Så letade jag bokfakta om just En ö i havet när Olivia skrev om den härom veckan, och ramlade på den här, Nu, imorgon!. En ungdomsbok som utspelar sig 1968, hur har jag kunnat missa den?

Här får vi följa fyra ungdomar under ett intensivt dygn i livet. Det är maj 1968, i Göteborg. Runt om i världen pågår studentkravaller, Vietnamkrig och rockmusik. I Göteborg får Helena precis bekräftat att hon väntar barn. Li har författat sitt första flygblad om kriget i Vietnam. Micke suktar efter en motorcykel och friheten på vägarna, och Anders suktar efter Li.

Några av dem känner redan varandra, men allas vägar kommer under det här dygnet att korsas och på olika sätt snudda vid varandra under detta enda dygn. Det är välkomponerat och rimligt, med en fin känsla av tidsanda, av olika ungdomars olika drömmar och rädslor.

Såklart väcker romanen en hel del tankar om vad det är att vara ung i olika tider, på en gång likt och väldigt olikt. På många sätt öppnade sig väl världen då, 1968, när allt verkade komma i rörelse. Unga människor kunde skapa sig en egen tillvaro, med billiga rivningskontrakt och gott om jobb. P-pillret gjorde en annan sexualitet möjlig, tv-nyheterna kastade in världen i människors vardagsrum och medvetande.

Fast går det att göra allting nytt? Var allting verkligen möjligt? Vad hände med de där frihetsdrömmarna, med tankarna om internationell solidaritet sen? Vilka är dagens Li, Anders, Helena och Micke? Hur hade deras liv sett annorlunda ut idag? Hade den som engagerar sig politiskt då gjort detsamma nu? Den som tycker det känns fint att bli tonårsmamma tyckt detsamma nu?

Vem hade du varit om ditt liv utspelat sig i en annan tid?

Similar Posts:

• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Möten över avstånd
• Det som inte kan göras ogjort
• Radikalisering att dra lärdom av
• Högst sannolik

Boken handlar om syskonen Steffi och Nelli som är från Österrike och judinnor. Det är mitt under andra världskriget och de måste fly till Sverige. Steffi berättar för Nelli om att Sverige har palmer och att solen skiner där, för det är vad hon har hört ska finnas ”utomlands”. Men att utomlands också kunde vara en karg, blåsig ö långt ute i Göteborgs skärgård blir en överraskning för syskonen. En isolerad ö med människor som känt varandra i generationer. När det plötsligt kommer dit två flickor med mörkt hår så ökar misstänksamheten, och det är först inte lätt för dem, speciellt inte för Steffi, att få en plats i det avskilda samhället.

När jag läste boken slogs jag av hur märkligt det är att det går att läsa en bok över 10 år senare men ändå minnas vad som hände. När nya karaktärer presenterades så kom jag ihåg hur de skulle utvecklas. Det är en historia som aldrig riktigt lämnar en. Kanske för att den alltid är aktuell, även om den utspelar sig för 80 år sedan. Krigen finns ju alltid där och lika så de ensamkommande flyktingbarnen de för med sig.

Annika Thor skildrar det så bra, hur det känns att vara ensam. Att lämna sina föräldrar och kastas in i ett samhälle med en helt annan kultur och ett helt annat språk. Vi som aldrig har varit med om det kan aldrig riktigt förstå, men böcker som den här kan skapa förståelse. För det är inte bara en berättelse om rädslan över ensamheten och över vad som ska hända föräldrarna i Österrike. Det är också en berättelse om skulden Steffi känner, skulden över att vara i trygghet när familj och vänner inte är det. En skuld över att Nelli, lillasystern som bor med en annan familj på ön, börjar kalla sin fostermamma för mor. Skulden Steffi känner över skammen för att inte känna tacksamhet över den fula baddräkten hon fått av sin fostermor eller nattlinnet hon får istället för luciaklänningen.

Thor gör det så lätt att minnas tillbaka till den där åldern när allt som var annorlunda var så känsligt. Den gamla baddräkten Steffi fått är så omodern att hon vägrar bada, fast att det är varmt och alla andra barn i hennes ålder badar. Hon sitter och längtar och vill vara med. Men skammen är för stor. Samtidigt den där tacksamhetsskulden till hennes fostermor Märta, en kvinna som ger till Steffi utan att behöva. Varje dag efter att Steffi varit vid stranden sköljer hon baddräkten i vatten och hänger sedan upp den på torklinan för att Märta inte ska veta vad som skett.

Jag tänkte på när mamma förbjöd mig att cykla om jag inte hade hjälm. Ingen av mina kompisar hade hjälm, så jag cyklade inte under en kort period. Det är sådant jag hade glömt bort, men Thor gör att jag minns hur det var att vara barn. Men framförallt är det här en berättelse om ett orättvist livsöde så väldigt långt bort från det trygga jag hade som barn.

Similar Posts:

• Ovanlig vänskapsskildring och två fantastiska liv
• Då och här och nu
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• En smärtsam och bortglömd historia
• Ett mästarprov om människor på flykt

Bilderboken Mirabell och Astrakan handlar om två flickor som träffas vid en lekplats med gungor. Mirabell är först på plats och gungar upp sig i luften. Men efter en stund kommer Astrakan, den andra flickan, och säger att det är hon som har företräde till hela lekplatsen. Och den som hon väntar på.

Mirabell är blyg och rädd. Astrakan däremot är arg och rädd. Handlingen går ut på att undersöka vad som händer mellan dessa två personligheter. Ett uppslag visar vad Mirabell tänker kring att vara utesluten från lekkamrater. Att vara blyg och känna sig liten och svag har utgjort ett hinder i umgänget med andra barn.

Ett annat uppslag visar vad Astrakan har varit med om. Hon har också blivit bortvald av andra lekkamrater. Hennes ilska och argsinta humör har fått negativ effekt. Ingen vill vara med henne.

Enkelt och avskalat kan vara ett fint sätt att förstärka en berättelse. I skapandet har illustratören använt två färger i stället för flerfärgspalett. Antalet detaljer är få och mycket av sidornas vita ytor är ödsliga och påminner om grådisiga dagar. Flickornas respektive inre dialoger har skrivits med ett annat typsnitt. Bokstävernas oregelbundna och svällande form skapar en laddad känsla.

Som vuxen kan jag se poängen i att berätta om känslan av att bli bortvald av andra lekkamrater. Och att det finns tankar och frågor kring detta som kan fylla hela barnets tillvaro. De två olika flickorna har sina olikheter till trots en gemensam känsla, nämligen rädsla. De har olika sätt att tackla den, att bli tillbakadragen eller att bli arg. Men i mötet med varandra lär de sig något som de inte kunnat lära sig på egen hand. Till på köpet blir de kompisar.

Ändå finns en tveksamhet i mig efter läsningen. Jag kan nämligen inte se framför mig någon entusiastisk lyssnare. Alltså ett barn som fångas av högläsningen. Jag vet inte om det är själva berättandet med ord eller om det är bildspråket som lämnar så svaga spår. Det finns många uttrycksfulla pärlor bland bilderböcker för barn. Men jag måste erkänna, att den här boken får svårt att mäta sig med dem jag förtrollats av tidigare.

Similar Posts:

• Om ensamhet och livsvilja
• Knasiga svar först och facit sedan
• Känslor och bild i fint samspel
• Monsterfauna
• Då och här och nu

Men man släpper inte opåverkad en annan människa inpå sitt liv. Den Gråa tvingas inse att hon saknar flickan, och hon ger sig ut för att finna henne och ta med henne tillbaka.

Flickan från långt borta är en berättelse om flykt, om ett barn som uppenbarligen har fått lämna sitt hem för att något ha hänt där: det finns ingen kvar som kan ta hand om henne. Men som boken är skriven handlar den egentligen mer om den Gråa, en kvinna som lever ensam och som vill ha det så, men som uppenbarligen saknar något i sitt liv och inte kan bortse från det när flickan anländer. Hon är ovan vid barn men det barnet väcker till liv är inte främst modersinstinkter utan snarare en slags allmän livsvilja: att göra saker tillsammans, att drömma och leka.

Detta är också något som Maria Jönssons bilder framhäver på ett fint sätt. När flickan kommer in i den Gråas hus för hon med sig färg och värme: hon far genom rummet och bokstavligen lyser upp den gråa tillvaro som fanns där innan. När hon ligger på sängen sprider hennes värme sig som en röd pöl runt henne, och när den Gråa hittar hennes kvarglömda hårband så strålar det som en liten lysmask i den Gråas hand.

Flickan är övergiven och man anar hennes rädsla, men hon framstår också som lekfull, modig och tillitsfull: inte som ett barn som tappat tron på världen. Att välja den Gråas perspektiv är nog också ett medvetet val ur den aspekten: det är helt enkelt för hemskt att tänka sig in i flickans situation fullt ut – hur ensam och rädd hon måste vara som förlorat något där hon kommer ifrån och inte får lov att stanna dit hon kommer. Ur ett barns perspektiv har berättelsen potential att vara mycket otäck ur denna synvinkel: den Gråa skickar ut flickan själv i skogen och säger till henne att hon inte får komma tillbaka, trots att hon inte har någon annanstans att gå. Trots att berättelsen slutar lyckligt är det onekligen en svår insikt att ta till sig att det finns barn som har det så.

Similar Posts:

• Dramat i lekparken
• Att hantera mammor och ballonger
• Om sländans lätthet och sömnens tyngd
• Drömsk vänskap som utvecklingspsykologi
• Mellan dröm, vakenhet och ullig kanin