”- Det är ett problem för ett land om vi inte öppnar oss upp mot världen samtidigt som det finns det en nisch att fylla. Det finns andra små förlag som gör ett jättejobb med den översatta litteraturen, men med tanke på att de stora förlagen har dragit ned så pass mycket så behövs de”, säger Henrik.

Böckerna från Nilsson förlag är alla klädda i ett omslagsmaterial som kallas ”soft touch”. Drar du fingertopparna över dess yta kommer du mötas av mer friktion än du kanske är van vid. Krossad sammet får mig att vilja fosterställningsgråta, men soft touch-upplevelsen är närmast den motsatta. Boken blir behaglig att hålla i och förmedlar en, om jag får lov att ta i lite, exklusiv känsla. De trettiotal böcker som har givits ut sedan starten har för att skapa en viss igenkänningsfaktor hos utgivningen även samma omslagstypsnitt. Du kommer inte heller att finna några illustrationer på framsidorna, utan det är idel bilder.

”- En grafisk identitet”, som han kallar det.

För mig är den svenska bokbranschen terra incognita. När det kommer till nyutgivna böcker har jag omedvetet (intalar jag mig åtminstone för att frånsäga mig allt ansvar) snöat in på en handfull förlag. Det är bekvämt eftersom jag vet att böckerna håller en viss standard och jag behöver inte fundera särskilt mycket mer kring det. Jag ska inte hymla med att Nilsson förlag är ett av dessa. Kanske är ett gott förhållande förläggare och recensent emellan en ohelig allians, men när jag väl känner mig lurad på konfekten lovar jag att gå lös med motorsågen och såga verket längs utmed midjan. ”Massakern på Dagensbok” kommer det att berättas om i generationer.

Henrik ger mig en liten grundläggande kurs i processen från en idé om vilken bok som ska ges ut till att den verkligen ligger i handen. Efter att man kontaktat relevant agentur eller förlag, påbörjas en förhandling om priset för att köpa till sig språkrättigheterna. När man väl kommit överens om priset försöker man finna en översättare som dels har vad man bedömer den rätta känslan för både språket och verket och dels har tid att översätta. Sedan tar en process vid där boken översätts, skickas till förlaget för redigering som i sin tur sänder tillbaka den till översättaren som får förhålla sig till ändringsförslagen. När båda är nöjda ska boken korrekturläsas av både översättaren och av förlaget eller någon man väljer att ta in utifrån. Parallellt arbetar man med omslagstexter- och bilder och när boken bedöms vara klar skickas den till tryckeriet. Ofta trycks den i upplagor om 2–3000 vilket enligt Henriks erfarenhet är betydligt mindre än gemene man tänker sig. Efter detta sänds så boken ut till recensenter, distributörer och kort därefter tar försäljningen vid. Det hela avrundas, misstänker jag, med en halvfin flaska mousserat.

”Det svåra är kanske inte att ge ut bra böcker, utan det är att nå ut med dem”. Delvis är Nilsson förlag beroende av ”engagerade bokhandlare som rekommenderar våra böcker, bokbloggar, recensenter” och han fortsätter med att konstatera att det inte recenseras lika många böcker som tidigare. De fysiska och traditionella tidningarnas upplagor minskar på bred front och det påverkar naturligtvis kulturdelarna som tunnas ut. Det blir en ond spiral med lägre läsvärde och än färre läsare, men den biten känner ni till.

Vi kommer in på Lion Feuchtwangers böcker vars Oppermanns jag uppskattade. Han berättar att Oppermanns till en början var ett beställningsjobb från England och skrevs som ett filmmanus. I slutändan beslutades det ändå att det inte skulle bli någon film och Feuchtwanger omarbetade snabbt manuset till en bok. Spåren av filmmanus finns kvar och exempelvis saknas de längre meningarna som för tiden var vanliga. Även Henrik uppskattar Oppermanns profetiska inslag och understryker att lärdomarna som kan utvinnas ur den gör den lika aktuell idag som någonsin tidigare. Det är samma mekanismer i rörelse, där överflödet av information är svårhanterligt och i slutändan svår att bedöma sanningshalten i.

”Det vinner populismen på”, konstaterar han.

Ytterligare två böcker av Feuchtwanger ligger under bearbetning. Dels Framgång och dels Exil. Han berättar en lite rörande anekdot om Framgång. Den översattes ursprungligen 1929 av Karl Fägersten. Det verkade vara omöjligt att ta reda på vem som ägde rättigheterna till översättningen, men efter efterforskningar kom han till slut i kontakt med översättaren Elisabeth Olin. När Henrik berättar för henne att de är intresserade av att återutge Fägerstens översättning av Oppermanns blir hon själaglad över att någon ”kommer ihåg hennes morfar”. Han berättar vidare att ”när hon var barn så brukade hon sitta under hennes morfars skrivbord när han översatte. Han var egentligen lärare och översatte vid sidan om. Han översatte stora delar av de judiska kulturskatterna från mellankrigstiden”. En av dessa är alltså boken Framgång. Exil, ”en tegelsten”, finns emellertid inte översatt till svenska. Det fina i berättelsen är att Elisabeth nu sitter vid sin morfars gamla skrivbord och arbetar på en översättning.

Vi fortsätter prata om just översättning. Henrik menar att en aspekt av litteraturen som ofta hamnar i skymundan är just översättningen. Jag själv ser framför mig hur några få entusiaster kan sitta i närmast hermetiskt tillslutna miljöer och fäktas angående en översättnings förtjänster över en annan. Det går antagligen inte att överskatta en översättares betydelse. För att göra det enkelt för sig kan man bara tänka på en dikt som ska översättas från ett språk till ett annat. Det är en grannlaga uppgift att få till det rätta tempot, en naturtrogen rytm och så vidare, men i fel översättares händer kan det bli en helt ny dikt. Det skiljer sig inte från att översätta en bok, även om det naturligtvis är olika besvärligt beroendet på språkets komplexitet.

Innan vi rundar av frågar jag om framtiden. Han berättar att många under mässan kommer förbi montern och strör berömmande ord omkring sig. Från torsdagen till söndagen kunde jag själv se hur högarna successivt blev lägre. En skeptisk betraktare kan emellertid tänka att det kommer sig av ett begagnande av det klassiska försäljningsknepet att i omgångar gömma böckerna bakom ett skynke – allt för att skapa illusionen av att det är hög tid att öppna börsen innan de uppenbarligen populära böckerna tar slut…

Så är det naturligtvis inte.

”Tiden talar för oss, vi blir mer och mer etablerade” säger Henrik, och avslutar med att konstatera att ”de mindre förlagen många gånger är stora kulturbärare och viktigare än någonsin.”

Jag kan inte annat än instämma.

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• Mer litteraturmässande i helgen
• Poetsamarbete
• Sälja Shakespeare
• Kabusa Böcker svarar på frågor

Torsdagen inleddes med seminariet ”Om könsroller och jämställdhet” tillsammans med dagens bok-kollegan Robert, som redan skrivit ett flertal inlägg här på sidan. Sara Ohlsson, Lisen Adbåge och Elin Lindell intervjuades av Kattis Ahlström.

Seminariet handlar egentligen lite om allt möjligt, men snuddar vid det som titeln antyder. Framför allt lyfts det faktum att man som författare av barnböcker i större utsträckning förväntas tänka på just frågor om könsroller i skapandeprocessen och ta något slags ansvar för det som barnen möter. Lindell betonar det svåra i att inte befästa unkna könsroller samtidigt som man helt enkelt vill skriva en bra historia. Helhetsintrycket av seminariet dras dock ner av frågor om hur unga har det idag – ingår det i författarrollen att veta detta? – och kommentarer om att det även som vuxen går att uppskatta böckerna.

Djupare går det i seminariet ”Sorg och hopp” med ALMA-pristagaren, där Maria Lassén-Seger med stor skicklighet samtalar med Jacqueline Woodson. Det är givetvis också en introduktion till ett författarskap, men ett otroligt givande sådant.

Diskussionen rör sig kring utvecklingen i skrivandet, omsorgen för karaktärerna, litteraturens betydelse för unga och Woodson själv. Och också runt ämnet för seminariet; om att skriva om svåra saker men utan att tappa hoppet ur sikte. ”That’s what life is. [...] There’s hope in every moment”, säger Woodson. Det hela avslutas med att hon läser ett par stycken från nyligen till svenska översatta Brown Girl Dreaming.

Under dagarna på mässan passade jag också på att besöka ”Café Skriva”, Skriva-tidningens relativt nya initiativ. Där möts skrivande människor för inspirerande samtal. Under torsdagen lyssnade jag på ”Skriv manus för tv” där tidningens grundare pratade med personerna bakom hyllade tv-serien Vår tid är nu. Publiken får ta del av både seriens uppkomst och en del konkreta tips. Med iver driver vd:n Per Adolfsson samtalet vidare och det hela blir både fascinerande och motiverande. Lite mer svajigt är det i programpunkten ”Skriva för teater” där det i slutändan handlar mer om de medverkandes romanskrivande än om att skriva dramatik.

I ytterligare en av Skrivas programpunkter ger förlagsredaktören och författaren Johanna Strömqvist tips till oss som skriver. Skriv det du vill läsa som inte redan finns och att inte förlita sig på inspirationen var delar av det som föreslogs. Fokus låg på kommersiell litteratur och ögonen från en redaktör. Strömqvist rekommenderade också att ha läsaren i åtanke under skrivandet, ett totalt motsatt råd från vad norska författaren Nina Lykke gett på samma plats bara minuter tidigare. Något motvilligt kan jag inte undgå att tänka att alla dessa råd om skrivande framför allt utgör en form av prokrastinering; att lyssna på tankar om skrivande i stället för att sätta sig ner och ta tag i texten.

Ett sista, kortare seminarium benämndes ”Hur gestaltas unga kvinnor och män i litteraturen idag?” med författarna Jenny Jägerfeld och Gunnar Ardelius. Som exempel för detta diskuteras huvudkaraktärerna i författarnas nya böcker. Trots att det inte säger så mycket om gestaltningen av unga i litteraturen i allmänhet blir det ett givande samtal om hur man hanterar sin femininitet eller maskulinitet, hur man förhåller sig till ett allt mindre normerat samhälle och hur man ska ta till vara på motståndet i skrivandet. Det hjälper också till att bägge författare besitter ett slags friktionslös charm.

Det går att göra mycket med sitt mässbesök. Mina prioriteringar har varierat genom åren, från signeringsköer till bokblädder till kändisspaning. Första gången jag var på mässan som trettonåring fick jag möta min dåvarande idol, Meg Cabot, och få min första signerade bok. Numera är det samtalen jag längtar efter.

Även om seminarierna ibland kan upplevas mer som reklam än seriösa samtal (och visst måste de få marknadsföra sig), eller helt enkelt inte går tillräckligt djupt in i sitt ämne i mitt tycke (men kanske är jag arbetsskadad som litteraturvetare), så är det här det verkligen händer. Det är i boksamtalen vi kommer åt kärnan i litteraturen, och där vi också kan möta varandra.

Similar Posts:

• Får man tröttna på Bokmässan?
• Dagens bokmässa 2 – Ibland noppar jag ögonbrynen när jag har tråkigt
• Dagens bokmässa 4 – Efterbörden
• Dagens bokmässa – Farhågor och andra förväntningar
• Dagens bokmässa 3 – Näringsidkare Orwell och kaffeknyckande poliser

För mig har den röda tråden alltid kommit till sin fulla rätta när den använts för att göra rent mellan tänderna. Jag har svårt att tänka längre tankar och när jag ändå försöker tar det snart stopp. Att skriva blir för mig ett sätt att tänka och inte endast ett sätt att strukturera. Nu har jag försatt mig i ett prekärt läge eftersom jag under dagen inte tagit några anteckningar. Ni undrar naturligtvis vad för tillstånd jag befinner mig i.

Hur står det till med folk, som äro uppå hafvet, och skeppet har förlist, och hvar och en af folket på en planka? Fasansvärdt! Sådan är min belägenhet.

Så hade jag kunnat svara om jag varit samtalsledaren för det första seminariet jag besökte. Innan jag fortsätter vill jag bara inflika att lördagen varit den dag med klart högst oktanhalt. Nina Hemmingsson. Liv Strömquist. Stina Wollter. Inga namn man skojar med, direkt. Nå, moderatorn vid detta första samtal var då Kalle Lind. På det stora hela tyckte jag att han var behaglig och kvick, men vissa referenser till några gamla tjommar som funderat på humor och annat kändes mer som ett poserande än något annat. Men jag gillar också att posera, även om jag försöker skylta med att jag inte gör det. Och även det kan ju —

Hemmingsson finns recenserad här och de två övriga samtalsdeltagarna var David Nessle och Joakim Pirinen. Förmågan att komma ihåg namn är inte min starka sida, vilket naturligtvis kan komma sig av en medfödd ignorans. Antagligen beror det emellertid oftast på att jag i hälsningsögonblicket är så fokuserad på att trycka handen lagom hårt, le tillräckligt hjärtligt, introducera mig med rätt namn och helst leverera någon kvickhet inte förmår vara en aktiv lyssnare. Till och med när man hälsar på någon annan kan man alltså vara löjligt självcentrerad.

Anledningen till att jag slirar runt i texten som jag gör beror på 1) en osäkerhet på vad jag skall skriva och 2) att jag med det vill ha sagt att jag ramlat över deras alster tidigare men inte haft något namn framför mig. Nu har jag det och det verkar ju inte finnas få skratt och leenden att hämta hos dem. Samtalet i sig var lättsamt, underhållande och innehöll lagom många ryggdunk och axelklapp.

Stina Wollter hade jag aldrig sett tidigare (på bild, alltså) och Clara Henry kan jag kanske, någon gång, ramlat på i något sammanhang. I efterhand har jag när jag kollat runt lite ytterligare förstärkt bilden jag har av mig själv som en hyfsat ung man med stofil-ambitioner. Stina är helt fantastisk och jag späker mig själv över ryggen med en kaktus för att jag inte vetat det tidigare. Idag hade glädjande nog min fru slagit följe och ni ser ju själva hur trevligt allt var.

Foto: Privat

Liv Strömquist har emellertid inte undflytt mig, men det är helt säkert inte min förtjänst eftersom några av hennes böcker utan min inverkan vilar här hemma på hyllan. Strömquist är ju bland mycket annat både vass, skarpsinnig och rolig. Samtalet i ABF-montern var visserligen inte helt hänförande, men så höll jag också på att bli varulvshungrig och överbelamrad av ljud och rörelse. Jag är en dålig människa när jag är hungrig och/eller trött. Det finns en uppsättning bilder på mig som tagits under mitt liv och det är en blick som oavsett ålder återkommer. Vi kan väl säga att den är rätt ilsk. Ilsk var jag däremot inte idag vilket ni kan se nedan:

Foto: Privat

Magdalena skämdes ögonen ur sig, men det är ju egentligen inte mitt fel att barnen fick stå i kö som annat vanligt folk. Glad var jag även när jag insåg att mina kunskaper i resursfördelning, som helt uppenbarligen är fantastiskt dåliga, ändå räckte till för att rationalisera köp av ett par oplanerade böcker. ”- Hm, men alltså, om vi äter upp den rejälaste av katterna så får vi både i oss näring och en utgiftspost mindre att oroa oss för!”

Vid hemkomsten möttes vi av en vält blomkruka och den mindre näringsrika katten verkade bry sig lagom mycket.

Foto: Privat

Nu skall jag försöka avrunda. Sofie har redan skrivit en del om hur gränsen mellan mäktigheten och övermäktigheten hos Bokmässan överskrids fram och tillbaka, där ena ögonblicket är minnesvärt och det andra visserligen också är det, men kanske inte som något man gärna tänker på när man redan har sömnproblem. Eftersom jag till skillnad från Sofie varken kan betraktas som en rutinerad bokmässbesökare bugar jag och tackar å det ödmjukaste för möjligheten jag fått. Jag kände igen tre personer och dog inte. Nästa år lovar jag, om jag kan och får gå igen det vill säga, vara mer cynisk. Enligt säkra källor tvang sig Sofie att lägga band på sig själv för att inte texten skulle…ja, jag vet inte, ges ut på Vertigo?

För övrigt…

…trodde jag att jag idag hörde ett begynnande slagsmål, men det visade sig bara vara någon som pratade danska högt…

…är jag besviken på att Historiska Media som utlovat inte tog med sig salig Gustav II Adolf som till vardags finns uppstoppad på Livrustkammaren…

…får det fan räcka nu.

Dagens bokmässa – Farhågor och andra förväntningar
Dagens bokmässa 2 – Ibland noppar jag ögonbrynen när jag har tråkigt
Dagens bokmässa 3 – Dagens bokmässa 3 – Näringsidkare Orwell och kaffeknyckande poliser

Similar Posts:

• Dagens bokmässa – Farhågor och andra förväntningar
• Dagens bokmässa 3 – Näringsidkare Orwell och kaffeknyckande poliser
• Dagens bokmässa 2 – Ibland noppar jag ögonbrynen när jag har tråkigt
• Får man tröttna på Bokmässan?
• Några seminarier och samtal från årets mässa

Som vanligt är mässprogrammet fullpackat med programpunkter, om allt ifrån döden till översättning till hur du äter rätt. Montrarna svämmar över av boktravar, godis i skålar och bokmärken. Och bokintresset ligger som en dimma över det hela.

Tidigare har denna kombination gjort åtminstone mig exalterad. Att få gå på mässa med mängder av likasinnade, att få lyssna på samtal om det som intresserar en och bläddra i så många böcker man orkar. Och gratis godis, såklart. Finns det något bättre?

I år är det annorlunda.

2018 är Bokmässans 34:e år. För mig är det kanske 5:e året. Minst. Och redan från första stund, när ljudet slår emot mig som en tidvattenvåg, känner jag mig överväldigad.

En känsla av att jag redan sett allting blir också den genomgående upplevelsen under de två dagar jag besöker mässan. Där sitter Jan Guillou i ett bås, där sitter uttråkade människor i en annan monter, obesökta, där berättar andra författare om sina böcker, böcker jag redan läst.

Den uppenbara skillnaden den här gången är att jag numera sett fler sidor av branschen. Jag recenserar deras böcker, har jobbat för vissa, är här med ett presspass om halsen. Det jag trodde skulle fördjupa upplevelsen spräcker i stället hål på den. Magin är borta.

Får man tröttna på Bokmässan? Får man uppleva den som mer av ett pr-jippo än en hyllning till litteraturen? Betyder detta att jag har ett sviktande intresse för litteratur, eller har tröttheten efter valet förvandlat mig till cyniker?

Det känns som ett svek, mot mig själv, mot litteraturen och mot alla som sliter med mässan, att inte uppskatta detta kraftverk som Bokmässan faktiskt är. För visst är det fantastiskt med alla dessa människor som samlas kring detta enda, detta som driver mig i det mesta jag gör. Ändå förmår jag det inte.

Endast undantagsvis hittar jag tillbaka till magin; när Jacqueline Woodson pratar om hur mammans oro för hennes framtid gav henne foder till skrivandet, när hon läser högt ur Brown Girl Dreaming och publiken liksom svävar upp mot taket i takt med hennes ord, när jag ser leende människor lyfta okända böcker i montrar, när jag hör uppmuntrande ord på Skriva-tidningens scen.

Men kanske kan man gå på Bokmässan en gång för mycket. Kanske bör man ta det med en nypa salt. Eller så får man acceptera att mässan är ett oerhört extrovert evenemang för en väldigt introvert aktivitet. Då är det möjligen inte så konstigt att man blir överväldigad. Verkliga människor är trots allt betydligt mer krävande än fiktiva.

Similar Posts:

• Jag bojkottar inte bokmässan. Jag åker inte på bokmässan.
• Nedräkning inför Bokmässan i Örebro
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Bokmässeveckan på dagensbok.com
• Vecka 42 på dagensbok.com

Foto: Robert Salmela.

(För övrigt skall jag någon gång skall jag lura i en hop barn att månen ibland inte vill gå ned eftersom den är ensam, fryser och behöver värma sig.)

Hur som helst: Fint som om en vacker apokalyps stod för dörren, inte sant? Soligt och jävligt. Ni ser det inte på bilden, men i buskarna alldeles nedanför bild lurade halsbloss och irrbloss; tysta oväsen och andra väsen; skogsgissel och rysliga ryssjor; ensamt själsarmod och självmördande ensamhet. Allt var som det skulle. Mer väder: Igår hade regnrusket intagit och befäst göteborgshimlen. Jag hade knappt hunnit inse att jag lämnat paraplyet hemma, innan ovädret drog fram som en panikångestattack. Inte nog med det – västkusthöstens signum kom att bli lika utdraget som vanligt, alltså som en obehandlad semidjup halvintensiv depression. Ytterplagget var en ljusgrå huvtröja. Ibland får man helt enkelt ta att man torska.

På vägen till spårvagnen traskar jag alltid förbi den lokala affären jag tror heter ICA Orwell. Affären ligger vid det lilla torget som av någon anledning döpts till Citytorget. Man kan i området klippa sig för hundratjugo, köpa inrökta vattenpipa och antagligen annat i en blomaffär som inte säljer blommor, sitta på en bänk eller varför inte spana in skylten till det café som aldrig öppnar men som heter ”Sweet torget”. Nå. ICA Orwell drivs av herre näringsidkare Orwell. Jag läste som ett spån en intervju med honom härom veckan och förstod rätt snart att Citytorget inte är så stillsamt som jag försökt intala mig. Rån verkar ske rätt ofta och hot ses som en personalförmån. Spektakulärt nog läste jag att en man stulit flera hyllmeter med chips och kaffe genom hot och hyttande med en motorsåg. Det finns chipssug och så finns det chipssug. Även choklad försvinner då och då och en liten livsmedelsbutik på hörnet har ofta galet fina priser på just choklad som säljs till kund för en utspottad styver. Men jag är väl ingen GW heller! Oavsett om ni vill det eller inte uttalar mig inte ytterligare om sakernas förhållande. Vem vill ha besök av motorsågsmannen…

Foto: Robert Salmela

Klockan tolv var det ett samtal i K3, denna fantastiska föreläsningssal med löjligt bra komfort och utsikt och ljud och bild och ljussättning, mellan svenske Gabriella Håkansson och ryske Sergej Lebedev. Båda är författare, men eftersom samtalet utgick från Varlam Sjalamovs Genom snön vilket kan betraktas vara Lebedevs domäner, fick Håkansson ställa frågorna. Genom snön har jag recenserat i ett annat sammanhang och frågar ni mig skulle jag säga att det är en av årets främsta läsupplevelser. Jag kan till och med sträcka mig till att säga att det är ett så kallat måste för den som vill gotta ned sig i lägermisär. Sammanlagt 17 år i Gulag fick Sjalamov spendera och då ofta i Kolyma som ligger otillgängligt, långt borta på den ryska tajgan. Tanken på de 60 minusgrader Sjalamov berättar om ger mig köldskador i hjärnan. För övrigt hade arrangörerna gjort sitt bästa för att efterlikna lägerförhållandena. 14.2 minusgrader uppmätte jag med en vätt lilltå i luften. Vilken kreativitet! Bravo!

Foto: Robert Salmela

Samtalet var givande. Lebedev är inte särskilt omtyckt i Putins Ryssland. I hans senaste bok Vid glömskans rand befinner han sig just vid skiljelinjen mellan faktiska historiska händelser och förvanskningen som hantverk. Hantverk, eller något man kanske historiskt sett kan betrakta som en nationalsport i Ryssland/Sovjetunionen. Men det är inte historia – det är vår samtid. Lebedev pekar på likheter mellan dagens regim och de mörkare åren i Sovjetunionen. Makten vill inte kännas vid det storskaliga mördandet av till exempel politiska motståndare (oskyldiga) som efter summariska rättegångar skickades mot en säker död i exempelvis Kolyma. Arkiv har förblivit stängda (för alltid, tror Lebedev), massgravar i Karelen är Finlands verk och motsvarande österut är något tyska armén är skyldig till. Längre norrut handlar det om desertörer som avrättats…

Jag får lite obehagskänslor av Lebedevs förfaringssätt att följa vägen från Moskva till områdena i Kolyma. Att med hacka utvinna samma mineraler i samma gruvor gå nära de ruiner som ännu står kvar har något perverst över sig. Antagligen är jag bara kräsmagad och hur som helst är tillvägagångssättet kanske en förutsättning för att på ett djupare vis förstå sin egen släkts historia, landets utveckling och då naturligtvis Sjalamovs liv och verk. Det människor lämnar efter sig tar naturen snart åter eller täcker åtminstone vänligt över så vi slipper skämmas. Här finns inga monument över de döda. Inget läger har i Kolyma bevarats likt det i Auschwitz som är en turistmagnet men allra främst något som är direkt avgörande för att det kollektiva minnet av 1900-talets Europa inte förvanskas.

Under samtalet rycker det ofta i skoluppräckarhanden, men som sig bör vid en mässa måste besökaren tiga. På sin höjd får man rispa med pennan i blocket om man lovar att skämmas litet. Jag tänker under samtalet inte sällan på Robert Antelmes The Human Race. Har inte Antelme samma temperament som Sjalamov, helt befriat från vrede och hämndlystnad? Har vi inte vid handen en återgivning av samma upplösning av gott och ont? Buchenwald och Kolyma-lägren har tydliga och viktiga skillnader, men under givna förhållanden löses det vi håller för rätt och riktigt upp. Människovärde existerar bara under särskilda villkor. Vad vi inte får glömma är att små men medvetna och genomtänkta förskjutningar i historiebeskrivning eller världsuppfattning till sist leder till en radikalt annorlunda syn på samhället och vår historia. Då upplöses de döda slutgiltigt och uppslukas av glömskan. Ändå vilar där under jorden…

I övrigt…

…tog jag mitt samhällsansvar och återbördade en sådan där SVT-mikrofonmuff till sin rättmätige ägare…

…trampade jag i tuggummi…

… skred jag två gånger igenom en luftström av fjärt…

…har jag konstaterat att jag hellre äter upp Katerina Janouchs böcker än läser dem – och jag gillar inte ens papper…

…har jag tänkt på den gången då jag använde en disksvamp för att skrubba mig i duschen…

…har jag legat i konflikt med mitt bakgrunds-soundtrack som under dagen av outgrundlig anledning valt att spela Tomas Ledin…

…mindes jag den gången då jag som barn under en bilfärd traumatiserades av att behöva lyssna Sensuella Isabella om och om igen tills jag blev som jag blev…

…blev jag snuvad av en konstapel med ett spattigt avtryckarfinger på den sista slurken av ett gratiskaffe jag lyckades nosa upp…karljäveln hade sedan mage att klaga på smaken, att den var lite njaaaa…

…har jag konstaterat att jag har osunt förhållande till ett par förlag och antagligen aldrig kommer kunna skriva ett ont ord om deras utgivning utan att känna mig som en hel skurkstat…

…träffade jag dessa förträffliga dagensbokare som var där och pysslade med dikter och sånt:

Foto: Okänd

Ja, det är jag till vänster, i fokus och jävlig. Jag lovade Anna och Anna att jag skulle försöka skriva en dikt om kärlek i ett försök att vinna de fina priser som utlovades, men vill ni veta något?! Jag ljög!!! Jag försökte inte ens!!!! Haaaaaaaahhhhh!!!!! Raarrrgghhh!!!!!!!

Dagens bokmässa – Farhågor och andra förväntningar
Dagens bokmässa 2 – Ibland noppar jag ögonbrynen när jag har tråkigt

Similar Posts:

• Dagens bokmässa 4 – Efterbörden
• Dagens bokmässa 2 – Ibland noppar jag ögonbrynen när jag har tråkigt
• Några seminarier och samtal från årets mässa
• Dagens bokmässa – Farhågor och andra förväntningar
• Samtal med förläggare Henrik Nilsson

Ja, jag vet. Det är en dröm för många att få arbeta med text och den drömmen är rimlig. Och hur många måste förövrigt inte arbeta trots att de strax har en rykande färsk dödsattest att visa upp. Över fyra i puls? – Ut med dig härifrån, ställ dig framför plogen och skrattskrik att du är flexibel, gillar vrålhögt tempo och gärna har med dig jobbtelefonen på semestern! Många arbetar 25 timmar om dygnet och är ensamstående med fem barn och en mansbebis. Eller som inte ens har ett arbete även om de skulle vilja ha ett vilket som helst. Men låt mig vara, ok! Låt mig drunkna en stund i mina egna tårar; jag trivs ju egentligen rätt väl i denna självpåtagna- och förvållade misär. Jag är tröttttt! Så trött!

Men i morse var jag pigg och inspirerad och hade tänkt många tankar redan innan klockan ens var mycket. Jag hade kvällen innan fått ett berömmande ord av min fru och var nu säker på att jag var en fantastisk reporter in spe. Hade hon hetat Priita och hade vi bott högt bland Saarijärvis moar hade hon sagt ungefär så här: – Handä sloken tycks ju ha fått ett å anat ti stånd. Aldrig had jag kuna tro att hedä helvites lurvia karlspiktakle sku dug ti gör texter, men nog tycks han ha mäkta me he å.

Men nu när jag alltså trött och inte en blivande reporter. Inte hjälper det att jag på Spotify lyckats ramla in på någon vikingainspirerad instrumentell musik byggd på utdragna krigshornsblås och korpkrax. Det blir som alldeles spasmiskt i kroppen. Funderar på om tre fulla pipetter Theralen hjälper mot spasmerna. Och så lär jag ju somna ifrån det här…Nu rullar krigstrummorna in. Halleluja!

I morgon skall jag använda öronproppar. Helst skulle jag vilja gå med en huva runt pallet, men det är nog lite för kufigt (jag representerar ju trots allt något som är större än individen). Kanske överlever jag om jag kan dämpa åtminstone en del av det virrvarr av intryck som bryter ned min folkskygga själ. Och lite gult i öronen piggar alltid upp.

Nå.

Allt ovan har jag ju kunnat hitta på även utan att ha varit på själva mässan, vilket inte helt osökt leder mig in på det jag borde nämnt för länge sedan: Jag kan inte ställas till svars för något jag skriver och det jag skriver överensstämmer inte nödvändigtvis med min egna ståndpunkt. Det mesta är lögn, en del är överdrivet och det övriga är väl mest välunderbyggda falsarium. Men jag var där.

Foto: Mästerfotograf Robert Salmela

Jag kan inte säga att jag gjorde en särskilt lyckad entré. Ni vet hur det är. Man kan ju omöjligen veta hur ens sociala kompetens är kalibrerad för dagen förrän man hunnit säga något till någon. Jag stegar alltså in genom portarna med stela jeans och knastrande ljumskar, tar sikte på informationsdisken, hamnar längst bak i kön trots att jag kom dit först och får så till sist visa upp pressackrediteringen jag skrivit ut i svart-vitt: - Den här har jag lyckats sno, vars kan jag få tag i en sådan däringa plastficka med tillhörande halsband? Heh. Ni ser ju själva. Så. Sjukt. Roligt. Det är nästan så ni garvar läppen av er. Hon bakom disken är tyst. Jag är tyst. Hon blir osäker. Jag är redan osäker. Hon kollar på pappret (som jag naturligtvis klippt ut snett och vikt ännu sneare) och säger lite halvt om halvt osammanhängande att de säkert har det jag efterfrågar en trappa upp.

Så, vad har vi att säga om själva mässan så här långt? Bland annat…

…hörde jag från GP-scenen att ideologierna är på väg tillbaka och jag kände hur världen började skälva…

…satt jag bredvid några uppenbart glada ungdomar som sjöng med i en låt de spelade på telefonen om att åka piketbuss igen…

…råkade jag, och det här är inte mitt stoltaste ögonblick, sända en person åt fel håll när jag förklarade vilken spårvagn hon skulle ta…

…har jag gått ungefär 2000 mil där minst hälften av kliven varit klavertramp eller på ömma tår…

…har jag träffat Sofie som ju nästan var lika trevlig som en själv…

…undvek jag, med tanke på min inledande prestation, framgångsrikt att träffa på någon jag kände…

Eftersom en tumregel jag alltid hållit mig till – inga föreläsningar före 12 – så inledde jag med att besöka seminariet Om könsroller och jämställdhet med Elin Lindell, Kattis Ahlström, Lisen Adbåge, Sara Ohlsson. Sofie skriver kanske mer om det senare, men det var för egen del dagens höjdpunkt. Mest för att det var mysigt men också eftersom jag sällan läser och i princip aldrig tänker på barnböcker. Elin Lindell har skrivit Den där Jonny Jonsson Johnson och det måste vara en fantastisk bok. Jonny har råkat bli kriminell, slarvat bort sin enda vän samt sabbat kärlekslivet för halva klassen.

45 minuter är, som ni vet, 45 minuter och man hinner inte säga särskilt mycket på den tiden. Samtalet dem emellan handlade i mångt om hur man i barnböcker kan gå till väga för att undvika unkna könsroller och hur de som bokskapare förhåller sig till bland annat telefonskärmförakt, miljöfrågor, klass, fotograferingshysteri eller hur barnböcker kan vara en del av sexualundervisningen. En viktig poäng som gäller hart när all kultur, är att en mångfald av karaktärer ger de allra flesta möjlighet till identifikation. Det sägs att ensamhet är en folksjukdom…

Strax efter nosade jag upp en gratiskaffe och slog mig ned på en elak träbänk och lyssnade på ett samtal mellan Lars Dencik och Svante Weyler. Det var om antisemitismen i dagens Sverige. 30 minuter är, som ni vet, 30 minuter. Som ni kanske också vet är 30 minuter kortare än 45 minuter. Tycker man att 45 minuter är lite så borde 30 minuter rimligtvis vara ännu mindre. Om man nu inte har roligt under dessa 45 minuter, för tiden går ju snabbare när man har skoj. Jag hade varken särskilt roligt eller tråkigt under någon av dessa tidsperioder.

På 30 minuter hinner man säga att man inte får samla all antisemitism i ett och samma begrepp. Vänsterifrånkommande antisemitism är annorlunda än den från nazister. I det förra fallet, menade man, handlade det ofta om attacker mot Israel som manifesterade sig i attacker mot enskilda judar. I det andra fallet har vi att göra med en syn på världen som värderar människor olika och som inte lämnar utrymme för judar och andra som inte håller måttet. Det där vet ni.

Det tredje och avslutande seminariet var rätt tråkigt. Det handlade om hur vi kan försvara det öppna samhället mot desinformation och lögner och slikt. Ni vet, sådant jag sysslar med. Och andra. Typ Ryssland, som fick rejält på pälsen. Antagligen med rätta. Jag hade tråkigt, mest för att jag samtidigt också dog trötthetsdöden. För att hålla mig vaken noppade jag ögonbrynen med tummen och pekfingret till hjälp. Jag snappade upp ett nytt begrepp – källtilliten – vilket ju är lite snitsigt. I ett samhälle där vad som är rätt och fel inte längre står att finna i den enda boken, hänvisade någon till arkiv, museer och annat som ju bidrar med oförvanskade och objektiva fakta. Ni ser ju själva vilka invändningar man kan ha. Min idé var (men jag trodde nog aldrig på den från början) var att skriva kring vikten av att hitta källor man tyr sig till, men samtidigt aldrig sluta värdera och omvärdera dessa källor.

Men så blir det inte.

Dagens bokmässa – Farhågor och andra förväntningar

Similar Posts:

• Några seminarier och samtal från årets mässa
• Dagens bokmässa 3 – Näringsidkare Orwell och kaffeknyckande poliser
• Dagens bokmässa – Farhågor och andra förväntningar
• Dagens bokmässa 4 – Efterbörden
• Får man tröttna på Bokmässan?

A burst of gunfire. It’s always the same, a deluge of shots, like a dump truck unloading; then isolated shots. A terrible sound. It enters our backs, it shoves us ahead. Silence of a silent wood. It’s not the sound of hunting, or the sound of war; it’s the sound of solitary fear and nocuturnal, diabolical terror. The final, isolated shot is for the eye that still glisters.

Fransmannen Robert Antelme var en del av motståndsrörelsen när han tillfångatogs av nazisterna. Han sändes först till Buchenwald, innan han hamnade i ett läger vid staden Gandersheim. Där överlevde han drygt ett år, men när fronten drog sig allt närmare lägrets taggtråd bytte varats olidliga tyngd skepnad. SS med medhjälpare var inte helt på det klara med vad de skulle göra med fångarna. Dels hade lägret tappat sin ekonomiska funktion och dels hade distansen till kriget närmast försvunnit. Att låta fångarna falla i de allierades händer var emellertid inte ett alternativ. De som ansågs starka nog (de övriga sköts) samlades således ihop och tvangs ut på en dödsmarsch.

I utdraget ovan beskrivs hur eftersläntrare avrättas uppställda i en grupp. De enskilda skotten är för de ögon som fortfarande gnistrar.

Jag trivs inte med att lista böcker. Att placera dem längs utmed ett kontinuum där ytterligheterna är ”bra” respektive ”dålig” är vanskligt. Mat i magen hos recensenten kan vara helt avgörande och försäljningssiffrorna följer som bekant den enskilda pennans ord. Nu är det ändå så att betygsättandet är en del av recenserandet, men på en skala 1–10 tycker jag att det är dåligt. Hur som helst: Det är inte lite Frantz Fanon över Antelme och hans The Human Race. Jag skulle säga att det är av de mest gripande böcker jag läst och det om något måste väl vara ett gott betyg. Aldrig har jag stött på ett så grundligt nagelfarande av de materiella och psykologiska mekanismer som förvandlar vissa till slaktare, andra till slaktade. Under läsningen känner jag ofta hat och avsky, vilket skär sig med min trygga verklighet. Varför hatar jag SS-männen? Varför avskyr jag de ”vanliga” kriminella fångarna som utsågs till att bli kapos, alltså SS’ förlängda arm? Antelme tycks vara i avsaknad av både hatet och avskyn. Åtminstone lyser det inte igenom. Kanske kommer jag aldrig släppa boken, men gudskelov är det Bokmässa i morgon – finns där ute bättre eskapism?!

Det kommer vara överdjävulskt mycket folk. Är det inte, när man tänker efter, lite ironiskt att en mässa kring den fantastiska verklighetsflykt litteraturen ändå är, kommer ge mig en högst verklig och därtill tung armbåge i plytet så att näsan min hamnar på sniskan? Jo, det är det.

Hur som helst.

Jag kommer kliva på spårvagn nummer sex vid hållplatsen Allhelgonakyrkan, manspreada mig till sju egna säten och hoppa av vid Scandinavium eftersom jag då slipper Korsvägens 17.5 övergångsställen. Jag kommer smyga in, smyga runt och smälta in för att efter några timmar sedan smyga ut igen. Försöka uppföra mig som folk men inte bättre. Jag kommer känna mig malplacerad i egenskap av ”ackrediterad journalist”, lokalisera toaletterna, sturska upp mig, vid någon monter lufta en putslustig kommentar ingen kommer uppfatta alternativt alla ignorerar, komplimentera författare (- Vafalls?! Vet du inte vem jag är! Jag recenserade ju…), utnämna böcker till framtida klassiker som vore jag klärvojant eller hur det nu stavas, köpa alla böcker (swisha mig era pengar på 070-xxxxxxx!!!), tigga till mig en och annan bok i utbyte mot idel positiva omdömen, berusa mig på gratis alkohol (absint hos Alastor!) och hälsa på hos Vertigo där jag känner mig hemma (förra året när jag privat var på mässan för första gången, gömde jag mig hos dem till hallen skulle utrymmas). Jag kommer fundera på vad som rimligtvis finns att skriva om spektaklet när jag kommer hem och sedan undvika att slösa deg på de svindyra lunchställena inne på mässhallen (Netto ligger lyckligtvis runt hörnet! Har ni för övrigt tänkt på vilka underliga produkter den kedjan kränger mitt bland ruttnande bananer – ok, jag har bara upplevt bananflugorna en gång – och annat?). Vidare måste jag undvika att välta bokhögar och inte glömma fråga h:ström hur det går med bernt eriksons samlade verk samlade i en utgåva, till någon säga oj vad mycket folk, har du varit här förr skönt att nya tider inte är här såg du för övrigt att deras alternativbokmässa inte fick tillstånd att hålla till på heden gudskelov vindarna som blåser idag är kalla så kalla (det är ju höst, vad tror jag egentligen, min dumfan!) för att sedan ifrågasätta meningen med allt.

Jag skall alltså, liksom Sofie Eliasson här från sidan, besöka Bokmässan. Jag kommer varje kväll avlägga rapport för mina upplevelser av den (hädan)gångna dagen. Det kommer bli som det blir eftersom det kommer vara som det är.

Seger eller död! eller hur det nu var…

Similar Posts:

• Dagens bokmässa 3 – Näringsidkare Orwell och kaffeknyckande poliser
• Dagens bokmässa 4 – Efterbörden
• Dagens bokmässa 2 – Ibland noppar jag ögonbrynen när jag har tråkigt
• Några seminarier och samtal från årets mässa
• Får man tröttna på Bokmässan?