Sexarbetaren Zahira är berättelsens centrala gestalt. Precis som Taïa själv bor hon i Paris men har sina rötter i Marocko. Relationen till den gamla kolonialmakten Frankrike är genomgående problematisk och dubbel. En väg bort men också ett samhälle där en är ständigt underordnad.

Romanen inleds med att Zahiras far dör, fast i sitt eget hem bara 56 år ung. Pappan, ”ömsint och rasande”, som inte hann med någonting i sitt liv. Hon bestämmer sig för att det inte ska bli även hennes öde. Runtom henne samlas en rad karaktärer som alla befinner sig i en slags exil eller på flykt. Alla har de förvisats eller flytt någonstans ifrån, men erbjuds inte heller en trygghet i det nya landet. Sökandet efter frihet kan se ut på olika sätt för dem, och tar bland annat formen av pengar, demokrati, plats eller begär.

Här finns vännen Zannouba, som precis har fått råd att göra sina könskorrigerande operationer. Hon befinner sig i ett slags mitt emellan där hon längtar efter att bli sedd för den hon är, samtidigt som hon upptäcker att livet inte förändrats så mycket som hon trott och hoppats. Tillsammans fantiserar de två kvinnorna om Zahiras faster Zeinab, som nästan blivit en mytisk figur efter att hon försvunnit från sitt hem i början av 1950-talet.

”Han flyttar ständigt på sig” tänker Zahira om Mojtaba. Han är homosexuell och revolutionär, på flykt från hemlandet Iran och rör sig mot en möjlig framtid, kanske i Stockholm. Hos Zahira får han bo under fastemånaden ramadan innan han fortsätter vidare.

Samtidigt är Allal, Zahiras första kärlek, på väg från Marocko för att söka upp henne. Kring Zahira och hennes Paris kretsar så historier om migration, kärlek, drömmar och utsatthet. Det är ofta vackert gestaltat, men jag hade gärna sett att Taïa gick ännu mer på djupet. Skildringen av transpersonen Zannouba tenderar till exempel att bli väl ytlig när det i några avsnitt handlar om att ”skära av kuken”. Och lite så känner jag för alla karaktärer, att romanens 140 sidor inte ger någon av dem utrymme för att blomstra ut ordentligt. Berättelsen är helt enkelt för kort, och hade gott kunnat få breda ut sig över en större textmassa för att växa och utforska allt som finns där.

För karaktärernas relationer till varandra är väldigt fint skildrade. Taïa tillägnar boken ”Till mina systrar, alla mina systrar”, och jag tänker på den gemenskap som går att hitta i utanförskap och liknande erfarenheter. På så sätt är det en berättelse om och för det kollektiva. En uppmaning till att fortsätta rörelsen, fortsätta leta.

Similar Posts:

• Ett självbiografiskt vemod?
• Vänskapens klasskamp
• En historia jag gärna lyssnar till
• Dör som en vårbris i öknen bort
• Torrt och oengagerande

I Kungens dag, den senaste roman av Abdellah Taïa som översatts till svenska, sätts vänskapen mellan två tonåriga pojkar, fattige Omar och välbärgade Khalid, rejält på prov. Omar drömmer om hur han får den stora äran att träffa Marockos kung, Hassan II, men gör bort sig totalt. Svarar fel på frågan om vilket år kungen besteg tronen. Han duger inte ens till att dansa magdans inför kungen och hela hovet. Khalid är den enda som får höra om Omars dröm. Khalid som är hans bästa vän. Khalid som han älskar.

En dag meddelar skolans rektor lyckligt att någon i pojkarnas klass utsetts till landets bästa elev, och som belöning ska få kyssa kungens hand då dennes kortege passerar utanför staden. Tanken är svindlande för Omar. Att få kyssa kung Hassan II:s hand! Är det nu hans dröm ska gå i uppfyllelse? Den här gången ska han inte misslyckas! Men så visar det sig att det är Khalid som fått utmärkelsen. Khalid, som redan har allt. Han som bor tillsammans med sin familj och hushållerska i en villa som doftar underbart:

… svart kaffe, myntate som hade sötats för mycket, marmelad, honung, croissanter, små chokladbröd, pannkakor.

För Omar blir detta det ultimata sveket och han slits mellan de känslor han känner för Khalid. Ett starkt hat men också en stark kärlek. De två har även sex med varandra, något som befriande nog aldrig problematiseras eller fastnar i en diskussion om pojkarnas sexualitet. Att de ligger med varandra är helt enkelt ett fysiskt uttryck för deras nära vänskap.

Abdellah Taïa skriver ett vackert språk. Speciellt förtjust är jag i dialogerna, där stora delar av Omars och Khalids klasskamp utspelar sig.

«Jag har en idé, Khalid.»
«Berätta, så får vi se.»
«Skratta inte åt mig.»
«Jag skrattar inte, Omar… Jag skrattar inte längre…»
«Det är en lite galen idé… »
«Berätta… Jag ska inte skratta… Kom igen… »
«Vad sägs om att byta namn? Jag menar, bara byta namn med varandra, bara förnamnen… »
«Så jag ska bli Omar. Och du ska bli Khalid. Är det så du menar?»
«Ja, just det. Alldeles riktigt. Man går ut ur sig själv.»
«Är det allt?»
«Det är väl inte så lite… Eller hur?»

Klass är Kungens dags tydligaste tema. Inbyggt i detta är frågor om nationalitet och en komplicerad relation till fosterlandet Marocko, ett tema som även varit tydligt i Taïas tidigare, mer självbiografiska romaner. Men här finns också kvinnlig frigörelse och rasförtryck. Omars mamma som försvunnit från familjen och den svarta hushållerskan Hadda. Dessa bitar hade jag velat se mer av. Det är berättelser som belyser fler sidor av problematiken, och romanen är så pass kort att Taïa gärna hade fått utveckla och knyta ihop ytterligare. De sista tjugo sidorna, när berättelsen tar ett steg tillbaka och byter berättarperspektiv, är en av romanens mest intressanta delar men känns aningen kort.

Framförallt är det ändå skildringen av den starka vänskapen mellan Omar och Khalid som berör. Vilken tunn linje det är mellan kärlek och hat! Tänk att våra sinnen så lätt förvrids i vår strävan efter det vi tror är lycka och framgång. Vad är det som bestämt att vissa saker är extra värdefulla? Vad gör detta med oss som människor? Vad kan det driva oss till?

Similar Posts:

• Ett självbiografiskt vemod?
• En historia jag gärna lyssnar till
• Hitta friheten
• Manlig vänskap och hemlängtan
• Alexander in på skinnet

Till helgen är det så dags för den årliga Textmässan – Stockholms egen bokmässa för oberoende förlag och tidskrifter, som vanligt på Nürnberghuset på Södermalm. Samtidigt pågår Stockholms internationella seriefestival, som i år har temat eskapism, på Kulturhuset.

Nästa vecka blir det också Botkyrka internationella bokmässa. I tre dagar arrangerar biblioteken i Botkyrka mässa på temat Europa retrospektivt – språk och identitet i dagens Europa.

På Dagensbok inleder vi veckan med Maries recension av Frälsningsarmén av Abdellah Taïa. Det är en roman om att växa upp som homosexuell man i ett marockanskt samhälle präglat av traditionella familjevärderingar. Den beskrivs som självbiografisk, vilket Marie funderar en del kring under läsningen.

På tisdag skriver Richard om antologin Cirkelns kvadratur med unga ryska debutanter. Den har flera intressanta och bra noveller, men är lite ojämn överlag menar Richard.

Till onsdagen blir det Lögn förbannad lögn och prognoser av Alf Riple, som Kari har läst. En bladvändare som ger läsaren mycket insikt till en liten ansträngning.

På torsdag skriver Anna Liv om Döden tänkte jag mig så av Johanna Mo. Anna Liv tycker att detta är boken för dem som behöver få bevisat för sig att deckare absolut inte är en sämre klassens litteratur, samt naturligtvis för alla andra som diggar välskrivna spänningsromaner. Det är en nervig, tät historia med psykologiska förtecken som Anna Liv har svårt att släppa ifrån sig, både fysiskt och psykiskt.

Vi ger er också en Dystopisk lördag då Björn skriver om Karin Tidbecks Amatka – skitig, urtvättad och helt fantastisk blandning av sovjetisk SF och svensk diskbänksrealism, som utspelas i en värld där alla föremål och begrepp måste få en betydelse påtvingat sig och fastslaget med partibeslut för att inte lösas upp i intet. Kari har läst Varma kroppar av Isaac Marion. En bioaktuell kärlekshistoria ur zombieperspektiv. Ella skriver om Sofia Nordins En sekund i taget, om 13-åriga Hedvig som blir ensam kvar efter en feberepidemi. Camilla skriver om andra delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi och Ella skriver om den tredje, samt om bonusnovellerna Delirium stories. Och så blir det första delen i Rachel Cohns blivande tetralogi, Beta, om en tonårsklon på den exklusiva semesterön Demesne.

Veckan avslutas med Linas text om Bunkern av Hanna von Corswant. Vad som börjar som en fenomenalt läskig thriller slutar tyvärr närmare magplask, tycker Lina.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok.com – Barn- och ungdomsboksvecka
• Vecka 15 på dagensbok.com: Påsklov = barn- och ungdomsboksvecka
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Vecka 21: Debutanter, genier och demokrati
• Vecka 16: Drömmen om en bättre värld

Romanens tre delar behandlar olika stadier i huvudpersonens liv, och alla kretsar de kring den unge mannens sexuella uppvaknande. Eller sexuella identitet kanske. Den första delen gestaltar Abdellahs pojkår och hur sexualiteten alltid fanns närvarande genom den intimitet som trångboddheten i staden Salé framtvingade. Föräldrarnas sexliv, av Abdellah beskrivet som både hängivet och våldsamt, var något som påverkade hela familjen. Ibland bidrog det till lugn och harmoni i hemmet. Andra gånger bröt sig syskonen in i föräldrarnas sovrum för att rädda sin skrikande mor undan anklagelser om otrohet och hot om bestraffning. Den äldste brodern, Abdelkébir, med sin handlingskraft och sin nya vuxenhet, blir under de här åren Abdellahs stora förebild. Han ser upp till sin bror. Vill vara sin bror. Vill ha en man som sin bror.

Det är brodern som först väcker Abdellahs sexuella begär. Han ser i sin bror den ultimata mannen – vacker, stark, självständig. Attraktionen växer sig allt starkare, men släcks då storebrodern förälskar sig i en kvinna. Inte på grund av svartsjuka, utan för att brodern i samma stund som han väljer det traditionella sättet att leva faller ner från sin piedestal. Istället för en gud är han nu i broderns ögon bara ännu en av de män som oreflekterat gör vad som samhället förväntar av dem, som gifter sig och skaffar familj.

När brodern inte längre fungerar som ledstjärna tvingas Abdellah att finna andra förebilder, men också andra sexuella ideal. Som student träffar han en professor från Genève som han under flera år har ett förhållande med, och som hjälper honom att få ett stipendium för att studera i Schweiz. Väl där har allt redan fallit sönder, och istället för i den trygga och lyckliga framtid han drömt om finner han sig ensam och utan pengar tvungen att söka sig till Frälsningsarmén för att få mat och sovplats.

Frälsningsarmén skildrar svårigheten med att finna sin egen sexuella identitet i ett samhälle präglat av en mycket traditionell syn på sexualitet, kön och äktenskap. Den gestaltar även maktförhållandet mellan det västerländska samhället och det marockanska. Gång på gång stigmatiseras den unge marockanen som den rike västerlänningens hora, så väl i Salé som i Genève. Hans ursprung i Nordafrika och hans homosexualitet bildar sammantaget en underordning som Abdellah kämpar med att förhålla sig till.

Som karaktären Abdellah kämpar med att förhålla sig till menar jag. För oavsett förlagets beskrivning av romanen som självbiografisk så läser jag Frälsningsarmén främst som fiktion. Jag behöver inga som helst sanningsanspråk för att uppskatta litteratur, och jag behöver inte heller veta vad som verkligen har hänt och vad som är framskrivet genom hantverk och fantasi. Ett liv, oavsett sant eller uppdiktat, förstås helt olika beroende på vilka händelser man väljer att berätta. Jag tänker, utan att ha läst Ett arabiskt vemod, att det Taïa berättar där inte självklart kan plockas in i denna senare roman. Det skulle inte bli samma historia. Inte samma person som skrivs fram. Däremot tror jag att verken tillsammans kan bilda något annat, en tredje historia som blir till genom de andra två.

Taïa skriver ibland forsande, som då han gestaltar ett telefonsamtal hem till modern genom endast Abdellahs sida av konversationen. Ibland är språket avskalat och man anar sig till stämningar snarare än läser sig till dem. Och ibland sväller det ut och blir, liksom Kettil påpekade i sin recension, sinnligt i överkant. I alla fall för min smak. Men Taïa har viktiga historier att berätta, och det sätt han berättar dem på gör att jag gärna lyssnar.

Similar Posts:

• Ett självbiografiskt vemod?
• Vänskapens klasskamp
• En sexuell mångfald
• Hitta friheten
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld

Abdellah är ett 12-årigt gatubarn, i en värld av pojkar och män. Han är sexuellt utlevande, stämplad som passiv bög, feminin, flicka. Han växer, flyttar till Paris, börjar arbeta med film. Men var han bor och vad han arbetar med är oväsentligt, det viktiga är relationen till den i nuet i centrum stående mannen.

Betraktat som ren litteratur har jag svårt för Ett arabiskt vemod. Det är en ständigt känsloregistrerande, ständigt överhettad stil. Ett exempel är där han lägger märke till en man på en filminspelning:

Han var inte min typ, nej verkligen inte. Ändå var jag redan besegrad. Jag rådde inte längre över mig själv. Jag var upphetsad, lite lycklig, och redan led jag. [...] Jag är impulsiv. Jag gillar inte att vänta. Jag tror på kärlek vid första ögonkastet. Jag behöver veta allt, direkt.

Jag har svårt för den här stilen. Ibland blir jag trött och vill väsa ”less is more”, ibland känner jag mig gammal, okänslig och oförmögen att ta en passionerad människa på allvar. I händerna på rätt läsare är den här stilen förmodligen drabbande, hemsk, härlig och magisk.

Om man lämnar det rent litterära och ser det som en självbiografi så blir romanen intressantare. Kanske beror det på att när något är ”based on a true story” så vet vi att även i det som författaren väljer att inte skildra finns det liv. Också tomrummen, frånvaron av text, får liv. Också det som inte skildras påverkar det som skildras.

Men det viktigaste är nog att den här romanen, precis som i JT Leroys Sarah, skildrar en uppväxt som de flesta läsare inte vet någonting om. I Leroys fall en truckerhora i USA, i Taïas fall ett homosexuellt gatubarn i Marocko. Gemensamt för bägge är att de blir hyllade författare som kan beskriva vad de varit med om.

De svenska recensioner jag läst talar om ett helt igenom självbiografiskt skrivande, om nordafrikansk diaspora och hbt-litteratur. Eftersom hela romanen handlar om känslor och det arabiska vemodet (som Arnald skriver bra om i DN) så är jag osäker på vad det betyder. Bättre är kanske att säga, jag läser den här romanen som en självbiografi, och som sådan är den drabbande.

Similar Posts:

• En historia jag gärna lyssnar till
• Vänskapens klasskamp
• Hitta friheten
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld
• Charmerande tonårspepp (ålder valfri)