Berättarjaget heter Carina och är författare. Hon har många (alla?) likheter med Carina Rydberg själv.

När Den högsta kasten inleds har Carina fått tre romaner utgivna och är därmed författare på riktigt. Hon har dessutom skrivit ett filmmanus som rönt uppmärksamhet. Filmen Svart Lucia börjar få spridning internationellt.

Med förskottspengar från förlaget och en introduktion från regissören Daniel Bergman reser Carina till Indien för att träffa den uppburne regissören Shekhar Kapur. Hon hänger en tid ihop med en man som utsätter henne för sexuella övergrepp.

Det hinduiska Indien med alla sina gåtor och motsägelser utövar stark lockelse på Carina. Även kastsystemets outtalade regelverk fängslar henne. Som för så många västerlänningar på resa i Indien väcks hos Carina tankar om hierarkier och makt. Hur förhåller man sig till tiggare? Hur ser de högst rankade indiska männen på västerländska kvinnor? Kanske är det de vita som är den högsta kasten? En berusad engelsk turist påstår i alla fall det.

Tillbaka i Stockholm kämpar Carina för att uppnå status som stamgäst på krogen PA&Co. Det är en skenbart anspråkslös inrättning. Lokalen är liten, enkel och placerad på en bakgata. Men där råder ett obevekligt kastsystem. Vem som helst får inte boka bord. Alla hälsas inte hjärtligt välkomna. Och ska man ha PA&Co som vardagsrum krävs en välfylld plånbok. Här trängs kulturpersonligheter, karriärister och rika vid bardisken.

Författare är en kast för sig. Är de rent av den högsta kasten? Carina återkommer till den frågan. Den sårade författaren bär ett fruktansvärt vapen, sitt skrivande. Den upptäckten gjorde Carina redan som barn, på en resa med tunnelbanan då hon råkade ut för en kvinna hon instinktivt ogillade.

Jag vet inte varför, men jag hatar denna kvinna redan vid första anblicken och jag vill att hon ska sitta någon annanstans. Hon blänger surt på mig. Jag plockar fram dagboken. Det är en föraning; ett slags experiment. Jag slår upp boken och börjar skriva. Efter varje mening, tittar jag upp på kvinnan, ser henne i ögonen. (…) Efter ett par stationer reser hon sig upp och byter plats.

Carina blir kär i advokaten Rolf som är stammis på PA&Co. En period följer då han vagt besvarar hennes subtila signaler. Men när han slutar med det är det dags för hämnd.

De vet det nu; allesammans vet de om det, dådet jag planerar. Inte sällan kommer man fram till mig och vill prata om det: Jag har hört det, Carina, jag har hört ryktesvägen att du skriver en bok om oss, om det som händer här. Det ryktet är säkert sant, svarar jag. Det är nämligen jag själv som sprider det. Och jag vet att alla är rädda för mig, till och med mina kolleger, till och med de som kan ge igen.

Den högsta kasten förtjänar att inte falla i glömska. Dess teman – kvinnors kamp, kärlek, makt och hämnd – är tidlösa. Carina Rydberg har en fantastisk känsla för detaljerna i en händelsekedja, de små sakerna som bygger upp ett till synes omedvetet beslut hos en människa att agera. Hennes språk är avklarnat, här finns inget dödkött. Dialogerna är synnerligen realistiska, som om de faktiskt ägt rum, vilket de kanske har, åtminstone en del av dem. Den högsta kasten är en osedvanligt raffinerad metatext, en roman om en roman. Är det berättarjaget som utkräver hämnd, eller är det Carina Rydberg? Till och med berättelsen om hur bokens omslag kommer till finns med. Fotografiet är taget vid bardisken inne på PA&Co och föreställer Carina Rydberg.

Romanen utlöste en kulturdebatt för 21 år sedan. Det ansågs grymt av författaren att hänga ut Rolf och flera andra. Men i debattens andra våg försvarades Carina Rydberg. Gick man möjligen hårdare åt just henne för att hon är kvinna?

Genom åren har ju uthängningar förekommit i många svenska romaner. Så kallade nyckelromaner som August Strindbergs Svarta fanor, Leif GW Perssons Grisfesten och Cecilia Gyllenhammars En spricka i kristallen har fått mycket uppmärksamhet.

Verk med det särskilda ärendet att hämnas har också publicerats. På rak arm kommer jag på Jan Guillous Ondskan och Maja Lundgrens Myggor och tigrar.

Jag lämnar därhän huruvida Carina har rättmätiga skäl att hämnas och om hämnden tjänar sitt syfte. Var och en får döma själv.

Similar Posts:

• Meningen med det onda
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Fallet som förför
• I gränslandet mellan hyperkänslighet och paranoia
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution

Här i Gyllenhammars tredje roman (romaner som väl i lätt förtäckt form måste som räknas som självbiografiska eller åtminstone som nyckelromaner) är Suss (som förekommit i alla tre romaner) skild sedan en tid tillbaka. Hon är ensamstående mamma med tre snabbväxande barn i en trång lägenhet i Vasastan i Stockholm. Två saker funderar hon mycket på. Skrivandet och det motsatta könet. De lösa förbindelser som krogsvängarna erbjuder har börjat äckla henne mer och mer.

Det jag gillar mest bland personskildringarna i denna bok, är beskrivningen av Suss väninna och granne – Birgitta. Mest kanske för att hon verkar vara en sådan kontrast till huvudpersonen. När Suss är dotter till en industrimagnat och skulle ha råd att gå runt sysslolös hela dagarna är Birgitta är en fattigpensionär med kronisk reumatism och hemtjänst.
Tillsammans kan de hur som helst konstatera, när de sitter på en krog i närheten av där de bor, att tjugofem procent av alla människor som dör i Sverige, gör det ensamma. Ingen dör isolerad och bortglömd i Tensta eller Rinkeby, säger de. Det har de hört genom en gemensam väninna inom socialtjänsten. Men här i Vasastan? Här kan de ligga döda i veckor utan att någon saknar dem.

Och som ett litet svar på den ensamheten dyker han upp, redan på sidan 39, första gången. Författarkollegan från hennes hemstad. Suss som inte alls gillar sin gamla barndomsstad egentligen. Första gången utbyter de blickar på hotellbaren alldeles intill den bokmässa som hålls i Göteborg i september varje år. Båda har åtaganden på mässan, men på varsitt håll. Patrik blir så småningom den stora kärleken i hennes liv, det är åtminstone vad Suss känner till en början. Men ack vad fel hon tar när de fagra löftena börjat blekna.

Innan allting rasar har omständigheterna gjort Patrik till tjuv. Han har aldrig några pengar och under relationens gång bygger han upp en stor ekonomisk skuld till Suss. Till slut anser sig Patrik tvungen att stjäla Suss mammas vigselring, för att kunna betala tillbaka.

Men innan dess får läsaren sig vackert beskrivna miljöer till livs. På såväl Rörstrandsgatan i Stockholm som på Gotland, i Göteborg och Grekland, där Suss och Patrik har fin relation. Han är etablerad poet, fri, attraktiv, han förstår att uppskatta hennes texter, han är självsäker och han vill ingenting hellre än att ha just henne. Väldigt snart blir han mittpunkten i hennes liv och de tillbringar all sin tid tillsammans. De älskar, skrattar, reser, skriver, läser varandras texter, diskuterar och njuter av livet. Suss väninnor varnar längs med vägen, barnen är först välkomnande men ser bakom fasaden.
Gyllenhammars språk är rastlöst, men passar den här berättelsen om förhoppningar och bakslag.

Ett problem när en författare ger sig i kast med ett sådant här tema, är att det kanske blir en smula närsynt skildrat. Som läsare får jag aldrig någon särskilt stor inblick i Patriks tillvaro, i hans perspektiv och känslor kring Suss, alkoholismen han brottas med, känslorna kring sina barn som han inte har någon kontakt med – överhuvudtaget det lurendrejeri han satt i system.

När det väl sker är det i ultrakorta kapitel, ett par sidor bara, som scenen från den sjaskiga pizzeria där Patrik har ett snabbt möte med någon av sina andra kvinnor. Skrivet inte helt utan både torr och vass ironi av författaren.

Men det öppna och sårbara finns där. Precis som i sin debutbok En spricka i kristallen kommer Gyllenhammar in på Suss komplicerade relation med sin mor. Hur den påverkat hennes syn på män (av mammas relation med pappa) och hur hon har det i relationen till sin egen dotter. Hur Suss växer upp som en känslig dotter till en till synes okänslig mor, avskyr det men hur Suss ironiskt nog, när hon själv får en dotter, blir exakt lika okänslig mot henne.

Allra mest älskar jag den lilla detaljen vad en mycket privilegierad uppväxt i Göteborg ger för konsekvenser på ett ensamhushåll i Stockholm, må så vara att det ligger i Vasastan.

Fortfarande, efter fem år, förbannar hon det unga par som snabbrenoverade lägenheten. Den är slarvigt planerad med amatörmässigt utförda VVS-jobb med plaströr som kröker sig knepigt och det blir ofta stopp. Flera gånger om året skruvar hon i böjarna och petar ut svart illaluktande gegga med sin mormors gamla hummerknivar i silver.

Similar Posts:

• Inte föredöme av passiv godhet = ond?
• Metaromanen som tog hämnd
• K.L.I.M.A.K.T.E.R.I.E.T – bland vallningar och relationer
• Melankoliskt sökande efter lyckan 
• Drömskt och glasklart

Hennes föräldrar är ”A-människor” och överklass. Kanske är det därför hon verkar vara född med fågelvingar och flaxar livligt i en antimaterialistisk vilja, bort från marken, konventionerna och normerna som A-människornas perfektionistiska skal påbjuder, tvingar in i. Hellre då flyga och känna vindens kraftfullt smekande närvaro, bringa hennes hår i oordning, nypa henne i kinderna och göra henne medveten om att hon är vid liv; och inte en fint utmejslad möbel i ett möblemang där allt har sin plats för att utgöra något fint, perfekt, materiellt inordnat, statiskt och livlöst.

Suss man och stora kärlek i livet vill ha ett stort fint hus, sportbil och barn som han kan träffa när han får tid över. Han binder Suss till den materiella vardagens måsten, genom sin frånvaro. I sin ensamhet sörjer Suss sina drömmar om att flyga. Långsamt tilltar ilskan och förgiftar hennes tillvaro. Hon blir en möbel utan vilja och för ett skuggliv, existerar som en skugga bakom sin karismatiske man.

Frågan är hur en nedbruten bryter sig loss? Kan den nedbrutne byggas upp, eller fortsätter denne brytas ned i en ond cirkel av dåligt mående som skapar dåligt beteende som skapar dåligt mående?

Stäpplöperskan är en komplex berättelse av vardag, dramatik, drömmar, hopplöshet, hat och kärlek. Den börjar i en vacker förälskelse och fortsätter i en kristallklart rasande uppgörelse, som är så konkret och tydlig att den påminner om Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek (jag syftar här på stilen i Drougges bok, inte misshandeln). Men uppgörelsen behöver inte nödvändigtvis bara handla om en man. Relationen mellan mannen och kvinnan i Stäpplöperskan skulle kunna ses som en psykosocial granskning av en nutida kärleksrelation mellan man och kvinna. Här, med ett stort fokus på att kvinnan får dra största lasset hemmavid, varvid mannen ges större utrymme att förverkliga sig själv i karriären.

Jag gillar komplexiteten i boken. Kärlek och välvilja varvas med destruktivitet, och råa meningsutbyten om sådant som gör mest ont, görs i gester av ärlighet; för den verbalt och känslomässigt öppna relationen. Suss är inte heller ett ypperligt föredöme av passiv godhet. Hon försöker mest klara sig i en verklighet som inte är så lätt att tackla. Eftersom hon inte är detta föredöme, tror hon sig om att vara dess motsats. Den som inte är fullkomligt god, måste ju vara ond…

Similar Posts:

• Strävan är åtminstone både naken och sårbar
• Hårda Berit ännu hårdare
• Mustig historia om försvunna bebisar och skönhetsoperationer
• Sommarbazaar!
• Kvinnans lott