Vi är många som lever eller har levt det liv som beskrivs i Skitliv. Jag känner få i min generation som inte vet vad det innebär att ställa sig i den hopplösa kön hos arbetsförmedlingen, att ständigt undra hur hög lönen blir i slutet av månaden, att jaga timmar, vänta på sms, att ständigt vara utbytbar eller att aldrig kunna ta semester. Det är många fler än de röster som ryms i boken. Åtskilliga är de som inte hörs alls.

Därför är det på många sätt en fördel att Skitliv till stor del består av journalistiskt intervjumaterial. Den som har getts makten att ha en offentlig röst bör också ibland se till att överlåta den rösten åt andra. Innanför pärmarna till antologin finns många fler än de journalist- och artistnamn som presenteras som bokens medverkande. Här är säljaren Richard, lagerarbetarna My och Erik, Odeta som driver ett städföretag, Terése som är utbildad socionom men jobbar på ICA, Guilia och Joan som berättar om finanskrisens Italien och Spanien.

En annan person som läsaren möter i Skitliv är papperslöse Beso från Georgien. Han är helt beroende av sin flickväns städlön för att kunna köpa mediciner mot den livshotande njursjukdom han drabbats av sen han kom till Sverige. Om många av de andra i Skitliv befinner sig strax utanför den eftertraktade trygghet som fast jobb, bostad och del i ett välfärdssamhälle innebär, tycks Beso vara milsvidder från den.

Det blir tydligt när jag läser Skitliv hur stor spännvidden är mellan de människor som berörs av den samhälleliga otryggheten. Ekonomiprofessor Guy Standing, vars teorier dyker upp i Katrine Kielos text i boken, menar att det rör sig om nya klassförhållanden. Han använder begreppet prekariat som term för den nya samhällsklassen. ”Termen är ett försök att beskriva den nya osäkerheten i blivande.”, skriver Kielos. Standing anser att arbetarklassen i konventionell mening är död och utbytt mot ett komplext system där det så kallade prekariatet är en del. I denna samhällsklass ryms såväl den traditionella arbetarklassen som förlorat sina jobb, som de som alltid levt med otrygga anställningar, liksom de som utbildat sig men ändå inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden. Prekariatsbegreppet har dock kritiserats från olika håll, bland annat för att det anses för brett. Kritikerna menar att den utbildade, behovsanställda medelklassen har få gemensamma intressen med exempelvis svartarbetande migranter.

Skitliv innehåller också personliga texter berättade utifrån skribenternas egna perspektiv. En sådan text är Torrun Carrfors berättelse om sitt arbete som sjuksköterska. Det är en av bokens inledande texter, och den första texten som ger mig en gråtklump i halsen som inte vill ge med sig. Carrfors skriver:

Jag tänker på mig själv och på hur min egen yrkeskarriär har sett ut hittills. Jag har aldrig stannat mer än ett år på samma arbetsplats. Hittills har jag alltid bytt när vinter går mot vår. Jag säger högt att jag är en rastlös själ. Att jag ständigt söker nya utmaningar. Jagar vidare, mot grönare vårdgräs. Men jag tror att det inte räcker som förklaring. Jag har stannat i relationer, i andra projekt, på utbildningar, i städer längre än så. Jag är ett barn av min tid. Jag har fortfarande aldrig haft en fast tjänst.

Jag är där med Carrfors i texten när hon en kväll börjar leta efter nytt jobb, eftersom ”det måste göras innan sommarsemestrarna och innan syren står i full blom”.

Allt blir kännbart. Våren som håller på att bryta ut utanför. Löften om något varmare, om semesterdagar, gör sig påminda. Det andas genom väggarna på arbetsplatsen. Samtidigt denna tyngd av att ännu en gång behöva söka sig vidare. Den ovissa framtiden. En höst som fortfarande är blank i almanackan.

Det är flera av de mer personligt hållna texterna som så väl gestaltar den där glidande känslan som jag tror att Skitliv vill förmedla. De kompletterar också den ibland torra och upprepande journalistprosan och skapar, tillsammans med lyrik från till exempel Daniel Boyacioglu, dynamik i boken.

Ord som trygghet och flexibilitet återkommer i antologin. På gott och ont, måste väl sägas. På ett sätt vattnas de ur, men samtidigt visar repetitionen hur centrala dessa begrepp är i det moderna livet och arbetslivet. De har blivit en nödvändig upprepning.

Similar Posts:

• Vad Lever Man För?
• Fördjupad bild av ”mamma”
• Engagerat om Sveriges flyktingarbete 2016
• Kroppar, makt och poesi
• När är man hemma?

Medverkar på mässan gör Jonas Hassen Khemiri, Johanna Koljonen, Daniel Boyacioglu, Christina Wahldén, Mustafa Can, Ghayath Almadhoun, Hanna Nordenhök, Jasim Mohammed, Nawal el-Saadawi, Arkan Asaad, Ann-Helén Laestadius, Joacim Hansson, Gunilla Lundgren, med flera.

Mässan får även besök av en rad tidskrifter, bokförlag och teatrar.

Lördagen blir en heldag för familjer och barn med pysseltorg, barnteater, öppen scen och mycket annat skoj.

Tid: från 16.00 idag torsdag 5 maj till cirka 18.00 på lördag 7 maj.
Plats: Hallunda bibliotek och Hallunda Folkets hus, Hallunda (T-bana: Hallunda)

Arrangörer för Botkyrka internationella bokmässa är Botkyrka kommun i partnerskap med Folkets hus Hallunda, ABF Botkyrka-Salem, Mångkulturellt centrum med stöd av Kulturrådet samt Regionbiblioteket.

Klicka dig in på Botkyrka biblioteks hemsida för att läsa ännu mer.

Foto: Stefan Zschernitz och Sara Moritz

Similar Posts:

• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Litteraturen naturligtvis – ett samtal
• Textmässan 2011
• Författarsamtal på Stockholms bibliotek
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor

Egentligen ogillar jag att bedöma scenpoeters dikter i bokform eftersom det är på scenen som de är kompletta. Nu vet jag inte om dikterna i Det är inte hennes fel att jag skriver sämre är skrivna för att läsas på scenen, men jag tycker att det fattas något. Därför blir scenpoeters diktsamlingar oftast just samlingar med funktion att jag som lyssnare vill äga dikten. För att jag vill komplettera min lyssning med de skrivna orden. Det är det där med att låta orden stå på papper så att jag ser hur de ser ut. För att dikten alltid säger något annat då. Men en bra dikt är en bra dikt oavsett om den läses på scen eller om den står skriven i en bok.

I bokform upplever jag Daniel Boyacioglus dikter som ojämna och nödrimmade. De rör sig i gränslandet där generationerna byter plats. Det är ett nytt barn på väg och då måste det göras upp med den där egna barndomen. Oavsett om det är diktsamlingsjagets barndom eller Daniel Boyacioglus barndom som behöver redas ut, upplever jag att dikterna blir för privata och nära. Men de kommer aldrig till den punkten att de blir så privata att de blir allmängiltiga, därför får jag känslan att de inte angår mig.

Många av dikterna handlar om att skriva och det finns inte mycket som är så tråkigt som att läsa om att skriva. För mig blir det bara ett bevis på att författaren inte har något bättre att skriva om. Daniel Boyacioglu skriver själv att det inte är hennes fel att han skriver sämre, så den enda frågan som blir kvar efter att jag har lagt ifrån mig boken är: vems är då felet?

Similar Posts:

• Estradpoeten i tryck
• Soundtrack tack!
• När författare borde hålla tyst
• Botkyrka goes internationell bokmässa
• Mellan trygghet och flexibilitet

Om du köper skivan, då måste du försöka memorera låttexterna, så att du sedan kan höra dem till musiken på skivan hemma. Den här artisten sjunger nämligen lite sluddrigt.

Med "Fint som snus" och många andra nu verkande och före detta verkande estradpoeter är det liknande, fast tvärtom. Har man sett Boyacioglu framföra sina dikter på scen, ja då vet man att han är bra på teater, att han har karisma, rytmkänsla och att han kan få människor att skratta.

Dikterna i "Fint som snus" har jag inte sett live. Jag skrattar inte en enda gång nu när han, artisten inte är här. Jag känner inte rytmen och jag förstår inte budskapet. Jag skulle verkligen behöva ett soundtrack. De här dikterna går inte att se. De pratar, men man vet aldrig med vem, inte riktigt heller om vem. Monologen rör sig runt bland annat flickvänner, frånvarande fäder och om barndom och kusinbarn och mamma. De är riktiga energitjuvar, dikterna. De är som sådana där människor som bara pratar och pratar och pratar. Det är ingen idé att försöka avbryta dem, känna sig delaktig. Det blir så konstig stämning om någon annan än den som vanligtvis brukar prata, helt plötsligt också vill berätta om sig själv. En känsla av aggressivitet gömmer sig också här och var. Den här boken får mig att känna mig illa omtyckt. Den här sortens poesi som inte verkar gilla skriven poesi tycker nog inte heller om mig. De här dikterna gillar att vara skojiga, eller lite fräcka, särskilt i slutstroferna. Punchlines kallas det visst.

"Fint som snus" äger tyvärr också en avsaknad av rumslighet. Figurerna som de pratande dikterna berättar om sitter i ingenting, till exempel en tunnelbanevagn. Jaha? Hur ser den vagnen ut, är det några andra människor i vagnen? Hur luktar den, hur låter den? Jag ser den inte. Här krävs det nog ett förtydligande kroppsspråk.

Det är svårt att tänka sig att Boyacioglus avsikt är att vara svårförståelig, men ändå det är så mycket man inte förstår med den här boken. Hur författaren använder sig av interpunktion är en sak som förvärrar förvirringen ganska mycket. Man vet inte riktigt var estrad-Boyacioglu egentligen hade tänkt sig att ta en andningspaus, var han hade tänkt låta raderna smattra, var de istället ska sjunka bara långsamt in i varandra. Interpunktionen berättar inte detta. Man får gissa. Det är ansträngande.

Hittar trots allt så småningom lite vänskap hos en ödmjukt mjuk dikt men med fortsatt dold sorg och aggressivitet, som heter Tyngd. Den har smak och färg och rörelse i sig. Den går att se framför sig, den är mycket enkel och ändå stor. Den har sitt eget soundtrack.

Similar Posts:

• Vems är då felet?
• Estradpoeten i tryck
• Mellan trygghet och flexibilitet
• När författare borde hålla tyst
• Botkyrka goes internationell bokmässa

Rum för poesi är en oas i mässdjungeln som bjuder på aktuella poeter från Sverige och annorstädes. I år gästar exempelvis Robert Bly, Katarina Frostenson, Nicolaj Stochholm, Göran Greider och Inger Edelfeldt. Dessutom förekommer egna baltiska och brittiska timmar, liksom uppträdanden av elever från en skrivarlinje och söndagseftermiddagens obligatoriska öppna scen (underligt att inte fler tar denna enorma chans att faktiskt läsa på bokmässan).

Jag får med mig en poesiskeptisk vän till scenen. Och jag vill så gärna visa att poesi inte behöver vara så där allvarstyngd och pretentiös, men inser som vanligt snart att så väldigt mycket faktiskt är det. Det gäller knappast bara den här scenen – Rum för poesi har snarare ett ovanligt fräscht och trevligt program – men i allmänhet.

Och jag undrar i mitt stilla sinne hur mycket poesi som skrivs för att och faktiskt borde läsas högt?

Man hör ibland att långt tillbaka i tiden var litteratur lika med högläsning. Inget lästes, eller var tänkt att läsas, tyst och individuellt. Oavsett hur det står till med det, är det knappast så längre. Inte minst en del modern poesi är helt enkelt avsedd att ses på en boksida, och väldigt lite tror jag är skrivet med tanken att det ska högläsas. Men vad jag förstår är det så att läsningar ger mer pengar än att skriva böcker, vilket naturligtvis tvingar författare att läsa högt, oavsett avsikt och läggning.

Ändå kan det förstås vara en bra eller till och med fantastisk upplevelse även att höra poesi.

Men sen har vi estradpoeterna. Som skriver och läser just för att höras, och som ofta har förmågan att få det mesta andra att verka blekt, uttryckslöst och monotont. Daniel Boyacioglu och Anna Jörgensdotter är två av mässans exempel på det. De fungerar visserligen utmärkt även på boksidan, men att se och höra deras speciella lässtil och framträdande tillför onekligen några dimensioner extra.

En annan, likartad fråga, som envist trampar mig i hälarna under fyra dagars monterirrande är i hur stor utsträckning man faktiskt vill höra författare prata om sina böcker?

Jag är böjd att säga inte alls, eller åtminstone väldigt sällan. Jag tänker gå och höra på John Ajvide Lindqvist, som skrivit den nya svenska vampyrromanen jag längtar efter att läsa, men blir avrådd av en kompis som faktiskt läst den. Hon menar att boken har så många dimensioner i sig själv att en författares åsikter bara kan göra den snävare, mindre. Så jag låter bli, och ångrar det inte. Böcker ska inte reduceras till sina författare.

Däremot hör jag favoriten Gun-Britt Sundström – hon skrev några underbara böcker på 70-talet, men har sedan hållit sig till översättning och journalistik – prata om systrarna Brontë, och det är fantastiskt spännande att se och höra henne. Hennes romaner vill jag emellertid ha för mig själv.

Similar Posts:

• Hans och hennes
• För att man överlever
• Poetisk äktenskapskritik
• Vems är då felet?
• Det naturligaste i världen?

Dock blir jag bättre på att hålla takten ju mer jag läser. Vissa av dikterna känner jag igen ifrån sommarens Parkteaterföreställning på Djurgården, vissa ifrån Daniel Boyacioglus sommarprogram och dessutom finns vissa inlästa på cd:n som heter Någonting är ruttet i riket Danmark, vilket är en föreställning från Radioteatern. Dessa dikter har jag ju redan en sinnebild av. Andra är helt nya för mig och tar därför lite längre tid att ta in under huden. Bäst blir det i de kortare, strama dikterna som innehar en omedelbar briljans. "Min tandborste matchar ditt badrum" och "Har täcket blivit mindre" träffar mig rakt i maggropen.

Innehållsmässigt spänner hela samlingen över allt och inget, det vill säga över det som är verkligheten och dess små och stora problem. Vissa av dikterna talar rakt till mig och känslan av igenkänning är total medan andra väcker ilska som till exempel "Porr påverkar pojkar", där bristen på självrespekt hos unga män tydliggörs i ett totalt förnedrande av både dem själva och kvinnorna i deras omgivning.

Daniel Boyacioglus språk växlar mellan rak prosa, uppbruten meningsbyggnad, rim men framför allt så dyker nya upptäckter upp genom upprepning, assonans och genom att skickligt i upprepningarna låta en eller annan bokstav komma till eller falla bort.

Jag gillar denna diktsamling skarpt. Mest av allt gillar jag att cd:n medföljer så att jag även kan lyssna. Jag uppskattar Daniel Boyacioglu än mer som estradpoet. Många av dikterna i Istället för hiphop behöver ett framförande för att komma till sin rätt. Dock gäller det inte alla. Där formen stramats upp och diktningen är mer koncis fungerar det briljant. Men som sagt kanske är det bara för att jag saknar rösten.

Similar Posts:

• Vems är då felet?
• Soundtrack tack!
• Mellan trygghet och flexibilitet
• För den som är svår nog
• Okonstlat om livet