Alla vidlyftiga drömmar till trots har livet inte blivit som Agnes hoppats och hon dövar sin smärta med öl och vodka i rikliga mängder.

Med romanen Shuggie Bain sällar sig skotten Douglas Stuart till den stolta anglosaxiska traditionen av självbiografiska uppväxtskildringar i arbetarklassmiljö med förebilder som Söner och älskande (1913) av D.H. Lawrence, Jag minns min gröna dal (1939) av walesaren Richard Llewellyn och irländaren Frank McCourts underbart tragikomiska Ängeln på sjunde trappsteget (1996). Min egen favorit Harry Bernstein närmade sig hundra när han debuterade med sin oförglömliga galghumoristiska barndomsskildring Den osynliga väggen (2007) om sin stora och mycket fattiga polsk-judiska familj i Manchester på 1910-talet.

Till skillnad från ovanstående sällskap har Shuggie inte en självuppoffrande ängel till mor. Det är Agnes och inte någon råbarkad far som super upp matpengarna.

I Margaret Thatchers England på 1980-talet läggs gruvor ned på löpande band och i den gudsförgätna gruvbyn Pithead, strax utanför Glasgow, yr ohälsosamt koldamm från kvarlämnade slagghögar runt. Bostäderna är trånga och dragiga. Trots att de flesta är släkt med varandra existerar knappast någon grannsämja. Det är jantelagen som härskar. Om Agnes lyckas hålla sig nykter en tid är det alltid någon illasinnad granne som kommer förbi med en frestande, klirrande spritkasse.

Sladdbarnet Shuggie har huvudet på skaft, men är annorlunda och därför grymt mobbad i skolan. Han är vek, sneglar längtansfullt på flickornas lekar och väljs sist till fotbollslaget. Shuggies gryende insikt om sin egen homosexualitet får en framträdande plats i romanen.

När syskonen flyr hemmet blir lillbrorsan ensam kvar med det tunga ansvaret för Agnes. Shuggie spejar efter illavarslande tecken och skolkar gång på gång för att kunna hålla ett vakande öga på sin mamma. Han går ständigt runt med magknip, eftersom han aldrig vet vad som väntar honom när han kliver över tröskeln därhemma. Vid ett tillfälle påträffas Agnes med huvudet instoppat i ugnen, en annan gång har hon skurit upp sina handleder.

Stunder av närhet och ömhet existerar också, som när Shuggie instruerar sin mamma i de senaste danserna eller då de delar på choklad, som inköpts med slantar som fingerfärdigt pillats ur gas- alternativt tv-mätaren. Detta avspeglas i det ena av de två engelskspråkiga bokomslagen, medan omslaget till den svenska utgåvan föreställer en ensam pojke uppflugen på en närmast korsliknande ställning. Personligen föredrar jag det förra, eftersom Shuggie aldrig ger upp hoppet om Agnes.

Jag grubblar också över valet av titel. Kanske skulle “Agnes Bain” varit mer på kornet? Shuggie själv kommer alltid i andra rummet.

Romanen innehåller en rad fina kvinnoporträtt, som är så målande och humoristiska att man måste le under läsningen, allt elände till trots. Männen däremot är som regel fula fiskar, ute efter att utnyttja kvinnorna.

Romanen utgör ett storslaget och gripande porträtt av en okuvlig och stolt kvinna, en sons ovillkorliga kärleksförklaring samt ger en övertygande bild av alkoholismens förbannelse.

Summa summarum den bästa bok jag läst på väldigt länge!

Similar Posts:

• Grått och gråt i Glasgow
• Sorg ur barnperspektiv
• Att bli en ”mamma”
• Dolt under ytan
• Varning för teaterregissören

Ändå känns det som att jag är ute på svag is med Så nära livet man kan komma, och jag tror att det beror på att jag inte ens kände till James Wood, ”den store litteraturkritikern” James Wood tycks vara hans återkommande epitet, innan jag plockade upp den här boken. Ändå ger Så nära livet man kan komma en ganska fin introduktion till James Wood som person. Mellan varven av ”stor” litteratur – jo, den där ”storheten” tycks vara något återkommande, och är säkert också en anledning till att jag har svårt att riktigt känna igen mig i Woods litteratursyn – berättar han om sin uppväxt i Storbritannien och om erfarenheten av att leva sitt liv i ett annat land än det han växte upp i.

För det senare använder Wood begreppet ”hemlosshet” (en sorts light-version av hemlöshet): inte exilens ”ovillkorliga separation” utan ”något provisoriskt, ett mönster av uppbrott och återkomster som kanske aldrig upphör”, en ”sekulär hemlöshet” (efter Georg Lukács ”transcendental hemlöshet”). Också detta är en motsättning som återkommer i Woods text, relationen mellan det sekulära och det religiösa. För honom blev den mångfacetterade litteraturen ett alternativ till barndomens religiositet, till dess bestämda men inte särskilt uttömmande svar.

Inget av dessa teman ligger mig helt enkelt särskilt nära. Kanske på ett sätt det om hemlösheten – långt ifrån att någonsin ha bytt land, även om min familj beredvilligt gjort det åt mig, känner jag mig trots allt rätt långt hemifrån i Småland – men litteraturen som ersättning för religion, upptagenheten vid ”storhet”; jag förhåller mig nog inte till litteratur på det här viset. Och det kanske kan finnas någon poäng att fundera över?

Få av Woods författare är heller ”mina”, så jag har svårt att säga hur träffsäkert han skildrar dem. I den här boken gör han det ganska anekdotiskt, han drar rätt högtravande växlar på detaljer, så jag får vare sig riktigt en helhetsbild av dem eller, faktiskt, blir särskilt inspirerad att lära känna dem. Har du ett mer levande förhållande till exempelvis Saul Bellow, Thomas Bernhard, Aleksandar Hemon, D H Lawrence och W G Sebald blir det här kanske en helt annan bok för dig än för mig.

Att Wood är bildad och välartikulerad råder ingen tvekan om. Så nära livet man kan komma är en vacker liten bok, om än lite väl manligt kanonisk och storvulet konstfilosofisk för min smak. Är det här nära livet så är det i alla fall inte nära mitt liv. Hos någon annan kommer den helt säkert att hitta sitt hem. För mig blir den, trots alla ord, liksom stum.

Similar Posts:

• På vandring med Sebald
• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• Geologihistoria och undvikande av sorg
• Mitt liv som roman

Salongerna står för civilisationen och det invällande blodet för det smutsiga och okontrollerbara kaos ur vilket primitivisterna föreställde sig att en ny människa kan uppstå.

Nu är Blod i salongerna inte alls en western, inte ens skönlitteratur, utan konst- och kulturkritik. Men den handlar till stor del om just detta: (den vita) människans fascination över ”exotiska” och ”andra”, ”ursprungliga” kulturer. Det primitiva, vilda och kroppsliga som det ”civiliserade samhället” hela tiden lockats av och längtat till men samtidigt desperat velat distansera sig från. Ingela Lind pekar skickligt på var detta kan visa sig. Till exempel hos konstnärer som samlat på och inspirerats av afrikanska skulpturer. Föremål som i sin hemkultur varit del av riter och ceremonier men som i västvärlden blir exotisk konst eller ”nyskapande” inslag i konstnärernas egna verk.

I bokens andra rum möter vi Otto Muhel, österrikisk aktionskonstnär och grundare av den så kallade Friedrichshofskommunen. Här rådde fritt sex och skapande, gemensam ekonomi och bannlysning av monogami. Det nya samhället skulle byggas på ”en härförande utlevelse av mänskliga lidelser”. Otto Muhel var envåldshärskaren. Tankarna om en utopisk koloni i fysisk form, och ett tydligt exempel på dess konsekvenser.

Ingela Lind är själv hela tiden ytterst närvarande, speciellt i de två första rummen. Där liknar texten på sina håll en reseskildring med ingående beskrivningar och betraktelser av människorna och platserna hon besöker. I det tredje och sista rummet ändras tonen, men utan att bli torr och akademisk. Lind kostar fortfarande på sig att vara personlig, som inkluderandet av det öppna brev publicerat i Dagens Nyheter 1988 där hon skrev till sin tonårshjälte Paul Gaugin. Brevet är fullt av ilska efter att hon ”avslöjat” Gaugin, med sina avbildningar av tahitiska kvinnor, som en ”förljugen mansgris”.

Du flydde till en turistbroschyr, till Tahiti med en kolonial societet som du hatälskade i din nyköpta vita linnekostym. Hela tiden visste du hur det skulle sluta.
/…/
Ja, jag kritiserar dig i min behagliga trygghet i ett välfärdssamhälle där alla har tillgångar till sina öar på betald semestertid. Men jag måste ändå få ur mig att du var en dold pedofil och att din flykt till det vilda var en patetisk kolonial erövringsakt.

Denna ilska och ärlighet ger extra liv åt texten. Dessutom visar den på en insikt jag tror att många är rädda för, att vår estetik och föreställning om världen bygger på koloniala erövringar. Att ”det naturliga” kanske bara är ett påhitt.

Till sist knyter Lind ihop trådarna, fortsätter att blicka bakåt men pekar också skarpt och fyndigt på uttryck för primitivismen inom konsten och samhället idag. Marina Abramovićs performances, både fysiskt våldsamma och ömtåligt stillsamma, som så väl behövs i en västerländsk värld svältfödd på kroppsliga upplevelser och närvaro. Karl Ove Knausgårds romansvit som symbol för den krisande maskuliniteten. Idén om att gå tillbaka till det ursprungliga för att skapa något nytt går även att hitta i hipster- och bohemkulturer. I längtan efter självförsörjning och autonomi. Men också i Nazitysklands idéer om Tredje Riket och i den ökade högerextremism som sveper över Sverige och Europa. Alltså, i fel händer kan primitivismen bli rena Vilda Västern.

Similar Posts:

• Flyktiga stycken
• Renässans för en annorlunda modernism
• Idyll att stillsamt sukta efter?
• Tillgängliggörande av samtidskonsten
• Bilder att leva med

Bloomsburygruppen var en samling konstnärer, författare och akademiker som i början av 1900-talet samlades i en villa i Charleston, England. Man hade inget gemensamt program men en gemensam attityd kan skönjas: man var emot karriärstänk och världsliga framgångar, man anammade en modernistisk estetik där färgen och rörelsen stod i centrum och man levde bohemiskt och sammanslingrat, ibland incestuöst. Man ansåg också att diskussionen och sökandet efter skönhet var livets mål och mening. Gruppen var löst sammansatt och hade mängder av medlemmar. Bäst ihågkomna idag är Virginia Woolf, Duncan Grant, Maynard Keynes och Roger Fry.

Ingela Lind, konstkritiker på DN, inleder sin studie pedagogiskt med en tidsaxel och därefter med en snabböversikt. Sedan går hon metodiskt igenom gruppen, medlem för medlem, med ackompanjemang av faktarutor och bilder. Det är svårt att inte bli förtjust. Alla är så snygga i sina tweed-dresser och smala silhuetter och miljöerna är bedårande. Man målar där man får för sig: på stolar, bord och spiselkransar, och inget föremål är opassande att ställa bredvid ett annat. Här samsas högt och lågt, alltid i en salig blandning.

Men plötsligt är det något som tar emot. Jag stannar upp i mening efter mening, alltmer irriterad över det pedagogiska skrivsättet. ”Viktorianismen motsvarar ungefär våra svenska oskarianer” skriver Lind som om läsaren aldrig hört talas om viktorianismen. På ett annat ställe skriver hon om D. H. Lawrence utfall mot Keynes att det säkert bottnade i ”hans egen nedtryckta homosexualitet” och plötsligt känns boken spekulativ också. Dessutom blir jag alltmer irriterad på själva uppställningen. Det är tydligt att Lind är mera förtjust i vissa av medlemmarna och mindre förtjust i andra och därför känns vissa kapitel krystade. Boken hade förmodligen tjänat på att vara lite friare och lite mera berättande för på så sätt hade Lind sluppit presentera idag ointressanta medlemmar som till exempel den utpräglade highbrow-esteten Clive Bell.

Så boken faller slutligen på sitt eget grepp och det är synd för den hade stor potential. Bloomsburygruppen känns mera hipp än någonsin; den har en enorm tjuskraft med sin färgsprakande modernism och sin anti-heroiska hållning. Den fungerar bra som motpol till den hårdare, krigiska modernismen som Le Corbusier och T. S. Eliot representerar. Dessutom tror jag att rörelsens anti-karriärism och framstegskritik är gångbar i en tid präglad av miljökatastrof och där ”arbetslinjen” fungerar som religion.

Similar Posts:

• Flyktiga stycken
• Idyll att stillsamt sukta efter?
• Rena Vilda Västern
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• ”Sex, sprit och socialism i Stockholm”