Jag ville inte alls veta
hur det är att vara död

Jag ville veta
hur motsatsen var möjlig

I Lina Rydén Reynols fjärde diktsamling undersöker ett diktjag det liminala tillståndet mellan livet och döden – och inte det som vissa hänvisar till i nära-döden-upplevelser, utan det märkliga tillstånd det är att helt enkelt existera, utefter premisser som ibland kan kännas omöjliga. Hur är det möjligt? Och hur ska man egentligen förhålla sig till det som människa?

Jag hjälper dig inte är en diktsamling som kräver ett lika varsamt som precist använt språk för att det såpbubbleliknande tillstånd som ska fångas inte riskerar att spricka. Reynols lyckas, för det mesta, mycket fint med det. Med hjälp av glidningar från det ena till det andra: döden – livet, kroppen – omvärlden, den verkliga världen – spegelbilden av den, håller Reynols såpbubblan intakt, men kan samtidigt tillåta sig själv att briljera med konkreta och förvillande vackra bilder: tänder slås ut, men tänder slår också ut som blomblad, i en av samlingens första dikter konstateras att man kan trä ett spjut genom en människa, för att hålla henne upprätt – och det ska anses vara en form av kärlek. Det finns en saklig, och om man vill, kall, ton i diktjagets undersökande ansats, i hur sakernas tillstånd konstateras. Det drar ibland åt äckel och body horror, som i dikten på s. 86:

(…)
Jo nu märker jag
Det finns växtlighet
Det finns saker som måste skäras bort
för ansiktet kan inte längre finnas

Det hade kunnat bli utstuderat, men allt ligger i linje med diktjagets undersökning av vad det egentligen är att vara vid liv, en undersökning som får sitt tydliga avstamp redan i samlingens första dikt: ”Stumt är ingenting som lever/Men vad lever”.

Förutom glidningarna i språket och tingen och de surrealistiska men precisa bilderna finns här också tre olika perspektiv. Också de kan ses som ett grepp för att försöka närma sig temats undflyende karaktär. Förutom vad som kan tolkas som diktjagets inre, reflekterande monolog, finns här också dikter som fångar en intervjusituation med en intervjuare och en respondent, och dikter där språket har rört sig in i ramsor och besvärjelser, i korthuggna, ljudande uppställningar.

Möjligen kan man kritisera det tredje perspektivet för att ligga för långt från resten av dikternas ton – vilken plats har egentligen dessa besvärjande ramsor i den här samlingen som annars har en sådan saklig ton? Andra formuleringar lägger sig för nära vår nutida verklighet för att hålla såpbubblan intakt: ”Jag ångrar allt/men det får man väl inte säga i det här jävla landet”.

I övrigt är Jag hjälper dig inte en imponerande samling, som håller ihop sig själv och lyckas förmedla den påtagliga men svårbeskrivna känslan av att vara mitt i ett (meningslöst?) levande – ett ingenting och ett allting på samma gång. Mot slutet finns till och med, förutom en återupprepning av diktsamlingens inledande bild av spjutet genom människokroppen, också en klassisk ljusning med en blick mot en horisont – som funkar.

Similar Posts:

• Kött och hunger
• Arbetet, existensen, språket
• Kuriöst om föremål och språk
• Sprittande om kärlek och begär
• Diktens universum

Det handlar om kärlek och kärlekar, men kanske allra mest om kärleken med stort K: som tar sig uttryck i olika personers skepnader och som löper genom livet som en oförstörbar, röd tråd.

Ett jag sitter i en biosalong och minns tillbaka de brännande, euforiska stunderna med ett du: dofter, beröringar och eviga nätter på ett dansgolv. Som ringar på vattnet vidgas minnena och duet till alla kärlekar som jaget upplevt: ”(…) i fantasin är ni alla mina/från den första till den senaste//älska DET, om du törs (…)”.

I det växer kärleken, från att vara kopplad till en person, till något som handlar om livet och själva förmågan att älska som, hos jaget, tycks outsinlig, allsmäktig och strålande. Den här törsten, som Boye också var inne på, är i Shams dikter ett begär efter mer: mer hud, mer närhet, mer liv och eufori, det är en livsbejakande törst som handlar om att vilja dricka utan att tänka på morgondagen.

Diktjaget är oövervinnerligt och ivrigt på ett sätt som man, om man ska vara cynisk, bara är när man är ung och inte hunnit bli avtrubbad och rädd om sitt lilla hjärta. Shams fångar det på ett fint sätt. Det sårbara, öppna och euforiska få ta plats, som i den ensamma raden: ”hjärtat RUSAR!!!!!!!” och i det totalt ärliga, livsbejakande tycks diktjaget bli osårbart:

se på mig i ljuset/se på hur jag rör mig/se hur jag häller i mig/girig, ivrig//glimten i ögat/nyckfullheten/alltid lite för mycket/alltid några för många

I och med det lyckas Shams hålla en diktsamling, som om man ska vara krass handlar om kärlek som gått i stöpet, envist glad och sprittande på ett sätt som smittar av sig: ”å, tjejerna på sommaren!/& deras lår i solen!//snart sprängs jag av begär, hör ni det?”

Men samlingen blinkar också till i andra bilder: i biosalongen som jaget befinner sig i finns en spegling till bio Rex som brann i Iran 1978, det finns luddiga minnen tillsammans med en pappa som diktjaget bara träffade varannan helg, längtan till ett land där ens rötter finns:

”(…) mamma fick höra att det fanns palmer i helsingborg/men till vår besvikelse var de planterade//de hade inte ens ett rotsystem/de hade inte ens språk//kapade,/kunde inte bli vår räddning (…)”

I de här bilderna har den euforiska tonen som annars präglar samlingen skruvats ned och även om de i sig är starka upplevs de möjligen som något aparta i den helhet som samlingen utgör. Man skulle kunna tänka sig en diktsamling där dessa bilder kunde ha fått mer utrymme, där man faktiskt skulle fått möjlighet att bottna i dem – möjligen hade dessa bilder då kunnat fungera som törstens mörka baksida, ett lodande nedåt som kontrast mot den ivriga rörelsen uppåt.

Samtidigt är det just detta, det i all välmening naiva, ivriga, längtande som gör Teshne till vad den är. Det är diktjaget som allsmäktigt och livsbejakande i sin hyllning till kärleken och begäret som utgör den starkaste rösten, det är det som klingar kvar och som Shams också tycks ha velat förmedla, som hon skriver i samlingens avslutande dikt: ”vad vill jag i livet?/jag vill kärlek, ljus och mer!”

Teshne är en diktsamlingen som strävar mot ljuset och tycks vilja understryka Boyes tes om att själva upplevelsen, vägen, gör mödan värd i slutändan. I alla fall när det handlar om kärlek.

Similar Posts:

• Färgskimrande och famlande om sorg
• Ava Hashemi som aldrig blir kär
• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• I den olyckliga kärlekens djupa brunn
• Mitt i levandet

Kuriosakabinettet uppstod ur den radikala expansion av det mänskliga vetandet som de stora upptäcktsfärderna innebar. Samlingen var ett sätt att strukturera världen, att spegla makrokosmos i mikrokosmos. Den skulle åskådliggöra den enhetliga ordning som dolde sig i tillvarons förunderliga brokighet. I kuriosakabinettet förenas magi, kunskapssökande och estetik.

Wunderkammer utgavs ursprungligen 2008, nu finns den som del av N/L:s poesibibliotek med förord av Sebastian Johans. Med denna samling har Andtbacka byggt upp sitt eget kuriosakabinett och fyllt det med objekt, ord – och kuriosa. Det är ett kabinett där total jämlikhet råder mellan såväl objekt som ord, där läsaren får stå och se på medan Andtbacka undersöker dem ur varje vrå och vinkel, vänder dem ut-och-in och upp och ner, förstorar upp och förminskar, tar isär och sätter ihop i nya former. Det är ett konstnärligt experiment som tänjer språket till sitt yttersta – som Sebastian Johans skriver i bokens förord ”Syntaxen leker och har kramkalas”, men också en hyllning till språket, orden, objekten, en kärleksfull gest till den som samlar på objekt eller ord och en motkraft till den minimalistiska våg som går över världen och som vill ”declutter” allt som inte sitter fastskruvat i golvet.

Och visst är det kanske så att tingen har någonting, att de samlade så här och belysta på det här sättet kanske säger något om universum och människan. Om inte annat finns en tjusning i den lekfullhet med vilken de visas upp och placeras sida vid sida, som t.ex. i dikten ”Ting”:

skrot, skräp och rester
flänsar, fjädrar, ruttna madrasser
underliga apparater
som sedan länge slutat fungera
…
arc de triomphe, big ben, den lille havfrue
klippböcker, postorderkataloger
spiralgalaxer, stoftkorn
enhörningshorn, spindelmuttrar, diverse

Genomgående finns detta utjämnande av världen där arc de triomphe får samma uppmärksamhet och värde som ruttna madrasser. Det går i linje med en objektsorienterad ontologi (eller OOO, som det också kallas) som blivit poppis inom konst de senaste åren, där en installation kan bestå av vanliga föremål som ställs ut och betraktas som konst – mycket likt vad Andtbacka gör här. Objekten får äntligen ta samma plats som det klassiskt vackra och stråla utifrån sina egna premisser – en möjlig tolkning om man är vänligt lagd. En annan tolkning är att Andtbacka här belyser en soptipp fylld av diverse saker som får manifestera människans fixering vid saker och konsumtion. Det är upp till läsaren att avgöra – men ett är säkert: vi har en relation till objekten som finns runtomkring oss och de bär alla på en historia.

Centralt i samlingen är också språkvrängandet, som en ytterligare dimension till förståelsen och värderandet av verkligheten. Det syns tydligt t.ex. i dikten ”Nya världen”, där texten inte bara jobbar grafiskt med en typsnittsstorlek som får växa och sedan minska, utan där också orden bryts upp och presenteras i olika versioner av samma, upprepade strof:

nGar hhemåt i käveln lälvs grästrsåkelt
emykan aårdsstaketet ch ldiezerbyggnoden.
Sewn uhhrd rlu lou såmtsun rodnay i pav
(…)

Denna språkmaterialism bryter upp hierarkierna ytterligare – inte bara ifrågasätts objekten i sig, utan också orden som betecknar dem. Ett spännande inslag i relation till detta är avsnittet om ljudinspelningar genom tiden – hur teknisk utveckling har medfört att uttalade ord kan tillåtas fastna på och kopplas samman med objekt som kan bevaras. På så vis undersöks också orden i relation till objekten, det väldigt mänskliga sammanlänkas med det materiella.

Det är finurligt, stundtals vackert, märkligt och spännande i sin språkpolitiska handling. Wunderkammer är ett lekfullt och nyfiket idéexperiment som skvallrar om – som Andtbacka själv konstaterar i dikten ”CV” (”Jag kan: språk/Jag kan: räkna upp saker”) – en författare som kan språk och vad som går att göra i dess utkanter. Men någonstans stannar diktsamlingen halvvägs – det blir som att presenteras för en rad uppfinningar och konstatera ”titta, så kan man göra!” och sedan röra sig vidare i världen, möjligen med en något bredare förståelsehorisont men utan att ha blivit berörd i själen. Det, förstås, beror på vad ens själ ömmar för: är det vår relation till objekt, ordens materialistiska aspekter och böjandet av dem i omöjliga vinklar, ja då blir man säkert hänförd på djupet av att få titta in i denna Wunderkammer.

Similar Posts:

• Om viljan finns – är det ganska naturligt
• Mitt i levandet
• Sprittande om kärlek och begär
• Dikter som växter, eller som barn
• Dikt värd översättning

När jag började läsa Ett spöke i strupen hade jag inte förstått att boken faktiskt är självbiografisk, men när jag tillslut insåg det gjorde berättelsen ett ännu större intryck på mig. Doireann Ní Ghríofas har tidigare gett ut poesi, men den här boken blev till hennes egen förvåning prosa.

Berättelsen tar sitt avstamp i en vardag fylld av småbarn, listor, trötthet och städning och bröstmjölk. Ní Ghríofas köper en begagnad bröstpump och bestämmer sig för att skänka bröstmjölk till sjukhusens mjölkbank. Den mikroskopiska paus som pumpandet innebär (eftersom hon faktiskt måste vara stilla) ger henne också en chans att läsa i några minuter. Egentligen borde hon plocka upp sin senaste biblioteksbok, men hon finner att hon gång på gång plockar upp sitt slitna exemplar av Klagosång för Art O´Leary, ett diktepos författat av Eibhlín Dubh Ní Chonaill under 1700-talet.

I dikten kan Ní Gríofas inte undgå att se paralleller mellan sitt eget liv och dess huvudperson, de är båda kvinnor på Irland och har tre barn. Det historiska dikteposet går snabbt från att vara förströelse, till att bli en besatthet som tar upp all tid och energi. Ní Ghriofa bestämmer sig för att översätta den, för att komma ännu närmare texten, men besattheten slutar inte där. Hon måste hitta dess ursprung. Hon hittar en berättelse att knyta ihop med dikten, för att skapa ett sammanhang. Hon letar upp gamla platser, ruiner, spår. Vadsomhelst.

Ett spöke i strupen är två parallella berättelser, dels om dikteposet, men också om Ní Ghriofas liv som mor på dagens Irland. Det är en berättelse om kvinnor då och nu. Om berättelser som inte får plats i det skrivna ordet, om berättelser som endast sipprar fram som av slump, mellan raderna i historien skriven av män.

Det är en drabbande bok som lyckas kombinera en förvirrad besatthet med en knivskarp beskrivning av en stundtals långrandig vardag, där varje dag innebär en ny lista som ska checkas av.

Similar Posts:

• Tankeväckande om skrivande arbete och mödraskap
• Början till föräldraskapet
• Skolflickor, terrorister och litteratur som bränner
• Nyanserat och trovärdigt om mödrar och barn
• Om svampar och en försvunnen konsertpianist