän kan man räkna med många nostalgikickar och gapskratt när man läser boken. Har man dessutom ett förflutet i Köping och/eller Sundsvall så får man mycket mervaluta för pengarna.

Similar Posts:

• Distanserat om form och funktion
• Vi ses i Köping!
• Strandläsning
• Spännande prat
• Zlatan + Fotboll = Sant