Jag bestämmer mig för att inte börja den här boken med ordet ”jag”. Den inleds alltså med en eftergift, ett utstuderat misslyckande. Ett bekräftande av det uppblåsta jaget snarare än ett avståndstagande från det. Möjligen en kastad handske, att jag utmanar mig själv att utmana mig själv. Svansen biter sig fast.

Christer Bobergs senaste bok är en essä där poesin aldrig är långt borta. Boken är fylld av ett lekfullt användande av språket – som i de inledande meningarna här ovan – utan att någonsin släppa den allvarliga tonen.

Ett jag som betraktar sig själv samtidigt som det tillkännager att det finns något uppblåst i att betrakta sig själv. Och ändå:

Jaget existerar bara som ett membran, som då och då kommer i rörelse av de andras åtbörder och röster på andra sidan.

Betraktandet vänds inåt, men samtidigt knyts många band utåt, mot litteraturen. Som Marja-Lena Sillanpääs både självbiografiska och fiktiva diktbok Jag är clairvoyant (som citatet ovan handlar om), Hélène Cixous klassiska Att komma till skriften, Birgitta Trotzigs prosalyriska Anima och de zen-buddhistiska koansamlingarna Mumonkan och Hekiganroku, för att nämna ett fåtal.

Det litterära jaget, det psykologiska jaget, det goda jaget, det normala jaget, det själsliga jaget, det punkiga jaget

Essän försöker närma sig jaget på en rad olika sätt. Hur går jaget ens att förstå? Går jaget ens att förstå? (Och samtidigt, förståelsen i sig kräver ett jag som utgångspunkt.) Vissa avsnitt liknar mer prosalyrik än essäistik:

Du måste ju förstå att det är du själv som är den första och sista och mest genomgripande villfarelsen. […] Du måste ju förstå att när du slutligen kommer till insikt så är det som en tvärslå av seg saliv och lös dy genom ditt medvetande. Du måste ju förstå att de här vägledande orden som jag ger dig är vilseledande så fort de har landat i dig.

Jag skulle vilja beskriva Den tredje upplagan som ett sätt att tänka.

En text kommer till för att sätta i rörelse och sättas i rörelse, den utgör en aktivitet snarare än ett fundament. Formulerandet och omformulerandet perforerar jaget, håller det på vid gavel. Jaget får inte vara i fred, det måste ständigt väckas. Texten får inte vara i fred, den måste ständigt väckas.

Tanken sker inombords, men i dialog med intryck från allt runtomkring. Jaget existerar inte i ett vakuum, och texten gör det inte heller.

Similar Posts:

• Klart och säkert om osäkerheten
• Flimrande förflyttningar
• Modern naturlyrik och kroppsliga landskap
• Magisk hyperrealism från Norge
• Hélène Cixous och skrivandet

Siddhartha är namnet på sonen till en brahmin, en man tillhörande den högsta kasten i Indien. Romanen utspelar sig samtidigt som Gautama Buddha samlar skaror av munkar omkring sig, det vill säga på 400-talet före kristus.

Siddhartha är älskad av sin far och av sin mor, av kvinnorna i byn och framför allt är han älskad av sin vän Govinda. Ändå är han inte tillfreds. Trots att han framlever sitt unga liv i en andligt harmonisk tillvaro, är det något som skaver.

Att finna urkällan i ens eget jag, var vad Siddhartha ville göra och han anade att han inte kunde lyckas på sin hemort.

Romanen om Siddhartha börjar med denna paradox. Ynglingen söker den fullkomliga harmonin, men kan inte göra sig fri från misstanken att nuläget inte för vidare mot målet och alltså inte är ändamålsenligt. Att uppgå i världsalltet och på så vis bryta det evinnerliga kretsloppet, är Siddharthas mål. Han vill undslippa ”den dystra sinnevärlden”. Tillsammans med Govinda slår han följe med samaner, fattiga skogsmunkar.

Med själen samlad och pannan strålande av den klara tankens glans.

I berättelsen finns som sagt fadern och modern och hjälten som ger sig ut i sökandet. Här finns också heliga män, skökan, köpmannen och även färjkarlen: alla roller man finner i sagans värld. Mot detta potentiellt drömska står Herman Hesses mästerligt enkla och klara språk. Det känns som kallt vatten sprunget ur en källa med oändligt siktdjup. Jag kommer att tänka på en annan nobelpristagare, Pär Lagerkvist, när jag läser Hesses porlande meningar.

Han såg milt ner i det rinnande vattnet, i det genomskinliga gröna, i den hemlighetsfulla teckningens kristallklara linjer. Lätta pärlor såg han stiga ur djupet, stillsamma luftblåsor flyta på den spegelblanka ytan, den blå himlen spegla sig i den. Vad han älskade detta vatten, vad det förtjuste honom, vad han var det tacksam! Han hörde rösten, den nyväckta rösten, i hjärtat och den sade: Älska floden! Stanna vid den! Lär av den!

Nils Holmberg gjorde den svenska översättningen till den första svenska utgåvan som kom 1946, samma år som Herman Hesse tilldelades nobelpriset i litteratur. Översättningen står sig än.

Nu är det sekulära tider. Kan en berättelse som denna locka någon? Jo, sannolikt. Jag gick nyligen en meditationskurs. Deltagarna hade alla möjliga mål med meditationen. Någon berättade om sömnproblem. En annan ville få bukt med stresskänslorna. Flera längtade efter något annat än timme ut och timme in över mobilskärmen.
Under kursens gång kom även andra, mer andliga bevekelsegrunder fram, tyckte jag mig märka: en bättre förmåga att vara närvarande, eller något i den stilen. Kanske är samtiden inte så likgiltig ändå inför frågor bortom det rent materiella?

Siddhartha är en bildningsresa. Svaren finns där, inuti oss hela tiden. Men det är inte förrän vi är mogna att stänga av mobilen och lyssna inåt som insikterna framstår i klar dager.

Similar Posts:

• Att finna vägen till sig själv
• Det vackra och fula i människan
• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Bergtagen av Bergtagen?
• Att brottas med gud

Similar Posts:

• Fynden vid Döda havet fascinerar fortfarande
• En kyrka utan Kristus
• Käftsmäll eller vägledning
• Vad en sexbenägen människoapa har att lära oss om moral
• Islam och Europa – oförenliga storheter?

Förkunskaperna om den religion som ovan nämnde Gautama, eller Buddha som han är mer känd som, grundlade var heller inte så stora när jag plockade upp den här boken. Det hela handlade i ärlighetens namn om en känsla av att tro att man hade ett litet begrepp om buddhismens grundtankar. Så var inte fallet! Denna religion är betydligt mer komplex än vad jag anade och därmed kan man säga att boken dels informerade mig och dels gjorde mig mer förvirrad.

Siddharta Gautama som många tror var den förste och ende Buddha visade sig ha både föregångare och efterföljare. Det finns alltså flera Buddha och detta är bara ett exempel på fakta jag inte hade en aning om.

Gautama, som är en historisk person, och hans livshistoria finns naturligtvis med i boken och det framkommer att han var en driven individ som likväl som han besatt andliga kunskaper också var en duktig administratör. Hans munkorden blev en blomstarande rörelse vilket möjliggjorde för Kejsar Asoka att sprida lärorna vidare i Indien ett hundratal år senare. Grunden för den blivande världsreligionen buddhism var lagd.

Jacobsen redogör för både den historiska framväxten och det religiösa innehållet och han rör sig från tiden då religionen grundades och fram till våra dagars olika grenar och varianter. Boken är inte särskilt lättillgänglig vilket kan bero på de bristande förkunskaperna men en bidragande orsak är förmodligen också att det buddhistiska tänkandet på så många sätt skiljer sig från den kristna tankesfär jag mer eller mindre medvetet matats med genom åren. Tycker ändå att jag vet en hel del mer om ämnet än när jag vek upp pärmen.

Similar Posts:

• För sökaren i sekulära tider
• En dialog
• Fascinerande och förvirrande om bin
• Islams upphovsman i närbild
• En alltför kort historia