Över varsin grogg i kolonistugan börjar de tre hjälpa varandra att syna sina livssituationer och sakta växer planer fram. Planer för att ta kontrollen över det egna livet och för att få ett slut på svinpälsigheterna.

Förlaget beskriver Pia F Davidsons debut som en ”spänningsroman med inslag av relationer, skröna och må bra”. Författaren själv skriver sympatiskt att hon vill att läsa hennes roman ska vara ”som att stoppa ner fötterna i ett par duntofflor en kall dag”. Jag är inte säker på att jag vill ha fullt så mycket mänskliga köttslamsor i mina duntofflor, men i övrigt är det inte helt dumma beskrivningar. Så tuktas en svinpäls är som en ganska otippad blandning av Anja Snellmans obehagliga hämndroman Rädslans geografi och 80-talskomedin 9 to 5 (ni vet den där Dolly Parton, Lily Tomlin och Jane Fonda spelar tre hunsade kontorister som kidnappar sin sexistiske chef och tar makten över kontoret). Otippat. Lite skumt. Faktiskt ganska charmigt.

Som de handfasta, rejäla kvinnor de är (till yrket vårdbiträde, köttmästare respektive inköpare) tar sig huvudpersonerna an uppgiften – att få svinpälsarna att sluta vara så svinpälsiga – med beslutsamhet, solidaritet och uppkavlade ärmar. Davidsons styrka ligger i sättet att konkret och vardagligt beskriva även i de mest extrema situationer hon försätter sina karaktärer i.

En och annan mer actionorienterad sekvens slår över lite åt slapstickhållet, och intrigen överraskar kanske inte direkt, men de drygt femhundra sidorna (elva berättade dagar) visslar ändå förbi som ingenting. Perspektiven växlar, inte bara mellan de tre kvinnorna, utan också bland annat till deras förövare/offer. På ett sätt kan jag tycka att Davidson inte fullt utnyttjar att hon har tre huvudpersoner. För att verkligen ge tre olika vinklar – jo, Erika, Veera och Miriam är klart olika kvinnor, men de är hela tiden väldigt överens. En bifigur tappas dessutom bort på ett lite störande sätt, medan andra ”femminutersentréer” och hjälpargestalter definitivt fungerar.

Om jag tänker på den här romanen som en i en genre av kvinnliga hämndromaner så skulle huvudpersonerna snabbt rätta mig. Det handlar inte om hämnd, det handlar om rättvisa. Om vänskap och solidaritet och om att vägra låta andra definiera en som mindre än man är.

Jo, jag är medveten om att jag använt ordet solidaritet två gånger nu, men det här är någon sorts konsumvariant av de där hämndromanerna. Och det menar jag till stor del som en komplimang. Det handlar om makt, om det högst konkreta i att försöka få bort blodfläckar från hallmattan, om att vidga sina horisonter och om att ändå alltid ha tid att laga en mumsig LCHF-omelett mellan varven. Man kan ju trots allt inte eliminera svinpälsar på fastande mage.

Similar Posts:

• Någon annans tur att vara rädd?
• Ikonen Dolly Parton
• Jägaren och bytet
• Utanförskapets brännande låga
• Hell has no fury like a woman scorned

På måndag ger oss Ella en hel kvartett i bonus. Hon har nämligen läst fyra romaner på temat våldtäkt: Christina Wahldéns båda ungdomsböcker Kort kjol och Ingen behöver veta från 1998 respektive 2004, Anja Snellmans Rädslans geografi från 2000 och Märta Tikkanens Män kan inte våldtas från 1975.

På tisdag har jag läst Stefan Tegenfalks del ett och två i hans ambitiösa kriminaltriologi. Vredens tid och Nirvanaprojektet duger gott som hängmatteläsning. Pålitliga genretypiska deckare. Dessvärre haltar tvåan rätt rejält men gör en snygg upphämtning som får mig att se fram emot den tredje och avslutande Den felande länken som kommer i september.

På torsdag kommer en recension om den föga entusiasmerande, men ändå ganska intressanta Tidens mörka rygg av Javier Marías. Ett slags metauppföljare till den tidigare Alla själar. Richard tycker att den är intressant, men lite väl mycket uppvisning, varför betyget blir ganska lågt.

På fredag blir det Lars Husums Min vänskap med Jesus Kristus, brötig svart dansk komedi om vardaglig ondska, botgöring och självgodhet. En bok som är svår att inte garva åt, men också får en att undra om man verkligen borde skratta åt det berättar Björn som recenserat.

På lördag blir det triss i hästböcker och det är Emelie som läst. Romanförfattaren Ingrid Frimansson kommer ut med en ny hästbokserie, KONA-klubben, som handlar om Frossan och hennes nyinflyttade kompis Bojan. Frossan har precis börjat rida och Bojan har en egen häst, Golden. Tyvärr håller den första boken inte hela vägen och det finns brister i både intrig, karaktärer och hästkunskap.

Den åttonde boken i Pia Hagmars serie om Flisan, Stallkompisar fokuserar mer på vänskap och lojalitet än på hästar. Det blir dålig stämning i stallet när Kevin inte kan stå för att han rider och sina stallkompisar inför sina ”riktiga” kompisar.

Den tredje boken är Teddy på rymmen av Lin Hallberg, om den busiga shetlandsponnyn Teddy. Åttaåriga Elsa som är Teddys ägare känner sig lämnad med ett alldeles för stort ansvar när hennes mamma och den nya sambon Johan ska ha en ny bebis. En charmig och varm bok om hästar och syskonskap.

Ha det fint därute önskar redaktionen.

Similar Posts:

• Den nya och gamla hästboken i en
• En sommarlovsdröm
• Ansvar, bus och charm
• ”Genom att besöka andra hästkulturer har jag fått en helt annan känsla av identitet” – Intervju med Lin Hallberg
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna

Skyll alltid dig själv.

Kvinnorna i Rädslans geografi har känt sig instängda i de där strukturerna hela livet. De har varit snälla döttrar, snälla skolflickor, snälla hustrur och de har tigande samlat på sig erfarenheter av underordning, förlöjligande, åsidosättande, rädsla, trakasserier, misshandel och sexuellt våld. De har utvecklat sömnproblem och ätstörningar, experimenterat med sex och droger och, som snälla flickor gör, vänt hat och aggressivitet inåt, mot sig själva.

Men inte mer. Nu har de gått samman, sju kvinnor med nattsvarta erfarenheter. Nu ska de hämnas. Med vässade strumpstickor, symaskinsnålar och ögonfranstänger, med huslig matlagning fylld av giftiga svampar, går de till attack. Blir de som gör gatorna otrygga för hustrumisshandlare, incestpappor och torskar. Blir jägare, mördare, istället för offer.

Kvinnors hämnd är inget ovanligt tema i litteraturen. Långt ifrån alltid görs det dock lika komplext och litterärt medvetet som i Anja Snellmans Rädslans geografi från 2000 (på originalspråket finska 1995). Om de flesta böcker jag läst på temat snarare är hämndfantasier – från Valerie Solanas till Margit Sandemo till Helen Zahavi – så är Snellmans roman något mer problematiskt, en hel del nyanser av grått i en ganska svart-vit genre.

De sju kvinnorna på Kvinnoforskningsinstitutets kurs Rädslans geografi är på många sätt en nidbild av feminister: välutbildade, framgångsrika, manshatande, med teoretiska modeller, våldsamma lösningar, avklippt hår, grova kängor och vagt lesbiska tendenser. Deras förhållningssätt till jämställdhet ligger framför allt i att de vill sprida lidande och skräck en smula jämnare – kanske inte en tolkning särskilt många feminister skulle hurra för.

Samtidigt är det svårt att komma ifrån dels att romankvinnornas extrema slutsatser bygger på faktiska erfarenheter, på en slags sista utvägens psykologi, dels att dessa erfarenheter väljs ut och tolkas i en stark, sektliknande och samtidigt mycket påläst gemenskap. Kvinnorna i gruppen är akademiker, de är läkare på våldtäktsmottagningar – de vet vad de pratar om – och de är samtidigt sårbara, tilltufsade människor som kan Thelma & Louise utantill och som i tonåren skrivit aldrig ivägsända brev till Ulrike Meinhof.

Snellman tar både kvinnornas erfarenheter och slutsatser på allvar, utan att på något sätt romantisera dem. Hon låter sin huvudperson på en gång attraheras av och förhålla sig skeptisk till dessa karismatiska kvinnor och deras ”destruktionsfeminism”. Resultatet blir en roman som är spännande, provocerande, intelligent, underfundig, äcklande och ständigt tankeväckande.

Similar Posts:

• Kvinnor Kan (eliminera yrkesmördare och laga LCHF)
• Svulstig debutant
• Jägaren och bytet
• Han ska få se hur det känns
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter

På ett ytligt plan är det här kort och gott en berättelse om ett tältmord på tre flickor i Finland 1960. I en sämre författares händer hade det blivit en sommardeckare i mängden. Men Snellman kan mer än så och det är inte en mördare som hon letar efter.

Bakgrunden är ett verkligt trippelmord på två flickor och en pojke, bara en pojke i tältet överlevde. Förövaren är fortfarande på fri fot. För två år sedan, 43 år efter illdådet, gav Jorma Palo, professor emeritus i neurologi, ut en bok i Finland där han kom med en ny teori om vem som kan har utfört det. Händelsen skakade Finland då och gör det alltså fortfarande. Kortvingar är ett slags modern saga där Anja Snellman berättar sin version: med en konstnärs finkänslighet, frihet och precision. Hon gav ut den samma år som Palos avslöjanden och kan alltså uppfattas som ett led i samma debatt.

Huvudpersonen är flickan Marleena. Hon är den som överlever i boken. Hennes stora passion i livet är insekter och särskilt skalbaggar. På tältnatten smyger hon in i den mörka skogen med alla kryp för en hemlig träff sin biologilärare. De älskar hämningslöst och framåt morgonen när hon kommer tillbaks till tältet får hon en chock.

Marleena bestämmer sig för att aldrig berätta vad hon sett. Hon blir innesluten. Snokar hon inte i det kommer det att lämna henne i fred, tror hon. Tillsammans med hennes föräldrar och syskon blir hon en av de anhöriga med hela det finska folket. Medierna stigmatiserar dem. Situation blir komplex. Inte minst för Marleena. Hon bär på en skuld av ett brott som hon inte har begått och är samtidigt förförerska och offer. Det är frestande att tro att Snellman vill skildrar ett land som utan pardon straffar den unga kvinna som ger vika för sina lustar och lever ut sina sexuella fantasier. Det finns där, men sanningen är förstås aldrig så enkel.

I sin stora roman Rädslans geografi från 2000 uppmärksammar Snellman hur rädsla faktiskt styr var kvinnor kan röra sig och vad de kan göra. I Kortvingar har hon delvis vänt på perspektivet. Marleena är inte rädd. Hon lyssnar inte på det örat. Men hon är knappast naiv, istället är hon den nyfikna flickan som är helt oförstående för ondskan. Hon är passionerad och älskar livet. Efter dådet besöker hon platser där djur eller människor har omkommit för att hedra och försöka förstå det hon missat.

Kortvingar är historien om människor som blir märkta av någon annans öde och ett helt lands situation, ett Finland vars utveckling och modernisering tycks ha missat något. Språket är korthugget och effektfullt, och tillsammans med de många växlingarna i tidsperspektivet blir det en tempofylld läsning som annars skulle kunna riskera att bli seg. Jag inser också att Snellman är humorist. Att biologiläraren heter Dick Streng och får både ett gift och en skalbagge uppkallad efter sig är knappast en slump, bara för att ta ett exempel.

Det som dock fängslar mig mest är den mystiska korrespondensen mellan entomologin (läran om insekterna) och det finska samhällets eftermordstid, om jag nu får kalla det så, från 60-talet och framåt. Snellman söker få upp dolda och oväntade sanningar till ytan.

Så jobbar en samhällsengagerad konstnär.

Similar Posts:

• Någon annans tur att vara rädd?
• Jägaren och bytet
• En anglofils sommardröm
• Nyanserat men ojämnt om mödrar och döttrar
• Ett tryggt författarskap

Romanen lämnar oss ingen ro utan manar oss att fundera kring hur långt jämställdheten och synen på kön kommit. Är den kvinnosyn vilken presenteras i romanen enbart fiktiv eller, hemska tanke, står den att finna? Vad svaret än kan tänkas vara, levererar Snellman en rejäl känga till eventuella innehavare av åsikten att kön är något förutbestämt och biologiskt styrt.

Vi möter Helena Vakar och Ukri Koskela, vilka båda sammanlänkas av ett gemensamt intresse för djur. Ukri är chef för Zoologiska museet medan Helena, som första kvinna, innehar en chefsveterinärpost på djurparken Högholmen utanför Helsingfors. Här slutar dock alla likheter. Karaktärerna framställs genom sina egenskaper och sitt agerande som totala motpoler.

Ukri är en machoman, översittare och besserwisser som nyttjar prostituerade, ägnar sig åt sexuella trakasserier och leder en manssammanslutning vid namn Testos. Denna förening hyllar patriarkatet och motarbetar kvinnors jämställda rättigheter i samhället. Ukri håller Darwin, evolutionsläran och genetiken som rättesnöre i livet och är av uppfattningen att människan är slav under sina gener. Kvinnor ser han som lägre stående, primitiva könsvarelser, vilka inte bör tillskrivas samma rättigheter som de högre stående männen.

Kvinnor i allmänhet, och Helena i synnerhet, utgör enligt Ukri inte bara det svagare könet utan även ett hot. Till skillnad från Ukri tillskrivs Helena uteslutande positiva attribut. Hon är omtänksam, sympatisk, ödmjuk och ambitiös, såväl som hustru, moder och veterinär, men brottas ständigt med känslan att inte räcka till. Deras vägar korsas då Ukri våldtar Helena en midsommarafton.

Kopplingarna till djurvärlden genomsyrar romanen. Både män och kvinnor kan liknas vid djur där kvinnan är fången i bur, ständigt föremål för bedömning och värdering, medan mannen förknippas med frihet och styrka. Det är otvetydigt vem som är offer respektive förövare. Helenas omvårdnad av djuren i fångenskap är symbolisk, i likhet med hennes önskan att studera djurens sömnbeteende och därigenom nå en uppfattning om vad som slumrar i deras undermedvetna. Hennes eget undermedvetna vågar hon dock inte närma sig.

Trots stor oförrätt och förnedring, drivs hon till synes inte av några hämndbegär eller upproriska känslor. Istället utmålas hon som ett hjälplöst offer som saknar mod att frigöra sig från sin situation och konfrontera sanningen om vad som skedde den där ödesdigra midsommaraftonen.

Som läsare blir man aningen provocerad av Helenas oförmåga att ta itu med sitt förflutna och vakna upp till en feministisk medvetenhet. Ukri däremot provocerar inte med sin snedvridna verklighetsuppfattning trots, eller kanske på grund av, att han porträtteras med ett av patriarkatets fulaste trynen. Istället framstår denna övertygade kvinnohatare som löjeväckande och inskränkt i sin enfald, en effekt av Snellmans stereotypiska karaktärsteckningar.

Både Ukri och Helena skildras endimensionellt och odynamiskt och förlorar därmed i trovärdighet. Det saknas utrymme att upptäcka dolda kvaliteter vilket gör dem platta och förutsägbara. Jag funderar över vad Snellman vill uppnå med detta. Är det ett stilgrepp eller en svaghet? Är det ett uppdämt behov att göra upp med patriarkatet och uppfattningen att människans egenskaper är biologiskt förklaringsbara, eller en bristande förmåga att lyfta fram mångtydigheten hos karaktärerna?

Oavsett vilket, förlorar romanen i kvalitet vilket blir tydligt när slutet närmar sig och läsaren lämnas med en känsla av antiklimax och en önskan att karaktärerna åtminstone här hade förmåga att förvåna. Men Ukri Koskela är förtappad till darwinismen och bortom all räddning. Därför förtjänar han sitt straff som han också mycket riktigt får.

Similar Posts:

• Någon annans tur att vara rädd?
• En tankeställare om det sexuella våldet
• Han ska få se hur det känns
• Kvinnor Kan (eliminera yrkesmördare och laga LCHF)
• Från båda sidor

Boken kan beskrivas som Perversums sista bekännelser. Hon är en före detta författare som nu äntligen ska skriva sina innersta tankar, samtidigt som hon lemlästar sig själv i blodiga sexlekar. Hon vill hämnas på ett sjukt samhälle där den brutala porren har blivit det enda uttrycket för närhet och bekräftelse. Ett samhälle som betraktar kvinnor som enbart penetrerbara kroppar med otaligt många kaviteter.

Hon känner sig utanför, förbisedd och kanske missförstådd. Det driver henne mot den slutgiltiga uppgörelsen med sin egen ångest. En rad unga offer får sätta livet till. Ont ska med ont förgås, som det heter.

Problemet med Perversum är inte bokens ambitioner. Problemet är hur det hela framställs. Språket är svulstigt och det finns en tröttande passion för abstrakta formuleringar och ålderdomliga uttryck. Mycket därför tror jag inte på Perversums berättelse. Tonen är pubertal och effektsökande. Könsord, stympningar och tjocktarmsblottläggningar räcker inte.

Jag kan inte jämföra Perversum med något annat än just kiosklitteratur. Lika pervers. Ändå garvar jag åt en del enradingar som ”ni vet hur det är, alltid lika svårt att tänka klart med ett avbrutet ollon i örat” och bitvis anar jag en djupare mening, som jag tillslut tappar bort bland allt glägg.

Däremot gillar jag små kaxiga förlag som utmanar jättarna. Blå Katt säger sig var Sveriges minsta förlag och ger ut oprövade debutanter. All heder. Kämpa på. Men jag hoppas att de kommer att hitta ett starktare kort och den kultroman som de kanske letar efter. Dit når inte Perversum och jag har svårt att tänka mig att något annat förlag skulle ge ut den.

Läs hellre Anja Snellmans Rädslans geografi eller Helen Zahavis En jävla helg om du är intresserad att läsa om kvinnlig hämnd mot det patriarkala samhället.

Similar Posts:

• Någon annans tur att vara rädd?
• Brutalt 90-talskorståg mot manssamhället
• Jägaren och bytet
• Ett hypnostillstånd
• Kvinnor Kan (eliminera yrkesmördare och laga LCHF)