Hans tidigare alster har varit rätt banala saker utan allt för djupa intriger. Ofta har det byggt på en rolig idé om hur samhället kan utvecklas och vad detta skulle innebära. Någon form av singularitet inträffar. I Down and Out in the Magic Kingdom var det hypotesen att pengar blivit omodernt och transaktioner istället sker med rykte och i Eastern Standard Tribe var tanken att det är viktigare i vilken tidszon man bor i än i vilken nation. Den här gången är historien mörkare och vi är längre från vår verklighet. Huvudpersonen Bills mamma är en tvättmaskin och hans pappa är ett berg, en av hans bröder kan se in i framtiden, en är en ö och tre andra är en matruschkadocka. Upplagt för problem alltså. Särskilt med tanke på att det inte i samhället är allmänt känt hur det förhåller sig. De är inte unika men det är inget man talar om.

Ett udda grepp som faktiskt fungerar är att huvudpersonerna byter namn hela tiden men begynnelsebokstaven alltid är den samma. De är också döpta i alfabetisk ordning. Lite ovant i början men man hänger med bra ändå.

En av bröderna, Dough, är riktigt otäck och det går så långt att de andra mördar och begraver honom i brodern som är en ö, Charlie. Tyvärr kommer han tillbaka från de döda och är allt annat än lycklig över händelseutvecklingen. Efter detta flyttar Brad hemifrån och blir en rätt framgångsrik affärsman. Vi kommer in i historien när han avvecklat rörelsen och bestämt sig för att skriva en bok. I samband med det kommer Edward, Frederic och Gabriel på besök och det dröjer inte länge förrän Gary mördas. Davy är tillbaka.

Han har inte helt släppt sitt fokus på den nya tekniken. Här kommer det fram genom Bucks kamratskap med Kurt, en excentrisk tekniker som drömmer om att skapa ett fritt och öppet trådlöst nätverk över hela staden med datordelar ihopsamlade från soporna från teknikföretag i området.

Doctorow har lagt ner mycket möda på att beskriva alla bröder och hur de fungerar. De är verkligen olika individer, till och med Eric, Frederic och George som lever inuti varandra. Det känns väldigt mycket Neil Gaiman, speciellt American Gods. Det är en svår väg, det blir lätt patetiskt, men Doctorow lyckas med bravur hålla sig på rätt sida gränsen. Jag hoppas han fortsätter utvecklas i samma takt och gärna i samma riktning i fortsättningen.

Hela boken finns för gratis och laglig nedladdning på Doctorows webbplats. Han lägger upp böckerna samma dag de kommer ut i bokhandeln och påstår att han tjänar mer på det än han förlorar. Med hans egna ord:

The biggest threat we face isn't piracy, it's obscurity.

Vill du vara med och följa fantasy- och science fictiongenrerna in i framtiden ska du se till att läsa Cory Doctorow. Gillar du Neil Gaiman ska du absolut ge dig i kast med Someone Comes to Town, Someone Leaves Town.

Similar Posts:

• Sagolike Neil
• Gud är död – här är hans barn
• To sleep, to dream no more … eller inte
• Dagens superhjältar igår
• Doctorows senaste som gratis ljudbok

När stjärnan exploderade hände det snabbt, oväntat och mitt i dess livscykel. Med andra ord så var det någon som såg till att stjärnan sprängdes och med den även ett antal planeter varav det på en bodde ett par hundra miljoner människor. Det är terrorism på en helt annan skala än vår.

När vi möter Rachel första gången i den här historien är det under ett kommittéförhör där hon åtalas för förskingring. Det är en riktigt obstinat kvinna som envisas och inte ger upp trots att hon inte har med det hela att göra. Det är en typ av situation jag har väldigt svårt för i alla sammanhang och jag började tvivla på historien. Varför väljer Stross denna väg? Det är ett väldigt dåligt sätt att föra historien framåt och att göra just det brukar vara en av hans starka sidor. Episoden är som tur är väldigt kort och det får även sin förklaring på slutet. Han använder det hela för att sätta scenen för nästa del i serien och det skulle mycket väl kunna bli en riktig långkörare. Inte mig emot.

De huvudmisstänkta för stjärnans död är en fraktion som kallar sig ReMastered. Ett hårt sammanhållet och SS-liknande samhälle där liv väger lätt och ledaren har absolut makt. Misslyckanden straffas ofta med döden men om man har tur tas ens arvsmassa till vara och används till nya kloner. Kärlek finns nästan inte alls. Exemplen på deras hänsynslöshet är många och jag känslan att borgerna från Star Trek mycket väl skulle kunna vara nästa steg i det samhällets utveckling. Tribut eller idébrist? Jag röstar på tribut.

Stross försöker väva in trender och företeelser från vår verklighet i sin berättelse men inte så att det blir övertydligt eller larvigt…med något enstaka undantag. Ett av undantagen är frasen "Never bring av taser to an artillery duel". Att krigskorrespondenter nu för tiden kallas "Warbloggers" och att utanför FN:s högkvarter står statyer av Bismarck och Tim Berners-Lee fungerar däremot väldigt bra.

Bloggar (Webbloggar) är idag ett av de mest intressanta sätt att dela med sig av sina synpunkter och åsikter. Det är i princip en tidning du fyller med precis vad du vill och det bygger på att man länkar till varandra och på så sätt uppmuntras dina besökare att även gå vidare till andra bloggar. Tim Berners-Lee brukar kallas intrenets grundare. Det märks att Stross är en gammal programmerare och internetjunkie. Han har också sin egen blogg, länken finns här intill.

Att leka med språket är något han gillar. Hur kan det komma att utvecklats? Med intelligenta gissningar och lätta överdrivningar av dagens språkbruk lyckas han förmedla känslan av något annorlunda. Pluspoäng för all humor. Den är inte överväldigande men finns hela tiden där i bakgrunden och gör stämningen lite lättare. En av sponsorerna för bloggen, The Times of London, är "The First Universal Church of Kermit". Helt underbart! Läs ett exempel på en bloggartikel i textutdraget vi länken här nedanför.

Similar Posts:

• Lysande SF-briljant
• Doctorow tar stora kliv framåt
• It’s time for humanity to meet its Unmaker
• Vackra slut
• Två noveller från Reynolds

En "singularity" är en händelse så omvälvande att det vänder upp och ned på alla de förutsättningar vi antar att vår värld följer och de är ett välbekant tema för den som läst en del sf. Oftast är det militära singulariteter det handlar om men det finns även många andra sorter och den här gången är det mycket bestämt en ickemilitär sådan. Något som kallar sig för festivalen anländer till en värld kontrollerad av en mycket hård regim som har mycket gemensamt med ryssland före kommunismen. Vad festivalen gör är att uppfylla dina vildaste fantasier i utbyte mot underhållning och det råkar vara vad som behövs för att utlösa den revolution som länge legat i luften. En revolution med mål att återskapa en rättvis och jämlik kommunistisk stat.

Det börjar med ett regn av mobiltelefoner som frågar "Will you entertain us?". Denna möjlighet till kontakt och uppfyllande av önskningar är naturligtvis inte något som kan tolereras av regimen som är beroende av total kontroll för att skydda människor från sig själva. Detta är själva kärnan i berättelsen. Den fråga som Stross återkommer till gång på gång. Samhällets vilja att styra och kontrollera ställs mot individens fria vilja och förmåga att själva fatta beslut. Stross poäng är den klassiska att var och en själv är bäst lämpad att bestämma över sig själv och sitt eget öde.

I stort sätt är regeringar utrotade och för personligt skydd är man hänvisad till försäkringsbolag som tagit på sig en större del av skyddet för individen. FN finns kvar men har till och med färre regeringsliknande uppdrag än i dag. Allt beslutas genom konsensus i militärrådet och det är naturligtvis en metod som ser till att det inte beslutas speciellt mycket alls. Något som man dock är överens om är att paradoxer är något som ska undvikas till varje pris. Man är så överens att det är helt förbjudet att resa bakåt i tiden och det är ett förbud som efterlevs rigoröst efter att Eschaton, en mystisk utomjordisk organisation som ser till att ingen orsakar paradoxer, flyttat en stor del av jordens befolkning och fördelat den på en mängd världar. En av dessa världar är "Rochard's World" som festivalen besöker. Regimens flotta skickas ut från hemplaneten för att undersöka denna festival med det slutgiltiga målet att förstöra den och befria planeten. Man kan inte föreställa sig att ett hot som på så kort tid skapar sådant kaos inte är militärt. För att lyckas med detta planerar man att resa i tiden. Inte så mycket att man går in i sin egen dåtid men tillräckligt för att svaret på hotet ska bli omedelbart. Detta ses inte med blida ögon av FN.

Citatet från Robbie Williams "Let me entertain you" som festivalen öppnar med är inte den enda kopplingen till vår verklighet som Stross bjuder på. Ett annat exempel är den amiral som leder attacken mot festivalen och som minst sagt är till åren. Vid ett tillfälle tror han sig vara gravid med en elefant, något som är hämtat från Blücher som vid ett tillfälle lär ha sagt att han var gravid med en elefant. Det gillar jag, kopplingar till verkligheten som inte blir för påtagliga eller larviga, och gränsen är verkligen hårfin. Varje gång man gör det finns det en risk att läsaren lyfts ut ur historien och förs tillbaka till verkligheten och det vill man veerkligen inte. Om man som läsare inte på något sätt känner att världen och karaktärerna är trovärdiga förlorar historien som helhet på det. Illusionen måste bevaras.

Det finns oftast inget naturligt sätt att förklara hur världen fungerar på men när det behövs förklarar han det rakt upp och ner och när det inte behövs får vi ingen förklaring. Det fungerar bra.

Språket är en av Stross verkliga styrkor. Han kan vränga till det minst lika bra som Ken MacLeod när han vill och det finns hela tiden ett skönt flyt. MacLeod har också skrivit förordet till en samling med Stross noveller. Den enda faran är att det ibland nästan kan bli lite för tråkigt och lent. Några fler stilbrott här och där hade inte skadat. Hänvisningarna till vår verklighet är nästan det närmaste han kommer detta och det är inte så illa. Här kommer ett annat exempel som får en att haja till lite. Några soldater som byter sida och ansluter sig till revolutionen efter att festivalen anlänt förklarar varför dom deserterar:

"We's sick of being pushed around by them aristocrats, that's wot," said his neighbour, a beanpole-shaped man with a sallow complexion and a tall fur hat that most certainly wasn't standard-issue uniform. "Them royalist parasite bastids, they's locked up in 'em's castle drinking champagne and 'specting us to die keeping 'em safe. While out here all 'uns enjoying themselves and it's like the end of the regime, like? I mean, wot's going on? Has true libertarianism arrived yet?"

Det finns svagheter, det är det ingen tvekan om. Personporträtten kan vara lite bleka ibland men det känns inte som en så stor svaghet som det brukar. Stross använder istället utrymmet för att fokusera på kärnfrågorna och skapar en starkare historia på det sättet. Intressant och inte lite svårt att lyckas med. Världen är också begränsad och persongalleriet är inte speciellt stort vilket gör att men inte känner sig riktigt delaktig i världen och det är tråkigt.

Man kan nästan säga att Singularity Sky är ett test, ett belysande av ett tema med syftet att se vad som går att göra och vart gränserna går. Jag hoppas att Stross är förståndig nog att inte gå i fällan att fokusera på för många områden och inte utforska något av dem fullt ut. Det är inte en bra väg att gå som jag ser det. Nu pratar vi om första delen i en serie och förhoppningsvis kommer den utvecklas åt rätt håll.

Similar Posts:

• Stross fortsätter att övertyga
• Macleod på rätt väg
• Brown överträffar Macleod
• En rymdsolskenshistoria
• Doctorow tar stora kliv framåt