Epidemin är ett försök att göra upp med samhällets hälsohets och viktfixering. Den tar sin avstamp i ett framtida Sverige, där det politiska stjärnskottet Johan Svärd tagit regeringsmakten efter att ha gått till val på att svenskarna ska bli smala igen. Naturligtvis stannar hans önskan om att infria vallöftet inte vid hårdför propaganda (även om den är nog så illa), utan människor över ett visst BMI får sparken, kaloriintaget står utmärkt på såväl matförpackningar som restaurangmenyer, kyrkorna är utbytta mot gym och nyfödda bebisar genomgår gastric bypass.
Men vad händer när svenska folket ändå inte går ned i vikt som det ska? Utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att Svärd kommer på en slutgiltig lösning…

Som sagt, Epidemin är inte dålig. Men författaren gör det alltsom oftast väldigt lätt för sig. Till exempel så kan man fråga sig varför människor inte reagerar kraftigare när deras anhöriga plötsligt försvinner? Att de inte undrar vad de där ”hälsolägren” egentligen innebär, och varför de inte får några livstecken från sina släktingar som slussats dit. Slutet, när omvärlden får upp ögonen för vad som försigår i Sverige, är också otillfredsställande. Finns liknande tendenser till hälsoshets inte i andra länder?

Kanske är Epidemin mer lämpad för de som ännu inte funderat över hälso- och smalhetsen eller upptäckt body positivity-rörelsen. För mig personligen sa den egentligen ingenting nytt, även om den var underhållande för stunden.

Similar Posts:

• En sjukt viktig kritik av ett sjukt samhälle
• Sverige 2046
• Innanför och utanför i dystopiskt kravsamhälle
• Satir om hur en marknadsekonomi löser en klimatkatastrof
• Skruvad satir om utopins höga pris

Döm inte en människa förrän du gått en mil i den personens skor, brukar det heta. Och Du är vad du äter. I dagens Sverige har väl hälsohetsen sällan varit så stark. Isabelle Ståhl skrev för ett tag sen en bra krönika i ämnet. Det är konstigt, men när människor flyr från sina hem och andra jobbigheter, går det alltid att bry sig om vad man har på mackan istället. När var individ är ansvarig för sin egen lycka, är det inte nästan lite brottsligt att äta fettdrypande pizza då?

När det gäller kroppen och utseendet har kvinnor alltid varit de mest utsatta. Att ovanpå detta vara en känd kvinna skapar förstås ytterligare press. Ibland tänker jag att kändisarna själva rycks med i hur vi ser på dem. Bilden skapas inte av dem, de försöker bara leva upp till förväntningar en diffus ”omvärld” skapar. En ond cirkel, som i vissa fall blir ett lustiga huset. Som Michael Jackson, ungefär.

Men hur mår du av att bara äta kålsoppa, som Dolly Parton sägs ha gjort i perioder? Att aldrig bli ordentligt mätt, när du frenetiskt försöker pilla av det lilla kött en flamberad vaktel erbjuder, som Karl Lagerfeld gjorde när han gick ner trettiofem kilo på två år? Hur väl överlever du på grön juice och lite avokado fram till fyratiden på eftermiddagen, går det att bli smal på pasta som Sophia Loren hävdar, och varför åt Elizabeth Taylor biff med jordnötssmör?

Vinningen med den här boken är främst dess hysteriskt roliga ton. Jag har sällan haft så kul när jag läser en bok. Dessa krönikor på cirka fem sidor var, har tidigare publicerats i New York Magazine. Det är ett ambitiöst (och lite farligt skulle jag vilja säga) wallraffprojekt Harrington gett sig in i. Stundtals fascineras hon över och beundrar sina utvalda kändisar. Gwyneth Paltrows recept är riktigt, riktigt goda. Om nu någon dödlig människa haft råd med alla dessa ingredienser… Madonnas träningsprogramsvideo Addicted to sweat (”Jag är inte beroende av svett”, konstaterar Harrington) är hon så rädd för att hon gömmer den i sin soffa.

Ofta passar Harrington på att anamma kändisens eget språk i respektive avsnitt. Hon fördjupar sig, och hinner på få sidor ge en hyfsat nyanserad bild av personen ifråga. Under ytan pågår ständigt en feministisk diskussion. Som aldrig lämnar underhållningsnivån, men som samtidigt känns uppfriskande arg. Och jag tror att detta är en smart väg att gå, att formatet så att säga tilltalar flera.

Är Madonnas diet hård? Det kan du ge dig fan på att den är. Är den rolig? Nej! Måste man äta surkål? Ja! Men vad jag verkligen insåg är att Madonna är en revolutionär feminist och det är tufft att gå på en revolutionärs diet. Hon dansade i brudklänning! Hon kallade David Mamet för chauvinist! Hon gjorde en sexbok som hette Sex! Paul McCartneys hår är misstänkt brunt, men ingen säger att han anstränger sig för mycket för att se ung ut. Jag antar att frågan är denna: Åt suffragetten Susan B. Anthony surkål varje dag? Det gjorde hon antagligen.

Allt inramat av Moa Hoffs snygga klippdocksillustrationer.

Jag har inte lika stor koll på alla kändisar som nämns, och de roligaste är förstås de stora. Pippa Middleton känns till exempel mal placé, stycket om hennes diet tillför inte så mycket och hon är ingen särskilt rolig eller intressant personlighet.

Vissa kändisar är förstås med för att deras diet ska speglas, inser jag. 5:2-dieten till exempel, som speglas genom Miranda Kerr. Miranda Kerr har jag inte koll på vem det är, men för att vara fotomodell, skriver Harrington, är hon ”förvånansvärt ofta med i nyheterna”. Mest känd är hon kanske för att eventuellt, ingen vet säkert, ha legat med Justin Bieber. Och så skriver hon mycket om bantning och skönhet, då. Harrington testar 5:2 och omdömet blir ständig hunger. Dag 4 skriver hon:

När jag äntligen äter de 170 gram hälleflundra utan något till, som jag tillåter mig (240 kalorier), kan jag bokstavligen inte ens prata med mitt middagssällskap för att jag är så hungrig. Han har vin. Jag har en svag version av grönt te. Jag fryser plötsligt väldigt mycket, som Madame Bovary innan hon dör. Nästa dag vaknar jag upp utsvulten och nästan sjuk. Jag äter Ägg Benedict och känner mig bättre.

Det är även Miranda Kerr som påstår att avokado är hennes favoritmat. ”Avokado är gott”, skriver Harrington, men är det ens favoritmat? Svaret är nej. Avokado är ingens favoritmat.”

Och gör det plågsamt tydligt hur många som är med på det här självbedrägeritåget egentligen. När Cameron Diaz säger att hon tidigare kunde äta vad som helst utan att gå upp i vikt, men att hon sedan började fundera över hur kroppen egentligen mådde av all denna skit och började äta strikt supernyttigt istället… varför det? frågar sig Harrington. Hon testar bönburrito med extra ost, som den forna Cameron Diaz älskade, tillsammans med nachos, och konstaterar att alltihop är sagolikt gott. ”Jag har ingen aning om varför hon slutade äta sådant här”. Sophia Loren åt pasta varje dag och skröt om det för journalisterna. Men när Harrington ger sig på hennes diet inser hon att det är mängden som avgör.

Jag lärde mig att ibland är de bästa sakerna förfärliga när man får dem i för liten mängd. Bättre att leva som ett hälsofreak, för då behöver du inte ha livets goda mitt framför näsan.

”Ha bra gener”, skrev Nanna Johansson i en på facebook hårt delad serieruta med skönhetstips inför badsäsongen för några år sen. Det finns en sorglig sanning begravd där. Vissa kan äta hur mycket som helst. Andra går lätt upp i vikt. Vissa får utslag i ansiktet av gluten. Andra inbillar sig att de är allergiska mot gluten och en hel mängd andra livsmedel, för att de fick en panikångestattack på en fest en gång (Gwyneth Paltrow). Dieter tycks kräva ekonomi och tid. Och inget bättre för dig.

Jag hade också velat ha ett mer djupgående grävande: hur påverkar det ämnesomsättningen att som Karl Lagerfeld dricka cola light hela morgonen? Hur blir egentligen avföringen om du äter som Marilyn Monroe gjorde? Fast det passar kanske inte in i det lättsamma krönikeformatet…

Jag läser Jag tar samma som hon till större delen under en och samma dag, sittande på ett fik i stan. Är det en slump att jag just denna dag väljer pizza till lunch, och blir toksugen på en muffin på eftermiddagen? Att läsa om att inte få äta som jag vill gör mig alldeles galen. Jag tror det är det dieter främst gör med folk. Jag tror det är det alla bantningslöpsedlar tillför vårt samhälle: besatthet. Fokus på fel saker. Att skapa sig problem. Nästan alla kvinnor jag pratar förtroligt med saken om visar sig någon gång i livet ha haft ätstörningar. Större eller mindre, kort eller lång period i livet, men sjukdomen är alldeles för utbredd för att inte genast börja kallas för samhällssjukdom.

Jag tar samma som hon belyser, ur ett underhållande perspektiv, något som verkligen inte är underhållande. Du är vad du äter är också en märklig sak att hävda om man strävar efter att uppnå de saker ens idol har uppnått. Möjligen kan träning och god kosthållning ge en människa mer energi att förverkliga sig själv och kicka igång karriärsklättring. Men knappast enbart detta. Det är snarare ännu ett exempel på människors önskan att hitta snabbast och minst krävande väg till toppen. (Och vad är toppen? Greta Garbo fick nog och drog sig undan offentligheten vid 36 års ålder. Förmodligen på grund av sin märkliga diet, tror Harrington. Som inte ens kan ta ut den påstått så goda sellerilimpan ur ugnen, eftersom den luktar ruttnande lik. Limpan får stå där som en skampåle i veckor.)

Det är, trots envist hävdande att så skulle vara fallet, inte Beyoncés kurviga men ändå smala kropp som gjort henne framgångsrik. Om hon tar en muffin till fikat är egentligen lika ovidkommande som om hon har en cellulit på röven. Vi vet ju detta. Ändå talas det hela tiden om för oss att det förhåller sig annorlunda. Det är psykologiskt intressant och jävligt korkat. Och världen kan aldrig bli en jämlik plats så länge det upprätthålls.

Jag vill citera hela tiden egentligen, det finns så mycket träffsäkert och Rebecca Harrington är så himla rolig. Men avslutningsvis ur krönikan om Victoria Beckhams diet då:

Jag älskar makadamianötmjölk! Det smakar nästan lika gott som vanlig mjölk. Och gröten smakar lite som gröt. Vilken seger.

Similar Posts:

• To be or not to be a kändis – kändisfenomenet är här för att stanna
• Som om Strindberg knaprat piller
• Inget att akta sig för
• En barnskådespelares vittnesmål
• Ytlighetens estetik

Schulman har valt att skriva en personligt präglad bok där hon är generös med sin egen historia och utveckling. Bokens första del är skriven med ett återblickande perspektiv och liknar dagboksformen i sitt upplägg. Här berättar författaren hur hennes relation till mat och träning, men också arbete och familjeliv, sett ut hittills, och vad som fick henne att förstå att hon behövde förändra sina levnadsvanor för att förbättra sitt mående.

Den här delen av boken innehåller flera poänger som jag reagerar på. Texten liksom sveper förbi flera detaljer i författarens berättelse som aldrig riktigt ifrågasätts eller problematiseras, fastän det egentligen borde understrykas exakt hur problematiska dessa företeelser egentligen är. Att tro sig kunna mäta hur mycket man gått upp i vikt genom att studera hur framträdande ens nyckelben är, att låta vågen ”peppa” en till träning är visserligen någonting som författaren menar tillhör hennes tidigare relation till sin kropp, men texten poängterar aldrig hur och varför dessa beteenden är problematiska och tyder på en verkligt besvärad relation till mat.

När texten vidare beskriver varför 5:2 är så bra, nämligen för att man ”får” äta vad man vill fem dagar om man kompromissar och ”håller igen” de två sista veckodagarna, påminner jargongen mycket om ett matematiskt och beräknande förhållningssätt som framhäver hur en måltid alltid måste bedömas i relation till vad man har ätit tidigare och vad man ska äta senare, vilket väl inte är tecken på ett sunt förhållningssätt till mat.

Boken liknar i senare kapitel mer en handbok i viktnedgång, innehållande författarens matdagbok, receptförslag, kaloritabell och så vidare, men texten upphör för den sakens skull inte vara personlig. Dessutom finns även intervjuer med bland annat en kostdoktor.

Vad som är positivt och som bör framhävas är författarens lättsamma ärliga språk. Boken är rolig att läsa och den informella tonen gynnar texten. Men mer positiv kritik än så är jag tyvärr inte beredd att ge. Över huvud taget är 5:2 enligt Anitha Schulman bara ytterligare en bok som framhäver hur viktigt det är att som kvinna vara slank, och att både lycka och framgång går att mäta genom kroppsomfång. Redan själva grundpremissen är hopplöst felaktig.

Similar Posts:

• Humoristiskt och lättläst om träning
• Varför ser vi inte maten för alla proteiner?
• En sjukt viktig kritik av ett sjukt samhälle
• Sanningen bakom ”hembakt” och ”mammas”
• Vackra vykort på sommarens enkla rätter

Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna.

Så står det på baksidan av Julia Skotts Kroppspanik. Det uttrycket kan (till viss del) sammanfatta hela boken.

Genom att genomskåda ett samhälle styrt av kropps-, vikt- och matfixering så till den grad att det blir en sorts panik försöker Skott få oss, samhällets invånare, att må lite bättre – och framförallt, att genomskåda lite mer.

Hon visar hur bantning inte funkar – och ifrågasätter varför en ens ska banta. Hon tar död på myter som kopplar samman tjockhet med ohälsa och lathet. Hon undersöker hälsofaran i bantningshysterin. Hon dissar BMI och kollar upp språkbruk kring fett och kropp.

I like it! Det är tufft och coolt och folkbildande på samma gång. Men det finns en del problem, tänker jag.

Dels, menar jag, finns det olika typer av kritik att framföra mot smalhetshetsen och det ätstörda (eller snarare viktstörda) samhällsklimatet. Det är dels den kritik som handlar om myterna, som att tjocka personer är sjuka (det är de inte, inte mer än smala människor) och om hur de kassa gå-ner-i-vikt-tipsen inte funkar och liknande. Sen är det den som på allvar genomskådar och ifrågasätter systemet, som frågar varför det är så himla viktigt att vara smal, varför smalhet är lika med skönhet, varför det är viktigt att vara snygg, och hur smalhet och snygghet har blivit en del av hur människor värdesätts. Det är den kritik som gör en intersektionell maktanalys av alltihopa. Som ser vem som tjänar på att folk vill gå ner i vikt, på att folk mår dåligt, på att folk ställer sig på vågen istället för barrikaden.

Skott framför båda sorternas kritik, men det är bäst när hon kör på den sista. Det är den jag upplever som verkligt kritisk, och farlig. Och då tänker jag att den första sortens kritik ibland liksom motarbetar, nästan normaliserar vikthetsen. Blir en mellanväg som inte riktigt funkar.

Samtidigt, det Skott gör är att ta hänsyn. Hänsyn till att även om en är en radikal person så kanske en inte alltid står emot trycket. Och då kan det behövas något mittemellan, kanske.

Ibland saknar jag också den helt genomtänkta intersektionella maktanalysen. Eller, jag skulle önska att den blev tydligare. Jag skulle vilja att det fanns ännu mer feminism, djupare diskussioner om klass och ras, och ännu mer kapitalismkritik. Helt enkelt, ibland önskar jag mig lite mer. Dessutom kan jag ibland störa mig på språkmässiga grejer, men det är mer som en petitess.

I ett avsnitt skriver Skott om den blogg hon drivit, och som lett till att hon skrev boken, bloggen Kroppsbilder. Hon berättar om hur hon blev kritiserad – och om hur hon på sätt och vis blev förvånad över det. Hon beskriver hur folk reagerade som om hon hade sagt att alla smala människor borde skjutas – vilket hon verkligen inte sagt – men det hon stod för var ju att alla människor skulle få vara och känna sig värdefulla oavsett kroppsform – hur kunde andra bli arga på det? Det här får mig att tänka på ett Audre Lorde-citat:

Caring for myself is not self-indulgence, it is self-preservation, and that is an act of political warfare.

Skott tyckte inte att hon egentligen hade extrema åsikter (vadå, alla är väl för allas lika värde?). Men jag tänker att det hon säger: att alla människor kan och får må bra, kanske är det mest radikala och extrema och farliga en kan säga. Att det är ett motstånd mot den maktutövning som ligger i sjukdomsförklaringen. Att det stärker, peppar, att den får folk att orka, orka stå på barrikaderna, orka skita i normerna, orka må bra, orka göra motstånd. Det är på gränsen mellan det individuella och det kollektiva, det personliga och politiska, egna och strukturella. Och det är hårt och kraftfullt. Om Skotts bok kan funka så, vilket jag tycker att den gör, så är den som ett knytnävsslag.

Similar Posts:

• Dussindeckare om hälsohets
• Varifrån kommer skammen?
• Hög tid att bli förbannad
• Både förlösande och tröstlöst om kapitalism och drömmar
• Om engagemangets natur i ett föränderligt samhälle