En dag återuppstår de raserade tvillingtornen från 9/11 ute i öknen. På nittiotredje våningen i det ena tornet vaknar Jesse Presley. I vår verklighet var han Elvis dödfödda tvilling – men i romanen är rollerna omkastade och det är Jesse som överlever födseln. Jesse kan inte sjunga men är ändå en stjärna. Med andra ord passar han som hand i handsken bland de andra ”superstjärnorna” i Andy Warhols Factory där han så småningom hamnar.

Under tiden har den unge Parker och hans adoptivsyster Zeba gett sig av från Los Angeles på en resa västerut där slutmålet är den frånvarande modern. I takt med att de närmar sig tornen försvinner all musik i Amerika. All musik utom den som på något märkligt sätt emitterar från dem själva, eller rättare sagt från Zeba.

Den som har läst Steve Erickson förut (inte allt för många här i Sverige misstänker jag) vet ungefär vad som väntar: ett lyriskt och ibland något överlastat språk, historier som slingrar sig fram med skiftande subjekt i huvudrollen och experiment med det grafiska uttrycket på boksidan. I romanen Our Ecstatic days låter han en mening fortgå på tvärsen över boksidornas reguljära textblock från sidan 83 tills den sätter punkt på sidan 315.

Någonstans längs vägen i Ericksons romaner brukar i alla fall för mig frågan ”vad fan handlar det här om egentligen” uppstå.

Steve Erickson brukar associeras till en litterär riktning som kallas för avantpop, på sedvanligt vis utlyst genom ett manifest någonstans strax innan millennieskiftet. De ledande figurerna var kritikern och litteraturprofessorn Larry McCaffery och författaren och konstprofessorn Mark Amerika. Mycket kraft spenderades på att visa hur avant-pop skilde sig från ”vanlig” postmodernism. På ytan var det mycket som förenade: t ex viljan att blanda högt och lågt, förkärleken för litterära experiment och kommenterandet av det framväxande informations- och konsumtionssamhället. Webbplatsen Alt-X som drevs av Amerika var det nav som avantpopen snurrade kring.

Mycket av det som tas upp i manifestet är väldigt tydligt en produkt av sin tid, den tidiga internetåldern. Enkelt uttryckt är avantpop postmodernism tillämpad på den plötsliga förekomsten av oändlig tillgång till information. Avantpop är litteratur som inte bara avspeglar utan är en del av mediesamhället i vid mening. Den särskilt intresserade kan enkelt googla fram manifestet för att få en något tydligare bild av vad detta innebär.

Andra författare, förutom Erickson, som fick etiketten avantpop på sig (förmodligen utan att de alltid visste om det) var till exempel David Foster Wallace, Mark Leyner och Kathy Acker.

Vad som är avantpop i Ericsons romaner är kanske framför allt den associativa logiken och den vikt som film och musik spelar på bekostnad av mer traditionella element som karaktärsutveckling och dramatisk plot. För mig är Erickson framför allt en surrealistisk prosalyriker. En oxymoron så god som någon. Rastlöst frambesvärjer han Amerika, 1900-talets kollaps inför det annalkande 2000-talet och våra kollektiva drömmars inkarnerade myter. Så också i den nya romanen Shadowbahn.

Tyvärr tycker jag inte Steve Erickson lyckas så bra i Shadowbahn som han gjort i tidigare romaner att ge gestalt åt den drömlika logiken som binder samman karaktärerna med de historiska skeendena. Jag får en känsla av att maskineriet går en smula på tomgång, att det som jag en gång uppfattade som radikalt och uppfriskande har börjat stelna till manér.

Samtidigt undrar jag hur jag skulle uppfatta Shadowbahn om det var den första romanen jag läste av Erickson? Är det snarare mina egna förväntningar det handlar om när jag tycker att något saknas? Det kanske bara är dumt att läsa en författares hela oeuvre?

Det får vara hur det vill med den saken. Erickson är en unik författarröst och alltid värd att läsas – och översättas till svenska, vilket ännu inte har skett. Och är du det minsta sugen på associationsrik och svindlande prosa om den fåfänga jakten efter den amerikanska (eller västerländska) drömmen efter den här korta anmälningen så finns alla hans romaner på en nätbokhandel nära dig, och i vissa fall på bibliotek och antikvariat.

When Jesse Garon Presley wakes on the South Tower’s ninetythird floor, in his first conscious moment – not a full moment; a sliver of a moment – lying there on the conference table he sees it out of the corner of his eye, right outside the northern windows: a monstrous Boeing 767 airliner flying straight toward him lika a silver sun, roaring leviathan of death faster than can be comprehended, because once Jesse has comprehended what he sees, then it´s gone, and he has no reason to believe he saw it at all.

Similar Posts:

• Mer humor än samhällskritik
• Sökte en kvinna och fann en själ
• The Great american novel?
• Hellre dö än ha tråkigt?
• Tack Natur & Kultur!

En text om tennis och matematik låter kanske inte så lockande, i alla fall inte för mig vars sämsta ämne i skolan alltid varit matte, men texten lyckas ändå fånga mitt intresse. Det finns något närmast poetiskt i hur tennis beskrivs som geometri och funktioner.

Om man inte tillhör de få, sällsynta mutantvirtuoser som spelar på ren styrka, kommer man att upptäcka att tävlingstennis, liksom biljard, kräver geometriskt tänkande, förmågan att beräkna inte bara sina egna vinklar utan också vinklarna som svarar på ens vinklar. Eftersom ökningen av möjliga svar är kvadratisk, måste man tänka n slag framåt, där n är en hyperbolisk funktion som begränsas av motståndarens talang, sinh, och dittills antal slag under en poäng, cosh (ungefär).

Reportagen och essäerna rör sig från så olika ämnen som tennis, hummerfestivalen i Maine, Fjodor Dostojevskij, skrivandets villkor och 9/11. Wallace har ett sätt att vrida till texten som gör att tillsynes tråkiga, uttjatade och högst icke-litterära företeelser blir både intressanta och närmast poetiska. I sitt reportage för tidningen Gourmet om hummerfestivalen i Maine serverar Wallace inte bara historiska anekdoter (”i den hårda fångvårdsmiljön i det tidiga Amerika hade vissa kolonier lagar mot att ge interner hummer mer än en gång i veckan eftersom det ansågs elakt och osedvanligt, som att tvinga folk att äta råttor”), han redovisar också hummerns släktträd (hummern tillhör samma släkte som insekter) och för en diskussion om huruvida det verkligen är okej att koka humrar.

I ”Korta intervjuer med vidriga män” berättas om en kvinna som då hon liftar förs bort av en mördare. Han talar om för henne att han ska våldta, tortera och döda henne. Hennes framställning gestaltas av en utomstående person som har fått ta del av hennes berättelse. Obehaget som väcks av novellen ligger inte bara i det starka ämnet utan också i offrets tankar kring vad som händer henne. Kvinnan försöker genom att sända kärlek till förövaren att länka samman deras själar så att han inte ska kunna döda henne.

Och att hon höll blicken fast vid hans medan han lyfte på hennes poncho och gastunna kjol och skar bort gympadräkten och underkläderna och våldtog henne, vilket tänk dig med tanke på den nästan surrealistiska sinnesnärvaron hon erfor i detta tillstånd av totalt fokus hur detta måste ha känts för henne, att bli våldtagen i gruset av en gråtande psykopat vars knivskaft slår till dig varje gång han tränger in […] hon hävdar att det inte krävdes någon viljeansträngning för att hålla om honom när han grät och sluddrade medan han våldtog henne och smeka honom längs bakhuvudet och viska små tröstande stavelser i en lugnande moderlig visa.

Jag rekommenderar Texter till alla som är nyfikna på Wallace och hans författarskap, samt till alla som är sugna på att läsa en riktigt bra bok med stor variation.

Similar Posts:

• Vecka 24 på Dagensbok – bleka kungar och sommartips!
• Hellre dö än ha tråkigt?
• En unik författarröst
• Att bli uppfunnen utav en ryss
• Essäer om bergsklättring

Den svenske författaren Stig Larsson har i ett par diktsamlingar försökt skriva dåliga texter. Inte dåliga i betydelsen uppenbart kassa, utan texter som var tomma och vardagstristessartade, och därmed omöjliga att intressera sig för. Men för Stig Larsson innebar detta en litterär upptäckt, han täckte in ett område som ingen skrev om. För DFW handlar det om livet. Det är den ofantliga tristess som ständigt ansätter oss i vår vardag han vill förstå sig på.

Anna N skriver om kollektivtrafiksromanen Avståndet mellan, utgiven på XPublishing. Det är en berättelse om tåg. Om människor som åker tåg. 24 författare har skrivit 28 texter i jagform, där varje jag är en passagerare på pendeltåget i och kring Stockholm och där passagerarna knyts samman, små detaljer i varje berättelse knyts ihop med nästa, personer och händelser återkommer.

På torsdag skriver Anna Liv om Anna Janssons trettonde bok om Maria Wern. Hon vill varmt rekommenderar Anna Janssons Maria Wern-deckare till alla er som anser att deckargenren är lägre stående. Ni som tror att kriminalromaner är hafsverk borde verkligen läsa ”När skönheten kom till Bro” och upptäcka omsorgen om historien, vården av språket och naturligtvis en väldigt spännande roman där historia paras fint med spänning och ond bråd död.

Eftersom vi nu har tagit oss in i juni på allvar och det endast är två veckor kvar till midsommar bjuder Dagensbok också på sommartips. Vi ger dig våra bästa råd om vilka böcker du ska ta med till hängmattan/stranden/parkfilten i sommar. Har du ännu inte planerat sommarläsningen kan du med andra ord lugnt vänta tills på lördag.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• Vackert och vemodigt om kärlekstörst och mord
• Vecka 32: Höstlängtan och diktsamlingar, DDR och mord
• Hellre dö än ha tråkigt?
• Främmande fågel flyger förträffligt
• För tågresan

Men om jag inte har fel så är Blek kung trist på ett annat sätt. David Foster Wallace är en blixtrande intelligent, humoristisk och påhittig författare. Att vara rolig och pretentiös på samma gång är hans signum (vilket väl är en manlig genre?). För varje trist sida jag koncentrerat tar mig igenom blir jag allt säkrare på att DFW utsätter mig för ett test.

Om jag tycker att texten är trist, tjatig och tom – som till exempel det långa avsnittet där en tjej förklarar hur psykologiskt jobbigt det är att vara ”för snygg” – men ändå klarar av att koncentrera mig och fortsätta läsa, då har jag klarat testet och förstått något om att ha tråkigt. Vi tar ett exempel på utmanande trist prosa:

”Sidospårs-Chris” Fogle vänder blad. Howard Cardwell vänder blad. Ken Wax vänder blad. Matt Redgate vänder blad. ”Balla Bruce” Channing sätter in en blankett i en akt. Ann Williams vänder blad. Anand Singh vänder oavsiktligt två blad på en gång och vänder tillbaka vilket låter lite annorlunda. [texten fortsätter på det här sättet i ett par sidor]

Men vad är det för test jag gång på gång somnade ifrån, för att sedan återuppta och, ja, vi får väl säga slutförde? Rent konkret skulle jag vara ett ämne för att granska deklarationer på skatteverket. DFW begick självmord innan romanen Blek kung blev klar. Han var gravt deprimerad och hade föresatt sig att skriva en roman om ett gäng personer, däribland han själv, som jobbade med att kontrollera deklarationer på det amerikanska skatteverket.

Om man klarar av att ha världens tråkigaste jobb, om man står ut med denna ofantliga tristess, har man inte också då – och detta tror jag är romanens huvudfråga – förstått något om vad det innebär att vara människa? Ett avsnitt i romanen handlar om vad som krävs för att bli framgångsrik. Jagberättaren menar att under intelligens, effektivitet, visdom etc. finns en mer grundläggande egenskap:

Den underliggande nyckeln är att hantera tristess… Att vara, med ett ord, outtråkbar… Detta är nyckeln till det moderna livet. Är man immun mot tristess finns det bokstavligen ingenting man inte kan uppnå.

Därav en roman om skatteverket. Dessa personer är själva antitesen till vår tids så omtalade behov av distraktion. Detta är personer som inte behöver plocka fram sin smarta telefon eller börja bläddra i en tidning så fort det finns tjugo minuter att döda. De tittar rakt ut i tomheten utan att livet faller över dom.

De mest framgångsrika av dessa skatteverksmänniskor – som personen som leviterar ett par centimeter från stolen när han fullt ut, med hela sitt väsen, koncentrerar sig på något riktigt tråkigt – de har kommit ut på andra sidan av tristessen. Likt mediterande munkar har de stirrat in i meningslösheten tills den ändrar form.

Det kan förefalla paradoxalt, men människorna på skatteverket bör helst sakna förmåga att ha tråkigt, för om de kan ha tråkigt måste de normalt sluta.

Det finns givetvis en Buster ”Stenansiktet” Keaton-humor i att läsa om folk som har riktigt trist. Men det är också så att DFW inte skulle vara DFW om inte romanen även handlade om en massa andra och ofta både roliga och intressanta saker. De personer vi följer får föra ordet i olika paragrafer (paragrafer är tråkigare än kapitel). Ibland återkommer personer, men det finns också en rad novelliknande paragrafer som ofta handlar om ungdomar som inte mår bra (ett återkommande tema i DFWs författarskap är barndomens paradis som invaderas av vuxenlivets helveten).

Den svenske författaren Stig Larsson har i ett par diktsamlingar försökt skriva dåliga texter. Inte dåliga i betydelsen uppenbart kassa, utan texter som var tomma och vardagstristessartade, och därmed omöjliga att intressera sig för. Men för Stig Larsson innebar detta en litterär upptäckt, han täckte in ett område som ingen skrev om. För DFW handlar det om livet. Det är den ofantliga tristess som ständigt ansätter oss i vår vardag han vill förstå sig på.

På den internationella scenen har Pessoa i Orons bok ägnat mycket kraft åt att kartlägga tristessen. Och så har vi Marguerite Duras. I Sjömannen från Gibraltar uttrycker en av huvudpersonerna en fanatisk leda inför sitt jobb med att kopiera födelse- och dödsattester på folkbokföringsavdelningen i södra Frankrike, något han gjort i åtta år: ”Först trodde jag att jag skulle dö, men ändå gör jag det, ja, du vet hur det kan bli ibland.” Men även om Duras personer ofta säger sig ha tråkigt så är det en litterärt intressant tråkighet som ligger en bit ifrån det DFW borrar efter.

DFW menar att vi är rädda för att ha tråkigt. Men varför? Den aldrig färdigskrivna Blek kung är det långa svaret. Ett kortare svar ges i slutet av romanen: I tråkigheten – när inget distraherar oss – så blir vi öppna för en djupare form av smärta som hummande stiger upp ur livet själv. Den mänskliga existensens lågfrekventa grundton.

Och DFW frågar oss hur långt vi är beredda att gå för att undslippa denna existentiella grundton. Hur rädd är du? Är du så rädd för att ha tråkigt att du hellre skulle ta livet av dig än att ägna ett yrkesliv åt att granska deklarationer på skatteverket?

Similar Posts:

• Vecka 24 på Dagensbok – bleka kungar och sommartips!
• Text, tristess och Campari
• Ett liv som död
• Tack Natur & Kultur!
• Det som inte kan göras ogjort