Jag vill minnas Det börjar ännu tidigare som en positiv och förtroendeingivande upplevelse, och då blir det förstås intressant när nu författaren kommer med en ny bok.

Forsbergs nya bok Den ni söker är inte här är en novellsamling, bestående av åtta berättelser, vilka enligt förlagets text på omslagsfliken skall omgärdas av en del kuslig mystik: ”Vilka är det egentligen, personerna i dessa noveller där dialoger, tankar och fantasier verkar så otäckt exakt avlyssnade?[...] Någonstans anas ett ogripbart hot”.

Går det då att ana något ”ogripbart hot” i novellerna? Låt mig börja med att konstatera att Forsberg är en lysande prosaist. Språket är varierande – ibland klanderfri klartext, som när det behövs kan flyta ut i associativa sammanhang, ibland dialoger, där man kan misstänka att inte ens dialogens aktörer begriper vad som flyter fram mellan deras läppar. Dialogerna tycks också vara mycket känsligt avlyssnade, ja, man kan nästan känna sig kusligt närvarande. Jag misstänker att Forsberg vill att hans berättelser skall omhöljas av mystik, och även efterlämna en del funderingar, då han ofta placerar sina gestalter i situationer där deras sociala miljöer ofta gränsar till kris, och där han implicerar frågor om identitet och livsåskådning.

Problemet är dock att kusligheten och funderingarna ibland uteblir, då Forsberg tenderar att avslöja för mycket, och ge något för tydliga vinkar om svaret på de frågor som ställs. Till exempel i bokens inledande novell ”Love is noll”, där ett par står och väntar på några vänner för att genomföra en tennismatch. Man anar en konflikt inom paret, en obehaglig sanning rullas fram, men som läsare förblir jag tämligen oberörd, och kopplingen mellan tennismatchen och parrelationen är ganska tydlig.

Dock växer boken, novell för novell. I ”Paket” bygger författaren skickligt upp en parallellhandling, där ett syskonpar agerar på skilda håll: en impulsiv och oregerlig syster, samt en kuvad och tillbakadragen son, där man anar en del trassliga familjeförhållanden. Bra berättelse, men den höjer dock inte Forsberg över mängden.

I mitt tycke når boken sitt klimax med de två avslutande berättelserna. I dessa tycks Forsberg våga lossa mer på gränserna, och släpper möjligen en del på kravet ”klanderfri kvalitetsprosa”. Resultatet är smått lysande, där det känns som att kastas in mitt i en roman, där läsaren missat de inledande kapitlen om hurdana bokens huvudpersoner är. Istället får man möta mer obestämbara människor, som placerats in i ganska speciella situationer. Om Forsberg i de tidigare novellerna ”avlyssnat personers dialoger”, så känns det som om han nu går ett steg till och kommer närmare dessa personers tankar och funderingar. Detta bygger upp en ganska speciell stämning, där läsaren blir ganska djup inbegripen i personernas tankar, samtidigt som förförståelsen om dessa personer är förhållandevis liten. Den första av de två, ”Mother Nature’s Son”, inleds med följande lovvärda ord:

Det hade regnat i flera veckor. Regntunnorna svämmade över. Gräsmattorna var fulla av grodor. På eftermiddagen hittade jag en man bakom det gamla hönshuset. Vi hade längtat efter en man, både mamma och jag.

En lysande berättelse, fylld av både värme och obehag, där såväl ”mannen” som ”mamma och jag” förblir mystiska och värda att fundera över.

I den sista berättelsen, ”Svalget”, ger sig två män iväg på en utflykt för att utforska ett gammalt gruvhål. De båda männen tycks ha en ganska speciell relation, som under denna utflykt ställs på sin spets, och när så männen kommer ifrån varandra och så småningom går vilse, kan man förstås fundera på om det endast är skogen de är vilse i… Det tycks vara som om Forsberg med de avslutande två tre novellerna når ändå fram dit han tänkt sig med de förgående berättelserna. Om Forsbergs nästkommande bok börjar i samma stil som denna slutar, vill i alla fall inte jag vänta för länge…

Similar Posts:

• Två män, ”straffet” och en sömnlös natt
• Författarporträtt: Joakim Forsberg
• Vecka 20 på dagensbok.com
• Stark novelldebut 
• Långt från städer

När något som alltid har funnits, helt plötsligt inte finns längre, blir det förstås tydligt att se vilken betydelse denna existens har haft för samhället. Detta har Mark Kurlansky tagit fasta på i sin biografi om torsken, då han ser stora utvecklingsskeenden i historien genom torskens öga. Efter att ha läst denna bok förstår jag betydlig mer än tidigare vilken maktfaktor torsken varit.

Den fisk vi vanligen förknippar med namnet torsk huserar i de norra delarna av Atlanten. En följd av detta blir förstås att de länder vars torskrelaterade historia, problem, maträtter, krig, etc, som belyses i denna bok, har en gränslinje ut mot Nordatlanten. Efter denna geografiska avgränsning, är boken indelad i tre delar. I grova drag kan dessa delar sägas vara indelade enligt kronologisk historieindelning.

I den första delen, ”En fisks berättelse” får läsaren en djupare insikt i hur de stora torskfiskefarvattnen kom att lokaliseras; den stora kapplöpningen om det mystiska ”Torskland”, där baskerna låg i täten, som knappt 1000 år senare ledde till överfiskning, en i det närmaste utrotad fiskart, samt ekologisk katastrof. Läsaren ges även insikt i hur torsken har brukats genom tiderna – från torkning till frysning, samt vilka gastronomiska och ekonomiska konsekvenserna detta nu haft för världens torskregioner.

Den andra delen, ”Gränser”, kan framförallt ses ur en historisk synvinkel i formandet av nationella stater. I takt med att länder från och med 1600-talet blev alltmer varse om sina nationella gränsers betydelse, kom också tillgängligheten av fiskevatten att bli en het fråga i den internationella politiken. Torsken har varit upphov till flera krig, varav åtminstone tre utspelat sig under 1900-talet, och det senaste så sent som på 1980-talet. ”Gränser” anspelar dock inte enbart på nationella fiskevattensområden. Långt senare än då torskstaterna ansåg sig behöva fiskevattensgränser, kom man till insikt om att det också finns en gräns för hur mycket torsk det går att ta upp från Nordatlantens botten.

Den tredje delen av biografin, ”De sista jägarna”, är i sanning en ganska sorglig berättelse. Här belyses maktspelet mellan de olika intressegrupperingarna i torskens kristid – 1980- och 1990-talet. Om nu torsken inte längre kokar i så många grytor i hemmen, så kokar den alltjämt för fullt i den politiska grytan. Miljörörelsen vill stoppa allt torskfiske på oviss framtid; stater har förbjudit torskfiske men vill starta upp igen för att få sin del av den internationella kakan; fiskare har tvingats sluta sin verksamhet med anledning av förbud eller ekonomisk olönsamhet. Kurlansky ser heller ingen sann lösning på problemet – i stora delar av Nordatlanten har människan under 1000 år tillslut lyckats med de som länge ansågs omöjligt, att utrota atlanttorsken.

Nåväl, i detta bittra slut kan läsaren möjligen upplyftas av en fyrtiosidig epilog, vilken är en odyssé i tid och rum bland mer eller mindre delikata torskrecept. Det ju trots allt torsken som smaksensation som är upphovet till all den lycka och olycka som Kurlansky redogjort för. I denna receptsamling erbjuds allt från historiska kejsarmiddagar till halstrade torsksimblåsor.

Denna smått fantastiska biografi bjuder på inspirerande och tänkvärd läsning, och trots sitt faktaspäckade innehåll är den en mycket behaglig upplevelse i sitt prosaistiska språk. Att Kurlansky är amerikan märks väl, då stora delar av handling kretsar kring torskfisket vid den nordamerikanska kusten. Som svensk finns det nog knappast anledning att vara besviken över att den svenska östersjötorsken är helt utelämnad, då den ju utgör en marginell del av det totala torskbeståndet. Stormakten Norge är dock märkligt utelämnad ur denna biografi, sånär som på något enstaka stycke. Hur som helst ser jag Kurlansky som en lysande förebild i den ovanliga genren reportage/kulturhistoria/kokbok!

Similar Posts:

• Koka soppa på ett år
• Latinamerika ur annorlunda perspektiv
• Ett sekel av sovjetisk matnostalgi
• Toppen är nådd, nu går det utför
• Vindlande och tankeväckande havshistoria

Jon Krakauer har dock fått berömdhet från en delvis lyckad bestigning av Mount Everest, eller Qomolangma, som är den tibetanska och allt mer anammade benämningen på berget. Anledningen till att denna bestigning blivit så uppmärksammad, är att det vid detta tillfälle förolyckades nio stycken klättrare: av höghöjdssjukdomar och av köld, eller båda i kombination. Krakauer tillhörde de få överlevande. Hans egentliga uppgift var att, som journalist, göra ett reportage om en kommersiell guidebestigning av Everest. Krakauer fick förstås med sig så mycket gripande material hem, att det inte bara räckte till ett tidningsreportage, utan senare även till en uppmärksammad bok: Tunn luft. Krakauer fick motta en del kritik för denna bok, då man från vissa håll menade att han försökte göra ekonomisk profit av tragedin. Krakauer själv menar att boken var en del i hans terapi för sina svåra upplevelser.

Tunn luft var den första boken av Krakauer som de svenska läsarna fick stifta bekantskap med. I år kom denna, hans andra bok i svensk översättning: Ett berg högre än Everest, som jag nu läst. Denna är dock Krakauers debut, och släpptes redan 1990 i USA. Man kan misstänka att denna nya svenska översättning är en följd av framgången med Tunn luft. Liksom Tunn luft är inte Ett berg… heller någon roman, utan har mer formen av ett dokumentärreportage. Boken består av tolv stycken berättelser, vilka alla tidigare har varit publicerade i det amerikanska friluftsmagasinet Outside under 1980-talet.

De tolv olika essäerna belyser de flesta olika inriktingarna av bergsklättring, vilket antagligen ger den oinvigde i bergsklättringens mystik en och annan aha-upplevelse: klättring kan vara allt från att ta den svåraste vägen upp på ett till synes obetydligt flyttblock, till att bestiga gigantiska toppar i Himalaya.

I den här boken ges skildringar om klättring på frusna vattenfall i Alaska; högalpina klättringar på K2 i Pakistan, McKinley i Alaska samt Eiger i alperna. Boken berättar också om livet i Europas klättermetropol Chamonix, och i samband med detta får läsaren reda på att svenskar ”har en förmåga att dricka för mycket och bli ‘fullkomligt galna’”. Förmodligen är ett ganska sanningsenligt påstående om svenskar i Chamonix… Till höjdpunkten bland essäerna hör i mitt tycke berättelsen om tvillingbröderna Burgess, vilka synes vara mer galna än tama, och som verkar slåss, supa och klättra med samma intensitet och inlevelse.

Det märks att detta är Krakauers första bok. Den senare, Tunn luft, upplever jag som mer fulländad språkligt, och det verkar också som om Krakauer blivit mer slipad i att skildra spänning, vilket då är mer tydligt i den ständigt lika hårresande Tunn luft. Det gör sig också i vissa fall lite väl märkbart att texterna inte är skrivna i syfte att sammanställas i en bok, utan som tidningsartiklar. Detta gör att de kan skilja sig en del i stil. Det jag framförallt tänker på är det nästan klassiska problemet: vilken bergklätterteoretisk nivå texten skall ligga på. Det finns förstås en rad begrepp och spörsmål, som endast klättrare har nöje av att ta del av, medan andra läsare sannolikt endast skulle ställa sig frågande till dem.

Ett berg… tycks det ibland vara så att de olika artiklarna ligger på olika klätterteoretiska nivåer. Till exempel känns berättelsen om klätterlegenden John Gill, mycket intressant för mig som inbiten klättrare, men jag betvivlar att den faller i allas intresse. Andra texter kan istället verka banalt övertydliga för mig som klättrare, men där förklaringarna och förenklingarna sannolikt är nödvändiga för lekmannen. Krakauer tycks hur som helst inte ha bestämt sig för vilka som utgör han läsekrets: samtliga intresserade eller framförallt klättrare?

Dessa synpunkter är dock småsaker i det större sammanhanget. När jag väl börjat läsa Ett berg högre än Everest, lägger jag ogärna ifrån mig boken. Merparten av essäerna är underhållande och behaglig läsning.

Similar Posts:

• Journalistiskt scoutcollage utan historiskt djup
• Jamaica Kincaids trädgård
• Barn inget hinder för uteliv
• Lust och fägring
• Svårare än lätt

I litterära sammanhang har Birro tidigare främst gjort sig känd som poet, bland annat med diktsamlingarna i den andra världen… (1992) samt Skjut dom som älskar (1997). Den bok jag nu läst är Birros romandebut: Alla djävulska främlingar.

Romanen utspelar sig under ett dygn i ett Göteborg där vintern just börjat släppa sitt grepp. Berättaren och huvudpersonen är Joakim, som har en hel del gemensamt med Birro. Liksom Birro härstammar Joakim från Italien och precis som författaren jobbar Joakim med radio och ägnar sig åt poesi.

Den mesta av Joakims tid har kommit att kretsa kring Jasmine. Denna Jasmine är den senaste i raden av Joakims kärlekar, men sedan ungefär ett år tillbaka lever de åtskilda, och har inte sett varandra under denna tid. Denna dag då boken utspelas har Jasmine blivit overklig för Joakim alltför länge.

Romanen utspelar sig visserligen endast under ett dygn, men den tid det tagit att komma fram till denna dag har ju tagit hela Joakims hittillsvarande liv i anspråk. Därför är denna förflutna tid ständigt närvarande i Joakims liv, och på så vis en del av denna aktuella dag – en dag då det förflutna gör sig alltför påmint. Han bestämmer sig därför för att söka upp Jasmine, för att åter göra henne verklig i sitt liv.

Stilmässigt ger sig Birros bakgrund som poet till känna mycket tydligt. Språket håller i många bitar en ganska hög abstraktionsnivå, där han på mer traditionellt diktarmaner, försöker sammanfatta händelse- och tankeförlopp i några för kärnfulla poetiska rader. Ett bra exempel på hans poetiska berättarstil tycker jag mig finna i följande rader:

Allting vacklar och skiftar form, inte bara vanans makt och vardagen som sådan utan i högsta grad det förflutna.

Människor man älskat och som man plötsligt av någon anledning inte längre kan leva tillsammans med avsäger sig allt oväsentligt i en medvetande.

Färgskalan förskjuts.

Allt det blyertsgrå viker undan, förlorar sin innebörd.

Kvar blir de grälla färgerna och ytterligheterna.

Minnet tar avstamp i det mest skiftande, i det man aldrig trodde ägde någon beständighet.

Denna berättarform för mina tankar till en ung Theodor Kallifatides författande, men medan den senare i mitt tycke kan sammanfatta sanningar som man som läsare inte reflekterat över tidigare, på ett lysande vackert vis, når Birro inte riktigt ända fram.

Det framgår på flera ställen i texten hur högt Birro värderar ordens betydelse, och det är väl också i sina språkliga formuleringar, trots den nyss nämnda kritiken, som Birro har sin styrka. Denna styrka är dock samtidigt en av hans svagheter: det poetiska språket tenderar i längden att bli tungrott då det används i en roman.

Berättelsen utspelar ju sig som sagt under endast ett dygn, så det är knappast en snabb och händelserik historia, vilket jag i och för sig antar inte är syftet. Istället lyckas berättelsen gräva tämligen djupt i huvudpersonen Joakim inre funderingar. Som läsare kastas man ofta i olika riktingar angående Joakims relation till Jasmine, som även är det centrala temat för handlingen. Jag får aldrig någon riktig klarhet (och önskar heller inte ha) om varför Joakim egentligen saknar Jasmine så förtvivlat, och jag tror inte att Joakim vet det riktigt heller. Saknar han henne för att han uppriktigt älskar henne? Saknar han den fantasigestalt han skapat av minnen i efterhand? Saknar han vetskapen av vad Jasmine gör när han inte vet det – träffar hon djävulska främlingar?

Sammantaget är Marcus Birros romandebut ordinär. Den är förvisso välskriven och handlingen berör emellanåt, men det känns samtidigt trögt, och vissa avsnitt känns omotiverade. Dock torde Birro ännu vara en lovande författare, med tanke på hur väl han hanterar den språkliga delen av författandet. Det är också imponerande hur självutlämnande han kan vara i sitt skrivande, för det är han väl?

Similar Posts:

• Outsidern som ville in från kylan
• Birro levererar sanning
• Viljan blir lidande av förpliktelserna
• ”Jag saknar mig själv som jag var då.”
• Sökaren som tagit nya uttryck …