För Sandrine har hemligheter men de motsvaras gott och väl av vad familjen har och nyttan kan tyckas ömsesidig när hon på sätt och vis offras på familjehederns altare. Tystnaden och ytan är allt men det finns någon som rör om i det hela; makens bror, som är fara och risk men också hopp om något annat när det känns som om tillvaron blir allt trängre; svärmodern med sina krav, maken med sina, svågern och svägerskan och de andra.

Den stora behållningen är stämningen, den både ödesmättade och sinnliga. Jag dras med i Sandrines lust och längtan, trots att hon är svår att komma inpå livet, hennes skam och förtvivlan. Och till sist skulden hon försöker sona. Pusselbit läggs till pusselbit, som så ofta, och till sist står bilden fram i all sin obarmhärtighet, samtidigt som den inte är någon överraskning.

Det är något problematiskt med att hemligheterna alltid måste vara desamma, även om det här är en rejäl trave av dem. Något skevar i författarens sätt att placera ut ledtrådar när man redan från början känner sig ganska säker på vad som kommer att avslöjas. Det är en historia som berättats förr, flera historier som berättats förr, och det krävs något extra för att det inte ska kännas som lite för välbekant, vilket det gör här. Ibland känner jag mig också vilse i tiden, det känns som långt tidigare än sent fyrtiotal, som om släkten stannat i fornstora dagar i seklets början.

Ändå följer jag gärna med till den stora men ändå klaustrofobiska våningen, de utdelade ampullerna med sömnmedel, de nattliga vandringarna. Jag tänker på Fanny och Alexander, på familjekretsen, hemligheterna som alla känner till och kan anspela på men inte tala rent ut om.

Och allt det svåra och såriga centreras i flickan, dottern, Vera. Det omöjliga moderskapet som Sandrine abdikerar ifrån på ett ögonblick, och först långt senare kan närma sig igen.

Similar Posts:

• Hemligheter och lögner
• Att dela ett odelat liv
• Långt mellan anod och katod
• Rörigt men mänskligt
• Oväntat vanligt

I mitten av maj tog diskussionen ny fart i och med Jesper Högströms debattinlägg i Expressen. Sedan har diskussionen förts i flera tidningar parallellt:

———-

Therese Bohman i Aftonbladet 17/4:
Söndra & härska

Lars Mikael Raatamaa i Aftonbladet 19/4:
Normer är till för att brytas

Therese Bohman i Aftonbladet 20/4:
Mer hur än vad

Hanna Hallgren i Aftonbladet 25/4:
(Sk)riv – för en ny värld

Johan Lundberg i Aftonbladet 28/4:
Alla har fel

Hanna Hallgren i Aftonbladet 2/5:
Gå nya världar till mötes

Viktor Johansson i Aftonbladet 3/5:
Andra normer – nytt att gilla

———-

Jesper Högström i Expressen 18/5:
Epik i kistan

Johan Lundberg i Expressen 22/5:
Poesi?

Mikael van Reis i GP 24/5:
Kritik utan substans

Jenny Högström i HD 24/5:
Svenskt poesikotteri?

Malte Persson i Expressen 24/5:
Onödigt ensidig indignation

Anna Hallberg i DN 25/5:
Litterär konspirationsteori

Ulrika Kärnborg i DN 25/5:
Romanen ligger illa till

Daniel Sandström i Sydsvenskan 25/5:
Kvack!

Jenny Tunedal i Aftonbladet 25/5:
Vad ska poesin göra då?

Lars Mikael Raatamaa i Aftonbladet 25/5:
En litterär explosion

Krister Gustavsson i Expressen 25/5:
Från källarhålet

Curt Bladh i Sundsvalls Tidning 27/5:
Modernismens förbannelser

Anders Johansson i Expressen 28/5:
Drömmen om en debatt

Johan Lundberg i DN 29/5:
En maktfråga

Daniel Sjölin i DN 30/5:
För lite lek i litteraturen

Jenny Högström i HD 30/5:
Svenskt poesikotteri II

Henrik Petersen i Expressen 30/5:
Kritikerkris i klimatfrågan

Pelle Andersson i Aftonbladet 30/5:
Vad det egentligen handlar om

Sigge Eklund i Expressen 30/5:
Roman ur tiden

Johan Lundberg i Expressen 31/5:
Poesins diktatur

Ingrid P Bosseldal i GP 31/5:
Falska motsatspar

Anne Swärd i Sydsvenskan 31/5:
Litteratur behöver både själ och skäl

Aase Berg och Maria Küchen recenserar två böcker i ljuset av litteraturdebatten i Expressen 1/6:
Debuter i debatten

Johan Lundberg i Aftonbladet 1/6:
Likriktat

Magnus Eriksson i SvD 1/6:
Litteraturdebatten förs utan insatser

Therese Bohman i Aftonbladet 4/6:
Bättre kan det inte bli?

Göran Greider i Aftonbladet 4/6: Nu är jag trött på tjatet!

Carl Forsberg i DN 5/6:
Vi bestiger elfensbenstornet

Malte Persson i Expressen 5/6:
Ergo sum

Jesper Högström i Expressen 5/6:
Mot posörerna

Rabbe Kurtén i Aftonbladet 8/6:
Litteraturdebatt – PS 1

Crister Enander i Aftonbladet 8/6:
Litteraturdebatt – PS 2

Stefan Eklund i Borås Tidning 9/6:
Visst lever den unga litteraturen!

Mohamed Omar i UNT 12/6:
Värstingar i litteraturdebatten

Andreas Jakobsson i UNT 13/6:
Omar missar en viktig aspekt i debatten

Elin Cullhed i UNT 13/6:
Med sommaren kom poesidebatten

Gun Powder i Aftonbladet 14/6:
Dikt om litteraturdebatt

Lars Mikael Raattamaa i Aftonbladet 14/6:
Tjatet har bara börjat

Alexandra Kronqvist i Aftonbladet 14/6:
Ännu har romanen inte funnit sig själv

———-

SAKNAR DU NÅGOT INLÄGG I DEBATTEN?
Mejla tips till redaktionen!

Similar Posts:

• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Extra allt!
• Manifest för 2010-talet
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Öyvind Fahlström tillbaks från de döda för att uppdatera sig på samtidslitteraturen

Än mer misstänksam blir jag när det första kapitlet inleds med en liten not inom parentes:

(Svacka)

Som att för säkerhets skull understryka textens sinnliga lynne bortom sitt eget alldeles alldagliga ansikte. En författarens brasklapp; det här är inte ett kapitelnamn, det är en vägledning.

Men till vad då?

För att ta handlingen i korthet: En familjs splittrade historia rullas upp, sedd ur de olika familjemedlemmarnas perspektiv. I ramhandlingen möter vi syskonen Kaj och Kristian som tillbringar några heta sommarveckor i banrdomshemmet vid havet.

I början tycker jag att det är mer än lovligt seg läsning. Övertydligt presenteras Kaj (som alltså är av kvinnligt kön) som den stora gåtan, inte bara på ett individuellt plan, utan också i hela den spända familjesituationen.

När man sedan vandrar tillbaka i familjealbumet och exempelvis får följa föräldrarnas möte, deras kriser och förehavanden blir det intressant. Där funkar de olika perspektivförskjutningarna. Men så fort berättelsen återvänder till nutid tappar den i tempo.

Det är synd, för i texten finns onekligen en mycket fint utmejsald psykologi, men den vill inte på allvar fånga intresset.

Det beror på att den jobbar så hårt med den underliggande dramatiken att den glömmer det ytligare. Kort sagt, det händer väldigt lite, avståndet mellan de händelser som anlägger ett sådant späningsfält är allt för långt. Sedan kan det vara poetiskt eller inte, som roman funkar det sällan och knappast här.

Similar Posts:

• Mer jävlaranamma, tack
• Äta bör man
• ”Visst kan jag åka upp i rymden och dö, varför inte”
• Så många hemligheter
• Inte så spännande spänningsroman

Jag är trött på alla dessa förstapersonsberättelser. Alla dessa jag.

Jag! Jag! Jag!

Det verkar som om jaget går före historien även hos debutanterna i denna antalogi. Är det idag viktigare att bli publicerad, att se sitt eget namn på ett bokomslag, att titulera sig som författare, än att upplysa/överraska/glädja folk? Att skriva av sig, fylla några tomma A4-ark kan alla göra. Men att hitta en intressant vinkel, en schysst story, det kräver tid/ork/talang.

Nu vill jag inte dra alla i denna antalogi över en kam. Även om merparten av novellerna och dikterna går i självömkans tecken, finns det några guldkorn där. Om man vaskar ordentligt. Men det ska inte behöva vara nödvändigt att anstränga sig till det yttersta när man läser, ty det ska vara roande. Det ska inte behöva vara nödvändigt att ta hänsyn till att författarna är debutanter, ty att vara snäll är en överskattad dygd.

Att mitt anteckninsblock nästan gapar tomt efter läsningen tyder bara på en sak – detta var varken bu eller bä. Jag har dock noterat att Anne Swärds novell hade nåt värt att nämna. Den hade en berättarstruktur, en idé, ett innehåll. Och inte minst, en känsla och nerv. Något som jag inte hittade i de andra novellerna (dikterna), de sa mig nämligen ingenting, utan lämnade mig mer eller mindre likgiltiga.

Hårda ord? Ja. Rättvisa? Ja.

Sedan kan man ju undra hur alla dessa små kvasidikter hittat till denna antalogi. Är de där som utfyllnad (i-brist-på-nåt-annat) eller för kulturens och den svenska diktkonstens fortlevnads skull?

Ett tips till nästa debutbok: Skippa dikterna, publicera dem i en egen antalogi istället.

Ett allmänt tips till framtidens debutanter: Mer jävlaranamma, tack.

Similar Posts:

• 37 grader celsius
• Debutartad debut 2001
• De handlar om döden, om våldet, är vässade och arga i tilltal, städer och städernas slående värme, om människa
• Smakar gott men risk för skörbjugg
• Kontaktlöshet och skum