Att afrofobiska hatbrott kan ske i många olika sammanhang och miljöer kan även leda till ett tillstånd av ständig beredskap, något som i litteraturen beskrivs som minoritetsstress.

Vi har alltså en massa människor i vårt samhälle som går i ständig anspänning. De tvingas vara beredda på rasistiska påhopp mot sig själva eller sina barn. Samtidigt ser jag ofta uttalanden på Facebook eller Twitter som gör gällande att Sverige inte har någon rasism eller är det minst rasistiska landet i världen. Jag ska erkänna att jag långt upp i vuxen ålder själv trodde att det var så.

Men i och med att jag skaffade konton på Facebook och Twitter gick det inte att leva på några rosa moln mera. Tonläget blev råare med åren och mycket handlade om rasistiska påhopp. Till slut var jag en av de 100 000 personer som anslöt till sociala medierörelsen #jagärhär för att bemöta rasism och annat näthat. En utlösande händelse var hetsen runt den mörkhyade Luciapojken i Åhléns reklam 2016. I #jagärhär lärde jag känna grundaren Mina Dennert.

Nu har hon skrivit självbiografiskt om hur det är att växa upp i Sverige, som adopterad från Iran. Mycket kretsar kring all den rasism som är vardag för alla som inte har ett rågblont nordiskt utseende, men som är okänd för många ”etniska svenskar”. Det är en självutlämnande bok där uppgörelsen med mamman löper som en röd tråd genom berättelsen. Man kan älska sitt adopterade barn men ändå bete sig rasistiskt mot det och utan att själv vara medveten om det.

Det här är besvärliga ämnen. Både svåra att förstå sig på och svåra att ta till sig eftersom rasism är skamligt och skrämmande.

Men boken är bitvis avdramatiserande. Mina Dennert slår fast att man inte ÄR rasist, rasism är något man GÖR. Vilka vi är kan det vara svårt att göra något åt, men hur vi beter oss – det kan vi faktiskt förändra.

Med skickligt skildrade scener ur verkligheten belyser hon vad rasism är för något. Vitt skilda är inte enbart ett slags självbiografi. Den är också en handbok i hur vi var och en kan arbeta med oss själva för att sluta göra rasism. Ansatsen är bra, jag har mycket att lära och får massor att tänka på. Men det är kanske bland de goda råden bokens svagheter gömmer sig. Det är hög igenkänning när Mina Dennert skildrar olika situationer där hennes mamma, eller någon annan, går i försvar när de just blivit konfronterade med att ha uttryckt sig rasistiskt. Det blir lurigare när författaren instrumentellt ska ge tips, tryckta i fet stil, om hur man kan bete sig för att bryta sina mönster:

Släpp alla tankar på hur missförstådd du är och stoppa impulsen att vilja förklara vad du menade. Försök svälja stoltheten, som självklart fått sig en törn, och se det som ett tillfälle för dig, som tycker att rasism är fel, att lära dig mer om vad rasism är.

Det är inte fel att skriva så. Men det är oerhört svårt att ta till sig rådet att släppa en impuls, vilket inte minst erfarenheterna med mamman bär vittnesbörd om.

Vitt skilda är en bok för den som vill göra något åt rasismen och som ser det förnuftiga i att börja med sig själv.

Similar Posts:

• En ”skör” recensents bekännelser
• Stöveldjupt i Twitterdyngan
• Samtida utmaningar i deckarformat
• V.6 på dagensbok: Vårens böcker anländer!
• Manual för antirasism

Men vad är rätt sätt? Tja, ämnesvalet framför andra är förstås ”invandringen”. Analysmetoden är generalisering. Låt oss säga att några utlandsfödda personer begår brott. Då är Mikael Petersen en av dem som twittrar att all invandring måste upphöra och hundratusentals interneras. Och det funkar. Att peka ut och avhumanisera en gemensam fiende är det äldsta tricket i politiken, ett fett ”vi och dom”.

Det här får han lära sig av partiets demoniska kommunikationsexpert Soraya Gilani. Mikael Petersen gör resan från nästan okänd till ett Twitterlejon med en hord av lajkande ”followers”.

Ledarskribenten Erik Helmerson har valt en ovanlig slags huvudperson för sin fjärde roman. En figur som det bitvis är ganska lätt att ogilla. Men vi kommer nära och det smyger på en känsla av ömkan också – någonstans är det rätt jäkla synd om Mikael Petersen.

Handlingen utspelar sig på flera olika tidsplan. Dels 2014, månaderna fram till det årets riksdagsval. Dels i upprepade hopp tillbaka till 1980-talet, Eriks högstadietid och perioden med begynnande engagemang i Moderat skolungdom. De unga MSU:arna bär portfölj och en har till och med egna visitkort. Därutöver är det 2018, 2019 och en nära framtid: romanen slutar på valdagen.

Den satiriska nutidsskildringen är en svår genre. Vi är alla ”experter” på vår egen samtid och därmed känsliga för mindre lyckade gestaltningar. Det klichéartade sättet att skildra moderater är som smygfascister (attribut från Tredje riket gömda i garderoben på överklassgodset, typ). När det samtida språket ska gestaltas hotar ständigt övertydligheten. Likaså när nu levande personer ska karikeras.

Erik Helmerson, till vardags ledarskribent på Dagens Nyheter, trillar inte i någon av dessa fällor. Att han är aktiv på Twitter märks. Helmerson tycks veta hur det känns att vakna på morgonen och befinna sig i Twitterstormens öga, hur lite som krävs för att mobben ska rikta sin ilska mot en enskild i akt och mening att både skrämmas och på samma gång förlama dennes förmåga att kommunicera. Ofta behövs det bara att någon av Twitters ledargestalter, de som har en svans av följare, pekar lite. Allt detta fångar Helmerson väl och för den som själv är på Twitter bryter kallsvetten fram.

De sociala medierna har blivit viktiga i kriget om opinionen och en perfekt plats att testa och tänja på gränser. Det hetsiga tonläget, polariseringen och kränkningarna har blivit vardag. Symbolfrågor, skenbara konflikter och kulturkrig tränger undan sakpolitiken. Anonyma aktörer, främmande makters påverkansagenter, får härja fritt. Hur blev det såhär? Erik Helmersons fiktiva riksdagsledamot är ett försök till svar. Men gestaltningen av Mikael Petersens drivkrafter och utveckling är inte helt trovärdig i alla stycken. Varför väljer Soraya Gilani just Mikael Petersen som sin adept? Och hur har denne medelålders man lyckats ta sig till toppen av Föreningssveriges hierakier på nästan ingen politisk vilja över huvud taget?

Trots dessa invändningar är romanen tänkvärd och förtjänar extra pluspoäng för ambitionen att problematisera något vi just här och nu står stöveldjupt i – med bara månader kvar till valet.

Similar Posts:

• Partipiskan viner
• Mot rasism? Börja med dig själv!
• Vad har vi de politiska partierna till egentligen?
• Twittertokar!
• Dagsfärsk satir i bokform

Han väckte mycket uppmärksamhet för två år sedan med pamfletten Om tyranni. Där ger han oss 20 lärdomar från 1900-talet som vi inte bör glömma om vi ska kunna slå vakt om demokratin. Ett av råden är att vi ska odla vår egen formuleringskonst, erövra ett eget språk. Detta för att inte falla i fällan att använda de auktoritäras falska vokabulär.

Timothy Snyder lever som han lär. Han har myntat uttrycket ”ofrånkomlighetspolitik” vars främsta credo är att det inte finns några alternativ. Med fog kan man anklaga den gångna perioden av liberal marknadsekonomi för att ha varit så kraftfull på sinnena att en känsla av ofrånkomlighet, och därmed hopplöshet, spred sig.

Sådana stämningar, i kombination med en frustration över tilltagande ojämlikhet, kan utnyttjas av auktoritära typer. Människorna, i alla fall i tillräckligt antal, vänder sig gärna till en stark man om denne bara lovar rätt saker vi rätt tidpunkt.

Timothy Snyder har även konstruerat begreppet ”evighetspolitik”. Ledaren som tillskansar sig makten kan förstås inte lova och lova utan att slutligen bli synad i sömmarna och befunnen lögnaktig. Då behövs myter om ett storslaget – och gemensamt – förflutet samt konstruerade kriser och yttre fiender som ska distrahera och sysselsätta människorna så att de glömmer sina reformkrav.

Det var Ryssland som först nådde fram till evighetspolitiken, och de ryska ledarna skyddade sig själva och sin rikedom genom att exportera den.

Så här börjar Vägen till ofrihet. Det är en undersökning av det tankegods som Putin omgett sig med och metoderna som det postsovjetiska Kreml tillgripit för att stärka sig självt och försvaga andra. Man hade kunnat tänka sig att Rysslands oligarker skulle kunna nöja sig med total kontroll på hemmaplan. Export av naturtillgångar genererar tillräckligt med pengar för att de ska kunna leva i sus och dus. Men problemet är att omvärlden är föränderlig. Evighetspolitik behövs för den maktelit som måste skydda sig mot de idéer från en reforminriktad omvärld som hotar att sprida sig även bland ryssar. Och anfall är bästa försvar.

Därför har Rysslands ledning startat lågintensiva krig i en mängd grannstater, stridigheter som distraherar och åderlåter och aldrig tar slut. ”Krig är fred” löd en av Storebrors paroller i George Orwells 1984 och här är den idén förverkligad. Därför har Rysslands ledning finansierat extrema opinionsbildare och partier i världens öppna demokratier.

Därför har Rysslands ledning strävat efter att etablera och förstora trätoämnen i demokratierna som kan ha en splittrande verkan. Typiskt sett är frågorna migration, islamism, kvinnans ställning och HBTQ-rättigheter. De partier som Kreml valt att gynna är oftast högerextrema med en samhällsomstörtande och separatistisk nationalism på dagordningen.

Alla medel tycks tillåtna i denna kamp. Nazister från en rad länder, även Sverige, har i Ryssland lärt sig strida och spränga bomber, färdigheter de senare använt sig av i sina hemländer. Internet och sociala medier är en annan högintressant arena. Valmyndigheter måste skydda sig mot dataintrång om val ska kunna genomföras. Det måste även tongivande demokratiska partier göra. Annars finns deras känsligaste mejl snart hos Kremls favoritkandidater. Facebook, Twitter och andra aktörer för en ojämn kamp mot dataprogram designade att starta falska konton i rasande fart som delar lögnaktig propaganda.

Timothy Snyder är en välrenommerad historiker. Men här ger han sig i kast med sin samtid. Händelserna har bara några år på nacken, som valet av Donald Trump till president och Rysslands invasion av Krim och andra delar av Ukraina.

Det som ligger nära i tiden är svårt att skildra. Sådant som kan tyckas viktigt nu, kommer kanske att bedömas underordnat av senare generationer. Men eftersom Vägen till ofrihet granskar den yttersta makten i några av världens mäktigaste länder, löper boken knappast risken att avfärdas som irrelevant.

Ett annat problem är att många källor inte finns tillgängliga. Tvärtom är de flesta primära källor i maktens omedelbara närhet tysta som musslor eller beredda att ge vilseledande information. Arkivens sekretess gäller i många år framöver. Timothy Snyder använder öppna källor såsom amerikansk, rysk och västeuropeisk journalistik. Och det är till journalisterna, ”vår tids hjältar”, boken är tillägnad.

Ytterligare en svårighet är hur man navigerar i en vidöppen konflikt. Den som skriver historien om andra världskriget behöver inte tampas med kombattanter som fortfarande strävar efter att ge sin egen förskönade version. Här tillämpar Timothy Snyder sin goda förmåga att använda ett eget språk. Rysslands härskare lägger mycket möda på att framställa landet som en demokrati. Snyder fokuserar bland annat på att landet berövats en princip för succession, en ordning för hur makt oblodigt ska föras över från en part till en annan.

Möjligheterna att bringa ordning i myllret av händelser är kanske den största utmaningen för samtidshistorikern. Timothy Snyder är bra på att tvinna sin röda tråd. Men i det sista kapitlet, det som handlar om Donald Trump märks att händelserna inte bara är nära i tiden, de är också nära författaren såväl kulturellt som geografiskt. Det är det mest myllrande och stökiga av bokens sex kapitel. Men också högintressant. Jag känner att jag får en djupare förståelse för hur allt hänger ihop.

Trumps framryckning mot Ovala rummet gick i tre stadier (…). För det första måste ryssarna förvandla en misslyckad byggmästare till mottagare av deras kapital. För det andra måste denne misslyckade byggmästare framställas i amerikansk tv som en framgångsrik affärsman. För det tredje ingrep Ryssland beslutsamt och med utmärkt resultat till stöd för den fiktiva personen ”den framgångsrike affärsmannen Donald Trump” i presidentvalet 2016.

Allt detta har tidigare serverats mig i korta nyhetsportioner. Nu får jag så att säga hela smörgåsbordet uppdukat. Den framgångsrike affärsmannen Donald Trump är en ren Kremlprodukt, menar Timothy Snyder. Frågan är hur det går i presidentvalet nästa år. Kommer denna skapelse hålla tillräckligt många amerikanska väljare tillräckligt begeistrade ännu en gång? Höjer man blicken syns fler orosmoln vid horisonten. Hur ska EU stå emot Kremls försök att splittra? Hur ska det ryska folket få den demokrati det förtjänar? Och hur säkrar vi våra öppna samhällen från manipulationer?

Similar Posts:

• ”Postsanning är prefascism”
• Kampen om Ukrainas framtid
• Det bortglömda krigets fasor
• Rysslands baksida
• Morgondagens president?

Vad säger man till sin farmor på andra sidan köksbordet då?

Det har kastas tonvis med dynga på Yoko Ono genom åren, inte minst har hon anklagats för att vara den som splittrade Beatles. Men tänk om det var John Lennon som blev så kär, så att hans band inte var så viktigt längre? Den som inte gillar Yoko Ono kan rekommenderas Cynthia Lennons bok John om deras gemensamma nämnare, och sluta läsa här.

På gamla dar har Yoko blivit aktiv på Twitter och det är den aktiviteten det lilla bokförlaget Bakhåll i Lund, här tagit tillvara. Det är en opaginerad samling tweets på sitt originalspråk engelska. Varje tweet har för säkerhets skull försetts med datum för när den först publicerades på den sociala plattformen. Det är rätt onödigt egentligen, eftersom hon verkar ha en förmåga att leva i nuet den goda Yoko.
Yokos ord är måhända mest trösterika för dig som rusar fram, utan att riktigt veta varifrån du kommer eller vart du är på väg. För det finns en naivitet och glädje i dessa små aforismer som är lätt att stanna upp inför. Men här och var finns också ett djupare allvar, som man får lov att skrapa lite på. En av Yokos bästa tweets får mig att tänka på Milan Kundera.

Teach your children that they are alright. Don’t criticize them. Just be loving

Kundera skrev nämligen en gång en tragisk historia om ett par som förlorade sitt barn, vilket naturligtvis är det värsta som kan hända. Men, menade Milan, de lyckades därigenom återta sin intellektuella frihet. När du är far eller mor till ett barn har du ingen rätt att tänka pessimistiskt om världen, menade han. Men om du inte har ett barn, är du fri att tänka vad du vill.

Barnlös eller ej. 2011 var Yoko Ono i Wanås i Skåne för att inviga sommarutställningen där. Hennes konst bygger som bekant ofta på instruktioner som betraktaren ska följa. I den skulpturparken finns fortfarande idag de fjorton äppelträd, Yoko såg till att man kan hänga upp sina önskningar i.

Året efter kunde man kura skymning med henne på Djurgården i Stockholm, i samband med att hon hade en utställning på Moderna Museet. Alla som deltog i den happeningen den där sommarnatten i en skogsglänta, fick en lapp där det stod Let’s breathe together and let ourselves happen. Om Yoko någonsin dök upp där förtäljer inte historien. Men vid samma tillfälle lär en lika morgontrött som ovetande DN-prenumerant fått en liten handskriven hälsning från Yoko på en postit-lapp i sin tidning.

Och på någon sätt faller jag för det där. När kommunikationen blir viktigare än avsändaren eller verket i sig. Det är något befriande över det, idag när Yoko Ono hunnit fylla 85, och hon enligt sitt svenska bokförlag sitter rullstolsbunden.

Jag fick för kanske tio år sen, faktiskt via Twitter, chansen att fråga henne varför hon alltid bär hatt på nytagna bilder. Om det var för att hon skulle lyckas behålla alla sina tankar i huvudet, så de inte flög iväg. Hon svarade med glimten i ögat något i stil med att det gav henne chansen att vara någon annan för en stund, från vilket århundrade hon än önskade.

Jag gillade humorn och självdistansen det svaret gav uttryck för. Yoko Ono gör åtminstone mig lite kär. Och vem vill inte vara det?
För sedan är det viktigt att lägga något annat på minnet. Det sägs ju att när fan blir gammal, blir han religiös. Något liknande kanske kan sägas om framgångsrika kvinnor. Det är först sedan hon blivit tillräckligt gammal, som hon blir respekterad och rentav hyllad. Kom ihåg det, den dagen ni läser Yoko Onos dödsruna.

Similar Posts:

• Alla minns vi Lennon
• Skriven med ärlighet
• Möte med ett 1900-tal som riskerar att falla i glömska
• Blivande nobelpristagare
• Yta och undertext

Visst är det roligt att prova på nya grepp och projektformer, texten tar med all säkerhet andra vägar. Men att som etablerad och erkänd författare bjuda in sina läsare för att avsluta den roman som man själv har påbörjat, bara för att de (troligtvis) ska göra den sämre, är för mig en aning förbryllande. För det finns ju anledning till att det är Unni Drougge som är författaren och till att de andra är läsare, och i det här fallet även medförfattare.

Projektet gick till så att Unni Drougge skrev första halvan av boken och därefter bjöd hon in sina läsare via Twitter och andra webbforum för att slutföra den. Efterhand blev det åtta aktiva medförfattare. Det är tydligt utmärkt i vem som har skrivit vilka sidor. Något som ger mig känslan att skribenterna ska kunna svära sig fria från de sidor som man själv inte har skrivit, man slipper skämmas att för alla vet att det inte var jag. Gör man saker tillsammans tänker jag att alla är delaktiga i slutresultatet och då behövs det inte redovisas för vem som har kommit på bästa vändpunkten eller snyggaste meningen, för alla har varit med om allt.

Bianca Becker är en framgångsrik kvinna som sen flera år driver herrtidningen Zip. Hon har försummat alla relationer som går att försumma; dottern, exmannen, vänner och sig själv. När exmannen och dottern Connies pappa dör vänds allt såklart upp och ner. Att Connie egentligen aldrig har bott hemma hos sin mamma och dessutom har långt framskriden anorexia gör det hela än mer komplicerat. Som att det inte skulle vara nog är Connie bästa kompis med Cuba som är dotter till Biancas största motspelare Dennis Minton. Han har sedan länge kritiserat både Zip, Bianca och resten av sexistiska omvärlden genom sitt nätverk ”Kroppens befrielsefront”. Efter ett uttalande i pressen där Dennis kommenterade Biancas dotters (Connies) hälsa stämdes han på hundratusentals kronor som han nu är skyldig Bianca.

Det är inte helt lätt att ta sig igenom all bakgrundsinformation som presenteras i boken, men när jag väl har tagit mig förbi det läser jag med nästan oförskämt bra flyt. Unni Drougge vet vad hon gör och det är högsta samhällskritik på högsta underhållningsnivå. Där finns också mammans gränslösa kärlek till sitt barn som gör att hon förändrar hela sitt liv och alla sina värderingar om vad som är viktigt i livet. Det är också skildringen av den relationen som är det jag tar med mig ifrån den här boken. Speciellt varsamt och brutalt skildrad är Connies ilska och skuldbeläggande av Bianca. Jag förfasas verkligen över hur överlagt elak hon emellanåt är. Jag har inte läst någon tonårsskildring som är så genomgående hård, speciellt inte från förälderns synvinkel.

Därefter går boken över och blir ett virrvarr av sidospår, det är romantik, spelmissbruk, explosioner och dessutom en lång och detaljerad beskrivning av renoveringen av ett gammalt hus. Händelser som inte behöver adderas till en redan intrigfylld roman. Hårdare redigering och en tydligare hållning till grundidén hade varit välkommet i den senare delen av Karriärmammans dotter. Och trots att det är ett spännande projekt är jag övertygad om att Unni Drougge hade vävt ihop den här berättelsen bättre utan inblandning av sina läsare.

Similar Posts:

• Modernt Stockholm i kritisk sekelskiftestappning
• Insnärjd medievärld
• Hårda Berit ännu hårdare
• Hell has no fury like a woman scorned
• En bit från Luther

I marginalen till vänster hittar ni den här bilden genom att klicka på den kommer ni till en sida där vi samlar alla våra artiklar, krönikor, nyheter och upplevelser från bokmässan. Där hittar ni också vår stora special om årets bokmässetema tyskspråkig litteratur. Den innehåller recensioner av flertalet av de tyskspråkiga författarna som är inbjudna till mässan.

Självklart kan ni också precis som vanligt gå in under rubriken ”senaste veckan” uppe i överkant, där hittar ni allt som vi har skrivit den senaste veckan.

På Twitter finns vi precis som vanligt och ögonblicksrapporterar från mässgolvet och seminarierummen. Allt som taggas med #dagensbok syns i vårt twitterflöde i vänstermarginalen här på sidan. Den taggen får du också gärna använda om du twittrar något som du vill att vi ska se! Under taggen #bokmassan samlas allt som har med bokmässan att göra och det flödet hittar du på bokmässans egen sida.

Vi som åker till bokmässan för Dagensboks räkning är:

Från vänster: Emelie, på twitter som emelienovotny, Camilla, på twitter som camillahallbom, Anna Liv, på twitter som Annalivet.

Från vänster: Anna C, på twitter som AnnaMCarlen, Maria, på twitter som _mariacarlsson, Lina.

På plats på mässan kommer även Eva, Alice, Björn, Irene och Anna N att vara. Om du ser oss i vimlet hoppas vi såklart att du kommer fram och säger hej! Vi vill också gärna ta del av dina bokmässeupplevelser, vilka böcker har du fyndat? vilka författare har du sagt hej till? vilka seminarier var bra? och vilka var dåliga? vilken monter har godaste godiset? Skicka dem till oss så lägger vi ut dem här på Dagensbok. Och glöm inte att skriva vad ni tycker i kommentarsfälten.

Och viktigast av allt, en riktigt trevlig bokmässa på er, både till er som upplever den IRL och till er som får njuta av den på distans, utan skoskav, trötta ben och tunga kassar!

Similar Posts:

• Vecka 37 på Dagensbok: Bokmässeplanering
• Bokmässeveckan på dagensbok.com
• Torsdagen på bokmässan
• Lördag på bokmässan
• Fredag på bokmässan

Ett tydligt exempel som motbevisar Eva Ströms utsaga är Twitter som är ett strängt formbundet sätt att kommunicera via skrift på internet. Ramarna är tydliga och välkända, det ska vara ett kort, koncist meddelande på max 140 tecken. Därtill kommer #-taggar som grupperar och sammanför tweets om samma ämne, @-taggar i tilltal till en specifik person och efterföljande förkortade, twittervänliga länkar som har relevans till det just twittrade. En formbundenhet som vi anser har stora likheter med tex sonettens bundna form. Sonetten skrivs i fyra strofer på fjorton rader med en rimflätning som ofta rimmar första raden med den fjärde och andra raden med den tredje (ABBA).

Därtill följer ytterligare internetbaserde textformer som facebookstatusar, blogginlägg, mejl och chattkonversationer, även om dessa är friare till formen.

Att då mena att all text på internet är formlös känns begränsande eftersom mycket av dagens kommunikation på internet sker med stränga regler om just form. Därför behöver vi ett bredare perspektiv på form än det Eva Ström presenterat. Man kan tänka sig att form i det digitala samhället skapas av andra förutsättningar än de rent språktekniska. Då text på internet sällan eller aldrig är skriven för att läsas högt baseras de heller inte på rytm och versmått som en klassisk diktform. I förlängningen är vi spända på att se hur den internetbasrade formen kommer att sätta spår även den tryckta texten.

Text på internet utformas av det sammanhang den befinner sig i och existerar som en tyst överenskommelse mellan webbskapare och användare. Den digitala texten är inte utan form. Den har bara en form som existerar på andra premisser än de traditionella diktformerna.

Similar Posts:

• Twittertokar!
• Man får vad man betalar för… eller?
• Mest om pengar. Eller möjligtvis kärlek
• Tillsammans kan vi tackla hatet
• ”ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”

Anna Carlén: Anna_M_Carlen
Anna Liv Lidström: Annalivet
Anna Nygren: Annamaria_n
Emelie Novotny: emelienovotny
Maria Carlsson: _mariacarlsson

Ses på Twitter helt enkelt!

Similar Posts:

• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Form finns visst på internet!
• Mot rasism? Börja med dig själv!
• Stöveldjupt i Twitterdyngan
• Ger dig tid att stanna upp