Men ljugandet fyller också en psykologisk funktion. Den italienska diktatorn Benito Mussolini var en omåttlig lögnare. Och redan på första sidan i sin tjocka och välskrivna biografi reder Maurizio Serra ut att Mussolini ljög för att hålla omvärlden på avstånd. Jag funderar över det där och tänker att det finns paralleller till barn som håller sig med omfattande fantasivärldar och låtsaskompisar. ”Det var Mållgan”, skyller Alfons Åberg ifrån sig. Fantasi, påhitt och lögn skapar frihet och handlingsutrymme. Barn må vara förlåtna. Makthavare? Nej, inte alls faktiskt!

Italiens moderna historia ter sig egendomlig för en svensk. Italien har alltid funnits, känns det som, men enades till ett land först på 1860-talet. Dock bestod splittringen. En av patrioterna bakom projektet lär har ha sagt ”Italien är skapat; nu måste vi skapa italienarna”.

Detta var något som Benito Mussolini tycks ha tagit fasta på när han gav sig in i politiken vid tiden för det första världskriget. I sin ungdom hade Mussolini trott på folket som politisk kraft, en romantiskt föreställning. Men det var fel, insåg han med tiden. Snarare var folket ”ett blint instrument för en högre politisk vilja”. Mussolini bestämde sig för att bli denna vilja.

Det har gått lite drygt 100 år sedan Benito Mussolini klev in i rollen som ”il Duce”, ledaren. En annan tid, kan man tycka. Men högerpopulism är sorgligt högaktuell igen.

”Fascismen skapades inte, som det har påståtts, för att svara mot en ökad svaghet i det italienska samhället under 1918-1919; utan tvärtom för att utöka denna svaghet, och exploatera den fullt ut” skriver Maurizio Serra. Det är ju likadant idag. Högerpopulismen skränar om samhällskollaps och gör det svårare för arbetskraftsinvandrare när arbetsgivarna ropar efter folk. Donald Trump skapar sig politiskt handlingsutrymme genom att lajva nationellt undantagstillstånd. Viktor Orbán har orsakat svårartad braindrain i Ungern och skyller på ”globalisten” George Soros.

Men ingenting av det där är nytt. Benito Mussolini var premiärminister så pass länge, drygt 20 år, att han hann med att pröva de flesta knep i den fascistiska manualen.

Hos varje diktator innebär till och med det mest blodtörstiga maktutövande en subtil balans mellan förmågan att lugna, vilket är källan till diktatorns popularitet, och att skrämma, som ger upphov till hans auktoritet. Mussolini balanserade länge bägge delar på ett mästerligt sätt.

Maurizio Serra har ett vackert språk. Hans utblick, från Frankrike och Italien, är frisk för den som är matad med anglo-amerikanska perspektiv. Hans bok är delvis tematiskt indelad: ”Mussolinis nästående”, ”Mussolinis kvinnor”, ”Mussolinis Gud?” Men boken har också en tydlig kronologi, från början till slut. Och slutet är långt för denna diktators del. Hela tredje och sista delen av boken handlar om Mussolinis fall.

Kanske hade det varit annorlunda om il Duce hade gjort som Spaniens Francisco Franco, förklarat sitt land neutralt. Men det hade ställt honom i dålig dager.

Den taktiske mästaren visste faktiskt inte längre hur han skulle navigera mellan två lösningar där den ena var värre än den andra: antingen neutralitet, där han riskerade att framstå som feg och tvingas släppa sina erövringar, eller att gå in i kriget som Hitlers ”andre man” och riskera att förlora allt.

Narcissistiska politiker vill inte framstå som räddhågsna losers, så Mussolini beslutade att kasta in Italien i andra världskriget. När tyskarna signalerade att de vill erövra Frankrike och Storbritannien själva, öppnade Mussolini ett parallellt krig i Libyen och Grekland.
Det gick dåligt från och med då, knappt några framgångar alls på någon front. Överallt fick Hitlers soldater komma till undsättning. Därifrån var det nedförsbacke för il Duce.

Similar Posts:

• ”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga.”
• Lättbegripligt om brutal ideologi
• Jag är inte rasist men …
• A dictator in love
• Actually, it’s about ethics in journalism

Fackböcker i serieformat har aldrig varit någon stor genre i Sverige, och det är ju otroligt synd, för minst lika nödvändiga som de skulle kunna vara för dem som har svårt att ta in längre och mer avancerade facktexter, borde de nästan kunna vara för oss som har en tendens att uttrycka oss i långa och avancerade facktexter. Fine, du behärskar de akademiska koderna, grattis, men vad är det, så kortfattat och enkelt som möjligt, du egentligen har att säga?

Superhjälten – det vill säga, hon har ingen cape eller så – i Johanssons serie är Lena Berggren, docent i historia vid Umeå universitet. Vad är egentligen fascism? bygger på samtal med henne, och det är ju helt enkelt briljant. Alla universitet borde anställa en bunt serietecknare och vetenskapsjournalister som ser ut att verkligen föra ut den forskning som görs där till allmänheten.

Johansson gestaltar berättelsen om fascismen och dess historia i ofta närmast fotorealistiska bilder, men här och var också mer symboliskt. Många av bilderna har exakta fotografiska förlagor, vilket också mycket noggrant redovisas. Det handlar naturligtvis om koncentrationsläger och bokbål, om Adolf Hitler och Benito Mussolini, men också om hur människor kunde lockas av dessa våldbejakande ideologier.

Det som slår mig mest är kanske ändå att den här boken, som släpptes i våras, redan känns en liten obehaglig smula daterad. Inte till sitt huvudsakliga innehåll, men om man slår upp försättsbladet så finns där fyra händer som pekar på varann eller någon annan, omgivna av de aggressiva pratbubblorna ”Fascist!” ”Fascism!” ”Fascister!” ”Fascist!” Fascist är sällan något någon kallar sig själv nu för tiden, tycks den säga, utan används framför allt som skällsord. De fascistiska ideologierna lever visserligen vidare, men de vill ogärna kalla sig fascister öppet.

Så är dock inte fallet med dem som marscherar i Göteborg idag. De är nazister och kallar sig det – som om det vore en rimlig sak att vara 2017 – och då behöver vi ju kunna prata om vad det står för, istället för vilka symboler och marschtakter de håller sig till.

Similar Posts:

• Jag är inte rasist men …
• A dictator in love
• Mastigt om finsk fascism
• Dagarna före nazismens maktövertagande
• Ännu en lögnare med folkets öra

Att Lampedusas förlaga nu kommer i nyöversättning, och en oerhört lyxig och påkostad sådan dessutom, känns lite tidstypiskt på något vis. Romanen börjar 1860 på Sicilien, och där ska den också förbli även om tiden går. Garibaldis rödskjortor har precis landstigit utanför Palermo i sin kamp för ett enat sekulärt Italien i stället för alla de katolska småkungadömen och republiker det varit i sekler, och i sitt palats sitter don Fabrizio, prinsen av Salina, och inser att tidens vingslag är för tunga för att inte vika sig för. ”Om allt ska förbli som det är måste vi ändra allt”, säger hans systerson åt honom innan han drar upp i bergen för att kämpa med revolutionärerna och mot den ordning som gynnat hans familj i generationer, för framtidens skull. Men finns det någon framtid?

Detta mynnar sedan ut i ett storslaget porträtt av en tid som författaren och läsaren vet är dödsdömd. Genom familjen Salinas ögon får vi följa en förändring som hade verkat omöjlig innan, så rikt (pun intended) och detaljerat beskriven, hela vägen ner till dammlagret på de gamla porträtten i palatsrum som inte används längre, att känslan av något ruttet bara skiner igenom gradvis. Don Fabrizio håller god min medan han försöker rädda vad som räddas kan av traditioner, inflytande och ansvar medan det blir alltmer uppenbart att framtiden tillhör vulgära småborgare som familjen Sedára, som tror sig kunna bli adliga genom ett stycke papper. Om han bara kan bygga upp sin systerson till en framtidens man med rätt idéer, hitta ett lämpligt parti åt honom, slippa att själv behöva förändras mer än absolut nödvändigt innan sin ofrånkomliga död…

Jo, Leoparden känns bitvis mer än lite reaktionär, nostalgisk för en tid då alla Visste Sin Plats; de vackra men inte speciellt intelligenta kvinnorna på sin, de tacksamma okunniga bönderna på sin, Gud och kyrkan på sin, och Adeln överst med ett strängt men välvilligt leende. Inte för att don Fabrizio har några illusioner om att adeln behövs på samma sätt som den en gång gjorde; hela det gamla feodala samhället sköts ju i sank av Napoleon, och adeln fyller nu egentligen ingen annan funktion än att föregå med gott moraliskt exempel (trots att don Fabrizio är helt öppen med sina unga älskarinnor), upprätthålla någon form av nationell stolthet (trots att namnet på nationen bytts ut med jämna mellanrum sedan de gamla grekerna) och bestämma över småfolket som inte vet sitt eget bästa. Då och då får vi veta vad som ska hända framöver, till och med exakt när bomber byggda i Pittsburgh kommer att utplåna palatsen som då sedan länge förlorat makten till kortsiktiga amatörer som bara bryr sig om att blidka pöbeln för egen vinning. Boken är ju skriven på 50-talet, och vi vet ju vart utvecklingen ledde under 1900-talets första halva i Italien. Elefanten i rummet, här precis som i Umberto Ecos sista bok från i fjol, heter Mussolini, kulmen av den nya tidens politiker, den mest mardrömslika slutsatsen av liberalimens nödvändiga idéer, en återvändsgränd för framgångstanken som nu är populär igen.

För ögonblicket, tack vare er ödmjuke tjänare i viss mån, talar man inte längre om rödskjortorna, men det kommer man att göra. När de har försvunnit, så kommer det andra i en annan färg: och sedan kommer de röda igen. Och hur kommer det att sluta?

Leoparden är en roman som prunkar, så full med mångsidiga personporträtt, torr humor och nostalgiporr att motsägelserna, mörkret i den kan läsas på många sätt; en roman att sjunka in i, förlora sig i som en myllrande renässanstavla så att en bara då och då upptäcker att en inte får syre. Bonniers nyutgåva känns på många sätt som ett stycke nostalgi i sig, Viveca Melanders magnifika översättning parad med så många fotnötter, kritiska kommentarer och fragment och noveller ur Lampedusas övriga produktion, att den verkar vilja skrika att detta är Stor Litteratur av ett slag som inte skrivs längre. På gott och ont stämmer det kanske.

Efter att jag läst ut boken ser jag om Viscontis film. Den är bättre än jag minns den, och fungerar lika väl som en kommentar på romanen. Han lägger till ett lager av ironi, av medvetenhet om dem som gjorde den Gamla Goda Tiden möjlig, låter kameran dröja på kammarjungfrun som placerar ut pottan. Där Lampedusa har en tendens att skriva läsaren på näsan om hur allt kommer att gå åt helvete när man ger makten till en okultiverad pöbel slutar filmen med konstaterandet ”En rejäl armé, det var det vi behövde på Sicilien. Nu blir allt bra.” Revolution betyder cirkel, och det enda som vi lär oss av historien, etc…

Similar Posts:

• Actually, it’s about ethics in journalism
• Existentialism i fascismens hjulspår
• ”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga.”
• Ännu en lögnare med folkets öra
• Långa perspektiv

Jag är ett Ecofan. Jag älskar de där förlästa, sprängfyllda romanerna där han kastar ut så många krokar och föreläsningsämnen att det inte spelar någon roll om man missar en referens eftersom det omedelbart kommer fem till. Mina förväntningar när han släpper en ny roman är alltså ganska höga, och på ytan borde det finnas så mycket att gilla här. Upplaga noll ser ju ut att ha en klassisk Eco-handling (om än kanske lite recyclad från Foucaults pendel). Vår namnlöse hjälte, en självbeskriven loser som i åratal jobbat som korrläsare och spökskrivare, blir i början av 90-talet anlitad som en medlem av redaktionen till en ny dagstidning kallad I morgon. Det han får veta, men ingen annan, är att I morgon aldrig kommer att ges ut. Dess ägare – en väldigt tunt förklädd Silvio Berlusconi – vill bara visa upp möjligheten till en tidning vars hela funktion är att smutskasta makthavare, fördumma debatten, Säga Det Som Alla Tänker, och undvika seriös journalistik till varje pris. Inga av de reportage redaktionen skriver ihop kommer alltså någonsin att ges ut, annat än mellan fyra väggar: ”Se här vad jag kunde skriva om dig om du inte…” Bara det att en av journalisterna börjar nysta i en tråd och upptäcker något helt otroligt: det verkar som om Mussolini fejkade sin död, och nu sitter någonstans i Sydamerika och förbereder sin comeback…

Så långt allt väl, även om en synopsis på en Eco-roman framvärkt av en kommitté nog inte vore alltför annorlunda. Att romanen kräver hyfsat goda kunskaper om italiensk 1900-talshistoria… äh, det är Eco vi pratar om, och jämfört med långa passager på latin och romanstrukturer uppbyggda på kabbalah är väl 20 minuter på wikipedia inget att klaga på. Men så är det detta att boken bara är drygt 200 sidor (och Brombergs har jobbat hårt med text- och sidstorlek för att få den dit, det italienska orginalet är 142). Inget fel med det i sig, jag har läst många böcker som får mycket gjort på mindre än så. Men ett slagskepp kan bara göra så mycket i en insjö; han ger sig helt enkelt inte utrymme att manövrera, och när boken tar slut känns det som om den precis kommit igång, som om handlingen knappt ens börjat veckla ut sig. Hans knivskarpa satir över hur sensationsjournalistiken utvecklats under de senaste 30 åren och hur det speglar samhällsutvecklingen är bokens stora behållning, men som helhet känns den ofta som en sammanfattning av en längre berättelse. Mycket av det han säger här sade han själv lika bra i essäsamlingen Kräftgång för några år sedan, som inte behövde kläs ut till roman för att fungera.

Det är synd, för när Eco här tacklar samtiden (från ett perspektiv på 25 år, men vi snackar om killen som skrev om Italiens 70-tal genom en berättelse som utspelar sig på 1300-talet, så han närmar sig) hittar han en massa små vinklar och vrår som jag gärna hade grävt ner mig i. Det är ju populärt numer att väcka upp gamla diktatorer – se bara på Timur Vermes Han är tillbaka från häromåret, eller beskrivningarna av ett Stalinland i Sorokins Tellurien – och parallellen mellan ett sensationaliserande och fördummande av samhällsdebatten och en återuppstånden snällfascism hade förtjänat ett mer passionerat inlägg av den gamle humanisten, något bättre än att återges som en enda lång monolog av en ganska platt romankaraktär.

Jag funderar lite grann på detta med Eco och konspirationsteorier. När han var på besök i Stockholm för en del år sedan fick han frågan om han såg Dan Brown som sin litterära arvtagare; hans svar var att han själv gärna skriver om konspirationer som företeelse, hur de fungerar, medan Brown tar dem på allvar och själv blir en konspirationsteoretiker. Hur ska en sådan författare egentligen tackla detta att hans land under decennier faktiskt styrdes av en man som baserade sin makt på att äga medierna? Kan man varna för konspirationsgalningar och konspirationer i samma andetag? Självklart borde man kunna det. Kanske är det hans poäng: med en journalistik som aldrig tänker längre än till nästa klatschrubrik, som abdikerar varje försök till djupare analys, är det så här romanerna blir. Då blir till och med konspirationsteorierna bara clickbait för att locka läsarna till det som faktiskt behöver sägas.

Similar Posts:

• Sicilien först
• ”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga.”
• Långa perspektiv
• Ännu en lögnare med folkets öra
• Famous last words

Älskade fascism har en imponerande bredd. Här beskriver Henrik Arnstad förutom fascismens tillkomst och historiska utveckling även hur ideologin vann makt, hur den spreds globalt, dess förhållande till andra ideologier som konservatismen, fascismens genusperspektiv, fascismens klädstilar och så dagens neofascistiska rörelser.

Bokens redogörelse av fascismens idéhistoria börjar med en promenad till Piazza San Sepolcro i Milano där den italienska fascistiska rörelsen Fasci italiani di combattimento grundades av 300 personer med Benito Mussolini i spetsen på ett möte i Circolo dell’Alleanza Industrieales lokaler den 23 mars 1919.

Älskade fascism är en detaljspäckad redogörelse av en av historiens mest smutsiga ideologiska rörelser. Henrik Arnstad målar upp en historisk tidslinje över fascismens utveckling. Tidslinjen börjar i franska revolutionen 1789, ”frihet, jämlikhet och broderskap”, en revolution mot kungamakten. Det ursprunget är det få liberaler som vill kännas vid, precis som historiker i västliga demokratier har tenderat att glömma bort att det var i västliga demokratier som fascismen först uppstod.

Men nej, och det understryker Henrik Arnstad, liberaler är inte fascister. 1700-talets liberala störtade kungamakten för folkets väl, den fascistiska rörelsen störtade den socialistiska statsmakten för nationens väl. Många som anslöt sig till den fascistiska rörelsen i Italien 1919 kände sig svikna av liberalismens förändrade värden efter första världskriget. Katalysatorer för den fascistsiska rörelsen var missnöjet efter första världskriget och nationalstatstänkandet. Eftersom fascismen hade nationens väl, inte individens väl, i fokus kunde rörelsen också underkasta sig alla samhällsklasser och snabbt vinna ny mark. Gemensamt för dem som anslöt sig till rörelsen var viljan till förändring.

Tidslinjen sträcker sig in i 1930-talets Tyskland då fascismen gled samman med rasistiska tankegångar, vidare till Francos Spanien, med nedstamp i bland annat Rumänien, Japan, Finland, dagens Ungern och Grekland för att till slut landa i det samtida Norden med norska Anders Behring Breivik och svenska sverigedemokrater. Norden är det område där högerextrema åsikter har starkast fäste idag. Hur fascismens utveckling har lett fram hit är komplicerat. Läs boken så förstår du lite mer.

Jag pratade med en person som sa att fascistiska rörelser omöjligt kan växa sig så starka som under det tidiga 1900-talet idag eftersom vi är omgivna av information och kunskap. Vad han inte inser samtidigt som han säger något i stil med ”jag är inte rasist men …” är att vi väljer vilken information vi vill se.

Vad som gör det mest värdefullt att läsa Älskade fascism är Henrik Arnstads utredningar av begreppet fascism och hans studier av dagens ultranationalistiska rörelser. Är det någon som snabbt kan berätta vad fascism betyder eller hur dagens fascister ser ut? Henrik Arnstad varnar för att dra ett likhetstecken mellan fascism och ondska i alla former. För att kunna bekämpa båda delarna behöver vi veta vad det är vi bekämpar.

Jag måste också ge honom stilpoäng för tjusiga källor. Bredvid experter på fascister hänvisar han till radiodebatten ”Låt Kungen bestämma – det funkar ju i Sagan om ringen” med Julia Skott och Joakim Andersson i programmet Jättestora frågor med Johanna Koljonen i en utredning av fascismens relation till konservatism. Är det någons om har läst Sagan om ringen och tänkt på att den ideologiska problemformuleringen är fascistisk medan lösningen på den politiska diskussionen i Midgård är konservativ? Det har Henrik Arnstad gjort. Och lyssna på radiodebatten, den är riktigt underhållande.

Dessvärre ser inte framtiden ut att ljusna om vi ska tro Henrik Arnstad. ”Fascismen riskerar att bli 2000-talets ideologi och förefaller enbart att växa ytterligare.” För att förhindra det behövs kunskap, därför vill jag trycka den här boken i näven på varenda en jag möter.

Similar Posts:

• Lättbegripligt om brutal ideologi
• Och när hon har levat, och när hon har levat…
• Nätets mörka sida
• Mastigt om finsk fascism
• Vi och de – vår uppdelning och deras

Det går knappast att läsa en sådan här bok utan att ställa sig den grundläggande frågan: vad fyller egentligen den här typen av bok för funktion? Är den en i mängden av de böcker som diskuterades i Svt:s Babel i höstas, böcker som tar upp detaljer ur någon diktators liv (i regel Adolf Hitler) och fokuserar på teknikaliteter och yta, utan att ens ha ambitionen att föra någon form av diskussion kring de historiska skeendena? Den ligger onekligen nära, för det här är väl en i raden av böcker som belyser små delar av dessa ”stora” män. Samtidigt finns det ju ändå ett intresse kring diktatorernas kärleksförhållanden som ju trots allt säger en del om dem som personer, jämfört med böcker som fokuserar på uniformsdetaljer. Så ja, den har väl ett berättigande även om jag inte vill påstå att detta är nödvändig läsning.

Att Adolf och c/o inte var några feministiska förtrupper är ju knappast några nyheter och boken i sin helhet ger nog ändå mest små anekdoter, vars detaljer är nyheter men där de stora dragen ändå är gammal skåpmat. Ändå finns det något fascinerande kring hur personer som inte tvekade att skicka miljoner i döden fungerar som privatpersoner. Själva utgångspunkten, med kvinnorna i deras liv, blir i sammanhanget därför ganska lyckad.

Diane Ducret har valt ut sju stycken nittonhundratalsdiktatorer av varierande betydelse för världshistorien. Hitler, Lenin, Stalin, Mao och Mussolini behöver ju knappast någon närmare presentation. De två tilläggspersonerna, Portugals fascistiske diktator Salazar, misstänker jag är med för att hans kändare kollega på den Iberiska halvön hade ett alltför tråkigt privatliv och Ceausescu, Rumäniens kommunistiske despot, mest för att hans fru Elena till och med överträffar sin ytterst märklige man i galenskap. Någon förklaring till varför det är just dessa sju som valts att belysas finns inte. Valet ger dock ett brett politiskt spektrum och även en tidsrymd som spänner över hela nittonhundratalet.

Så hur ser deras relationer ut då? Om man skulle sammanfatta boken med en mening per diktator kan man väl säga att Mussolini är den målinriktade storbetäckaren som inte tar ett nej, är gift med en kvinna som han hatar (och vise versa) och har hundratals älskarinnor. Lenin är en arbetsnarkoman som har klasskampen som substitut för både sex och romantik medan arvtagaren Stalin har någon slags hårdhänt charm som drar kvinnor till sig, men ofta behandlar dem illa (hans fru Nadja tar till exempel livet av sig efter en middagsbjudning). Salazar förblir ungkarl under hela sitt långa diktatorliv men har flera diskreta kärleksförbindelser, varav den livslånga slutar med att Felesima förblir hans politiskt förtrogna. Mao har en prioriteringsordning där familjen kommer i andra hand och bekymrar sig inte så mycket ens när fruar och barn dör. Helst förlustar han sig ändå med enkla bondflickor som föräldrarna med både glädje och ära skickar till den gamle mannen. Nicolai och Elena Ceausescu lever i ett förhållandevis stabilt äktenskap men samtidigt i en värld vars verklighetsförankring är så förvanskad att verkligheten inte ens slår dem under deras gemensamma avrättning. Och så slutligen Hitler, en person som detaljstuderats och där relationen till Eva Braun redan har en egen bok. Kvinnan som älskade Hitler. Hitler trivs i kvinnligt sällskap men som förförare ter han sig ganska tafflig. Om kompisen Mussolini kan liknas vid någon som Gene Simons så ligger Hitler närmare Stig Helmer. Ja, där har ni de stora dragen.

Boken är uppbyggd med ett kapitel per diktator där deras respektive liv berättas i kronologisk ordning. Kvinnornas liv beskrivs också, vi får bakgrunden till vilka de var och vilken ställning de hade i sina respektive relationer. Det görs ordentliga djupdykningar och flera gånger får läsaren följa med genom enskilda scener vilka beskrivs detaljerat och ingående. Mellan scenerna ges summeringar av vad som händer historiskt och kombinationen mellan dessa lyckas Ducret väldigt bra med, hon ger precis tillräckligt med fakta för att man skall förstå situationen men inte mer. Språket är överlag bra och den dialog som existerar består av citat vars källor redovisas. Nej det är ett välgjort arbete, både språkligt och researchmässigt. Så frågan blir väl åter igen om boken är relevant läsning eller ej, och efter 366 sidor kan jag ändå inte svara med annat än ett nja.

Similar Posts:

• Ännu en lögnare med folkets öra
• Lättbegripligt om brutal ideologi
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Worst boyfriend ever
• Mastigt om finsk fascism

Den här recensionen handlar inte om Liedman. Men den fråga som Italien-korrespondenten Kristina Kappelin ständigt får när hon möter svenskar i olika sammanhang, och som hon skrivit boken Berlusconi – italienaren för att svara på, har en del med skolan att göra.

Svenskarnas fråga är nämligen i allmänhet: Hur i helskotta kan italienarna rösta på Berlusconi? Igen och igen och igen?

För bara några veckor sedan kom nya anklagelser om att den italienske premiärministern köpt sex av minderåriga. Det är bara de senaste i raden. Korruptionsmisstankar, sexskandaler och sammankoppling med maffian har följt Berlusconi i spåren under hans likt förbaskat enormt framgångsrika karriär.

I Berlusconi – italienaren försöker Kappelin förklara varför, och med titeln vill hon visa att just Italien är en förutsättning för den populistiske mediemogulens framgångar. Italienare har helt enkelt radikalt andra förväntningar på sina politiker än vad till exempel svenskar har. Inte desto mindre ställer Berlusconi – italienaren en hel del frågor om mediedominans, populism och politikens tillstånd som är högst relevanta även ur ett snävare svenskt perspektiv.

Kristina Kappelin har bott i och rapporterat från Italien i ett par decennier. Berlusconi träffade hon första gången i slutet av 1980-talet när han förvärvat fotbollsklubben Milan och med till synes obegränsade resurser inte bara fått laget på fötter utan också gjort fotbollen till betydligt mer av den påkostade underhållningsindustri som den är idag. Då hade Berlusconi redan byggt upp ett medieimperium som utmanat det statliga tv-monopolet – och som utgör en inte helt oviktig grund för hans politiska karriär.

Att ingen med så stora medieintressen enligt italiensk lag får ge sig in i politiken struntar han helt sonika i. Det är bara ett exempel på hur lagar, regler och institutioner ofta får stryka på foten där Berlusconi drar fram. Kan han inte ändra lagarna för att passa de egna behoven, så struntar han helt enkelt i dem. De ständiga utredningarna och åtalen bortförklaras – i Berlusconi-ägda medier liksom i de statliga som han numera indirekt kontrollerar – som en vänsterkonspiration inom rättsväsenden.

Som svensk får man oupphörligen nypa sig i armen under läsningen av Kappelins bok – nypa sig i armen och gång på gång påminna sig att det här inte är ett avsnitt av Sopranos, utan verklighet. Skumraskaffärer, maffiakontakter, påtryckningar, en fernissa av katolicism och ”traditionella värden” och ett gubbvälde av Guds nåde, där unga prostituerade av allt att döma utgör en trevlig present affärsvänner emellan. Ja, hur kan italienarna tycka att det här är en människa de vill styras och representeras av?

Svaret ligger, enligt Kappelin, till stor del i den italienska kulturen och i det utgångsläge där Berlusconi från början gjorde sitt inträde på den politiska scenen. Italienarna har helt enkelt aldrig haft – eller haft anledning till – särskilt stort förtroende för vare sig politik eller medier. Berlusconi fyllde själv tomrummet efter de tusentals politiker som fick gå i en enorm korruptionshärva i början av 90-talet.

Det är också här det där med skolan kommer in. Den italienska skolan är, skriver Kappelin, djupt traditionell, hierarkisk, betyg- och resultatorienterad. Kunskap ska pluggas in, inte förstås. En italiensk tioåring, uppskattar hon, kan mer grammatik än en svensk universitetsstudent på grundnivå, men:

För många försvinner dock både lusten att lära och möjligheten att följa med i studierna på ett tidigt stadium. Ett fåtal lär sig väldigt mycket, medan den stora massan drunknar i osmält, högtidlig kunskap.

Enligt vissa bedömare är en stor majoritet av italienarna närmast att betrakta som analfabeter. Det är möjligen något överdrivet, men visar på hur viktig kontrollen över massmedia – och i synnerhet teve – kan vara för en politiker som Berlusconi.

Steg för steg har italienarna vant sig vid Berlusconis lättillgängliga, politiskt inkorrekta stil. Hans sätt att uttala sig om kvinnor eller invandrare, hans sätt att jämföra sig med fascistledaren Mussolini, hans öppna förakt för de flesta demokratiska institutioner och hans burdusa sätt att få saker gjorda, har långsamt och med hjälp av mediedominansen normaliserats. Om Berlusconi till stor del är en produkt av just Italien, så är Italien av idag också i någon mån en produkt av Berlusconi.

Kappelin beskriver hur få ”italienare på gatan” i början av Berlusconis politiska karriär gärna trädde fram som sympatisörer. Forza Italia och dess allierade ansågs inte riktigt rumsrena. Nu är tonläget annorlunda. Värdeförskjutningen är ett faktum.

Berlusconi – italienaren är en lättillgänglig och inte så lite skrämmande bok om medias genomslag och om politik ”som vilken vara som helst”, som något som följer opinionsundersökningar snarare än ideologier. Berlusconismen kanske står och faller med den åldrande Berlusconi, men vad den representerar i världspolitiken är möjligen något betydligt större än så. Genom läsningen kommer jag på mig själv att gång på gång tänka att det verkar vara en otäckt land det där. Något sådant skulle väl ändå inte kunna hända här?

Similar Posts:

• Läskigt och löjligt och lurigt
• Berlusconi stämmer författare
• Blir du lönsam, lille vän?
• Ännu en lögnare med folkets öra
• ”Gå framåt – gå i cirkel!”

Gramsci dömdes för förberedelse till väpnat uppror till fängelse i tjugo år, fyra månader och fem dagar. Men Mussolini lyckades trots detta inte att tysta honom helt. I fängelset (först i Turi, inte långt från Bari på italienska ostkusten och sedan i Formia, söder om Rom) läste och skrev Gramsci så mycket han orkade och gjorde även översättningar. Hans berömda 29 skrivböcker, som publicerades postumt, skrev han mellan åren 1929 och 1935. De omfattar ca 2.500 sidor och behandlar historia, filosofi, litteratur och politik.

Under fängelsetiden skrev Gramsci också brev, drygt fyra hundra av dessa finns bevarade. 1981 utgavs ett urval av hans brev för första gången i svensk översättning. Carl-Göran Ekerwald hade gjort översättningen och urvalet och valt ut något under hundra brev. Han skrev också en inledning. Nu utkommer denna brevsamling på nytt, tillagt är ett nyskrivet efterord av Klas Gustavsson, där han berättar om innehållet i skrivböckerna, relaterar dem till breven och klargör att skrivböckerna var Gramscis sätt "att bearbeta sitt politiska nederlag och lägga grunden för något nytt".

Antonio Gramscis brev var oftast riktade till familjemedlemmar: till hans fru, till svägerskan, till sönerna, modern, brodern, systrarna, men också till vänner. Hela tiden måste han tänka på att det inte bara var adressaten som skulle läsa. Breven skulle kontrolleras och vid behov censureras eller beslagtas. De innehåller därför inga politiska tankar.

Jag läser breven med blandade känslor. Man känner, särskilt under de senare åren av fängelsevistelsen, starkt av Gramscis underliggande sorg och desperation i breven, hur fruktansvärt han måste ha haft det, trots att breven oftast är så behärskade. Men i all denna plågsamma isolering och egentligen outhärdliga miljö, kunde han ändå intressera sig för så mycket, läsa, skriva och på så sätt hitta en mening. Det märks inte i breven hur mycket han skrev i sina skrivböcker, däremot omnämns vilka böcker, tidskrifter och tidningar han läste.

Gramsci blev aldrig fri, han avled på ett sjukhus 1937, fyrtiosex år gammal, efter elva år i fängelse. Hans svägerska Tatiana Schucht såg till att det han skrivit räddades till eftervärlden. Men det var inte förrän efter andra världskriget, 1947, som hans brev och skrivböcker började publiceras.

Det går inte att betygsätta en utgåva av en samling brev skrivna av en antifascistisk fånge i det av Mussolini styrda Italien. Betygsättningen skulle kunna gälla det urval som översättaren gjort, själva översättningen, inledningen och efterordet. Inget av detta har jag av förklarliga skäl möjlighet att bedöma, jag har för lite kunskaper. Jag kan alltså bara presentera boken tillsammans med betyg 10.

Och önska och hoppas att det går att lära sig något av Antonio Gramscis öde. Under vidriga fängelseförhållanden, med flera sjukdomar i kroppen och utan större hopp om att någonsin bli fri, skrev han ändå oförtrutet vidare, texter som idag är kända över hela världen, ett ofullbordat verk som inspirerat generationer efter honom. När han höll på att tyna bort i fängelset, ville man att han skulle begära nåd av Mussolini. Han svarade:

Fängelse är en fruktansvärd sak, men för mig skulle den vanära som moralisk slapphet och feghet innebär vara något ännu värre [...] Att begära nåd är för mig detsamma som ett slags självmord [...]

Similar Posts:

• Ännu en lögnare med folkets öra
• Actually, it’s about ethics in journalism
• En halv berättelse
• Sicilien först
• Stöld och fosterfördrivning