När Sterling Wyird emigrerade från England till Kanada, ändrade tullkontrollanten i Halifax (av misstag eller med flit) stavningen av hans namn till Weird. Hans barnbarnsbarn (som den här boken handlar om) har fortfarande kvar den stavningen. Weird kan ju översättas som knasig/märklig och är ett minst sagt passande namn för familjen.

När syskonen Weird föddes var deras farmor Annie (kallad Hajen) orolig för hur de skulle klara sig i världen. Hon välsignade därför dem med en varsin kraft: Richard skulle alltid känna sig trygg och säker, Abba skulle alltid ha hoppet kvar, Lucy skulle aldrig kunna gå vilse, Kent skulle aldrig förlora ett slagsmål och Angie skulle alltid kunna förlåta.

Som i de flesta sagor så är dessa välsignelser/krafter lika mycket förbannelser. Det inser deras farmor först när hon ligger för döden. För att hon ska kunna bryta dessa (i boken) så kallade försignelser måste alla syskon samlas vid hennes dödsbädd. Det är dock lättare sagt än gjort, Farmor Annie vet att hon kommer att dö om tre veckor, syskonen är utspridda över landet (och världen), de har inte mycket kontakt med varandra. Angie (som alltid kan förlåta) får i uppdrag att samla ihop syskonen och ta dem till sjukhuset där Hajen väntar.

Så det är bokens grundstomme, den innehåller även en försvunnen pappa (förmodat död), en stad av kartong (Regnstaden, som bara har en sten på sin kyrkogård), drottningen av landet Upplifta (som aldrig har haft någon drottning), en kraschad sportbil av äldre modell och massor av hjärtesorg, besvikelser, försoningar, raseriutbrott, missade flygplan och en lång bilresa.

Kaufman skriver om det verkliga och det overkliga med någon slags magisk realism, det är ibland vackert, ofta mycket roligt, alltid lite sorgligt och definitivt oförutsägbart. Språkligt är den också en fröjd att läsa, översättningen av Åsa Brolin är mjuk och smidig och eftersom jag har läst en av Kaufmans böcker på engelska tidigare så vet jag att hon är hans språk trogen.

Familjen Weird består av många korta kapitel som hoppar fram och tillbaka i tiden från syskonens barndom till det litterära nuet, trots tidshoppandet så håller historien ihop mycket bra och är lätt att följa. Det är fascinerande och underhållande läsning från första till sista sidan. Jag försökte dra ut på boken så länge som möjligt för jag ville inte att den skulle ta slut. Mitt enda egentliga klagomål är väl i så fall just att den är i tunnaste laget, jag hade kunnat hänga med syskonen Weird i flera dagar istället för bara den eftermiddag det tog mig att sluka deras historia. Å andra sidan är det få författare som kan få in så mycket händelser och känslor i en så kort bok, varje kapitel för sig är som en liten novell. Jag rekommenderar en (eller flera) genomläsningar och att du gör plats i bokhyllan för Kaufmans andra böcker också.

Similar Posts:

• Befriande bisarrt om kärlek och superkrafter
• Absurt och alldeles underbart om kärlek och ovanliga superkrafter
• Snälla, ta inte min gamla miniräknare
• Allvar och vansinne
• Stillsamt, dånande, genialiskt

Nej. Det är inte den typen av bankrån.

Har ni någon gång hört: ”Snälla, inte den; det var min mormors”? Förhoppningsvis har ni bara hört det på film. Hur som helst är det vad som tas från kunderna på banken. Inte pengar eller dyra guldsmycken, utan saker som betyder något för ägaren, ting som är minnen och dagboksblad över känslor och händelser som en gång varit verkliga. En miniräknare som använts för att räkna ut hur lång tid som återstår innan en kvinna föder sin son. Svärföräldrarnas bröllopsfoto, specifikationen från en löneförhöjning, ett hundörat exemplar av Främlingen. Inte pengavärde. Affektionsvärde.

Vad händer då när man tar den här typen av saker från någon? 51 procent av offrens själar försvinner i och med rånet. Märkliga och bisarra följder kommer därav och den som inte lyckas få själen att växa ut igen dör. Kvinnan som blir bestulen på en miniräknare börjar krympa. Genom att upptäcka en triangulär nummersekvens i sitt dagliga krympande, lyckas hon beräkna exakt den dag hon inte längre kommer finnas.

Saker med affektionsvärde. Förkroppsligade minnen. Jag tänker på alla människor som betyder något, inte bara på grund av det som sägs i nuet, utan på grund av allt som en gång varit. Gamla vänner som kan sitta tysta på en bänk i parken, och efter en kvart skratta till och säga något igen. För att de känner varandra. För att de delat något, som kanske inte sker just nu, men som har skett och finns som en påminnelse i den andres uppenbarelse. Vad händer om allt det försvinner? Jag menar inte att en sak är samma som en levande varelse, men minnen betyder någonting och inverkar på hur vi upplever nuet. Människor vi känner skapar en trygghet och mening i våra liv, för att vi känner och litar på dem; för att vi har varit med dem när tiden passerat och minnen skapats.

Det är skönt att känna igen saker. Betryggande att veta var man vaknar upp. Titta sig i spegeln, peka och utbrista: ”Där är jag”, för att man känner igen sig själv. Det är ganska skönt. Om jag gick till jobbet och alla var gröna med tentakler på huvudet, skulle jag behöva ompröva min tillvaro en aning, även om mina kolleger agerade som de brukade. Eller om någon stack till Ikea och bytte ut min morfars gamla skrivbord mot Hans, Bosse eller Lovisa. Jag skulle inte känna igen mig. Det är skönt med minnen. De är en del av stommen i tillvaron.

Förhoppningsvis kan man dock tackla förändringar. När jag var liten klippte min mamma sitt blonda, axellånga hår och färgade det mörkbrunt. Min reaktion? Dramaqueen nummer ett. En hel del tårar. Men jag dog inte. På något vis måste man lära sig att tackla förändringar och förluster av det välbekanta. En del går runt med sina minnen av hur det varit, så krampaktigt att det nya inte riktigt får plats. Då kanske det behövs lite action. Ett rån. Lite pang-pang och tobakspottande. Någon som rycker de där gamla fotoalbumen ur händerna och knuffar ut dig i livet. Du kanske dör. Antagligen är du inte det minsta tacksam. Men kanske var det precis vad du behövde.

Similar Posts:

• Att bryta försignelser
• Befriande bisarrt om kärlek och superkrafter
• Absurt och alldeles underbart om kärlek och ovanliga superkrafter
• En suggestiv saga
• En trevlig ny bekantskap

Vi inleder årets fjortonde vecka med en dubbelrecension. Det är Andrew Kaufmans Alla mina vänner är superhjältar som är aktuell både som bok och ljudbok. Marie tycker att det är en rörande liten kärlekshistoria klädd i superhjältedräkt men hade gärna sett att den finstämnda kärlekshistorien fått ta mer plats. Anna Liv upptäcker fördelen med ljudböcker. Hon tycker att det är ett effektivt och närmast intimt sätt att umgås med en bok på. Tommy skriver om Bertien van Manens Let´s sit down before we go och att se hennes foton ifrån Östeuropa är som att titta in i ett familjealbum skriver Tommy. Camilla har läst fjärde delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp. Detta och ännu mer tänkte vi be att få förgylla er vecka med kära läsare. Häng med!

Similar Posts:

• Befriande bisarrt om kärlek och superkrafter
• Absurt och alldeles underbart om kärlek och ovanliga superkrafter
• Vecka 46 handlar om våldsbrottslingar, rockstjärnor och Knausgård
• Sommaren är kort: vecka 31 på dagensbok.com
• Verkligheten är den nya fiktionen

Till historien. Tom är en alldeles vanlig kille i Toronto som umgås i ovanliga kretsar. Alla hans vänner är nämligen superhjältar. Han har till och med gift sig med en. Hon heter Perfektionisten och gör allting på ett alldeles perfekt vis såklart. Under bröllopet blir Perfektionisten hypnotiserad av sitt svartsjuka ex, Hypno, att tro att Tom är osynlig. Ingenting han gör kan få henne att se honom. Ett halvår och sexhundra cigaretter senare är hon övertygad om att hon blivit övergiven. När hon kliver ombord på planet till Vancouver vet hon inte att Tom finns intill henne. Innan planet landar måste han få henne att förstå att han är där. Annars kommer han att förlora henne för alltid.

Så ser grundhistorien ut, men den späckas av små anekdoter om alla dessa superhjältar som vår vän Tom umgås med. Deras namn är alla grovhuggna och stela på ett ytterst neutralt och charmigt vis. Vi presenteras bland annat för Stresskaninen som fått förmågan att absorbera all stress från alla inom en tjugo meters radie. Hon blir bjuden på alla fester och alla utflykter. Kraften har sitt ursprung i hennes stränga katolska uppfostran. Soffsurfarens superkraft är att klara livhanken utan jobb, stadig partner, eller någonstans att bo. Soffsurfaren vandrar från soffa till soffa i vänners lägenheter över hela stan.

Språket är kargt och skarpt utan att bli det minsta fattigt. Berättelsen innehåller få detaljer utan att för den skull bli torftig. Jag sugs in och när boken tar slut upptäcker jag att jag står med halvöppen mun på t-centralen. Hade jag lyssnat på Alla mina vänner är superhjältar som tonåring hade den fått full pott. Å vad jag hade behövt denna absurda, knäppa bok i mitt liv då.

Naturligtvis har jag funderat över vilken som är min superkraft. Jag är Snoozaren. Kan alltid och överallt snooza ytterligare än gång. Vilka är era superhjältekrafter?

Similar Posts:

• Befriande bisarrt om kärlek och superkrafter
• Att bryta försignelser
• Finstämt varmt om en annorlunda superhjälte
• Superhjältar, familjealbum och Knausgårds fyra
• Supervanligt

Tom älskar Perfektionisten, en kvinna vars önskan att ha allt perfekt ordnat tillåter henne att åstadkomma perfekta scenarion och perfekt struktur i tillvaron genom sin blotta tankekraft. Men deras historia tillsammans är allt annat än perfekt. På deras bröllopsdag blir Perfektionisten hypnotiserad av en gammal pojkvän, Hypno, till att inte kunna se sin man. Tom blir osynlig, men bara för sin hustru.

Romanen utspelar sig under en flygresa till Vancouver. Perfektionisten har efter sex månaders intensiv kedjerökning och väntan gett upp hoppet om att någonsin få se sin man igen. Hon tror att han har lämnat henne, och har bestämt sig för att börja ett nytt liv på egen hand. I själva verket har Tom funnits i hennes närhet hela tiden. Han har iakttagit henne när hon trott sig vara ensam, och att se henne så totalt oförställd har gjort att han älskar henne ännu mer. Tom finns med henne även på flygplanet, övertygad om att han måste lyckas få henne att vakna upp ur hypnosen innan de landar. Väl i Vancouver kommer allt att vara försent.

Det är en rörande liten kärlekshistoria klädd i superhjältedräkt (även om knappt någon av bokens superhjältar faktiskt använder sådan). Den oro jag inledningsvis kände för att idén i sig skulle överrösta historien blir i viss mån både besannad och satt på skam. Superhjälteinramningen tar stundtals väldigt mycket plats och roliga anekdoter och tidigare relationer superhjältar emellan breder ut sig över den egentliga kärlekshistorien. Men samtidigt är det hela tiden just roligt. Kaufman ger sina karaktärer superkrafter som är allt annat än glamourösa, snarare lätt idiotiska, samtidigt som de ligger snubblande nära vad jag gissar att många önskar sig i sina försök att hålla ihop vardagen. Jag skrattar högt av igenkänning när kvinnan med den mest eftertraktade superkraften av dem alla presenteras – Madame Görrentallteftersom. Hon som alltid tar tag i disken direkt efter middagen, slänger trasiga pennor på en gång och som aldrig lämnar något osagt.

Flygplansresan är navet i romanen, och historien om Tom och Perfektionisten träder bitvis fram genom tillbakablickar. I tre omgångar bryts berättelsen genom små sjok av presentationer av olika superhjältar och deras krafter. De är roliga och bisarra, men vad de tillför romanen är svårt att säga. Vid dessa partier får min oro för att idén överträffar den faktiska litteraturen nytt liv. Jag önskar att jag kunde få träffa dessa karaktärer inom ramen för berättelsen istället, gestaltade snarare än presenterade. I sin nuvarande form blir det faktiskt lite plojigt, och den knasiga men finstämda historien om Tom och Perfektionisten trängs undan. Och det är synd. Den hade gärna fått breda ut sig ännu mer.

Similar Posts:

• Absurt och alldeles underbart om kärlek och ovanliga superkrafter
• Att bryta försignelser
• Finstämt varmt om en annorlunda superhjälte
• Superhjältar, familjealbum och Knausgårds fyra
• Lekfull utflykt i serieland