Parfit växte upp som son till två missionärer och ärvde deras övertygelse om moralens objektivitet. Trots familjens begränsade ekonomiska resurser fick han en elitutbildning vid Eton och senare Oxford, där han kom att stanna resten av sitt liv. Den unge Parfit var briljant inom många områden, inklusive poesi, matematik, teater och satir, vilket står i skarp kontrast till den monomana filosof och fotograf han senare blev.

För den bredare allmänheten är Parfit kanske mest känd för sitt tankeexperiment om teleportering, inspirerat av tv-serien Star Trek. I detta experiment ställs frågan om vad som händer med ens identitet när alla delar av ens kropp förstörs på jorden och sedan återuppbyggs på en annan planet. Om något går fel och kroppen på jorden inte förstörs, men en kopia dyker upp på Mars, vem är du då? Detta experiment utmanar vår förståelse av identitet och har paralleller med buddhistiska tankegångar.

Som läsare kan man reflektera över huruvida Parfits enorma begåvning hade kunnat användas på andra sätt, exempelvis inom naturvetenskapen. Kanske kunde han ha gjort upptäckter som direkt gynnat mänskligheten. Samtidigt har hans filosofiska arbete lagt grunden för rörelser som effektiv altruism, som strävar efter att vetenskapligt maximera sitt välgörenhetsarbete, exempelvis genom att distribuera myggnät i Afrika för att bekämpa malaria.

I biografins slutparti spekulerar Edmonds om Parfit möjligen hade Aspergers syndrom, med tanke på hans invanda och excentriska beteenden. Det är dock svårt att sammanföra den unge och den äldre Parfit. Edmonds poängterar att sådana egenskaper kan utvecklas och bli tydligare över tid.

Edmonds gör ett utmärkt jobb med att förklara Parfits komplexa resonemang, och Fri Tanke förlag fortsätter att sprida kunskap till en bredare allmänhet med biografier om framstående tänkare som Gödel och Leibniz. Denna bok rekommenderas varmt till alla som är intresserade av filosofins utveckling i den anglosaxiska världen under de senaste 50 åren.

Similar Posts:

• En förutsättning för att förstå vår samtid
• En klok man summerar sitt liv
• Nittonhundratalets störste – en glimt
• Hur var det nu med det dunkelt sagda?
• O captain! My captain!

Hundarnas roll i romanen inskränker sig till att fungera som tröstare eller en slags skyddsänglar. För egen del hade jag gärna sett att hundarna fått mer utrymme i egen rätt.

Först ut av de tre huvudpersonerna har vi pensionären George (Fredrik Backmans Ove i kvadrat!), som nyligen blivit änkling. Hustrun Ellen var hans livlina i tillvaron och förbindelselänk med omvärlden. Litegrann som i romanen (och filmen) P.S. Jag älskar dig av Cecelia Ahern upptäcker George att Ellen lämnat efter sig kärleksfulla och praktiska meddelanden, som han får ta del av allteftersom. Han hanterar sorgen genom att göra sig omöjlig i byn med sina okontrollerade raseriutbrott. In på scenen klampar emellertid den färgstarka Betty, som blir en värdig sparringpartner och som hjälper honom att komma på fötter igen.

Jag har en känsla av att George är den karaktär som ligger författaren närmast om hjärtat. Han är för övrigt också min favorit. Kanske hade hans predikament räckt för att fylla en hel roman?

Näste man till rakning är den blyge, känslige, överdrivet pedantiske samtalsterapeuten Dan. Han lider av tvångssyndrom och känner sig som en bluff. Som läsare är det svårt att inte bli irriterad på honom. Dan är panikslagen över attraktionen han känner för en av sina manliga patienter. Han vågar inte riktigt ta klivet ur garderoben, utan väljer att smussla med deras förhållande. Inte ens Dans kusin och enda vän Luke har en susning om hans sexuella läggning.

Nu återstår bara att presentera lågstadieläraren Lizzie. Hon gömmer sig på ett skyddat boende för misshandlade kvinnor tillsammans med sin fotbollstokige son Lenny. Lizzie är autistisk och ägnar sig åt självskadebeteenden. Hon är något av en encyklopedi, full av udda fakta och statistik, som hon frikostigt delar med sig av. Lizzie håller sig helst för sig själv och har hemligheter inte bara för romanens övriga karaktärer och utan även för läsaren.

Man kan inte låta bli att undra när karaktärernas världar kommer att överlappa, vilket sker gradvis, men bara i ringa grad. Som läsare hajar man till när huvudkaraktärerna – eftersom de rör sig i samma by utanför Brighton – plötsligt interagerar med varandra.

Romanen är skriven i samma trivsamt brittiska tradition som exempelvis Arthur Peppers diskreta charm av Phaedra Patrick, Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman och Mike Gayles romaner. Läsaren möter karaktärer som har haft det svårt på grund av sorg, depression, våld i hemmet, självmord och homofobi, men som sakta men säkert tycks återhämta sig med hjälp av hundar, vänskap, förälskelse, te och trädgårdsskötsel. De kånkar runt på tunga bagage, har bekymmer med det sociala samspelet, har svårt för att hantera närhet samt drivs av såväl skam som skuldkänslor.

En allvetande berättare styr och ställer, kan till och med förutspå sådant som kommer att inträffa i framtiden. När läsaren tror sig ha räknat ut hur romanen kommer att sluta, plockar författaren fram storsläggan och ger sina stackars karaktärer en ordentlig omgång. Ericka Waller fick mig på kroken och jag blev helt enkelt tvungen att läsa vidare för att få reda på karaktärernas öden.

Det rör sig om en lättläst och värmande roman. Även om jag inte kan påstå att den lämnade några djupare spår efter sig var den inte desto mindre en angenäm bekantskap, som jag gärna rekommenderar.

Similar Posts:

• Det går aldrig som man tänkt sig
• Du behöver Eleanor Oliphant i ditt liv
• Mörkt och mycket
• Ett äventyr utan spänning
• Tvingande relationers inneboende logik

Ruth är terapeut med ett skakigt äktenskap. De upprepade men fruktlösa IVF-behandlingarna har tärt på makarna och relationen. Pen är autistisk och har inte haft det så lätt men det är mycket som har blivit bättre på senare tid.

För Ruth är det egentligen en vanlig dag – det är bara det, att hennes man Aidan, som borde ha kommit hem kvällen innan, inte dykt upp. Han har meddelat att han är försenad men vad betyder det, egentligen? För Pen, däremot, är det en stor dag: hon ska gå på en miljödemonstration med sin bästa vän Alice, som hon har insett att hon är förälskad i, och sedan ska hon överraska henne med en konsert – och med att berätta om vad hon egentligen känner.

I korta kapitel, vars ”titlar” är tidsangivelser, skildras dagens förlopp. Perspektivet växlar mellan Ruth och Pen och snart får även Alice och Aidan komma till tals. Alla fyra skildras med värme och empati men utan att väja för det som de kanske inte gör så bra eller är så bra på, vilket gör dem levande och trovärdiga när de tampas med att förstå sig själva och varandra.

Pens sätt att se på världen är väldigt fint skildrat men också tydligt i och med att det visas både inifrån och utifrån och med ett mer analytiskt lager. Det känns dock inte som om läsaren blir alltför skriven på näsan, utan som om man får följa med i varven av funderingar. Det allra finaste är dock relationen med modern, som kanske kan vara en aning överbeskyddande men har skäl till det, som möter henne och hennes behov på så många plan. Flera gånger blir jag tårögd när jag läser.

Det väldigt konkreta är det som minner mest om James Joyce, de små detaljerna, de fysiska förnimmelserna. Däremot är det kort och koncist i stället för omständligt, vilket snarare för tankarna till Virginia Woolf.

Eftersom det är en dag och en stad börjar jag också tänka på det franskklassicistiska dramat – tidens, rummet och handlingens enhet. Egentligen är det bara tidskravet som följs strikt, eftersom en stad är ett väldigt stort rum, men det finns ändå där som en klang.

Trovärdiga människor i ett omisskännligt nu men på ett sätt som lånar drag från andra litterära epoker, med en intertextualitet som är mer aning än något annat. En bok och en dag som båda rymmer väldigt mycket.

Similar Posts:

• Vänskapens mörker och ljus
• Skapandets stad och livets villkor
• Mysdeckare om ond bråd död
• Glamourös gåta
• Charmiga detaljer, men färglös helhet

Freddot Carlsson Andersson är författare och journalist. I B-laget vänder han den journalistiska blicken mot sig själv och granskar på ett sakligt sätt sin egen situation.

Carlsson Andersson berättar om hur det är att leva med en funktionsnedsättning som inte syns. Att passera som en helt normal, vit, medelålders man som kan prestera på hög nivå inom vissa områden, men samtidigt ha problem med att knyta skorna.

I populärkulturen lyfts ibland funktionsnedsattas livshistorier fram, med stråkar och motljus, med syftet att inspirera och sprida feelgood-stämning. Sällan visas gråskalorna. Att livet med en funktionsnedsättning, en normbrytande funktionsvariation, ofta är både och. Såklart. En tisdag med asperger och add är oftast lika ospektakulär som för en neurotypiker – en person utan neuropsykiatrisk funktionsvariation.

Livet med en funktionsnedsättning kan inte kokas ned till varken en renodlad inspirationsberättelse eller sorglig tragedi. Det pågår, precis som alla liv gör. Fast med vissa viktiga skillnader, förstås.

Carlsson Andersson har ett associativt språk som påminner om Clara Törnvalls Autisterna. Det är, trots allvaret, mycket behagligt att läsa. Kanske är det för att jag känner igen mig så starkt i beskrivningarna av intryck som tränger sig på och oförmågan att sortera bland dem. Tankespår som flyter från ämne till ämne, distraherar. Trots det så är språket kärnfullt och nästan kompakt – trots att boken består av 125 sidor känns den inte kort.

Det sakliga berättandet om en ovärdig situation vittnar om resiliens, samtidigt som kostnaden för kampen redovisas. Utmattning, stress, ångest. Hur kan vi ha ordnat det så att de som är i störst behov av stabilitet ska byta arbetsplats när perioden för lönebidraget upphör? Hur kan det vara okej att arbetsföra personer går hemma, bara för att de råkar vara lite annorlunda?

För vilket företag vill anställa någon till fullpris när de kan ta in nästa praktikant på Arbetsförmedlingens nota?

Begreppet flexibilitet är min största pet peeve i arbetslivet. Som anställd förväntas man vara just flexibel, anpassningsbar och effektiv på en jämn nivå. Dessutom ska man behärska konsten att småprata. Klarar man inte det så går det tyvärr inte. Då spelar det ingen roll hur bra man är på sitt område. Kravet på flexibilitet går dessvärre inte åt andra hållet – arbetsgivare är synnerligen fyrkantiga även när det kommer till de enklaste anpassningarna. Innan pandemin tvingade oss till hemmajobb var detta på många ställen otänkbart, även om arbetsuppgifterna till 100 procent bestod av sådant som enkelt kunde skötas med hjälp av en dator och internetuppkoppling.

I B-laget beskriver Carlsson Andersson också den Kafka-liknande upplevelsen av att vara sjukskriven i dagens samhälle. Vid ett tillfälle avslår Försäkringskassan hans sjukskrivning med anledningen att händelsen som beskrivs i sjukintyget var “självrapporterad”. Skulle läkaren ha behövt vara med hemma i badrummet för att svimningen skulle räknas?

I epilogen sammanfattar Carlsson Andersson den urholkning av socialförsäkringssystemen som skett bara de senaste åren. Arbetsförmedlingen har inte längre individuella handläggare. Istället har handläggarna hand om olika “ärendeslag”, vilket för den inskrivne innebär att den aldrig kommer prata med samma person. Det finns inga direktnummer, inga mailadresser till handläggarna som beslutar om din försörjning. Istället finns en chatt-bot på hemsidan. Den kan naturligtvis inte svara på några frågor om just ditt ärende. Det här märkte jag själv tydligt när jag blev uppsagd i samband med pandemin. Efter varje samtal med Arbetsförmedlingen bröt jag ihop av frustration, förvirring och förödmjukelse. Ibland började jag gråta redan under samtalet, när det den namnlöse handläggaren sa gick tvärt emot vad den tidigare, också namnlöse, handläggaren sagt. Det handlade ju om hela min försörjning – som omedelbart kunde upphöra om jag gjorde fel.

B-laget är ett sakligt konstaterande om hur våra socialförsäkringssystem blivit allt sämre för den enskilde individen och vad det faktiskt innebär att hamna utanför. Det sätter fingret på orimligheten i de krav som ställs i dagens arbetsliv och berättar på ett oerhört träffsäkert sätt hur det är att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Jag vill att alla ska läsa den här boken.

Similar Posts:

• Rituell meningslöshet
• Människor berättar vad dom sysslar med
• Städerskans krisrapport
• Vackert om det kroppsliga arbetet
• Att äntligen få känna sig mänsklig

På vägen är det är många laddade ord hon och läsaren måste ta sig förbi. Diagnosen som först benämndes Aspergers syndrom blev sedan högfungerande autism för att nu heta autism typ 1. Högfungerande förutsätter att det finns något lågfungerande men för att diskutera diagnosen vidare kommer man ofrånkomligen in på intellektuell kapacitet och varje steg är på minerad mark.

Jag tycker mycket om blandningen av de personliga erfarenheterna och de större resonemangen kring kultur, historia, psykologi och medicin. Hur funderingarna kring det egna jaget leder vidare till andras funderingar, till texter och bilder. Hur blicken förändras och hur författaren finner en gemenskap genom seklerna.

Jag kan dock bli lite frustrerad av vår nutida förtjusning i att diagnosticera sedan länge avlidna personer enligt de kriterier som gäller för ögonblicket. Visst, det minskar känslan av att känna sig ensam, udda och isolerad men diagnosen som sådan signalerar en exakthet som trots allt inte finns där när den det gäller är borta sedan många år.

Ett inslag är också insprängda porträtt av ”vanliga” autistiska kvinnor, som jag finner betydligt mindre intressanta, även om de breddar perspektivet. Där skiner det stereotypa klart starkare och svårigheterna de brottas med är tydligare.

Det är många av de autistiska kvinnorna, som passerar som neurotyper (alltså personer som inte har någon neuropsykiatrisk diagnos), som kombinerar krävande arbete med familj och socialt liv – och som befinner sig på utmattningens gräns, eftersom det som för de flesta går med automatik kräver ett ständigt analyserande och intellektuellt arbete. Samtidigt låter det ibland som om författaren tror att vi andra gör allt utan minsta ansträngning medan det nog snarare är så att de flesta har sådant som de får kämpa med men att autisterna har betydligt mer.

Jag hade kanske önskat mer tankar om att det rör sig om ett spektrum, att även om man inte kan vara ”lite autistisk” kan man ha flera av de drag eller svårigheter som ingår i diagnosen men är de inte tillräckligt många är man alltså inte autistisk. Det är också lite svårt att förstå varför diagnosen ställs genom självskattningsformulär om den autistiska hjärnan är så uppenbart annorlunda. Förmodligen handlar det om ekonomi men det är ändå en aning förvirrande.

Clara Törnvalls bok har startat – eller återupplivat – en debatt om diagnoserna och jag har undvikit att läsa artiklarna innan jag själv hunnit fundera över boken. Själv kan jag se både fördelarna och nackdelarna – man kan bli begränsad av en diagnos, låta svårigheterna man har papper på få förbli något man inte ens försöker arbeta med. Men man kan också få en helt annan frihet. Man kan få svar på varför något faktiskt är så svårt och man kan få hjälp av andra som har funnit vägar att tackla problemen. Man kan få stöd i skola och arbetsliv och man kan – helt enkelt – få känna sig som en människa.

Similar Posts:

• En inblick i det oförlåtande arbetslivet
• Tröstprästinnan
• I minnets labyrinter
• Ett kalejdoskop av kvinnlig galenskap
• Granskning som inte når ända fram