Naturligtvis handlar artiklarna i en eller annan form om Donald Trump, mannen som nog själv trodde att han aldrig skulle bli president. Och det är ett fascinerande förord, det måste jag medge. Trump hade innan han blev president huvudrollen i en dokusåpa på amerikansk TV – The Apprentice. Björn af Kleen menar att det är den imagen Trump byggde upp där, som han har fortsatt använda i sitt presidentskap. Det är alltså, om man får tro af Kleen, en realitystjärna som just nu är Amerikas mäktigaste person.

Visst kan du hånskratta åt detta faktum, men skrattet sätter sig lite i halsen, när man betänker att denne man även är ett nav i världspolitiken. Något som alla, var du än sitter och häckar, påverkas av.

Hur som helst. Att sammanställa artiklar från en utrikeskorrespondent i en bok så här kan naturligtvis vara ett intressant samtidsdokument, men i denna form upplever jag det också som mera tungläst, än när jag läste af Kleen på tidningspapper. Jag får ta några sjok i taget.

Björn av Kleen säger i förordet att syftet med sammanställningen av artiklar har varit att störa Trumps reality och boken består av fyra delar. I första delen har han intervjuat politiker, i andra delen visselblåsarna, i den tredje journalisterna och den sista författarna.

Att börja boken med att intervjua Trumps gamle chefsstrateg tär på mitt tålamod, och får mig nästan att ge upp boken. Det kanske inte är så mycket af Kleens fel, kanske mer att Steve Bannon och hans åsikter verkar ganska obehagliga att ha och göra med, enligt mig. Plus att Bannons eget syfte med att ställa upp på intervju för den svenske journalisten, mest är för att komma i kontakt med Sverigedemokraterna. Kunde boken klarat sig utan Bannon? Kanske. Dessutom känns det ganska daterat att Bannon sitter där och är förbannad på sin gamle arbetsgivare Trump. Jaha, liksom.

Desto mer intressant längre fram i boken när Björn af Kleen kommer fram till författarna – som Salman Rushdie, Paul Auster och James Wood. Och här kommer också af Kleens lite lätt humoristiska stilistik fram. En språklig medvetenhet som någon påstår är influerad av Anders Ehnmark (1931-2019).

Både Rushdie, Auster och Wood konstaterar samstämmigt att intellektuella i USA inte har något inflytande över amerikansk politik längre. Rushdie berättar dock en pikant detalj flera år innan Trump blev president. De två råkade sammanstråla i samband med att US Open pågick ute i Queens, New York. Trump erbjöd Rushdie att komma och sitta i hans bås, och nu flera år senare konstaterar Rushdie att hade han gått med på att sitta där, ja då hade hela hans karriär varit stendöd idag. Samtidigt kan man ju som läsare lite tyst fundera över vad Trump hade för syfte med det hela.

Så slutligen lite om Björn af Kleens stilistik, influerad eller ej. Hör hur han med några få ord tecknar Paul Auster:

Inte helt olik Sir Väs, den omtöcknade reptilen i nattmössa i Walt Disneys version av Robin Hood. Sömning och lite stöddig. Gäspig pondus i Leif GW-skolan.

Similar Posts:

• Min president var svart
• Jane Austen-landet Sverige
• Morgondagens president?
• Mellan Jamestown och Charlottesville
• Frihet, självförtroende, glädje

Under de långa åren i fängelse fyller Gramsci häfte på häfte med tankar. Fängelseanteckningarna är just detta – anteckningar – och därmed inte alltid särskilt färdiga tankegångar, inte sällan motstridiga och ganska ofta mångtydiga. Men de utsmugglade anteckningarna ska efter hans död göra Gramsci berömd världen över, kanske långt mer än han var under sin levnad. Här finns många tankar som skulle komma att revolutionera (delar av) den europeiska kommunismens sätt att se på världen – men som också skulle få bredare inverkan även på andra politiska åskådningars analys av världen.

I den här boken försöker Anders Ehnmark göra en egen analys, kanske också en omvärdering, av vad Antonio Gramsci egentligen kom fram till i sina funderingar i fängelse. Medan många andra betonar Gramscis analys av makten, kanske framförallt hans tankar om hegemoni-begreppet som oftast är det som framhävs ur fängelseanteckningarna, så tar Ehnmark fasta på helt andra saker.

Ehnmark fäster sig vid sådant som Gramscis anteckningar om den öppna och ljusa staden, om Machiavelli och om demokratin. Och kanske är det just i det sistnämnda som Ehnmark på allvar börjar skilja sig markant mot andras läsning av Gramsci. Det Ehnmark hävdar är nämligen, att Gramscis slutsats egentligen handlar om att det centrala i socialismen är vägen dit, vilket likställs med parlamentarisk demokrati. Med andra ord, den politiska linje som socialdemokratin har stått för under många decennier.

Speglar de här åsikterna verkligen Gramscis slutsatser? Det skulle i så fall innebära ett mycket radikalt brott med den kommunistiska ideologi Gramsci hade stått för under tiden fram till fängslandet. Kanske hade den långa tiden i fängelse satt sina spår – fått honom att ge upp gamla ideal, eller kanske tid att tänka över dem ordentligt. Men kanske handlar tolkningen främst om vad Ehnmark själv väljer att läsa ut av Gramscis anteckningar?

Ehnmarks korta essä verkar dock glida det mesta förbi. Begrepp nämns och försvinner fort – allt för fort för att man ska känna att man får något grepp om denne Gramsci Ehnmark vill presentera för oss.

Det finns enbart ett urval av Gramscis fängelseanteckningar utgivna på svenska, så för den som inte kan läsa de italienska originalen lär frågan inte kunna få några definitiva svar. Ett är dock säkert – att Ehnmark nu rör om i en politisk gryta lär inte få stå oemotsagt.

Similar Posts:

• Överdriven stilistik undergräver förtroendet
• Initierad bok om Trump
• Mellan banalitet och djupsinnighet
• Mer Buddha åt folket!
• Vår postkoloniala värld kritiserad

Så börjar författaren genom ett antal resereportage världen över att fundera över vad det roliga är. Roligt och roligt förresten, roligt är ett något missvisande ord. Det hela handlar snarare om människors frihetslängtan. Vi får möta italienska kommunister, regimkritiska kubaner, gruvarbetare i Kiruna, finska nybyggare i de svenska skogarna och amerikanska filosofer – alla med drömmen om frihet som gemensam nämnare. De ger visserligen begreppet olika innebörd och har olika väg till målet, men det lyfter Ehnmark snarare fram som en styrka än svaghet. Att visa på vägskälen är bättre än att staka ut vägen.

Resorna Anders Ehnmark för oss med på är inte enbart geografiska, utan det är också resor i tiden. Med säker hand för han oss genom en rad historiska passager. Dessa historiska resereportage gör det ett bra resereportage gör – ger ansikte och namn åt de stora och små händelserna. Således får vi inte bara en god utläggning om Thoreau och de andra Concord-filosoferna, Ehnmark försöker få oss att stifta närmare bekantskap med dem, om än något sporadiskt. Han för det hela ett steg längre när han jämför deras längtan till skogs med dels sin egen mors längtan till sin barndoms finnmarker, dels med det utopiska samhälle någon av alla Guinea-Bissaus gerillarörelser byggde upp i djungeln. Exemplen kan tyckas något disparata men upplevs trots allt som trovärdiga.

Ehnmark har många års erfarenhet som journalist och författare, han äger språket på ett självklart sätt och är således en god stilist. Kanske för god. Visserligen är språket lätt och flytande, men det är också något avhugget och sporadiskt. Fraser och bilder återkommer med jämna mellanrum för att understryka viktiga iakttagelser och tankar. I vissa av reportagen fungerar det alldeles utmärkt, men allt som oftast känns stilen konstlad och effektsökande. Prosan hugger sönder varje försök till stringens och effektsökandet undergräver förtroendet för Ehnmark som berättare. Den språkliga dräkten stör helt enkelt den annars ganska angenäma läsningen.

Similar Posts:

• Omläsning av radikal tänkare
• Inte bara efterklokhet
• Den röda tråden Köping
• Karriärist i dialog med det förflutna
• Ordet Europa betyder mörker