Äntligen hade jag mandat att styra på alla nivåer. Det kändes som om jag gick sida vid sida med Ödet, och att hela mitt liv hittills bara varit en förberedelse för denna stund, denna stora prövning.

Det var som om det hade varit förutbestämt att just han skulle vara den, som fanns på plats och som med sin okuvliga vilja, sitt mod och sin styrka skulle leda kampen mot Adolf Hitler och det nazistiska Tysklands arméer. Churchill insåg tidigt att det inte gick att lita på Hitler och varnade för honom i sina tal. Om detta berättar Bengt Liljegren i andra och sista delen av den välskrivna biografin om Winston Churchill. Churchills ”grandiosa självförtroende, handlingskraft och övertalningsförmåga var exakt vad Storbritannien och Europa behövde. Han kunde som ingen annan inspirera sin omgivning” skriver Liljegren.

Bengt Liljegren har i den andra delen av sin biografi en kanske ännu svårare uppgift än i den första. På färre än 200 sidor redogör han för andra världskrigets viktigaste händelser, som det ju skrivits oändligt många böcker om. Han skildrar Churchills offentliga göranden, uttalanden, påverkan och roll, och ger en mångsidig bild av hans personlighet. Därtill kommer Churchills politiska gärning under efterkrigstiden och 1950-talet, då han vid 76 års ålder återigen blev vald till premiärminister. Under denna tid fick han även ta emot Nobelpriset i litteratur. Churchills sista tjugo år, från 1945 och framåt får plats i en femtedel av boken. Det är omöjligt att pressa in allt på ett så relativt begränsat utrymme.

Om man därför efter läsningen inte nöjer sig, utan vill ha ännu mer detaljerad kunskap om Churchills förehavanden bland annat under andra världskriget, utan att just för tillfället läsa ytterligare en bok, kan jag rekommendera dokumentärfilmen Churchills livvakt, som handlar om Walter Thompson och det som hände under de arton år som han arbetade som Churchills livvakt. Dokumentären finns att köpa på fyra DVD:er. Vill man dessutom få en inblick i hur många böcker man skulle kunna läsa om Churchill, om det fanns tillräckligt med tid, så är det bara att klicka på fliken Shop på Churchill Central, den splitternya hemsidan, som jag länkar till här.

Bengt Liljegren tecknar ett mångfasetterat porträtt av Churchill, och visar på hans goda, såväl som hans sämre sidor. Churchills arbetskapacitet var häpnadsväckande, jag har beskrivit denna även i min recension av första delen av biografin. Han var något av en övermänniska. Periodvis kunde han vara sjuklig och mycket trött, men tillfrisknade åter och arbetade energiskt vidare. Han hade en önskan att få saker uträttade, det var en stark drivkraft. För sitt barnbarn Winston, född 1940, berättade han:

Varje kväll innan mitt huvud landar på kudden frågar jag mig själv: Vad har jag åstadkommit idag? Har jag skrivit tillräckligt mycket? Har jag förberett ett tal? Har jag börjat på ett nytt kapitel i en bok? För om jag inte har skapat något konkret skulle det kännas som att gå och lägga sig utan att borsta tänderna.

En av hemligheterna bakom Churchills arbetskapacitet var att han varje dag brukade sova en timme efter middagen. Detta gjorde att han orkade arbeta fram till klockan två på natten eller längre, och att han ändå kunde börja nästa dag mellan klockan åtta och nio på morgonen. Tack vare detta kunde han pressa in en och en halv arbetsdag per dygn. ”Denna vana följde jag under hela kriget och jag rekommenderar den till andra som behöver anstränga sig till det yttersta” skrev han i The Second World War. Kanske inte något att rekommendera vem som helst i detta utbrändhetens tidevarv. Churchill måste ha haft en urstark fysik och ett urstarkt psyke, eftersom han klarade detta höga arbetstempo och den stora press som medföljde hans uppdrag, därtill kom att han rökte många cigarrer och drack mycket alkohol.

Det som bland annat särskilt utmärkte Winston Churchill var hans skicklighet som talare. Han hade ingen talskrivare, utan skrev själv sina tal. Däremot kunde han ta råd av sina medarbetare, och göra omarbetningar. Han la ner mycket tid på sina tal. Enligt en av hans sekreterare krävdes det en timmes förberedelser för en minuts anförande – trettio timmar förberedelser alltså, för en halvtimmes tal. Det blev lysande, högstämd retorik av detta, men också slagfärdig humor. Churchill är känd för att mycket av det han sa, blivit bevingade ord, som lever vidare som klassiska citat. Liljegren inleder varje kapitel i biografin med ett citat av Churchill.

Mycket finns att kommentera och lyfta fram i denna välskrivna, faktaspäckade, spännande och gripande biografi, särskilt alla svåra politiska och militära beslut, som måste fattas under kriget, men det medger inte detta recensionsformat. Främst borde biografin läsas av de som är riktigt unga just nu. Det är ytterst viktigt att ha kunskaper om historia och om enskilda personers agerande. I ett tal Churchill höll 1944, sa han: ”The longer you can look back, the farther you can look forward.”

I morgon, den 24 januari, är det 50 år sedan Winston Churchill avled, 90 år gammal. Se länk här ovan till en artikel i tidningen The Independent om hur han kommer att hedras i sitt hemland.

Similar Posts:

• Om mannen som (fortfarande) förkroppsligar Storbritannien
• Lukacs lyfter på hatten
• Vecka 39: Dan före dan före dan före dan…
• Dissektion av USA-imperialismen
• Kungar för korsordslösare!

Blenheim Palace var inte Winstons barndomshem, men här bodde hans släkt. I början av 1700-talet hade den engelska drottningen låtit bygga Blenheim Palace för att ge det som gåva till John Churchill, hertig av Marlborough, som tack för att han segrat mot Ludvig XIV:s armé vid Blenheim i Bayern. Orsaken till att Winston Churchill föddes på Blenheim var att palatset då ägdes av hans farbror, och föräldrarna var där på besök för den årliga jakten. Winston föddes alltså rakt in i den engelska aristokratins översta skikt. Enligt arvslängden var det sedan Charles Spencer-Churchill, 9:e hertig av Marlborough, Winstons kusin, som fick ärva Blenheim Palace. De båda kusinerna var nära vänner, vilket gjorde att Winston ofta var på besök på Blenheim. Allt detta gav naturligtvis vissa fördelar vad gäller karriärmöjligheter. Trots detta krävdes det mycket av Churchill för att han skulle kunna få göra det han ville, det han till slut hade bestämt sig för: Han ville ägna sig åt politiken på högsta nivå. Slutligen, som 25-åring lyckades han bli invald i underhuset i det brittiska parlamentet. Men hans politiska karriär var en ”berg- och dalbana”, som det står på omslaget på baksidan av Bengt Liljegrens nyskrivna biografi Winston Churchill, Del 1. 1874-1939.

Litteraturen som handlar om Winston Churchill är gigantisk i sitt omfång. Den mest omfattande biografi som någonsin skrivits om en människa handlar om honom, den består av åtta volymer på närmare 9000 sidor: Winston S. Churchill I-VIII, utgiven 1966-1988. Till den hör en mängd tilläggsvolymer med brev och andra dokument. Man måste därför beundra den som ger sig på att skriva en komprimerad biografi om denne man. Churchill var ju dessutom själv en oerhört produktiv författare och tidningsskribent, så hans eget materialet finns också att ta hänsyn till. Liljegren har behövt skriva biografin i två volymer, för att allt ska rymmas. Den första volymen har alltså utkommit nu. Den behandlar Churchills liv från det att hans föräldrar träffas (bra att Liljegren väljer att i detalj berätta om deras möte, detaljer är hyperintressanta i biografiska sammanhang) och tills det att han den 3 september 1939, som 64-åring, utnämns till marinminister – alltså samma dag som Storbritannien förklarade krig mot Tyskland, efter det att tyskarna anfallit Polen.

Churchills enorma arbetskapacitet, viljestyrka, mod och energi är beundransvärd och han hade därtill en outsinlig förmåga att producera text och försörja sig på att skriva böcker och tidningsartiklar. I kapitlet som behandlar åren 1929-1939, berättar Liljegren:

Churchill var en av världens bäst arvoderade skribenter. En vanlig månad kunde han inkassera royalties, artikelhonorar och förskott på sammanlagt 3 750 pund. En artikelserie för Daily Mail inbringade 7 800 pund. Men så var han också en av de skickligaste. Tidningsredaktörerna visste att de fick valuta för pengarna. De blev nästan alltid nöjda med reslutatet.

Själv passionerad släktforskare är jag också särskilt imponerad och fascinerad av att Winston var så intresserad av att skriva en biografi om sin anfader, den ovan nämnde förste hertigen av Marlborough, John Churchill (1650-1722). Det var tydligen ett projekt han hade drömt om länge, och som han uttalade sig om så här:

Även om det kommer att kräva hårt arbete och ta lång tid så är det en inspirerande uppgift. Att väcka liv i denna förlutna majestätiska skugga och ge den 1900-talets liv och färg kommer att bli en verklig bedrift, och på sätt och vis vara en skyldighet.

Biografin utkom i fyra volymer under åren 1933-38: Marlborough. His Life and Times.

För de allra flesta måste Winston Churchill främst vara förknippad med andra världskriget, men i denna föreliggande första del av Bengt Liljegrens biografi, får vi hela hans mångfacetterade och händelserika liv före andra världskriget skildrat på ett detaljerat vis. Ja, på ett så detaljerat sätt det bara går, på så relativt kort utrymme som 336 sidor erbjuder. När så andra världskriget inleddes var han i pensionsåldern (enligt nutida mått). Större delen av sitt liv hade han redan bakom sig när han fick sitt livs viktigaste uppgift. Det var som om det var just detta som han hela sitt liv hade förberett sig på.

Liljegren skriver i boken förord att han har velat skriva en biografi som ger en komplex bild av Winston Churchill, och han menar att bakom schablonbilden av hjälten Churchill finns ett fascinerande och komplicerat levnadsöde med såväl ljusa som mörka inslag. Detta lyckas han bra med, det är ett imponerande porträtt, men inget skönmålande sådant.

Att ta del av Bengt Liljegrens biografi innebär inte bara att ta del av den exceptionella ”lager than life”-person som Churchill var, utan också att få inblick i mycket viktiga historiska och politiska skeenden under 1800- och 1900-talet. Det finns några riktigt betydelsefulla kvinnor och män man bör ha närmare koll på i den moderna politiska världshistorien, inte minst för att förstå sin samtid, och en av dem är Winston Churchill. Passa på nu, när det blir så här fint serverat på svenska!

Similar Posts:

• Rätt man på rätt plats
• Lukacs lyfter på hatten
• Vecka 39: Dan före dan före dan före dan…
• Kungar för korsordslösare!
• ”The lady’s NOT for turning”

Och dagensbok kommer att vimla runt precis som alla er andra. Vi besöker seminarier, vi intervjuar författare, vi känner av stämningen och kommer med uppdateringar. Följ oss här, på facebook och på twitter!

I övrigt blir det förstås recensioner varje dag, som vanligt. Lite smakprov på vad som komma skall:

Idag skriver Ella om den manliga blicken som färgat vårt samhälle. Från medeltid till nutid, både inom kulturen och i bevakningen av den. Detta avhandlas i antologin Kvinnorna gör mannen, sammansatt av Kristina Fjelkestam, Helena Hill och David Tjeder. ”Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?” frågar sig Ella.

På onsdag handlar det om Bengt Liljegrens första del av sin biografi om Churchill – Winston Churchill Del 1. 1874-1939. Ett stort ämne, konstaterar Eva, som ändå med stor behållning satt i sig denna bok, som hon kallar ”oupphörligt intressant”.

På lördag blir det krönika med anledning av utdelningen av Skytteanska priset i statsvetenskap, och även en färsk recension av The Evolution of Co-operation. En klassiker inom området, skriven av årets pristagare Robert Axelrod. Recenserar och skriver krönika gör Kari.

På söndag skriver Ella om pseudonymen Heinz Hegers koncentrationslägersskildring Männen med rosa triangel. Österrikaren Josef Kohout överlevde sex år i koncentrationsläger och när han kom tillbaka till Wien efter krigsslutet var homosexualitet – som han och de andra med rosa triangel på fångdräkterna satt i läger för, fortfarande ett brott i Österrike, så han kunde inte ens få skadestånd eller pension för det han varit med om. ”På något sätt är det kanske det mest drabbande för mig”, skriver Ella; ”det blir så tydligt att nazismen inte bara var en ond parentes utan ett större sammanhang drivet till sin spets”.

Similar Posts:

• De utsorterade
• Vem är egentligen pervers?
• Om mannen som (fortfarande) förkroppsligar Storbritannien
• Rätt man på rätt plats
• Prestigefylld prisutdelning i Uppsala idag

Ernst Brunners skildring av Karl XII är en roman men trots det har författaren månat mycket om den historiska trovärdigheten, något som ingen läsare kan ta miste på. Boken som är skriven i jag-form, det är genom kungen ögon vi får följa händelserna, är kronologiskt uppbyggd och förloppen är de historiskt faktiska. Det handlar alltså inte om några överraskande, fiktiva moment som på ett eller annat sätt skulle kunna kullkasta bilden av kungen utan boken är rätt och slätt upphängd på själva personporträttet. Det är återigen bilden av Karl XII som står i fokus och någon tvekan om vilken fot Brunner står på i den frågan råder ingen tvekan om. Hans syn på kungen är entydig och den är ond. Kungen var långt ifrån de många glorifierande skrifternas hjälte och ingalunda något strategiskt underbarn.

I Brunners tappning är det en patologisk mördare, en psykopat med allt för mycket makt vi möter. Något som också förklaras av den mycket speciella uppväxten som satte djupa avtryck hos kungen och det faktum att han blev regent redan vid femton års ålder. De snedvridna dragen skiner också igenom tidigt. Det är först djur, både tama och vilda som massakreras, vidare över de många dödsstraffen som nytillträdd kung till slagfältens och erövringarnas hejdlösa mördande. Galenskapen väller över och det gör den tydligt på i princip varenda en av de drygt 800 sidorna. Framställningen är också driven rent stilistiskt. Vissa scener känns rent av obehagligt påtryckande som exempelvis när Brunner skildrar avrättningar eller stridsscener med arkaiserat språk och närmast naturalistisk detaljrikedom. Scener som det alltså finns gott om i den här boken. På samma sätt lyckas Brunner också framhäva det politiska storhetsvansinnet hos kungen som knappast alltid gjorde sina strategiska val efter rationella principer. Han var kung och kungen skulle lydas och segra.

Naturligtvis väljer Brunner att lyfta fram och förstärka de här, milt uttryckt, mindre goda sidorna ur källorna likväl som andra författare valt att blunda för dem. Vissa utav källorna är också samtida propaganda mot kung Karl men faktum är att de här dragen finns där och exemplen verkar många, så många att något otvivleaktigt ligger bakom och det verkar klart att kungen led av någon form av galenskap/hybris precis som många andra envåldshärskare gjort genom historien och fortfarande gör.

Men sparkar Brunner inte in redan öppnade dörrar, behövs verkligen en korrigering av den generella uppfattningen om kungen? Svaret måste bli ja! För bilden av Karl XII som en svensk hjältefigur lever och frodas trots att flera böcker som hävdat motsatsen redan finns. Glorifieringen är inte allenarådande men, som sagt, den finns där och den är felaktig! Den debatt som rått/råder kring den här boken är ett exempel och bevis på hur känsligt och i vissa fall fåfängt patriotiskt våra gamla kungar fortfarande uppfattas på många håll. Det är ett problem och så länge det dessutom finns väldigt korthåriga typer som årligen tror att de hyllar den svenska stormaktens förste hjälte är böcker som den här abslout nödvändiga.

Similar Posts:

• Under en enväldig krigarkung
• Arkeopornografi
• Alexander in på skinnet
• Enquists upplysningsmission
• Lundkvist om Alexander

Sveriges regenter är ett sådant ämne där en dylik komprimering är tillämpbar. Ämnets kronologiska natur gör det inte bara det kortfattade formatet möjligt utan närmast perfekt. Det går således utmärkt att räkna upp och beskriva våra monarker från de första vikingatida kungarna till dagens fortkörande monark utan att slösa allt för mycket bläck.

Därmed inte sagt att det får bli hur plottrigt och spretande som helst. Bengt Liljegren ägnar ungefär en sida åt varje regent och när det gäller de allra tidigaste regenterna känns detta fullt rimligt då källmaterialet är väldigt fragmentariskt. Men att skriva lika lite som exempelvis stormaktstidens kungar och drottning känns väl magert. Särskilt när författaren valt att "närma sig regenterna på ett lättsamt sätt" vilket innebär att stora delar av texterna är fyllda med förvisso underhållande men föga nödvändiga fakta.

Jag skulle alltså vilja ha lite mer text i den här boken, få lite bättre grepp om de regenter som avhandlas. Det skulle inte försämra syftet utan istället höja intrycket. Boken är emellertid mycket lättläst och fungerar antagligen bra som snabbupplysande källa. Löser man korsord och en tråd frågar efter en kung på tolv bokstäver som dog efter att ha ätit semla, då är detta boken man ska ha till hands. Blir gåtan mer djupsinnig måste man komplettera med annan litteratur.

Similar Posts:

• Politisk dramatik för 100 år sedan
• God save the Queens
• Passionerat om kampen för en förlorad värld
• Jag, Carolus
• Historien om den gyllne fasadens kungapar