Chigozie Obiomas Fiskarmännen handlar inte direkt om det, men det ligger och maler någonstans i bakgrunden av familjen Agwus familjedrama. Frågan uttalas sällan men den finns där hela tiden: Var gick det fel? Var det när de fyra äldsta bröderna bestämde sig för att i stället för att göra läxorna och följa sin välmenande men stränge fars krav på att bli läkare och advokater skulle de gå ned till floden (en gång en gud, nu bara ett skitigt vattendrag) och fiska, dra upp sin egen mat? Var det när de råkade reta upp den lokale galningen som spådde dem att den äldste av dem skulle dödas av en av de andre? Var det när deras far fick reda på deras olydnad och straffade dem för deras eget bästa? Var det när bröderna började ta spådomen på allvar..? Kunde de ha ändrat någonting någonstans, vad har de egentligen för valfrihet, kan du stoppa en sten när den väl kommit i rullning?

I bakgrunden, som den nioårige berättaren Benjamin Agwu märker men inte riktigt förstår: militärkupper, ”fria” val som urartar i kravaller, korrupta poliser, kristna väckelserörelser som ställer hårda krav, drömmen om ett liv någon annanstans … och så förstås miraklet med Nigerias fotbollsguld i OS, för detta utspelar sig ju 1996 och de bor i en modern stad med färg-TV och Nintendo och de rika ”västvärldarna” bara ett tryck på fjärrkontrollen eller en kort flygresa bort. De behöver bara en fast punkt att ta avstamp från, men det är inte så bara.

Det är väldigt ofta en oerhört medryckande roman, som jag nästan plöjer rakt igenom i en enda sittning. Obiomas målande språk blir ibland lite överbelastat och lite för glatt i att Förklara Afrika För Västerlänningar, men när det funkar är det lysande: Hans prosa står med ena benet i en oraltradition där allt är metaforer och ordspråk, och det andra i en hudlös realism där allt är så där nära och alltid för sent som det är när man är nio och världen rämnar runtikring en, och med valda lån från både Mortal Kombat och Allt går sönder inströsslat här och där. Med fokuset på de fyra bröderna och deras alltmer maktlösa föräldrar gör han mycket mer än om han hade försökt förklara ALLT, och när allt glider dem ur händerna som en fisk som ryckt av reven skakar boken om ordentligt utan att det blir misärporr av’et. Alla de där historierna går ju inte ihop, och när de väl slagit rot är det svårt att inte spela tragedin till slutet.

Det min bror läste formade honom; det blev hans uppenbarelser. Han trodde på dem. Jag vet nu att det man tror på ofta blir bestående, och det som blir bestående kan bli outplånligt.

Titeln, förresten. Vad är egentligen en ”fiskarman”? Alltid så lyhörda översättaren Ninni Holmqvist insåg förstås att Fiskarna hade fått det att låta som en bok om ett mörtstim, men nog hade förlaget kunnat låta henne hitta på en bättre titel än detta? Även om den inte är helt perfekt är det en roman som kräver att få läsas, och en klumpig titel gör den inga tjänster. Men strunt i det, även med det lovar Obiomas romandebut mycket för framtiden, och så länge historien berättas kan något fortfarande ändras.

Similar Posts:

• Länge leve kungen
• ”Minoritetsorkestern” visar upp fler strängar på Obiomas lyra
• Den sträng som brast
• Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv
• Allt går sönder, allt gror

Hur skriver man ett äreminne över fåordigheten, idogheten och drömmarnas snåla ljus? Över dagsverkenas ändlösa upprepning?

Smultronglädjen?

Släpljus och vingar är en fantastisk diktsamling. Roy Isakssons nya mästerverk, efter en tålmodig väntan och längtan. 1997 kom Lufthunger, även den på sätt och vis mästerlig – en tålmodig poet för oss tålmodiga läsare. Men Isaksson har varit produktiv dessa ”tysta” 16 år – översättare av och för en mångfald; nyligen två böcker av den nigerianska författaren och poeten Chris Abani. Jag tror det handlar om en brinnande vilja att visa, att synliggöra litteratur, som annars förblir osynlig i vårt svenska uttrycksmonopol – detta trångsynta anglosaxiska tunnelseende. Isaksson visar starkt avståndstagande från vår västorienterade kulturella hybris. Men jag kan ha fel. Det är möjligtvis strategiskt mer lönsamt att översätta utländska författare, i tider där poeter tvingas söka socialbidrag för att knapert överleva. Att kalla sig poet i Sverige är ett jävla företag. Men alla vill inte bli en produkt. Som produkten Marcus Birro, visst kväljer denna absurditet, som inte ens kan bemötas nykter. Så man fyller i blanketten för statligt bistånd, eller översätter, håller skrivkurser – allt för att slippa det man modernt bör drivas mot: exploatera och sälja sig samt provocera lagom makttroget.

Vår dagliga dos giv oss idag, vanmaktens bröst sekunderna innan sveket briserar mot våra trumhinnor.

Isaksson är en vacker människa, som titeln Släpljus och vingar: vackert. En diktsamling av återblickar, fragment – om döden, livet och nu och då. I små ordfattiga fragment, eller vackra prosadikter som penslar minnesbilder, detaljrika som oljemålningar, reflektioner om en värld som finns nu, idag och för länge länge sedan. Alla spår av personer som levt då – det konkreta skrot som vittnar om strävanden, glömda människor, bortglömda. Barndomsgestalter som levt, och dött; kvar finns bara spår av en och annan tegelgrund, rostigt skrot, gamla elledningar i ett övergivet småländskt bondesamhälle. Där poeten Roy Isaksson växt upp. Dikterna blir ett återbesök, från en tid till en annan. Där dåtiden står kvar, i nuet, fast i förfall. Man måste bara orka titta efter, leta och rota runt. Isaksson orkar, jag med honom.

När haspen lagts på infann sig en stillhet, en ursprunglighet. Avskalad allt krimskrams, allt särskiljande. Här finns bara fjölens demokrati. Skitandets närvaro och tvångets frånvaro.

Vad som återkommer, bland barndomsbilder och förnimmelser från ett barndomsland, är poetens fars död. En dikt beskriver ögonblicket – liv och plötslig död. Ett blodomlopp stannar upp, ett långt liv får ett snabbt slut.

och detta sker tyst, / jag lägger kinden mot / din panna, ännu varm / stryker dig över håret / det är över nu

Dikterna är i skiftande tid. En diktsamling med bokstavlig innebörd. En samling dikter förenade i en bok, helheten är det kalejdoskopiska fokuset, det drömska målandet, nuet dåtid livet döden – åkermarkerna, skrotet. Men kanske framför allt: när en människa dör lever bara minnet kvar. Ibland, eller med tiden grumlas minnet, kommer ur fokus. Ansiktena försvinner, sedan glömskan. Däremot finns spåren kvar. Inte för alltid, men under en långsträckt tidsperiod. Redskap, tegelstenar – dagböcker, brev. I möten med detta konkreta kan våra minnen bli tydligare. Dåtid och nutid sammanstrålas, minnen och spår – detta tillåts återskapas i boken. Som fragment, i bilder, dofter och ljud.

denna tidlöshet / delad eller inte

Det fina med Roy Isakssons bok är att den inte är modern. Inte heller omodern. Nej, för han bryr sig inte. Vilket får läsaren att inte heller bry sig om saken. Prosastycken bryts av små minimalistiska kastvindar – så enkel, så vacker. Ingen läsare exkluderad, alla är inbjudna. Vi förstår och han förstår läsaren. Isaksson varken skriker eller viskar, han pratar sakligt och lugnt. Inbjudande berättar han sina levande målningar, sina fotografiska uttryck och skrynkliga papperslappar. Dikterna är inget pussel, även det avskalade abstrakta är sakligt som inihelvete – och för mig personligen en mycket efterlängtad bok.

Så många ord som bara finns och åter måste fyllas med sin innebörd, som ligger kringslängda som glömda redskap. / En ständig pågående geologisering av vårt innersta

Helheten betonas också av detta. Vi människor dör, vår kropp från levande till kremerad, några veckor. Men vi sätter spår, en skogsstig för andra att följa och trampa vidare eller bryta ut ur, trampa nytt. Minnena finns i oss, som små fragmentariska beröringar fördömda av tid. För när vi dör, dör våra minnen. Vem minns minnens minnen? Vi glömmer, vi historielösa informationsmonster. Vi glömmer folkmord. Kosovo, som Isaksson tar upp i en dikt. Spåren finns kvar. Leta själv och se, förstå och kom ihåg. Minns.

Under natten faller oändlighetens luddiga vita flingor och på morgonen återstår ingen psykologi. Bara vitheten och nattens nya grammatik, spårstämplarnas imperativ. / Vem talar och vem lyssnar?

Similar Posts:

• Jag befarar att det här inte är seriöst
• Veckan på dagensbok.com – Lyrik, fjärilseffekter, Slavnikova
• ”Jag är som sådana människor som försöker dölja hurdana de är trots att man vet att de är som folk är mest.”
• En gång till?
• Russinen är fruktiga

Redan första seminariet var lysande: Nuruddin Farah talade bland annat om osäkerheten som hela tiden var närvarande under uppväxten i Somalia, den att aldrig veta om man skulle kunna gå över slätten utan att bli attackerad. Många författare har tagit upp erfarenheter av krig och revolutioner i sina böcker, bland andra etiopiska Maaza Mengiste. Orsakerna till de många konflikterna talas det inte så mycket om, men att kolonialismens indelning av kontinenten med hjälp av linjal ligger bakom en del kan anas. Farah överför geografin till den mänskliga kroppen, och hos flera av författarna är det snarare den man talar om som utnyttjad av makterna än landet i sig. Även hos Chris Abani kommer kroppen på tal – han beskriver här kvinnans kropp som en duk som mannen använt för att måla sig själv på. Ett av hans stora ämnen är just manligheten och dess aggressivitet: hur den använder sig av negativ bekräftelse: du är inte en man för att du är stark, du är en man för att du inte är svag.

Seminariet På G från Afrika där Kopano Matlwa, Ondjaki, Petina Gappah, Tolu Ogunlesi, Irene Sabatini och Biyi Bandele medverkade. Foto: Claes Jansson.

Det är svårt att sammanfatta fyra dagars afrikanska seminarium. För att inte säga omöjligt. Men skulle jag försöka så skulle jag använda de tre ord som bilar denna krönikas titel: kartan, kroppet, språket. Eller sammanfattade i ett: identiteten. Många av författarna lever idag i andra länder än de afrikanska stater som de kommer ifrån. De flesta av dem skriver på ”kolonialspråken” engelska och franska snarare än på kikuyo eller yoruba. I stort sett alla får frågor kring det här, men det verkar inte vara en så stor sak för dem: de svarar nästan genomgående att de skriver det de skriver, på det språk som passar dem bäst, och de gör inte anspråk på att representera. I alla fall inte i första hand.

Petina Gappah, författare från Zimbabwe som länge varit bosatt i Schweiz, uttrycker det kanske bäst när hon säger att engelska och franska inte är språk som är främmande för Afrika. ”Det är som att säga att man ska skriva med en pinne i sanden eftersom datorn är främmande för Afrika”. Så ser inte världen ut idag. Chris Abani, som har brittisk mamma och nigeriansk pappa, berättar hur han ges olika nationaliteter vart han än kommer. På Nya Zeeland tog man honom för maori och blev förnärmad när han inte kunde prata deras språk. I USA där han nu bor ses han som amerikan och hamnar på hyllan märkt ”fiction” i bokhandeln. Däremot hamnar helamerikanska – och vita – Dave Eggers på hyllan för ”African American Writers” när hans senaste bok har en svart man på omslaget.

Idag kan en afrikansk författare vara vem som helst, det är det otvivelaktigt positiva budskap som mässans mångfald intervjuer ger. På det jättefina seminariet med titeln ”African love stories” säger Monica Arac de Nyeko från Uganda att hon länge trodde att författare var synonymt med ”döda vita engelsmän”. Och att hon i inledningen av sitt författarskap tänkte att hon måste skriva historier som innehåll månbelysta öknar, och gärna ett antal trummor. Idag presenterar hon istället en novell om lesbisk kärlek mellan två unga flickor. Såna finns i Afrika också.

Similar Posts:

• Tema: Afrika
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Emelies 10 i topp på bokmässan
• …itt Afrika
• Veckan efter bokmässan

Elvis far heter Sunday. Hans bäste vän heter Redemption. Själv heter han som sagt Elvis. Det är ungefär det de har kvar att försvara, kan man tro; de bor i fattigkvarteren i Nigerias huvudstad Lagos, och om det ligger någon mening i det att Sunday är försupen och har vilodag varje dag, Redemption en småskurk, och Elvis själv en misslyckad dansare är det inget de egentligen märker; idag är ju namnen bara ord. Visst, Elvis försöker ibland försörja sig som Elvisimitatör, dansa och le för de vita turisterna, men ingen vill ha en 16-årig svart Elvis och bit för bit dras han in i både brottsliga och politiska konflikter – vilket i en militärdiktatur givetvis ofta är samma sak.

Graceland är på många sätt en imponerande roman, både lekfull och kargt realistisk, som låter sina karaktärer referera både nigerianska (Achebe, Soyinka) och västerländska (Ralph Ellison, Dostojevskij, Bob Marley) författare för att skapa en bild av det lapptäcke världen blivit. Utifrån en, om vi ska vara ärliga, ganska standardartad grundberättelse om en ung man som försöker hitta sin plats i en värld som inte verkar vilja ha honom (lustigt nog är Elvis Oké inte fullständigt olik Maria Gripes Elvis Karlsson) väver Abani en komplex historia där detaljerna får visa hur allt hänger ihop, från kungadömen till militärdiktatur, från Las Vegas ner till Afrikas kåkstäder, där allt det som ditt namn och din bakgrund antyder att du ska få ofta blir till besk ironi. Ett nådens land, i betydelsen att allt du får är på nåder. Abani tacklar politik utan övertydliga pekpinnar; saker är som de är, och människor gör det de gör tills de lämnar byggnaden. I bästa fall får man välja vad extranumret är.

Lite trist är det bara att den svenska översättningen inte riktigt håller måttet. Visst, det är ingen enkel bok att översätta, men Isakssons språk är småstolpigt och av karaktärernas blandade gatuengelska har blivit en svensk slang som nästan doftar pilsnerfilm (jag påminns om Erik Anderssons försök att översätta Trainspotting till västgötska – ”Hele schlätta mella Måggra å Fallköping ble fuller av heroinister”). Kanske blir det en liten extra ofrivillig kommentar, ett sätt att knyta in även svenskan i lapptäcket, men det stör mig även om boken fortfarande är klart läsvärd.

Förr döpte vi barn efter helgon och förfäder i hoppet om att deras goda egenskaper skulle föras vidare. Enligt vissa läkare dog Elvis Presley av fattigdom. Inte när han dog, svårt överviktig, fångad i det Graceland som skulle bli hans palats men blev hans mausoleum, men när han var ung. Efter 16 år av fattigdom och konstant undernäring kunde hans kropp inte hantera den mat och de droger han plötsligt fick råd att stoppa i sig (på covers på svarta artister, jodå). Han var körd från första början, om inte fattigdomen dödade honom så skulle framgången göra det; en ironi lika bitter som situationen i det som borde ha varit ett av Afrikas rikaste länder. Men bra musik har alltid fötts ur blues.

Similar Posts:

• ”Things fall apart.” ”FINISH HIM!”
• Allt går sönder, allt gror
• Slutet och början
• Afrikas förste Nobelpristagare växer upp
• Den sträng som brast