I Trakten målar Anna-Karin Palm fram 12 verkligheter som alla utspelar sig i just ”trakten”, samma eller olika spelar mindre roll. Det viktiga är att vad som skildras är de små människornas liv på en plats man kan längta till och bort från på samma gång, som är lika mycket på väg ur tiden som utsträckt i tiden, och med en genomgående närhet till naturen, på ett eller annat sätt.

För att understryka denna trakt använder sig Palm av ett språk som ofta tillåts vara dialektalt (”Hon var som liten och lurvig också”), med avhuggna meningar och talspråkligt, ibland gammaldags klingande formuleringar (”Nog skulle jag hinna”). Det är ett språk att vaggas in i, och berättelserna är lågmälda och inkännande. De stora händelserna sker ofta inuti, naturen är den yttre scenen. Precis som omslaget till samlingen framträder allt liksom i akvarell: det särskilda, skimrande ljuset som kommer av den utspädda färgen är genomgående och det är hänförande. Samtidigt blir aldrig någonting riktigt farligt, mörkret blir aldrig helt mörkt, inget skaver så pass mycket att ödena som skildras berör på djupet. Utom möjligen i en av novellerna.

2019 släppte Palm en prisbelönt biografi över Selma Lagerlöf, och släktskapet mellan de två författarna är framträdande i novellsamlingen. Här finns de levande naturskildringarna, sagoelementen och intresset för människan i sin helhet, både det mörka och det ljusa. I detta korta format skissar Palm med effektiva drag: hon använder uppradningar av substantiv för att snabbt och intensivt beskriva miljö, och placerar ut små ledtrådar om både nuvarande och tidigare liv som får novellerna att sträcka ut sig bortanför den verklighet som framträder i textens nu. Här finns till exempel en mamma som måste dricka några öl innan hon orkar steka makaroner och korv till huvudpersonen i novellen Flickan i skogen, en detalj nämnd i förbifarten men som skvallrar om den vardag som Josefine vanligtvis lever i, när hon inte umgås med en mystisk flicka med gröna fötter i skogen.

Många noveller har liknande dramaturgisk uppbyggnad, läsaren presenteras för en huvudperson som befinner sig i en tydlig miljö, det finns en berättelse i nutid och en berättelse som redan utspelat sig, som formar huvudpersonen i nuet. Oftast vävs berättelser samman. Som i novellen Världens långsammaste kärlekshistoria, där berättelsens nu centreras kring att huvudpersonens kärleksobjekt återvänder hem till trakten, men där berättelsen i dåtid är avgörande för att man som läsare ska engagera sig i vad som utspelas i nuet.

Novellerna drar ofta åt det magiska och mytiska, ibland lite väl tydligt – som i Avtalet eller Forsen, där det tyvärr är svårt att hitta in i något som inte redan känns berättat. Men ibland bränner det mytiska till, som i novellen I berget, som också är den som bryter mest mot de andra novellerna rent formmässigt, men också innehållsmässigt. Här får sagan fungera som delirisk bakgrund och förklaring till hur vilsen man som människa kan gå i världen, och det svarta blir här svart på riktigt – det handlar om ensamheten i att bli lämnad kvar, utan möjlighet till försoning.

Även om det finns en viss snällhet över novellerna, är det glimmande och inspirerande läsning som saktar ner pulsen och öppnar sinnet; ett välkommet avbrott i en snabb och många gånger ytlig värld. Man kan tillåta sig själv att kliva in i Trakten och stanna kvar där, om så bara för ett slag, och njuta av det mjukvita vårljuset som trots allt alltid återvänder också efter den mörkaste vinter.

Similar Posts:

• Frisinnat feministiska noveller
• Nästan som mästaren
• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling
• Mystik som litterär konstruktion
• Arbetarlitteratur för 2000-talet

Att en så stor del av texten är citat ur Selma Lagerlöfs brev ger också en väldigt stark närvarokänsla. På var och varannan sida återfinns författarens egna ord om skrivande, läsande och levande och lägger ytterligare lager till de skönlitterära verken.

Den endimensionella sagotanten blir levande och mångbottnad; och det är just den nämnda bilden Anna-Karin Palm verkligen tagit sig an att ifrågasätta och rasera. Selma Lagerlöf uppfattades länge mer som en förmedlare av sagor och historier än en författare i sin egen rätt, vilket flera litteraturvetare visat är en felaktig bedömning men ändå något som dröjer sig kvar. Här gås samtliga hennes större verk igenom och det visas på en annan medvetenhet än den som ofta framhålls.

Samtidigt var Lagerlöf själv mycket för att betona det intuitiva och andliga i skrivandet, att gå in i sin innervarelse och hämta stoff därifrån. Hon var religiös men måttligt kristen, mer en sökare beredd att närma sig det som låg nära hennes egna känslor och tro.

Hon nöjde sig inte med att enbart skriva utan engagerade sig i författarnas villkor, liksom hon innan författandet tog över engagerade sig i lärarnas. Hon visste mycket väl vilket pusslande som krävdes för att hinna skriva, när hon samtidigt skulle försörja och ta hand om såväl sig själv som sin mor och tidvis även ytterligare en släkting.

Hon var en föregångare på många sätt, som offrade skrivtid och -ro för att ta platser som på sätt och vis var hedrande men också mycket krävande. Den första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur, den första kvinnan i Svenska akademien. ”Om inte jag gör det dröjer det länge innan någon annan får chansen.” På flera områden blev hon en representant för halva mänskligheten men också tagen ur tävlan. Hon var på sätt och vis sin egen kategori.

Men innan hon kom så långt kan man baxna över citaten ur recensioner – dessa manliga recensenter som tycker sig ha rätt att läsa ut vad de önskar och finna att det inte räcker. Man kan bli arg men också finna det en aning underhållande hundra år senare och med facit i hand – för vems verk var det som höll och vems magiska författarväsen är det som fortsätter fascinera?

Jämte skrivandet och det offentliga skildras det privata livet. Vänskaperna, kärlekarna och relationerna i gränslandet mellan dem. Så i princip fritt från män, bortsett från fadern. Navigerandet mellan dessa kvinnor, som hon visste hur hon skulle tjusa men inte alltid kunde få att lägga band på sin svartsjuka, var också något som krävde en hel del av henne – samtidigt som det gav väldigt mycket.

Vad gäller den tidigare mest kända relationen, den med Sophie Elkan, fanns det också en konkurrenssituation, eftersom Sophie när de träffades var den etablerade författaren – som snart såg sig omsprungen med hästlängder. De gjorde många resor tillsammans och fann stoff att skriva om men var tvungna att dela upp det mellan sig, för Sophies skull.

Jag fascineras av drömmen om Mårbacka och förverkligandet, hur det gamla hemmet blev till myt och symbol. Hur hon på sätt och vis skrev om sitt liv till en saga om en saga men än mer om en författare och jag vill läsa hennes böcker nu. Jag vill läsa om och läsa nytt. Gösta Berlings saga, Jerusalem, Antikrists mirakler, Kejsarn av Portugallien … Körkarlen, Herr Arnes penningar, Liljecronas hem, Anna Swärd … Och alla dessa noveller hon skrev mer eller mindre för att försörja sig, för att bygga sig en solid plattform.

Jag imponeras av det idoga arbetet som ligger bakom biografin: alla timmar, dagar, veckor med Selma Lagerlöfs böcker och andras texter – och alla timmar, dagar, veckor med Selma Lagerlöfs brev. Alla dessa ord att finna ut det viktiga ur. Och till det dåtida förs även in nutida författare, som Siri Hustvedt. Det pågår ett ständigt samtal författare emellan, en kontinuitet genom tid och rum där ljuset riktas och riktas om. Bättre författarbiografier än så här skrivs knappast.

Similar Posts:

• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Respekt
• Trevligt sällskap, men inte så mycket mer
• Storartad berättarglädje
• Torrt och akademiskt

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok är: Barnet. En sonettkrans av Olivia Bergdahl, Väderfenomen av Anna Fock, Odenplan av Daniel Gutafsson, Osebol av Marit Kapla, W av Steve Sem-Sandberg och Testamente av Nina Wähä.

Nominerade till Årets svenska fackbok är: Strindbergs lilla röda. Boken om och typerna av Alexandra Borg och Nina Ulmaja, Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris av Ingrid Carlberg, Världens yttersta platser. Judiska spår av Peter Handberg, Bin och människor. Om bin och biskötare i religion, revolution och evolution samt många andra bisaker av Lotte Möller, Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm och Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk, av Patrik Svensson.

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok är: Sen kom vintern av Per Gustavsson, Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Vänta på vind av Oskar Kroon, Tiger, tiger, tiger av Åsa Lind och Joanna Hellgren, Jordgubbsbarnen av Sara Olausson och Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg.

Av de nominerade har vi på dagensbok.com så här långt recenserat:

Fler kommer!

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2016

Personligen vill jag gärna att novellsamlingar skall ha en talande titel, en titel som speglar ett genomgående tema för novellerna. Detta tror jag beror på att jag vill ha ett tema när det kommer till samlingar, jag vill känna att har författaren inte kunnat skriva en längre berättelse om något så vill jag att i alla fall att samlingen av texter skall ha ett syfte, en mening – som enhet. Den här novellsamlingen saluförs med teman ”kvinnlighet”, ”sexualitet” och ”självständighet”, eller feminism som jag tyckte. Att en av novellerna heter ”Jaktlycka” och får representera samlingen som titel kan tolkas olika, om man som jag vill lägga mening i titeln så vill jag tolka det som att kvinnorna i samtliga noveller har ett problem att bemöta och jagar en lösning. Jaktlycka skulle då vara den insikt som de alla når, de finner en väg att tackla det problem som de mött – oavsett ifall det varit en konflikt, ett hinder eller bara ett förhållningssätt som de måste medvetandegöra sig om.

Titelnovellen är annars inte min favorit i samlingen av tio noveller som möter olika kvinnor under olika tidsepoker och i olika åldrar. Tilltalande för oss med ordningssinne är att novellerna är presenterade i kronologisk ordning åldersmässigt, så även om kvinnorna inte har någon inbördes relation så följer upplägget en kvinnas, en människas, livscykel. Min favorit bland novellerna är ”Jungfrufrihet” och jag är lite förvånad. För av karaktärerna så är kvinnan i ”Jungfrufrihet” den som jag tycker är svagast i sin självmedvetenhet och jag brukar ha svårt för sådana karaktärer. Men författarens beskrivning av kvinnan som gör sig sådana förväntningar inför ett möte att de blir fantasier är klockren, liksom den dubbla besvikelsen hon upplever när förväntningarna grusas. När kvinnan i novellen äntligen möter mannen hon drömt om och brevväxlat med under en längre tid, är han inte bara den hon hoppades att han skulle vara, hon upplever dessutom att han inte uppfattar henne så som hon föreställt sig att han skulle uppfatta henne. Inte bara har hon gjort sig orimliga förväntningar om honom, hon har dessutom skapat sig en egen fantasi om sig själv som inte uppfylls. Som en dubbelbestraffning som hon ger sig själv.

Novellerna är väldigt öppna, författaren är inte rädd för att beskriva frisinnade kvinnor när det kommer till sexualitet. Jag upplever det inte alls som provocerande utan snarare befriande att det är ett återkommande tema att kvinnorna inte räds leva ut sina lustar; problemen de har eller ställs inför handlar inte om omgivningens tyckande utan om kvinnornas egna inställning till sig själva. Språkligt är Anna-Karin Palm vältalig och använder ett chosefritt språk, men det jag imponeras mest av är hur lättsamt hon hanterar ämnena i novellerna. De är uttrycksfulla och för mig väldigt feministiska, men utan att vara problematiserande eller partitagande. Den här trenden jag tycker mig märka av med fler och bättre spridda röster för feminism får med Jaktlycka en ordentlig skjuts. Jag hoppas många njuter av den här novellsamlingen!

Similar Posts:

• Snälla noveller i akvarell
• Nästan som mästaren
• Mystik som litterär konstruktion
• Så mycket mer än sagotant
• Skuggorna växer i skymningen

Det är vinter i Stockholm. Julen står inför dörren och snön faller. Men så rymmer en hund och en gammal dam märker att några mystiska män förföljer hennes granne – Olof Palme. Det är mitten av 1980-talet och yuppiekulturen flaxar rastlöst med sina kamelhårsulstrar och trampar gasen i botten på sina vita limousiner. Så skissar Anna-Karin Palm sin scen, en sagostad där tiden vrids ur led och skuggor ur det förflutna letar sig ut på gatorna och in i människornas medvetanden.

När Billy rymmer från sin matte Sofia blir det syster Hedvigs uppgift att hitta den svarta schäfertiken. En ingalunda lätt uppgift, ska det visa sig. Sökandet efter det självständiga, frihetstörstande djuret kommer att förändra Hedvigs liv för alltid. Liksom det ställer Gabriels, Axels, Jennys och Joakims tillvaro på sin spets.

Snöängel är en parafras på Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almquist. Här finns både maskeradbaler, spelkort och mystik. Huvudpersonen Hedvig är en slags modern Tintomara som både män och kvinnor faller handlöst för. Men hon är inte bara en androgyn figur som väcker alla sorters begär till liv. Hedvig/Tintomara/Orlando är också en länk mellan tidens veck och rummens glipor. Hon blir historiens epicentrum men paradoxalt nog också dess spricka. En mystisk faun, en spelfull joker som aldrig riktigt lyckas hitta sin plats.

Men det finns också andra intertextuella och litterära anspelningar. Den som har läst Maria Gripe kommer att känna igen sig. Likaså finns paralleller till Walter Ljungquist och Virgina Woolf.

Ibland faller tempot och texten går på tomgång. Ibland blir det också lite för gulligt, för mysigt – ja, helt enkelt lite för mycket julkalender. De New Age inspirerade och alltför esoteriska inslagen är flummigt kladdiga och hade kunnat tagits bort, till berättelsens fördel. Men jag väljer att bortse från det. Snöängel är en gnistrande saga, med en rejäl skopa allvar i sig. Palm skrider rakt in i 1980-talets Stockholm och fångar en tid utan iPads, caffelatte-morsor och rawfoodfanatiker. Istället festas det friskt på Café Opera, man röker hela tiden och överallt medan EAP delar ut hatpropaganda och Catrine da Costa mördas. Det är således i en hård och mörk epok som Snöängel börjar. Vinter i stan, vinter i människors hjärtan. Allt är dött och stelfruset. Men något är på väg att ske: Det ligger en förväntan i luften. Och inte bara det, förresten. Det är också förändringarnas tid. För detta är inte bara en skildring av en specifik tid och en specifik plats; det är också en problematisering av både tid och rum. De förenas i en dynamisk och föränderlig textbubbla, fylld med repor, kontraster och hål.

Anna-Karin Palm har skrivit en enigmatisk och suggestiv bok om handfull ensamma och sökande människor i ett Stockholm som inte finns, aldrig har funnits och aldrig kommer att finnas. Trots de faktiska historiska händelserna vilar overklighetens ljus över staden. Den är en undanglidande bild, omöjlig att fånga och hålla kvar. Staden, bilden, existerar enbart i fantasin, inne i läsarens huvud. Men gör det mindre verkligt?

Någonstans gror också ett vagt obehag att det rör sig om större spel, vars rörelser är för finstilta för att kunna uppfattas av de mänskliga sinnena. Det är ett slags livets teater, ett spel på liv och död och en tillvaro där alla är utbytbara. Jag kan inte släppa tanken på att personerna i boken påminner om spelkort, om brickor. De är inte till för sin egen skull, utan för ett högre syfte. Och vad är då det? Snöängel ger inga svar, men det obevekliga, tillika ofrånkomliga slutet, ger en hint: Något måste dö för att något annat ska kunna födas och leva vidare.

I och med Snöängel skriver Anna-Karin Palm in sig i en lång tradition av stockholmsskildrare. Och hon gör det med den äran! Jag bockar och bugar och tackar för denna promenad genom Stockholm. Men hon knyter också an till sitt eget författarskap. Historien om Hedvig och Billy varvas med en annan. Ett ganska så ensamt Jag berättar, i egenskap av författare, mamma, maka och, kanske framförallt, människa om sin självvalda exil i Frankrike. Båda historierna är en fråga om makt, språk, utrymme och identitet. Även om delarna om Hedvig och Billy berör mig mest, kan jag inte låta bli att reflektera över vad tid och plats gör med vårt språk, våra upplevelser och våra minnen. Alla dessa historier är kanske en och samma, återberättade i olika versioner. Anpassade för att passa in just här och nu. Därför uppstår en underbar tidlöst skavande skevhet i Snöängel. Det går inte att precisera eller definiera helt och fullt, men det antyds. Gåtfulla antydningar om att allt inte är vad det ser ut att vara.

Similar Posts:

• Nästan som mästaren
• Snälla noveller i akvarell
• Mystik som litterär konstruktion
• Frisinnat feministiska noveller
• Så mycket mer än sagotant

I en sådan tillvaro utanför allt lever Elma Oter under antaget namn. En gång var hon en framstående filmregissör. Nu försöker hon desillusionerat hålla sig undan. Men så får hon chansen att skriva brev till sin dotter, som befinner sig utanför diktaturens gränser. Breven ska smugglas ut av en räcka underjordiska kontakter. Men är kontakterna verkligen att lita på?

Till det yttre är Utanför allt med andra ord betydligt mer dramatisk och spänningsinriktad än Lindfors debut. Ramberättelsen utgörs av att dottern efter Elmas död låter publicera hennes brev och dagböcker, och vi ska undra vad som hände och om de någonsin återförenades. Spänning och dystopi är emellertid en mer fiktiv form än vad som riktigt klär Lindfors.

Elisabeth Lindfors är en vardagsnära författare. Hennes stilistik har sin styrka i att den är så enkel och naturlig att man knappt kopplar att den finns där. Det skär sig inte helt med det dystopiska, men det är inte klockrent heller.

Det kaotiska tillstånd som ska ha uppstått i en värld lik vår egen och av outredda skäl känns igen från exempelvis Anna-Karin Palms Herrgården. Och den där diffusa samhällsförändringen känns ganska gjord. Jag är lite trött på det och skulle hellre höra hur författarna tänker sig att detta nya, postkatastrofala samhälle uppstått. Nog måste de ha en idé? Det känns som att de är vaga för att nå allmängiltighet, för att hålla dörrarna öppna för vars och ens föreställningar och jag blir irriterad på att det känns som om de undanhåller något.

Få kritiker skulle väl avfärda svenska dystopier över lag – vi har ju till exempel Boyes Kallocain – men nog står många svenskängsliga framtidvisioner sig slätt jämfört med andra författares verkliga erfarenheter, från Förintelseskildringar som Mannen utan öde till östeuropeiska diktaturer som i Kunderas Skämtet eller hos rumänsk-tyska Herta Müller.

Men även om berättelsen inte är helt på pricken blir jag mer och mer på det klara med att jag gillar Lindfors. Hon är en så lågmält sympatisk författare. Det är inte det att Utanför allt är så storslagen eller plötsligt drabbande. Snarare lägger man sig till rätta och trivs i den. Som en kär gammal kudde eller en trivsam kopp välbekant te. För det är som sagt inte romanens yttre händelseförlopp som lockar, inte de praktiska omständigheterna. Inte diktaturen, inte motståndsrörelsen. Det är det vardagliga. Livets gång. Kvinnoporträttet, människoporträttet. Som Agnes, om än i mindre grad, kan Elma vara en vän att ha med sig.

Similar Posts:

• Var blev ni av, ljuva drömmar …?
• I familjelivets kulisser
• Berättelsen om framtiden
• Så mycket mer än sagotant
• Välsignad vare frukten

Mycket klarare än så blir inte ett handlingsreferat av Anna-Karin Palms Herrgården. Allting är diffust, inte minst karaktärerna och berättaren. Allting är medvetet, klichéartat mystiskt i lager på lager. Den opålitlige berättaren är upptagen av sin egen opålitlighet och dolda motiv. Allting är mycket litterärt.

Miljön känns mellansvensk men situationerna är främmande. Romanens verklighet tar form bara steg för steg för läsaren och blir sällan riktigt gripbar. Alltsammans skapar en distans, som i ett töcken. Vi rör oss i en lite kylig dimma, där det som kan uppfattas alltid är en smula vagt, osäkert och godtyckligt.

Precis som i debutromanen Faunen arbetar Palm med minnen, men om Faunen hade drag av kitsch och 1800-talspastisch har Herrgården en mer olycksbådande ton. Svalheten är densamma. Det är intressant snarare än engagerande. Psykologin finns där, men man kommer ändå inte särskilt nära karaktärerna.

Palm är en genomtänkt, analytisk och hantverksskicklig författare. Bakom hennes texter skymtar mängder av andra, vaga intertexter som långt ifrån alltid går att sätta fingret på, men ständigt finns där. Hon framstår onekligen som verkligt påläst och medveten om alla de klichéer hon använder.

Det vilar en torr lekfullhet över Palms sätt att skriva som jag kan uppskatta, men jag kan inte svära på vad hon egentligen vill med det. De är på något sätt mer filosofi än berättelser, och roar snarare än berör. Och det på ett ganska diffust sätt.

Similar Posts:

• Nästan som mästaren
• Dessa diffusa diktaturer
• Frisinnat feministiska noveller
• Skuggorna växer i skymningen
• Snälla noveller i akvarell

I ”Öppna ögon” driver en kvinna omkring i staden Amman. Hon befinner sig i staden därför att den man hon älskar bor där. Gång på gång har hon skjutit upp sin hemresa i väntan på att mannen ska fria till henne. Till sin besvikelse har hon upptäckt att deras förälskelse bara var tillfällig. Hon är förvirrad. ”Vem är jag?”, tycks hon fråga sig, kanske utan att veta om det. Upplösningen på novellen är fenomenal.

Samlingens kanske bästa text, ”Hekates ormar”, utspelar sig på en grekisk ö där en elvaårig pojke befinner sig på semester med sin familj. Under en utflykt kommer han bort från sin familj och går vilse i en skog. Palms skildring av pojkens möte med någonting för honom okänt och hans möte med sig själv (?), i vilket titelns mytologiska gestalt figurerar, är fullkomligt lysande. Denna text når en intensitet som känns som den kvalmiga värme karaktärerna befinner sig i. Av någon underlig anledning läser jag de sista raderna med andan i halsen:

De lämnade ön samma dag. Förutom att han var litet tystare än vanligt under ett par dagar så var han sig precis lik, tyckte föräldrarna, som hela tiden måste röra vid det mirakel som var han. Systrarna däremot visste att han var förändrad.

Det går inte att förklara vad som gör dessa rader så speciella. Jag kan bara uppmana alla att läsa novellen, ja hela samlingen.

När jag läser Palms noveller kan jag inte låta bli att se mästaren Willy Kyrklund som en viktig föregångare, inte bara i valet av motiv och tematik och i viss mån allusioner, men fram för allt i stilen. Precis som Kyrklund tycks Palm eftersträva en komprimerad prosa, en täthet i texterna som nästan går att ta på.

I sina bästa stunder är Anna-Karin Palm också en lika mästerlig novellist som Kyrklund, vilket är det bästa betyg man kan få som prosaförfattare.

Similar Posts:

• Snälla noveller i akvarell
• Mystik som litterär konstruktion
• Frisinnat feministiska noveller
• Skuggorna växer i skymningen
• Så mycket mer än sagotant