Boken börjar i november 1994. Vi befinner oss i Marbäck i Halland. Ett hus brinner besinningslöst och därinne ligger någon som är död, men som inte dött av elden utan av en krossad skalle. Rätt snart blir hennes pojkvän Edvard gripen. Hans systerson Isak är åtta år och älskar sin morbror djupt och troget. Plötsligt rycks Edvard brutalt ifrån honom och saknaden är bråddjup. Att som en ung pojke försöka förstå att hans älskade Edvard sägs ha mördat sin flickvän är tufft. Snart börjar snacket gå på byn. Isak är en iakttagande och fundersam kille. Han undrar om han själv har det i sig? Han vet att hans morfar hade något i sig, och nu Edvard. Kanske är det något som går i arv till killar?

Vi får också komma nära polisen Vidar, en tänkande, reflekterande man som utreder mordet. Vidar är en känslig själ som betraktar tillvaron.

Historien rör sig i tre tidsskikt. Tiden för mordet (1994), i stormen Gudruns eftermäle (hösten 2004) och när allting avslutas sommaren 2017. Huvudpersonerna är fortfarande Isak och polisen Vidar. Dessa karaktärer är ganska lika varandra även om det naturligtvis finns en åldersskillnad. Jag faller för dem båda, även om de är komplexa och har sidor som skaver och är mindre sympatiska. Isak har alltid varit mobbad och det eskalerar i tonåren. Folk tittar snett på honom och påstår att han är likadan som sin morbror som sitter inne för mord. Och inom sig bär han tanken om järtecknet. Att även han har det inom sig. Men Vidar ser hans mörker och lyssnar.

Järtecken är en bok som lyckas bära mycket. Dels är den en spännande deckare där den fällda gärningsmannen aldrig erkänner och med det byggs tvivel. Det är också en målande beskrivning av landsbygden och människorna den befolkas av. Jag faller som en fura för alla blommiga beskrivningar av miljöer, minnen och karaktärer. Det är som att det byggs upp en bubbla kring den mördade Lovisa och det som sker däromkring.

Dialogerna är naturliga och det märks att författaren är välbekant med utredningar och hur människor kan bete sig i pressade lägen. För den här berättelsen landar i mänskligt beteende, och det kan vara knepigt att avläsa och förstå. Det här är en bok som får mig att grubbla och tänka efter. Jag vandrar mellan olika känslolägen, det är skickligt skrivet. Jag sugs in i historien och det blir som att det som beskrivs har skett på riktigt. Förvänta dig att bli drabbad.

För till syvende och sist är det vi som är kvar som ska förvalta historien.

Similar Posts:

• Polisroman som skiftar från realism till surrealism
• Drömmen om något bortom detta
• Stormar och ideologier
• En ung mans mardrömsfantasi
• Öländsk mordhistoria

Poliserna Leos och Gabriels rotande leder dem in i främlingsfientliga organisationer. Det som pågår nu började femton år tidigare i en söderort där två snubbar på en fest har likadana tröjor. Något så litet kan samtidigt bli stort och betydelsefullt i själar som törstar efter sammanhang och samvaro med likasinnade. Uttråkade tonåringar som letar mening och makt i tillvaron.

Den fallande detektiven är den andra och fristående delen i en serie om polisen Leo Junker. Första delen kom 2013 och heter Den osynlige mannen från Salem. Den har jag ännu inte läst, men jag har inga problem att lära känna huvudpersonen Leo. Han utmejslas så där lagom mycket, och det är en konst i sig. Jag blir nyfiken på honom som den komplicerade människa han verkar vara. Undan för undan skalas lager av Leo och hans tillvaro. Vi förstår att hemska saker har hänt i förra boken och att sviterna av detta inte släppt sitt grepp om honom och människorna där omkring. Leo kämpar hårt för att komma vidare och för att skaka av sig spökena från förr. Tillvaron suger musten och kärleken kräver fokus.

Den fallande detektiven är en bok i tiden. Leo Junker med kollegor hamnar förutom i snöstormen Edith även i en annan storm. Här drabbas olika främlingsfientliga falanger och organisationer samman med radikala antifascistiska ditos. Det är demonstrationer, möten och blodiga uppgörelser. Det är kamp och politik som krockar. Tyvärr känns det ytterst naturtroget. Jag tycker att boken tillför ett viktigt perspektiv, nämligen folkets. Människorna som verkar bland dig och mig. Vi måste vara medvetna om vad som händer och vi måste ta ansvar för det.

Similar Posts:

• Polisroman som skiftar från realism till surrealism
• Det som finns kvar
• Tragedi och panik i björkarnas stad
• Vilken är dödens dans?
• Vidriga vindar och döda dockor på Södermalm

Det låter som en vanlig polisroman. Berättelsen förankras också i en nutida verklighet genom namnangivelser av Stockholms gator, ett flertal låttexter och andra markeringar som ger läsaren en tydlig känsla av plats och tid. I romanens början möter vi utförliga naturbeskrivningar och en vardagsrealism från den stockholmsförort där Leo Junker växte upp:

I Salem växte sig husen åtta, nio, tio våningar mot himlen, men aldrig så nära Gud att han skulle orka sträcka ner sin hand och röra vid dem.

Huvudpersonen har vuxit upp i Salem bland andra dysfunktionella familjer där ungdomarna är småkriminella och föräldrarna endast skymtar i periferin. Ganska snart bryts dock den förväntade realismen av en mörkare ton där det finns vrår i Stockholm som ”om man skulle gå in i dem, aldrig kommer ut igen.”

Romanens starkaste drag är de många antydningar och ledtrådar som konsekvent följs upp av författaren och förklaras efter historiens gång. Dessa detaljer gör att romanen får ett driv framåt och det är svårt att lägga boken ifrån sig. Romanen skiftar även på ett smidigt sätt från nutid till ungdomsminnen. Det är dessa minnen som lägger grunden för händelserna i nutid och det är även här författaren lyckas göra karaktärerna som mest levande.

Det som haltar en aning är karaktärernas motiv och den mänskliga logiken i deras handlingar. Drivkrafterna känns en aning löst underbyggda; det räcker inte med en trasslig barndom för att någon ska begå mord. På ett ställe i boken känns det nästan som att författaren skäller ut sin karaktär från skrivbordet:

Karaktär A: “Jag kan inte förklara det. För mig hänger det ihop.”
Karaktär B (författaren): “Men inte för någon annan (…) Jag förstår inte hur du har kunnat gå såhär långt, bara för att… vadå? Bara för att göra någonting? Jag köper inte det.”

Leo Junker har dessutom blivit utsatt för fler faror och actionfyllda händelser än vad Stålmannen varit med om under en hel livstid och Leo är fortfarande bara i 30-årsåldern. På tal om superhjältar har även Leo Junker en nemesis, en antagonist med ett “säreget luktsinne”. Antagonisten kan lukta sig till pengar och att Leo har ett förhållande med hans syster. Motståndaren liknar nästan Hannibal Lecter som doftar sig till agent Starlings parfym. Intressant är också hur antagonisten och Leo Junker är spegelbilder av varandra – frågan är vem av dem som verkligen är den osynlige mannen från Salem och hur de båda flyter på skalan mellan gott och ont.

De magiska inslagen av den skrämmande staden och karaktärernas fantasifulla drag gör att jag ser dem framför mig som i en grafisk roman där Leo är en man i trenchcoat som rör sig i skuggorna om nätterna, likt Ian Rankins Dark Entries eller Paul Austers New York-trilogi (främst i den grafiska upplagan tecknad av Paul Karasik och David Mazzucchelli). Liksom i många av Paul Austers böcker bygger Den osynlige mannen från Salem ofta på näst intill övernaturliga samband, ett grepp som Auster använder så konsekvent i sitt författarskap att man skulle kunna kalla stilen ”austeriös”. Genremässigt hade man kunnat önska sig mer av det mystiska i Carlssons roman. Istället bryter vardagsrealismen igenom och det magiska förekommer endast i antydningar som skulle kunna bero på att Leo går under stark medicinering eller att han är en vanlig blaserad polis som ser sig som stadens cowboy.

Trots dessa mindre invändningar är detta en roman som skiljer sig från mängden av deckare och polisromaner, historien är skickligt uppbyggd så att allting får ett nästan övernaturligt (austeriöst) samband. Vi kommer med spänning vänta på nästa bok om Leo Junker och hans mörka värld, mitt i vårt vardagliga Stockholm.

Similar Posts:

• Stormar och ideologier
• Here’s another clue for you all:
  The walrus was Paul.
• Det som finns kvar
• En väg in i labyrinten
• Död och densitet

Jag gillar att läsa debutanter, för att de när de är bra ger litteraturen en ny blick eller en ny röst. Precis det upplevde jag när Mattias Ronge läste ur sin Tittaren, där var en blick som gjorde att jag så lätt såg det som huvudpersonen såg. Berättelsen om krishanteraren som krisar precis när han får sitt andra barn lockar inte på samma sätt, men jag kommer fortfarande inte ifrån den scenen då huvudpersonen måste lämna sin korg och fly för att det är två personer före honom i kassan. För att jag var där och upplevde det med honom.

Under kvällen återkom Malin Jacobsson Båth ofta till humorn i debutanternas böcker, att den fanns eller inte fanns, vad som var baktanken med den. Jag vet inte om det är mig det är fel på men jag refererar aldrig till en bok som rolig. Det är inte därför jag läser. Speciellt inte en bok som Elin Ruuths Fara vill som rör sig, visserligen i något bissart, men framförallt i något som är hårt och ensamt och inte ett dugg roligt.

I Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta, skriver Monica Wilderoth om det hemskaste; systern som dött. Det berör mig på ett sätt som jag inte kan komma undan, för jag skulle inte kunna tänka mig något värre. Det finns ingen människa i världen som jag så desperat inte skulle kunna leva utan som min syster. Det finns ett avgrundsdjup i Monica Wilderoths roman som jag inte kan leva med. Därför vill jag dedikera den boken till min syster, som ett hot. Därför stegade jag iväg och köpte den och lät Monica Wilderoth skriva sin hälsning i den. För att alltid vara medveten.

Helena Österlund med sin Ordet och färgerna (recension kommer) var den enda poeten och det kändes tråkigt. Inte för att jag på rak arm kan föreslå någon poet som kunde ha bytt ut någon av de där historieromanförfattarna som jag blandar ihop med varandra. Precis som alla andra skyller jag på förlagen, att de inte vågar. Jag förstår inte vad rädslan för poesin kommer ifrån, speciellt inte när Helena Österlund läser ur sin rytmiska och upprepande diktsamling. Där finns absolut ingenting att vara rädd för, bara iakttagandet och kännandet av snö och is och vitt och rött och fiskar och kött.

Mot slutet läser Eli Levén ur Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats länge med en röst som är stadig och nära. Trots att jag redan har hört honom läsa flera gånger och själv läst går det upp för mig när jag lyssnar att jag älskar den här boken. Den går rakt in, talar till och berör mig. Sommarkvällen stannar för några minuter och Eli Levéns röst är det enda som existerar.

Självklart är det fler som har debuterat i år än de som var med på Kulturhusets Debutbar, de som vi på dagensbok.com har läst under våren följer nedan:

Monica Wilderoth: Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta

”Det ska sägas genast: om sorg går egentligen inte att säga mycket. Det är inte unikt att känna sorg, men däremot är varje sorg unik. Unik så till vida att hur man än försöker förklara den för någon annan, går det bara nästan. Och när du sen står där med omgivningen runt halsen och alla oroliga som frågar hur mår du, hur känns det? vet du hur det känns, men inte vad du ska säga om det. Det är ju faktiskt din syster…”Läs mer

Eli Levén: Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats

”Det finns en pirrande känsla av förälskelse igenom hela Eli Levéns debutroman. En känsla som får mig att känna, att uppleva, att börja leva. Och det är precis vad jag behöver när det är mitten av mars och vårsolen fortfarande inte värmer. I Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är det Valborg och Sebastian träffar Andreas och blir kär. Det är sådär naivt och pirrigt och fånigt och banalt som…”Läs mer

Elin Ruuth: Fara vill

”Platsen är Malmö, Luleå och någonstans däremellan. Tiden är halvvuxen, en pendel mellan ren nyfikenhet och panikartad rädsla. Fara vill utspelar sig i gränsen mellan flickrum och andrahandskontrakt. Genren är obestämd, kanske poesi, kanske kortprosa. Pronomet är jag. Jaget benämner sig Elin Ruuth. Jaget påminner mig om den märkliga känslan som infann sig under mina sista studieår. Vad är det med dem? Varför…”Läs mer

Diana Janse: En del av mitt hjärta lämnar jag kvar

”Det känns som en jäkligt knäpp grej. Att frivilligt åka till Afghanistan. Men Diana Janse gjorde det. Hon arbetar som diplomat, och i den här boken skildrar hon sina år i Kabul, den gråaste staden på jorden, där man åker på sightseeingturer till ruiner och samtalar om hur många timmar elektricitet man hade igår. Man träffar krigsherrar som skryter om de framsteg som alldeles uppenbart inte har gjorts och…”Läs mer

Sofie Grevelius: r + n = m

”Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte undan att r + n = m inte ser ut som en bok brukar göra. Och trots att jag egentligen inte vill beskriva verket i icketermer så är det just vad jag gör eftersom boken inte blir en bok eftersom den inte är inbunden…”Läs mer

Andrea Lundgren: I tunga vintrars mage

”Det finns olika sätt att lämna en människa på. En del personer gör det extra märkbart, plötsligt och utan att tveka – ja, helt enkelt jävligt bra. Som karaktärerna i Andrea Lundgrens I tunga vintrars mage. De lämnar utan att lämna några egentliga förklaringar efter sig, i alla fall som det verkar till en början. Jag tycker om I tunga vintrars mage redan i den inledande delen. Tycker om att det är så enkelt att tänka på den…”Läs mer

Christoffer Carlsson: Fallet Vincent Franke

”Piratförlaget ger ut en debutant – är det något att höja på ögonbrynen åt? Piratförlaget ger ut en debutant som har skrivit en deckare, som dessutom blir ett av veckans boktips i Daniel Sjölins tv-soffa i programmet Babel. Ja, nu börjar det likna något. Jag minns inte riktigt vad det var som fick mig att vilja läsa Fallet Vincent Franke från början. Kanske berodde det på det jag just skrev, att författaren debuterar med något som…” Läs mer

Similar Posts:

• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara
• ”Vem har patent på den största och mest sanna sorgen?” – intervju med Monica Wilderoth
• Den stora rädslan
• En liten färd mot centrum
• Veckan på dagensbok.com – Bokrea, Monica Wilderoth osv. osv

Jag minns inte riktigt vad det var som fick mig att vilja läsa Fallet Vincent Franke från början. Kanske berodde det på det jag just skrev, att författaren debuterar med något som på flera ställen benämns som en deckare. Människor som skriver deckarhistorier vinner alltid min respekt, oavsett hur dåligt de skriver, ty jag lever med föreställningen om att deckarskrivande kräver någon form av logisk intelligens som jag själv aldrig tror mig kunna få.

Hur som helst; jag börjar läsa Fallet Vincent Franke, men vill genast sluta med det efter bara ett par sidor in i boken. Fallet Vincent Franke ger mig klåda. Redan vid det mycket tveksamma omslaget med svulstigt typsnitt i kombination med bilden av en kvinna med händerna fastbundna ovanför huvudet börjar det klia i mig. Det blir sedan inte mycket bättre när jag öppnar boken och varannan mening består av ”Jag är fattigare än en könsstympad porrstjärna” och andra, ibland småfyndiga, ibland klyschiga, liknelser. Klåda rakt genom hjärnan och ut i fingrarna som bläddrar!

I början har jag dock ännu större problem med bokens berättarperspektiv och tempus. Historien berättas i första person presens. Och här kanske det är läge att berätta av Christoffer Carlsson huvudkaraktär Vincent Franke är en ung morfinist som just kommit hem efter två veckor i Kronbergshäktet och medföljande avgiftning. Bara ett kort tag efter att han kommit hem och fått i sig sin första lugnande morfinkapsel bankar det på hans ytterdörr. En gestalt, en ung kvinna med östeuropeisk ursprung knuffas in i Vincents lägenhet och det här är början på historien. Det blir Vincents uppgift att se till att kvinnan inte rymmer från hans lägenhet, allt på order av en figur vid namn Pastor, härskarnas härskare i Stockholms undre värld.

Problemet är att upptakten till denna historia, berättad i presens och jagperspektiv blir allt för instängd. Åtminstone är det så jag upplever det: för det här är ju en deckare, och deckarhistorien gör sig oftast inte skildrade ur en enda persons synvinkel. Att gestalta en värld, den så kallade undre världen, med trovärdighet, är inte lätt när världen bara syns från ett håll. Den blir för endimensionell. När det dessutom görs i presens, en berättartempus som för mig är nära förknippat med självupplevda uppväxtromaner och bloggprosa, blir det smått orealistiskt. Det är som att rösten som ska tillhöra Vincent Franke egentligen tillhör någon annan. Må det vara Christoffer Carlsson själv eller en helt annan ung man som egentligen inte har något att göra med varken morfinmissbruk eller den undre världen, men det blir helt enkelt svårt att placera denna röst och denna person i den miljö han befinner sig.

Men allt läsande är som bekant en process. Böcker kan förvandlas på de mest underliga sätt. Så även Fallet Vincent Franke. Vincent Franke, som har en besvärlig barndom som bit för bit nystas upp i boken. Vincent Franke, som trots att han både har misshandlat, sysslat med langning och köpt kvinnors sexuella tjänster, ändå i flera avseenden framstår som en sympatisk, ja till och med känslig ung man. För Vincent Franke blir kär. Han blir kär i Maria, kvinnan som knuffades in i hans lägenhet. Vincent Franke har en låda under sängen med sin döda mors favorithalsband, Vincent Franke lever i sviterna efter hård uppväxt och har en ständig längtan efter den kärlek han aldrig riktigt fick. Vincent Franke är människa, om än en malplacerad sådan.

På Piratförlagets hemsida beskrivs Fallet Vincent Franke som ”…en roman om vilka vi är och vilka vi kanske hade kunnat bli.”. Och det är då jag förstår att detta inte alls är någon deckare i vanlig mening. Den bör kanske inte ens läsas som en deckare. Det här är en beskrivning av en ung mans mardrömsfantasi. En tanke som utvecklats och sprungit iväg och blivit text. Den är varken fråga om en samhällsskildring eller en historia som ska pusslas ihop med ledtrådar. Det är inte mötet med omvärlden, så mycket som mötet med sig själv som är det viktiga här. Ibland krävs en bruksanvisning för att förstå sådant.

Similar Posts:

• Vårens debutanter
• Polisroman som skiftar från realism till surrealism
• En deckare kort och gott
• Stormar och ideologier
• Det som finns kvar