Boken är något större till formatet. Först reagerar jag på storleken men inser strax att på så vis kommer de många fotografierna till sin rätt. Bilderna är ofta stora, täcker sidor och uppslag. Äldre bilder i svartvitt och nyare i färg. Bara för de många bilderna är boken värd beröm. En tidsresa i bilder. Också för den läsare som inte från förr känner till miljöer och människor.

Inledningsvis en QR-kod ovanför bokens kapitelförteckning. Bakom koden en spellista på Spotify. Låtarna anges också inne i kapitlen – på så vis förstärks texten och även lyssnaren, läsarens upplevelse av kapitlets innehåll. Låtarna är – förutom att ligga nära bokens huvudperson – igen en tidsresa. Här finns Barbro Hörbergs 1970-tals klassiker ”Med ögon känsliga för grönt” (!). Men också Frank Sinatras ”My way”, Queen-låtar och Pet Shop Boys ”It’s a sin” samt svenska visor av Mikael Wiehe, Ebba Forsberg, Benny Andersson och svenska dansbandslåtar. Klassiska pärlor och kända religiösa sånger såsom mammans favorit ”Jag har hört om en stad ovan molnen”.

Boken inleds med att Peter i dag vandrar i arla morgonstund med sina hundar vid älven och kyrkan i barndomskvartens Nykarleby. Inledningen knyter ihop bokens livsberättelse med sista kapitlet där han besöker sina föräldrar på gravgården. Där han själv en gång ska vila. Tillsammans med sina älskade hundar. De tillhörande stora fotografierna visar Peter bland lummiga, gröna gamla träd och vid vattnet som flyter i älven.

Boken handlar om Peter Bergfeldts hela liv, från att han föds vintern 1964 och fram till bokens utgivning år 2025. Barndomen är lycklig med mycket kärlek. Speciellt av mamma Elvi. Föräldrarna äger en matvaruaffär i Nykarleby och får det ekonomiskt välbeställt med hus vid älven, minkpäls och mercedes. Lille Peter trivs bäst i stadens frisörssalonger. I Inga Dambergs damfrisering och Saga Österlunds herrfrisering studerarar han tuperande, läggningar och rullande. Tillsammans med vännen Desirée (Desi) ”i gröna huset” lekar han och börjar skolan. De vanliga pojksakerna är inget för honom. Hår, kläder, teater, melodifestivalen fångar honom och i tonåren han spelar teater i fria teatergrupper. Hans elva år äldre syster är i teatervärlden och själv söker han in till teaterhögskolan i Helsingfors. Senare inser han att hans plats ändå är bakom scenen: frisyrer, sminkning, kostymer, scenografi.

Så blir det. Frisörutbildning i Vasa, samarbeten med Wasa Teater och otaliga konstnärliga projekt. Egna frisörssalonger. År på Björn Axén i Stockholm. Kändisar och kungligheter. Galamiddagar, modemässor, resor. Karriären på topp och tempot högt. Hårsalongen är som ett miniuniversum. Alla speciella önskningar, personligheter och situationer. Det som sägs i salongen stannar där. En tvärvändning när Peter flyttar tillbaka till Vasa och återupptar frisörsarbetet där. Och det som han aldrig trott sig om; att återvända till barndomens Nykarleby där han numera bor och arbetar växlande med livet i Vasa.

Tidigt visste Peter att han var homosexuell. Tidiga förälskelser. Möten på arbetsresor i världsstäder. Senare längre förhållanden. Men också uppbrott. Svårt att komma ut i hemstaden. Skammen. Efter mammans bortgång lever pappan i tio år och då lär Peter känna en far som stått i skuggan av modern. Han gör själv sådant (som syns) som han inte kunde så länge mamma Elvi levde. Han närmar sig på nytt människorna i sin barndomsstad där han numera stolt är med om att arrangera Pride-festivaler.

Peter skildrar öppet sina livs tillkortakommanden. En frisör som blir tunnhårig i 20-års åldern, senare skallig. Den psykiska illamåendet under lång tid. Självmedicinering med alkohol och psykmediciner. Terapier. Förhållanden som gett och tagit. Mardrömslik skräck för att bära på hivsmitta. Ensamhet och förluster, död. Men också mognaden. Att leva ett gott liv i det som blev ens liv. Med hundarna, med de goda vännerna, med blommorna. Och arbetet. Här hålls yrkesetiken högt. Varje kund unik.

Boken bygger på samtal och skribenten Mats Fors fångar människan Peters väsen i ord. Språket är alldeles utomordentligt. Kanske förekommer en del upprepningar – å andra sidan får det viktiga upprepas. Titeln är symbolisk. Ibland även namnen på kapitlen.

Ofta nickar jag långsamt. Det är som att höra Peter berätta. Med den alldeles personliga humorn. Snärten. Jag träffade Peter några gånger för länge sedan hos Desi i en studiestad. Jag minns än första gången. Lugnt satt han på en stol mot ett fönster. Klädd i svart från topp till tå. Stor integritet. Men verbal, vänlig, konstnärlig. Vi skrattade djupt tillsammans. Det samma gäller om denna bok. Mats Fors förmår i ord, bilder teckna porträttet av en unik, begåvad människa. Som en speciell, svart blomma i sammet. Boken om Peter Bergfeldt ger läsaren glädje.

Similar Posts:

• Att vara tretton vårar och det är krig
• Att mista sin bästa vän
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Djurens känsloliv
• En slags käftsmäll

Växter finns överallt. De lever nästan överallt på jorden, från de högsta bergen till de djupaste dalarna, från de kallaste och torraste miljöerna till några av de hetaste och blötaste platserna på vår planet.

Så inleds förordet i Botanicum. Boken beskrivs som ett dygnetruntöppet museum fyllt av en extraordinär samling av växter och svampar. Den lovar också svar på hur växterna utvecklades och hur vi uppnådde den mångfald av växtliv som vi har idag.

Det är ingen som vet hur många växtarter som finns på vår jord. Forskarna uppskattar antalet till runt 425 000, men det upptäcks nya varje dag. Det finns tydliga mönster i var på vår jorden växter trivs bäst och vilka förhållande de behöver. Att förstå dessa mönster i växternas mångfald är avgörande för att bevara alla andra livsformer på jorden. Det gäller även oss människor.

Detta gedigna bokmuseum är indelat i olika ”salar” som inleds med entrén. Där ställs bland annat frågan om man någonsin undrat vad man skulle se om det var möjligt att ta sig tillbaka till livets början? För det utlovas det om du läser denna bok. Sedan följer en sal där alger, mossa, svampar och lavar med mera presenteras och förklaras. Vi rör oss vidare mot träd och buskar. Där lär jag mig att alla barrträd har två sorters kottar, hon- och hankottar. Hankottarna är ofta mindre och producerar flera korn av gult pollen. Honkotten består av träiga, sammanlänkade fjäll.

I sal 4 möter vi örtartade växter. Där lär vi oss om blommans struktur, vilda blommor, odlade blommor och massor av annat. Det berättas att blommor är naturens sätt att visa upp sig. Anledningen till detta handlar om reproduktion, och visst kan man dra paralleller till oss människor… Vi har nog alla stött på fägring hos folk och blivit attraherade.

Illustrationerna är vackra och detaljrika. De liknar gamla växtplanscher. De är både konstverk och kunskapskällor på samma gång. Man ser att de bygger på noggranna studier och hjälper säkert läsaren att förstå växternas anatomi och ekologi på ett pedagogiskt vis. De gör också denna A3-bok luftig och tilltalande. Målgruppen är nio till tolv år men jag är beredd att vidga den till 3 till 103. Här finns garanterat något för alla. Själv dras jag mot avsnittet om köttätande växter. Tänk att det finns växter som fångar och äter levande byten. Jag läser att deras köttsug beror på att de har ett behov av kväve, vilket alla växter behöver för att tillverka klorofyll. Men här läser jag att köttätande växter ofta lever i mossiga eller sura miljöer med lite kväve så de behöver få det från en annan källa.

Summa summarum är Botanicum en fullkomligt fantastisk och snillrik bok. Den informerar, inspirerar och utbildar sina läsare i naturens fantastiska värld.

Similar Posts:

• Fröjd för ögat
• Faktabok för de yngsta
• Hagen – en plats för liv och tankar
• Vad är egentligen en svamp?
• Från småvatten till glaciärer

Att låta lättjan infinna sig är viktigt för min återhämtning. Men det finns också tillfällen när kraften återkommer under tiden jag ägnar mig åt ett hantverk. Jag har ibland undrat om trädgårdsarbete kan vara något för mig, eller om jag bara skulle känna mig stressad av att jag inte hinner skapa ett fint uterum.

I boken Hannas blommor & blad kan jag nyfiket studera hur dess författare, mönsterdesignern Hanna Wendelbo, förhåller sig till allt som växer i trädgårdens rabatter.

Kärnan i boken handlar om kreativitet. Författaren presenterar lusten att skapa på ett lättillgängligt sätt som smittar av sig. Hon berättar om färger, former som kan kombineras i all oändlighet. Men det är inte utomhus – i stället är det sönderplockade växter som utgör inspirationen.

Man kan plocka enstaka vårvinterblommor och ställa i småvaser eller ta med sig en mängd lönnlöv för att binda en krans att bära på huvudet, likt en kungakrona. Blomsterpyssel som att pressa blommor gör att tiden stannar – för blommorna är ju bevarade när hösten och vintern kommer. Dessutom ges tips på hur man kan lägga blommor på småkakor eller en tårta som glaseras.

Årstider kommer i tur och ordning och ger olika färgpaletter. Ett avsnitt avhandlar just färglära, vilka färger som är i harmoni med varandra och vilka som är komplementfärger, alltså befinner sig långt ifrån varandra i färgcirkeln.

Bästa kapitlet handlar om mandalor som byggs av växternas smådelar. En mandala är en cirkel som utgörs av mindre delar som ligger symmetriskt i linje med varandra. Till detta fungerar även den vissnaste blombukett som material. Det är bara att ta blomsterdelar, undersöka dem och kombinera dem med varandra på ett bord eller en bricka. Tiden känns lätt medan händerna sysslar med pusslandet. Och pulsen går garanterat ned.

Att få den här boken i present, behöver inte betyda att givaren förväntar sig något i gengäld. Boken ger inspiration för den som vill bli inspirerad men också avkoppling för den som tycker om fint avbildade blommor och blad. Växtligheten består av många nyanser men också vidunderliga former som får ögonen att jubla.

Similar Posts:

• Craftivism – slöjd som aktivism
• Mönster till lite väl söta monster
• Faktabok för de yngsta
• Lust och fägring
• Växternas snillrika värld

Jag har inte själv någon riktig trädgård just nu, men nog har jag fått mig till livs min beskärda del av trädgårdsböcker genom åren. Ibland har jag bläddrat längtansfullt genom sidor av avundsvärda skönheter, andra gånger har jag ivrigt sökt nödvändig information (med blandat resultat). Men aldrig tidigare har jag stött på en trädgårdsbok som är som Jamaica Kincaids. Inte främst för att den är lika mycket essä och memoar som trädgårdsbok, eller för att den handlar lika mycket om hennes egen trädgård som hur den hänger ihop med andra trädgårdar både i hennes eget och andras liv, och hur alla trädgårdar hänger ihop med resten: naturen, historien, människorna och världen. Nej, det som allra mest skiljer Kincaids trädgårdsbok från alla andra trädgårdsböcker jag har läst tidigare är hennes inställning till trädgårdsodlandet.

Kincaid må vara en av våra allra främsta samtida författare (inte sällan Nobelpristippad) samt professor vid Harvard University, men när det gäller förhållandet till sin trädgård så är det hjärtat och känslorna som är hennes ledstjärna, inte hjärnan och intellektet. (Kanske är det likadant med hennes skrivande och hennes akademiska arbete. Det skulle inte förvåna mig.)

En gång bjöd jag en man på middag, en man som vet mycket om landskap och hur man gör om det på ett fint sätt. Han tyckte inte om hur jag hade anlagt en trädgård och han sa till mig att det jag borde göra är att ta bort träden. Det är ganska sannolikt att jag aldrig kommer att låta honom komma på besök i mitt hus igen, men det har jag inte sagt till honom än. När han hade gått gick jag runt och bad träden om ursäkt. Jag tycker inte att en sådan gest, att be träden om ursäkt, är skrattretande.

När jag säger att det är känslorna och inte intellektet som är ledstjärnan så menar jag inte att tankeverksamhet och kunskaper prioriteras bort, tvärtom. I bokens essäer utvecklar Kincaid hur allt hänger ihop: barndomens eftermiddagar tillsammans med pappan i Antiguas botaniska trädgård har direkta kopplingar till något så (möjligen tillsynes) fjärran som ett överåldrigt europeiskt imperium samt en svensk 1700-talsbotaniker som, likt alla andra imperialister, utgick ifrån att hans eget perspektiv var det enda.

Det bästa med Kincaids trädgårdsbok är hur olika samband görs synliga, tillsammans med hennes vägran att bli en duktig trädgårdsodlare. Hon skriver om att år efter år förköpa sig på frön och plantor ur trädgårdskatalogerna, som hon verkar ha lika starka känslor för som för själva trädgården. Hon skriver om sin oro och sina vedermödor för att få trädgården att arta sig så som hon vill och hoppas. Och om plågan som varje vinter innebär för en person som är uppväxt utan vintrar. Hon skriver om resor, möten och barndomsminnen, men inte någonstans finns tillstymmelsen till trädgårdsskryt eller någon föreställning om att det här med trädgårdsodlande skulle vara något enkelt. Det är både roligt och allvarligt när Kincaid frikostigt delar med sig av sin inre butterhet.

Det här är inte en stringent samling essäer utan det handlar mer om fria reflektioner som rör sig mellan ett antal återkommande teman. Ofta innehåller de långa uppradningar av olika växters namn då det är lätt att tappa fokus. Och de ofta överdrivet både många och långa parenteserna känns mer som en rolig lek för författaren än för läsaren (och allra mest irriterande är såklart att den vanan smittat av sig till min recension, så 1-0 till dig Kincaid!).

Trots dessa aber är (Boken om) Min trädgård: ändå överlag en läsvärd bok. Att den är utsökt utformad i väv (känslan att hålla i den!) av Håkan Liljemärker samt fin illustrerad av Jill Fox är extra plus.

Similar Posts:

• Hänförande resa bland berg
• Sommardrömmar om att odla
• Nu ska jag kultivera min trädgård
• Frånvaron och ljuset
• Essäer om bergsklättring

En lång, inledande del av boken handlar om utvecklingen av vetenskapen genetik i Darwins och Mendels fotspår. Förhoppningar om att kunna öka jordbruksproduktionen världen över drev många agronomer att söka nya möjligheter i växtförädling genomförd på vetenskaplig grund. Nordquist skildrar ingående hur forskare i Sovjetunionen byggde upp anläggningar och resurser i form av genbanker för växtförädling. I fokus för den skildringen står genetikern och växtförädlaren Nikolaj Vavilov, som vigde sitt liv åt att samla in fröer från världens alla hörn. Men Nordquist skildrar också hur denna nya vetenskap kom att bli högeligen politiserad i Sovjet. Vavilov kom således att bli kritiserad, inte minst av barfota-forskaren Trofim Lysenko, som ifrågasatte själva grunderna i genetiken, exempelvis själva förekomsten av gener eller DNA (eftersom han menade att detta stod i strid med marxism-leninismen), och istället lanserade helt egna teorier om hur växtförädling därför skulle gå till. Trots att Lysenkos teorier fann föga eller inget stöd i empiriska studier (”lysenkoism” har sedan dess också blivit ett begrepp för pseudovetenskap …) så lyckades han få enormt mycket politisk makt i Sovjet. Detta inte minst – att döma av Nordquists skildring – tack vare att han var skicklig på att anamma en retorik som tilltalade den styrande eliten i Sovjetunionen, och då framför allt Stalin personligen.

I nazi-Tyskland sökte man under samma tid på samma sätt använda sig av genetik. Som är väl bekant försökte man här också aktivt använda sig av eugenik, ”rashygien”, vilket också diskuteras i den här boken. Just det känns kanske som lite väl mycket skåpmat. Mer spännande är istället när Nordquist skriver om nazi-Tysklands planer för hur man skulle använda allt ”Lebensraum” i ockuperade områden i Östeuropa. Just här skulle nämligen också genetik, växtförädling och – inte minst – de sovjetiska genbankerna komma att spela en stor roll, vilket alltså är bakgrunden till den stora fröstöld som senare kom att ske.

Så långt känns boken huvudsakligen både intressant och spännande, om än med en del utvikningar som med fördel kunde kapats bort. Särskilt givande är det att läsa om politiseringen av vetenskapen genetik i Sovjetunionen, och då speciellt om maktkampen mellan Vavilov och Lysenko.

Men när Nordquist når efterkrigstiden blir det tyvärr mindre givande. Här skildras förvisso några spännande historiska anekdoter, exempelvis hur en av de ledande SS-officerarna bakom plundringen av de sovjetiska genbankerna efter kriget kom att ta sin tillflykt till Sverige och den svenska växtförädlingens Mecka (Svalöv), för att undkomma att dömas för sin medverkan i nazismens brott mot mänskligheten.

Mycket av skildringen i bokens avslutande del handlar dock om den växtförädling som kom att ske under efterkrigstiden, med centrum i USA, och med fokus på Norman Borlaug och den ”gröna revolution” som han kom att bli avgörande för. Denna ”gröna revolution” skulle komma att leda till kraftigt ökande jordbruksproduktion i flera länder världen över, tack vare mer högavkastande grödor i kombination med omfattande insatser av bland annat konstgödsel och bekämpningsmedel. I den ”gröna revolutionens” fotspår skulle sedan följa genmodifiering, något som med ny utveckling under senare år har blivit allt mer potent.

Såväl den ”gröna revolutionen” som genmodifieringen skulle dock också komma att bli politiskt kontroversiella, exempelvis på grund av att den ökande produktionen var ekologiskt ohållbar då den byggde just på massiv användning av farliga miljögifter. Och det är här som skildringen inte längre känns lika givande. Nordquist skriver i och för sig om såväl förhoppningar på den ”gröna revolutionen”, som den kritik som riktades mot denna. Det kan förefalla vara en journalistiskt neutral skildring att återge båda sidor i en debatt, men problemet är att skildringen här känns betydligt blekare och ytligare än när han ett par kapitel tidigare exempelvis skildrar maktkampen mellan Vavilov och Lysenko när vetenskapen i Sovjetunionen hade politiserats. När det handlar om kontroverserna kring modern växtförädling nöjer sig författaren många gånger med att redovisa de olika lägrens ståndpunkter, och gräver inte alltid särskilt djupt för att verkligen utreda vem (om någon) av de sentida kombattanterna som har fog för sina respektive argument.

Sammanfattningsvis är det till en början en spännande och intressant skildring av genetikens utveckling, avarter och konsekvenser – såväl positiva som katastrofala – under 1900-talets första årtionden. Skildringen av den mer sentida utvecklingen hade dock förtjänat en betydligt djupare utredning än vad den här får.

Similar Posts:

• Sovjets kollaps dissekerad
• Ett hungrande Ukraina
• Tyskland på randen till revolution
• Farfar var genetiker?
• Politik och litteraturkritik

Nyutgåvan av Ann Jäderlunds Som en gång varit äng inleds av Burcu Sahin. Hon tar upp den debatt med bland andra Åsa Beckman som kom efter publiceringen av Som en gång varit äng 1988, om kvinnlig lyrik och hur den läses av manliga kritiker – och vilket utrymme kvinnliga författare tillåtits genom litteraturhistorien.

I ett inlägg för Beckman fram idén om två slags läsningar av poesin: ett som kräver full förståelse och ett annat som är frigjort från krav på en fast betydelse. Sahin föreslår att Jäderlunds diktsamling ”utforskar vad det innebär att stå främmande inför både det egna och världen som tränger sig på” vilket ställer krav på att söka ”ett tillstånd där det är möjligt att vara i dikterna, att lyssna till och själv bli en ’Annan’.”

Det tror jag är ett gynnsamt – kanske ett nödvändigt? – sätt att läsa Jäderlunds dikter. Lite som att upptäcka en ny stad genom att tillåta sig att gå vilse bland gator och gränder utan att tvångsmässigt behöva kunna peka ut på kartan exakt var vi befinner oss och i stället ägna oss åt att befinna oss och uppleva det som är där och då.

Det är inledning på midsommarveckan när jag börjar läsa Som en gång varit äng och blomsteraffärerna här omkring har öppnat igen efter flera veckors coronastängt, deras utbud är nästan tillbaka till hur det var förut. På köksbänken har jag ställt en bukett med efterlängtade, hårt knutna, djupaprikosa pionbollar.

Som en gång varit äng handlar om begär, längtan, sexualitet. Det är ofta fåordigt med korta rader och strofer som många gånger både bär en lekfull humor parallellt med allvaret:

Ängen är fuktig och leker att ängen är fuktig
Bladet är blankt och leker att bladet är blankt
Munnen är vacker och leker att munnen är vacker

(Amorbåge)

Naturen får beskriva människan, allt upptäcks inifrån känslan snarare än utifrån en förväntad struktur. Som en gång varit äng stakar inte ut en given läsning men ger ständigt nya ingångar.

Pionerna på köksbänken har gått från djupaprikos till rosa till gulvitt och de hårt knutna bollarna har vecklat ut sig, öppnat sig och börjar nu falla. Den lite söttunga doften lägger sig runt min läsning av Jäderlund. Naturen, ängen, blommorna – ett möte i kroppen.

Similar Posts:

• Det som växer med språket
• Liknar björkarna liknelser eller bokstäver?
• Absurda inslag i naturmiljö
• ”d j u p a v e c k”
• Ett år i den svenska naturen

Degerth skriver om enkla val och tips i vardagen såsom att använda kollektivtrafik, köpa närproducerat och second hand, återanvända kläder och material, kompostera och odla kryddor. Mycket kan ärvas, lånas, hyras eller delas. Att lära sig reparera till exempel kläder och cyklar är klokt. Resor kan man göra i den egna hemmiljön, det egna landet eller åka på interrail i Europa.

Här finns mycket statistik och hänvisningar till forskning och andra som lever enligt zero waste-principen. Julia Degerth strävar själv efter ett ”nollavfalliv”, och köper till exempel få plastpaketerade matvaror. Hon tar med egna kärl och påsar när hon handlar, om det så är på torget i Åbo eller i närmaste snabbköp. Engångskärl av plast undvikter hon alltid. Äggkartonger av papper är mycket användbara för att till exempel odla egna kryddor eller lägga i komposten. Kött och flygresor avstår hon från. Det finns många platser i näromgivningen att upptäcka och tåget är ett gott alternativ. Att resa långsamt, att ta pauser, gör att hon känner sig friare när hon kan röra sig. Hon är intresserad av kläder och hon har upptäckt att många äldre släktingar och vänner gärna ger bort sina kläder av god kvalitet (vintage) – de ser gärna att en yngre generation återanvänder.

I boken finns massor av tips: mat- och godisrecept, eget smink, nöjen, bloggar, inredning … Och följer man många instagramkonton som alltför hårt lockar och uppmanar till konsumtion och slit och släng-mentalitetet; då rekommenderar Degerth att man helt kallt ska avinstallera dem och i stället välja sådana konton som uppmanar till hållbart mode, som till exempel @1millionwomen, @trashisfortossers eller @sustainableinfluencers. I boken finns otaliga personliga tipslistor. Det är ju också just tips som bokens titel utlovar.

Degerth har en liten glasburk där hon samlar sitt icke-sorterbara, icke-komposterbara och icke-återanvändningsbara skräp och på så vis håller hon koll på sig själv, sin konsumtion och framför allt sitt ”fotspår”. Det går ibland bättre och ibland lite sämre, men hon har iallafall gjort en stor förändring i sitt eget liv, som hon gärna vill dela med sig av. Hon tycker framför allt att hon nu mår bättre, känner sig bättre, när hon vet att hon faktiskt gör något för miljön och inte bara tänker tankar att göra något (något som hon gjorde i flera år innan hon på allvar började leva klimatsmart).

Man kan testa sig själv: laidback, lagom eller hardcore. Degerth hänvisar till sidor på nätet där man kan testa sig och läsa på. På inga vis är boken ute efter att skuldbelägga. I stället vill Degerth föra fram att allt som man gör är bra – även det lilla är bättre än inget. Förstås har vi läst och hört liknade förut men Degerths ungdomliga ansats och framför allt pålästhet är inspirerande. Hon har vänt sin egen klimatångest till handling. Det är tid att göra något nu och det behöver inte vara så svårt.

Degerth vill föra fram att ett mera minimalistiskt och ekologiskt leverne ger ett enklare och framför allt lugnare livstempo.

Similar Posts:

• Viktigt och pedagogiskt om klimatförändringar
• Resans sköna konst
• Vad är en Mediababe?
• Vettiga medelklassvykort om klimathot och hopp
• Vardagsvego för alla

Skogsdungar och allmänningar med lite mer vildvuxen flora ligger ganska nära för de flesta som bor i Norden. I naturen runt knuten är det lätt att utforska och ta intryck av växande blommor. Att uppleva deras färger och former är en omedelbar upplevelse och behöver inte så mycket ord.

Men så frågar det lilla barnet en dag: Vad är det? Och den vuxna vill kanhända berätta att det där som växer under buskaget i parken är vitsippor. Lätt som en plätt tänker den vuxna och känner sig stolt över sina kunskaper i botanik. Plötsligt dyker det upp en blomma som får den vuxna att rodna av pinsamhet. Hjälp! Vad i tusan heter den där blomman?

Ingen är för ung eller för gammal att lära sig nya saker. Det härliga är att nyfikenheten på florans värld är så generationsöverskridande.

Jag sätter stort värde på faktaboken Min blombukett som riktar sig till de allra minsta barnen. Den är utformad för att tåla kladdiga händer. Dessutom kan den spillas på och till och med tappas från barnvagnen på den fuktiga marken. Boken tar heller inte skada i samröre med leksakslådans bilar och Duploklossar.

Illustratören och barnboksförfattaren Sara Gimbergsson lägger in en vänlig ton i sina bilder. Även dramaturgin är stillsam och nästan åt det filosofiska hållet. Vi har att göra med ett barn som tar hem en blomma och sätter den i en vas. En blomma, två blommor och till slut bildar sju blommor en hel blombukett. Lugnt och stillsamt betraktar barnet sina fynd. Akvarellstilen är tilltalande i sin mjukhet och samspelar med de små variationerna i ansiktets mimik. Halvslutna ögonlock visar hur blicken riktar sig nedåt. På ett annat uppslag en blick åt sidan. Händerna som stödjer hakan när barnet betraktar vasens blommor. Vad blir variationen på nästa uppslag? Alla växter ges en kort information om i vilken månad den blommar.

Vetgirighet och filosoferande är två komponenter som för många bidrar till livslusten. Naturen med sina blommor är alltid lika lockande och med stöd av faktaböcker kan förhållandet människa och natur fördjupas.

Similar Posts:

• När blommorna har huvudrollen
• Realism i flera skikt
• Titta vad fint
• En skattkista full av sommar
• ”Bilen säger brum, brum, brum. Humlan säger hum, hum, hum.”

Bilderboken Blomsterfesten i täppan har hunnit fylla 100 år och lite till. Anledningen till att den ges ut i nyutgåva med jämna mellanrum är troligen alla omläsningar som gör att boksidorna till slut ramlar ur.

Sagan börjar med att flickan Lisa väntar på mormor som gått iväg för ett ärende. Det är midsommarafton och Lisa får umgås med blommorna i all sin ensamhet. Snabbt sugs hon in i en fantasivärld med nickande blåklockor och prästkragar och smörblommor. Hon hälsas välkommen till en midsommarfest av självaste midsommarfen. När hon får en droppe vallmosaft på ögonlocken kan hon se blommorna gå och röra sig, vilket bara är möjligt just denna dag på året. Samtidigt blir Lisa osynlig för blommorna för att de inte ska bli skrämda av hennes storlek.

Festens planering är i full gång ser Lisa. Fruarna Potatis och Rödbeta ansvarar för maten som skickas på bladfat med snabbfotade rädisor, morötter och ärtväxter. Bilden visar hur småpotatisarna får hålla i en liten rottråd och hålla sig lugna när mamma Potatis styr och ställer med maträtterna.

Sedan kommer paraden med Festfolket. De kommer i mängder från ängar och hagar, skogar och insjöar, huset och köksträdgården. Till sommardagen hör också ljud: ”Och bina och humlorna surrade, syrsorna spelade och blåklockorna pinglade.” Här har Beskow bidragit med svartvita teckningar av fjärilar, bin och syrsor för att förstärka myllret.

Varje blomster tecknas och färgläggs realistiskt med naturen som förlaga. Men varje växt har också huvud, armar och ben – för att likna en människa från den tidens Sverige. Kläderna visar vilken samhällskategori var och en tillhör och detta fångar Beskow med sin skickliga blick.

Högst uppe i täppan satt rosen nyutslagen och strålade och välkomnade alla gästerna. Runt om kring sig hade hon sitt hov: Fruarna Pensé och Pion, fröknarna Syren och Kaprifol, baronerna Kejsarkrona och Löjtnantshjärta, riddar Iris, en Akleja och de små näpna kammartärnorna Tusensköna.

Men ingen fest utan störande moment! Oväsen uppstår när ogräsen står utanför grinden och fru Rödbeta låter bestämd i sin replik:

[- - -] nog ska vi sätta stopp för att det där packet kommer med på festen. Ett sådant tiggarpack och trasfölje! Låter Ers nåd dem bara få en fot innanför grinden så blir vi aldrig av med dem sen.

Den här scenen visar att Elsa Beskow inte sopade undan samhällsklyftorna i sitt berättande. Visar hon inte också stark tilltro till barns förmåga att fundera kring fattiga människors villkor?

I berättelsen ingår några rimmade alster som har inspirerat till ett verk i folkmusikton, en skiva med gruppen Makadam. De tillhör inte de mest sjungna sångerna i den svenska visskatten men ger ännu en dimension till de olika blomster och växter som Lisa mötte under den mest förtrollande midsommarafton hon dittills upplevt.

Blomsterminnen skapas både i verklighetens pionträdgårdar och i dikeskantens tistelsnår. Det visste Elsa Beskow, vars böcker kan läsas om och om igen.

Similar Posts:

• Sagor med tradition
• Klart lysande på stjärnfamiljshimlen
• Faktabok för de yngsta
• När man vill ha en traditionell julsaga …
• Växternas snillrika värld

Utgångspunkten för Ekmans senaste bok Gubbas hage är året 1998, när hon och maken byggde sig ett nytt hem i Roslagen där en bit hagmark ingick. De har intresserat sig för livet utanför husknuten, vilka växter som trivts på platsen, när växterna dykt upp ur marken och när de vissnat. De har döpt några enar och en sälg efter figurerna i Hamlet. De blir ledsna av vildsvinen som i sitt bökande förstör växtplatsen för sällsynta orkidéer.

I boken förekommer många hänvisningar till världslitteraturen, där poeter hämtar sina metaforer från naturen. En mängd författare filosoferar kring naturen och samspelet med människan. Ekman känner också till naturvetenskaplig historia och de personer som arbetat med att systematisera världens växtlighet. Kvinnors bidrag har förringats i den naturvetenskapliga historien:

Det har känts problematiskt för män när nyfikna kvinnor har velat komma ut i världen utanför hemmet. [- - -] Uppfinningsrikedomen har varit stor när det gällt att hålla oss på plats. När Linné lanserade sitt sexualsystem blev det uppenbart att växterna hade könsorgan och att mästaren själv var oblyg i sitt bildspråk. För många var det därför självklart att kvinnor inte borde syssla med botanik.

Ekmans motdrag är att berätta om flera kvinnor som illustrerat viktiga botaniska verk: Maria Sibylla (1600-talet), Johanna och Vendela Rudbeckia (1700-talet) och Anne Pratt (1800-talet).

Författaren är praktiskt lagd när hon arbetar med sitt digitala herbarium. Varje växt fotograferar hon två gånger. Hon tar ena bilden tätt intill växten och den andra från ett längre avstånd för att ringa in växtplatsen. Om den andra bilden fångar t.ex. en bit av en stolpe, minns hon både plats och tidpunkt för fyndet. Bilden kan också väcka väderminnen från fototillfället, eller om någonting särskilt skedde i anslutning till den dagen.

Också fyrfota vänner, insekter och fåglar bidrar till hemmakänslan – som löper som ett tema genom boken. Vid flytten till Roslagen lämnade författaren ett Jämtland som hon höll kärt. Klimat och växtlighet skiljer sig åt. Skulle hon kunna rota sig på nytt, eller var det för sent? Ett tankespår handlar om hur en by kan betrakta den nyinflyttade med misstänksamhet.

Det är sällan lätt att flytta in i en by. I Valsjöbyn hade det inte varit några problem. I Själand i Ångermanland hade grannen skjutit våra katter och slängt ett hagelskott efter Börje, i fyllan får man hoppas. Hur som helst tog det inte. Man ska inte komma till byar med nya idéer och i synnerhet inte med prat om unika miljöer och skyddsvärda biotoper. För att ens ord ska gälla och ens idéer kunna genomföras i en by ska man vara barnfödd där eller åtminstone som sommarstugeägaren mittemot vår tänkta garageutfart släkt med en som var det. Min man kallar det här förhållningssättet för barnföddhetsdoktrinen. När den tillämpas på nationell och politisk nivå blir den farlig.

Läsningen av Gubbas hage liknar att gå på promenad med en nära vän. Under promenaden avhandlas saker i det lilla perspektivet men också världshändelser som påverkar en så starkt att det blir svårt att sova om nätterna.

I vår värld dör barn på grund av ofattbart grymma krigshandlingar. De värvas som soldater, utnyttjas och hanteras som om de vore krigsmateriel. Människor drunknar på flykt från det som inte längre kan uthärdas. Taggtrådsstängsel och murar byggs upp för att de inte ska kunna nå den trygghet de söker. Kamp om livsrum? Knappast. Det gäller oljekällor och andra materiella och politiska realiteter. Cyniska ledare kallar sina krig och avrättningar för rättfärdiga och offrar unga troende som får spränga sig själva och andra människor till döds.

Ekman är inte förvånad att den människa som i grunden är hjälpsam söker sig till naturen, för att hon inte står ut med den här världen. Som den förnuftsdrivna tänkare hon är vill hon ändå poängtera:

Men det är bara människan som kan utöva barmhärtighet och vi kan inte hitta mönster för våra liv bland träden.

Ekman har studerat växter sedan barnsben och behållit intresset under hela livet. Likaså väcker djuren hennes fascination. Hon avstår däremot bestämt från att förmänskliga djuren hon betraktar. Tankar på skillnaden, annorlundaskapet som skapar avstånd till djuren är ingalunda svärmiska. De lever enligt koder som vi människor inte vet någonting om.

Jag undrar i all enkelhet om harklövern växer i den roslagska hagen. Den är en charmig klöverart som är fin att fläta in i blomdekorationer. Boken är å andra sidan full av exempel på andra växter som namnges. Gräsrotsnivån är påtaglig, javisst. Namngivandet återspeglar en konkret handling – vilket Ekman är särskilt mån om. Ger vi det abstrakta tänkesättet för stor plats skapar vi ett avstånd till det levande. Därefter är steget kort till den rena glömskan. Vid 1800-talets början utgjorde ängarnas yta två miljoner hektar; idag bara 2 500 hektar. Om människorna i samhällsplaneringen kunde minnas sin favoritblomma kanske besluten kunde ske i större samklang med den levande omgivningen. I ett annat avsnitt där Ekman kritiserar människans fokus på Nyttan är hon lågmält ironisk. Hon beskriver hur Katrineholm förvandlats från småhusstad med olika äppelsorter i trädgårdarna till en stad där gatorna i centrum kantas av fyrkantiga varuhusbyggnader. I handeln erbjuds kunden numera importerade äpplen från Sydafrika.

I det långa perspektivet är ändå människans tid på jorden kort och livet kommer att gå vidare när människan som art dött ut. Tanken kan verka skrämmande. Det tycker nog inte ”de andra” – som Ekmans mamma och mormor kallade djuren de såg smyga fram i trädgården när skymningstimman trädde in.

2022-08-11. Uppdatering av länk till virtuell flora med artbeskrivning av harklöver.

Similar Posts:

• Kärleksfullt om en naturforskare på 1700-talet
• Gulla inte med Ekman
• Växternas snillrika värld
• Augustpriset till Kerstin Ekman
• Människorna vid vattnet