Och det med rätta. Igenkänningen är stor, inte minst vad gäller människors olika sätt att svara upp mot hotet. En smitta, osynlig och omänsklig som den är, har en förmåga att blixtbelysa samhällsmedborgarnas svagheter, men även deras styrkor.

Romanen utspelar sig på 1940-talet. Den algeriska staden Oran drabbas av en plötsligt uppblossande massdöd av råttor. Doktor Bernard Rieux gör de sedvanliga ronderna bland sina patienter och inser snart vad som håller på att hända. Staden har fått ett utbrott av pesten, den klassiska med mörka bölder i armhålor och ljumskar och en mycket hög dödlighet.

Den franska prefekten beordrar karantän. Stadsportarna stängs och människorna i Oran finner sig helt plötsligt isolerade, ensamma med Döden.

Eller är de i själva verket tillsammans? Ja, mycket tyder på det. Samhället mobiliserar. Rieux och hans läkarkolleger försöker kraftsamla sjukvårdens skrala resurser, dimensionerade som de är utifrån ett normalläge. De gör om fotbollsstadion till tältläger för de friska som just fått en anhörig diagnostiserad med pesten – ett slag karantän inom karantänen. Sjukvården rekvirerar stadens offentliga byggnader. Frivilliga strömmar till.

Men från stadsportarna hörs emellanåt skottlossning. Det finns människor som är beredda att döda för att komma loss ur pestens grepp. Journalisten Raymond Rambert, som råkade befinna sig på tjänsteresa i staden då karantänen infördes, är en av dem som börjar planera för flykt. Han längtar hem till sin unga fästmö och känner ingen samhörighet med människorna i Oran.

En annan främling i staden, Jean Tarrou, företer en helt annan reaktion inför ödet att stängas in med sjukdomen. Han blir den pådrivande kraften bakom de frivilligt upprättade sanitetsgrupperna. Det är ett initiativ som föregriper stadsledningens tvångsåtgärder och därmed sannolikt ger bättre effekt.

Pesten är en kollektivroman. Doktor Rieuxs omfattande kontaktnät av patienter, myndighetspersoner och andra medborgare bildar ett helt galleri av karaktärer som uppvisar mänsklighetens brokiga reaktionsmönster i en kris.

Pestmikrobens kaosartade härjningar är verkligen skakande och Camus är inte den som vänder bort blicken. Ett exempel är episoden då domare Othons lilla son Jacques kämpar för sitt liv i en sjukhussal fylld av plågade patienter på sitt yttersta. Det handlar här om en smitta som på 1940-talet var uppemot 40 gånger dödligare än vad covid-19 är nu. I effektfull kontrast står den milda berättarrösten som lidelsefritt redogör för det dramatiska händelseförloppet.

Oran var Albert Camus födelsestad. Men såvitt jag kunnat finna har den i modern tid aldrig drabbats av pesten. Kanske har författaren i stället inspirerats av den stora pesten i Marseille 1720? I romanen finns en referens till epidemin som skördade omkring 100 000 människoliv.

Pesten kan läsas bokstavligt, eller den kan läsas som en allegori. Orans befolkning kan stå för mänskligheten, sjukdomen för en ond ockuperande ideologi. Men smittan kan även vara en tidlös ondska som ligger på lur.

Medan Rieux lyssnade till glammet som steg från staden, påminde han sig att denna glädje alltid var hotad. Ty han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, nämligen att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under decennier kan slumra i möbler och kläder, att den tåligt ligger och bidar sin tid i sovrum, källare, koffertar, näsdukar och pappersluntor och att den dag måhända skulle komma, då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad.

Pesten utkom några år efter andra världskrigets slut. Miljontals stod inför en gigantisk återuppbyggnad av de sönderslagna samhällena. Jean-Paul Sartre hade nyss förkunnat att ”existensen föregår essensen”. Människorna var fria, vilka handlingar de valde skulle komma att definiera dem. I ljuset av den vid tiden mycket populära existentialismen är det intressant att Camus väljer att göra alla i sin kollektivroman ofria. Han försätter dem i karantän. Han tvingar dem att förhålla sig till en mycket smittsam och dödlig sjukdom. Utifrån dessa stränga premisser har de sedan att välja sina handlingar.

Trots sitt mörka tema är Pesten en försiktigt optimistisk roman. Camus väljer att främst uppehålla sig vid de karaktärer som sluter upp i den gemensamma kampen för överlevnad. Han hade kunnat göra huvudsak av exempelvis ett våldsamt utbrytningsförsök, men lägger i stället tyngdpunkten på det positiva arbetet inom sjukvården och sanitetsgrupperna. Den samvetsgranna skildringen av en smittokatastrof är trösterik: det har hänt förut och samhället bestod! Därmed är Pesten en uppbygglig roman för en nutida läsare.

Similar Posts:

• En bok att älska eller hata
• Poänglös patafysik
• Tidlöst motstånd
• Mardrömslik sömnsjuka
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten

Däremellan spinner Zeniter upp en stort uppslagen men ändå drabbande intim släktkrönika som gör allt för att bena ut de där frågorna – om inte för hela Europa, eller Frankrike, eller Algeriet, så åtminstone för sina huvudpersoner och de lojaliteter de tvingas både på och av. Ali, som kämpade i De Gaulles fria franska trupper i andra världskriget är väl inte direkt emot självständighet, men som fransk veteran blir han misstänkliggjord. Hans son Hamid växer upp i diverse franska flyktingläger och ghetton, ser sin en gång så starke far reduceras till en bockande Invandrare och vägrar minnas eller ens berätta för sina barn. Hans dotter Naïma, som är så fransk man kan bli och ändå på något vis förväntas be om ursäkt när någon galning öppnar eld i Paris. Den här underliga substantiveringen ”andra generationens invandrare”, som om något dina föräldrar gjorde en enda gång är något du måste fortsätta göra varenda dag i generationer.

Man tar ombord hästar. Man tar ombord franska möbler, blomkrukor med plantor som tappat bladen, skänkar stora som bilar. Förresten tar man ombord bilar också. Franska. Lite senare repatrierar man till och med statyer som stått på de torg som nu blivit algeriska, varvid 1830 års generaler, för evigt fångade i sina bronsposer, hjältemotdigt spanande i kikare eller kommenderande osynliga soldater, hamnar i franska byar. Man tar ombord statyer. Men till tusentals människor med mörkt skinn säger man – medan man bakom ryggen försöker dölja hästarna, bilarna, skänkarna och skulpturerna: Det går inte.

Algeriets historia är komplicerad, och jag ska väl erkänna att jag inte har mycket mer kunskap om den än Slaget om Alger och en Assia Djebar-roman eller två. Visst är det lätt att som utomstående sympatisera med frihetskämparna mot de uppenbart rasistiska och våldsamma kolonisatörerna, men samtidigt är det nästan omöjligt att dra det där strecket i sanden och dela en gemensam historia i två tydliga hälfter. ”Repatrieringen”, som den beskrivs hos Zeniter, är inte en etnisk rensning men den är fungerar kusligt likadant utan att ha en lika tydlig slutpunkt: en uppdelning av allt i Vi och Dom, där de som inte enkelt passar in i det ena eller det andra fastnar i ett evigt mittemellan. (Algerier i Frankrike satt, med franska pass, i flyktingläger långt in på 70-talet – föraktade som förrädare av landsmännen ”hemma” i Algeriet, och som invandrare ”hemma” i Frankrike.)

Zeniter vill reda ut och förklara, men det blir aldrig någon torr analys. Hon låter hela tiden sina huvudpersoner och deras egna, inte alltid ofelbara försök att skapa ordning i sitt liv stå i centrum. Hon fångar de stora händelserna i detaljer; i de spända knapparna till en uniformsjacka som inte passar längre, i skillnaden mellan en Hendrixsk och en algerisk afro, i de obegripliga latinska pratbubblorna i en serietidning, i klotter och Youtubekommentarer … Hon följer dem från andra världskrigets slagfält via 60-talets studentrörelser till 2010-talets terroristdåd, där skulden går i arv från generation till generation även efter att man glömt (valt att glömma) exakt vem som gjorde vad. Det stora är att hon gör allt detta så medryckande, så uppslukande, och mitt i alla ismer som klättrar över varandra (kolonial, ras, national, islam) får ändå persongalleriet bära upp det.

En roman som fortsätter vända på stenar, inte i hopp om att hitta ett slutgiltigt svar, utan för att den själv vill veta vart den ska ta vägen nu.

Similar Posts:

• att omskapa bilden av sig själv
• Kolonin Algeriet – kolonialherren Frankrike
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget
• Förtryck och motstånd
• Västsahara – kvarglömd koloni

I Japan handlar det om en komplicerad vänskap mellan två män, där den ene är den ordningssamma Omura och den andra den intelligente och rastlöse författaren Katsuo Ikeda, som utnyttjar människor i sin närhet på ett ganska obehagligt sätt. Omura har fungerat som en sorts fosterfar för Ikedas dotter och det är i relationen mellan fäder och döttrar hans funderingar tar sin början.

I Algeriet lever Jovert ett dubbelliv under oroliga år, han arbetar med förhör och mer än så och hans äktenskap krackelerar, byggt som det är på en ostadig grund som inte håller för de yttre påfrestningarna.

Jag förstår Mark Henshaws önskan att ställa dessa liv mot varandra, att undan för undan avtäcka detaljer där de möts och speglas, men jag kan inte komma ifrån att jag tycker att han inte lyckas särskilt bra. Enskilda avsnitt är intensiva och gripande men helheten håller inte. Konstruktionen är för uppenbar och synlig och när ett avslöjande väl kommer är det på något sätt redan förbi, genom den distans berättartekniken skapat. Bäst fungerar pusseltekniken i Joverts avsnitt, som annars känns underordnade Omuras historia, där bränner det till på ett särskilt sätt när Jovert visar sig ha fler sidor, hårdare och mörkare, än vad som först framgått.

Det är bitvis en sorts motsats till feelgood – det är ett ganska ytligt och lättsamt skildrande av rejält obehagliga saker, kanske med syftet att fånga läsaren med garden nere och på så sätt drabba hårdare, men ändå utan att det riktigt når in på djupet.

Fäder och döttrar får sitt utrymme men det är kanske ännu mer relationen mellan älskande och vänner som står i fokus, främst kärleken som inte räcker till, som har sin utgångspunkt i något som kanske inte finns, kanske är något helt annat än vad det verkar. Och när kvinnorna försvunnit står männen kvar och försöker förstå vad det egentligen var som hände.

Similar Posts:

• Minnet är bedrägligt
• Bland tricksters och trädandar
• Mycket mer än en deckare
• Vad är det som går och går och aldrig kommer förbi dörren
• Att vara ett barn av sin tid

Mitt i detta befrielsekrig befann sig alltså Jean-Noêl Pancrazi, som tioåring. Hans mycket gripande miniroman om ett minne från denna tid gestaltas på ett känslosamt sätt i kortromanen Berget, som utkom 2012. Boken har belönats med flera priser (se författarpresentationen) och föreligger nu på svenska, översatt av Pia Samuelsson. Romanen är ett vittnesmål och en bearbetning av en självupplevd, fruktansvärd och traumatisk händelse under kriget. Minnena av detta och skuldkänslorna har han burit på hela livet. Drygt femtio år senare ville han, och klarade han av, att skriva ner dessa minnen och publicera dem. Själva kärnan i berättelsen startar från romanens första sida:

Det var en stilla eftermiddag i juni – man kunde ha trott att det var fred, attentaten hade upphört sedan en tid tillbaka, det pratades nu bara om ”incidenter” här och var, man var mindre på sin vakt och började röra sig utanför staden igen; jag hade sett på när mina kamrater klättrade upp på kvarnens flakbil; det var den ordinarie chaufförens bror som passade på när fabriksgården låg öde klockan två, när arbetarna hade rast och verkmästarna inte var där, och föreslog en åktur uppe i berget trots att det var förbjudet område, där uppe där de trodde att det fanns raviner fulla med guldbaggar och nedgrävda krigsskatter;

Pancrazis kamrater åker iväg med flakbilen, lyckliga och äventyrslystna. Själv vill han inte följa med, ”nej, jag följer inte med”, säger han i sista stund, något som skulle förfölja honom hela livet. För kamraterna kom aldrig tillbaka, de hittades mördade.

Boken handlar också om Jean-Noël Pancrazis familj, särskilt om hans far, och om flytten till Frankrike 1962, året då Algeriet blev självständigt. Berget är en roman som genomsyras av sorg och vibrerande känslor. Det är tungt, tungt att läsa, som att man som läsare tvingas att släpa på (i alla fall en bråkdel av) samma börda som författaren. Det går inte att betygsätta en självbiografisk roman av denna kaliber, eller så går det istället mycket bra, eftersom det uteslutande och självklart endast passar med den högsta betygssiffran.

Similar Posts:

• Vad är det som går och går och aldrig kommer förbi dörren
• Obotlig vilja att gilla men omöjlighet att göra det
• Förtryck och motstånd
• att omskapa bilden av sig själv
• Försiktig optimism i pandemins tid

Mohammad Fazlhashemi börjar med att ge en kronologisk bild av folkresningarna med början i Iran sommaren 2009, då fredliga protester mot valfusk brutalt slås ner. Sedan hoppar vi till Tunisien december 2010 då frukthandlaren Mohammed Bouazizi tänder eld på sig själv i ren desperation över hur myndigheterna behandlar honom. Detta betraktas som startskottet till Jasminrevolutionen som även inspirerar folket i Egypten och Jemen att resa sig mot sina diktatorer. Algeriet, Bahrein och Libyen hakar på och senare även Oman.

Jag uppskattar sådana här tydliga kronologiska redogörelser. Det ger mig någonting att hänga upp resten av resonemanget på. För Fazlhashemi är mycket ambitiös i sin vilja att förmedla orsakssammanhang, historisk bakgrund och förväntade effekter. Boken är indelad i 25 kapitel med rubriker som ”Islam och demokrati”, ”Politisk islam som maktfaktor” och ”Utländsk konspiration”. Det hinner kanske inte bli någon djupdykning i någotdera av ämnena eftersom boken bara har 224 sidor, men han lyckas alldeles utmärkt med att ge en intresserad läsare som jag själv, utan speciella förkunskaper, en bra överblick över vad som har hänt och varför.

En viktig fundering han behandlar är om den mest naturliga vägen till demokrati i regionen går via islam. Det känns ju ganska rimligt, eftersom det stora flertalet av medborgarna anser att religionen är en naturlig och viktig del av livet. Han presenterar läsaren för ett flertal arabiska filosofer och idéhistoriker som är verksamma både inom och utanför islam. I dessa kapitel ges en bra insikt i de idéströmmar som rör sig i regionen. Men trots en pragmatisk syn på religionen i förhållande till ett demokratiskt statsskick, så verkar det ännu vara långt kvar innan västvärden kan göra sig fri från tanken om islam och muslimer som något annorlunda.

Det är här någonstans kapitlet om kvinnornas situation efter den arabiska våren dyker upp och jag känner att det blir lite jobbigt för mig. Jag vill gärna vara en sådan människa som inte gör skillnad på samhällen beroende på religionens närvaro. Men det går inte när all religion tycks bygga på kvinnans underordning i samhället. Detta är ett rött skynke för mig, och jag låter mig provoceras trots det logiska i argumenten att varje samhälle bör utvecklas utifrån dess egen bakgrund. Kan vi inte bara ta bort allt förtryck i religionens namn på en gång så blir allt så mycket bättre?

En bra sak som följt i den arabiska vårens kölvatten verkar dock vara att anmälningar mot sexuella trakasserier och övergrepp har ökat och åtgärdats i högre grad.

Fazlhashemi tar också upp västnationernas ansvar och historia av att hålla diktatorerna bakom ryggen för att säkra stabilitet i området. Ett sådant agerande gör det oundvikligt att betrakta väst som hycklare som ogenerat praktiserat helt olika syn på människors medborgerliga rättigheter. Att säga sig stå för demokratiska värden när man samtidigt medverkar till att undanhålla andra nationers medborgare detsamma känns ganska ofräscht.

Jag är glad att jag läst den här boken. Den har ökat min kunskap och förståelse för situationen i MENA-regionen. Samtidigt har den påverkat mitt humör ganska mycket. Direkt efter läsningen kände jag mig ganska hoppfull, men nu efter en tid blir jag mest nedstämd när jag tänker på den. Förändringen, stabiliteten, demokratin. Vart tog den vägen?

Similar Posts:

• Varning för folkmord!
• Islam i ett nötskal
• Tankar om islam och terrorism
• Islam – ja, det handlar om oss
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister

Fanon både grundade sig på västerländska tankar och hade något elementärt att tillföra dem. För sina samtida var han ändå främst något exotiskt, en neger. Båda dessa saker var nästan plågsamt uppenbara när Fanons postkoloniala bibel Jordens fördömda härom året kom ut i nyutgåva.

Boken har, förutom en nyskriven inledning av historikern Erik Tängerstad, också fått behålla originalutgåvans förord av Jean-Paul Sartre. Sartre har, skriver Tängerstad, missuppfattat Fanons själva grundavsikter, och trots att Fanons änka och medarbetare motsatte sig användandet av den franske filosofens förord har man valt att genom upplagorna behålla det kända namnet.

Man brukar säga att översättningar åldras snabbare är originaltexten. På samma sätt tycks tolkningar över huvud taget ha en kortare livslängd och Sartre drar tveklöst det kortaste strået här. För Sartre är Fanon ohjälpligt just den exotiske andre. Han talar om att stjäla en fiendes bok och göra den till botemedel för Europa, men det finns inget i hans Europacentrerade läsning som egentligen går på tvärs med författarens avsikter.

Att Fanon precis som Sartre var en europeisk intellektuell framgår inte minst av hans västerländska, i synnerhet marxistiska, terminologi. Hans revolutionshandbok går i en närmast essäistisk stil. Konkreta exempel kommer ofta från Algerietkriget, men ännu oftare beskrivs allmänna koloniala och postkoloniala företeelser svepande och underligt allmängiltigt. Om de nationalistiska ledarna gör si kommer bönderna och proletariatet att reagera så, och så vidare. Samtidigt ger den postkoloniala historien Fanon skrämmande rätt när han gång på gång varnar för ledare som isolerar sig från folket, överklass som ikläder sig de gamla kolonialisternas roller och skor sig på folkets bekostnad eller hetsar etniska eller religösa grupper mot varandra av beräknande egenintresse.

Till Fanons favorituttryck hör tal om folket och nationen som i grunden sympatiska och okränkbara enheter, men han diskuterar ingenstans vad som konstituerar dessa enheter. Sådant är förstås aldrig naturgivet eller absolut, så hur kunde det framstå så mitt under den koloniala omvälvningen? Men nationalism har inget värde sig, understryker Fanon – för att nationalismen ska vara till någon nytta måste man skapa ett samhälle inte bara fritt från specifika förtryckare utan också från förtryckets system och strukturer.

För Fanon är våld är en legitim metod för att kasta av det koloniala oket. Hundratals år av våld från förtryckare behöver förmodligen motas bort med våld. Där finns onekligen en olöslig konflikt. För vem definierar vilket våld som är rättfärdigt? Själv redogör Fanon i sitt slutkapitel för konkreta fall han mött som psykiater i Algeriet och det är sällan man stöter på såna avskalade skildringar av krigets faktiska aktörer och den komplexa väven av våld omkring dem: de som torterar och torteras, som mördar, som ser på, som faller offer och som lever vidare med skriken i öronen.

Jordens fördömda är absolut av intresse för den som vill veta mer om den koloniala världen på det omtumlande 1960-talet i allmänhet och om Algeriet i synnerhet. Men inte bara det. Den är en stark uppmaning till något nytt, inte bara till invånare i den så kallade tredje världen. Västvärlden kan inte vara idealet, väst har skapat den sneda och ohållbara fördelning av makt och resurser som vi ser idag.

Där har boken sin allmängiltighet, i eviga diskussioner om rätt och orätt, mål och metoder. Där måste vi kunna leva på plats och skilja ut det verkligt goda och användbara från girigheten, rädslan, fördomarna och myterna. Inte låta andra manipulera oss eller definiera ut oss. Fanon påminner om att detta att vara människa inte är något vi kan ta för givet. Att vara människa måste man kämpa för.

Similar Posts:

• Kolonin Algeriet – kolonialherren Frankrike
• Sartre och kriget i Irak
• Postkolonialism für alle
• Västsahara – kvarglömd koloni
• Tidlöst motstånd

När hon umgås med barndomsvännen Amine, låtsas hon att hon liksom han är pojke. Tillsammans gör de djärva saker, som att dyka från Klippuddens branta strandklippor. Båda två växer upp med franska mödrar och algeriska fäder i Algeriet, ett land som bär färska minnen av krig. Denna dubbla tillhörighet skapar en känsla av utanförskap. När hon är i Algeriet pratar hon sällan om Frankrike och när hon tillbringar sommarloven tillsammans med sin syster hos morföräldrarna i Frankrike tiger hon om sitt algeriska liv. Är det ett resultat av alla fördomar hon konfronteras med, enbart utifrån det faktum att hon ser annorlunda ut? Med tystnaden följer en upplevelse av svek.

Varje morgon kontrollerar jag min identitet. Jag har fyra problem. Fransyska? Algeriska? Flicka? Pojke?

Att låtsas vara pojke verkar samtidigt vara ett försök att finna en slags fristad från männens blickar. En händelse där en okänd man försöker föra bort henne sätter definitivt punkt för barndomens känsla av frihet, känslan av att vara utsatt förstärks.

Denne man sticker gatan i brand. Den blir för all framtid farlig och maskulin.

Uppväxten präglas också av faderns närvaro och frånvaro. Hans arbete innebär långa resor över hela världen. När han finns hemma känns familjen samlad, trygg. När han är borta känner sig modern och döttrarna mer utlämnade.

Och sedan dessa sommarlov, som alltid följer samma mönster. Hur systrarna först ska genomgå sin årliga hälsokontroll hos doktorn och svara på dessa eviga frågor. Hur de samtidigt kan känna sig upptagna i släktgemenskapen och avvikande, eftersom deras föräldrar är frånvarande. Och över allting vilar vetskapen om vilket motstånd och förakt föräldrarnas kärlek mötte i 60-talets Frankrike.

Jag har alltid känt mig illegal vid passkontroller. Utan ordnade papper. Förväntar mig alltid att stötas ut ur passagerarledet, omringas och hållas fast av två poliser, sedan föras till ett litet rum. Vem är du? Varifrån kommer du? Vart ska du? Jag har alltid haft ett intryck av att bära på en hemlighet. Av att leva dubbelliv. Av att hysa någon annan än mig själv. Än min synliga del. Av att byta ansikte. Beroende på landet. Beroende på polisen. Beroende på människorna som jag möter. Varifrån kommer du som är så solbränd?

Similar Posts:

• Vad är det som går och går och aldrig kommer förbi dörren
• Byggd av minnen
• Kolonin Algeriet – kolonialherren Frankrike
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget
• Förtryck och motstånd

I den här boken skriver journalisten Toby Shelley om bakgrunden till ockupationen, och om de olika aktörernas intressen i frågan. Som så ofta annars handlar det i hög grad om att Marocko (som i dagsläget är den främsta ockupationsmakten) är intresserade av landets naturresurser – i Västsahara finns såväl rika fyndigheter av fosfater, som fiskevatten och möjligheten av olja. Det ger man inte upp i en handvändning, särskilt inte som att Marocko har upplevt ekonomiska bekymmer på egen hand. Han skildrar också vad andra länder har för intressen i frågan – inte minst Algeriet, som är ute efter att öka sitt geopolitiska inflytande genom att minska grannländernas…

Polisario, sahrawis väpnade kamporganisation, har sedan ganska många år ett eld-upphör-avtal med den marockanska militären. Än lever drömmen om ett fritt Västsahara i flyktinglägren i Algeriet, liksom i det ockuperade landet. Frågan är hur länge det kan bestå, hur länge de orkar vänta?

Shelley skriver mycket läsvärt om Afrikas, och en av världens, sista kolonier. Man kan möjligen tycka att dess fokus i lite hög grad skildrar den politiska processen i konflikten – medan människorna ofta försvinner bakom politiken. Men det är en oerhört bra bok för den som vill förstå vad problemet handlar om.

Similar Posts:

• Kolonin Algeriet – kolonialherren Frankrike
• Guldruschen utforskad
• Förtryck och motstånd
• Haiti – mer än bara voodoo
• Ingående skildring av hyckleriets mästare

Det riktigt paradoxala med Algeriet var dock att det formellt sett inte var en koloni, utan ett departement – det vill säga en region formellt sett likvärdig med andra delar av Frankrike (till skillnad från ”riktiga” kolonier, som Indokina, Kamerun eller Martinique). I och med det kom den franska revolutionens ideal om alla människors lika värde att ställas på sin spets. Antingen skulle man bli tvungen att erkänna den arabiska befolkningens lika värde, eller erkänna att revolutionens universella rättigheter egentligen inte var universella, utan baserades på rasistiska argument.

För många intellektuella kom den här situationen att utgöra ett stort dilemma, och ett stort konfliktområde. I den här boken låter Michael Azar oss följa två av samtidens stora vänsterintellektuella – Frantz Fanon och Albert Camus – vilka båda hade starka intressen i Algeriet-frågan. Camus – filosof och författare – var själv (vit/fransk) algerier, och således en av den minoritet som moderlandet ofta sade sig beskydda mot den arabiska majoriteten. Själv kritiserade han hårt Frankrikes hållning, och menade att fransmännen hade ett ansvar att leva upp till de ideal man själv hade satt upp, istället för att dränka dem i blod. De koloniserade, menade han, hade omvänt en rätt att protestera mot den orättvisa behandlingen – men det fick inte gå över till våldsutövning.

Fanon å sin sida var en svart psykiater och författare, ursprungligen från Martinique. Han kom dock att arbeta i Algeriet (och fick då bland annat uppleva en rasism som många araber uppvisade gentemot svarta), för att senare gå med i FLN, den algeriska nationella befrielsefronten och bli en av dess främsta språkrör. Hans åsikt kontrasterade Camus i det att han inte ansåg att Frankrike skulle kunna leva upp till revolutionens ideal om broderskap och jämlikhet. Det enda rätta var därför att kolonierna måste bryta sig lös från kolonialmakterna, om så krävs också med våld.

Detta utgjorde en avsevärd ideologisk konflikt mellan dem, och mellan många andra franska intellektuella vid denna tid. Varken Camus eller Fanon är förvisso inte representativa för några större grupperingen av fransmän, men genom deras böcker och artiklar speglas många av de centrala områdena i en konflikt som än idag har stor betydelse för hur vi ser på andra folkgrupper och länder, och konflikten mellan universella ideal och en krass verklighet. Och den här konflikten riskerade faktiskt att bli så stor att hela Frankrikes enighet kunde vara i fara. Azars bok är därför en både mycket läsvärd och spännande bok av en paradoxal och konfliktfylld del av Europas närhistoria.

Similar Posts:

• Förtryck och motstånd
• Västsahara – kvarglömd koloni
• Slavarnas revolt
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget
• Slag i myt och verklighet