Agnes och Minna har varit oskiljaktiga sedan mellanstadiet, när de började protestera mot gympalektionernas eviga bollsporter och krävde att få pröva fler sätt att röra på sig. Sedan dess har samhällsengagemanget växt. De har gått med i, och ut ur, flera politiska ungdomsförbund. Det är för mycket snack, för lite verkstad. Särskilt för Minna.

Minna är alltid otålig. Hon vill att saker ska hända nu, nu, nu. Står helt enkelt inte ut med passivitet, med sakernas tillstånd. Agnes är den mer försiktiga, den som får tala till rätta, hitta kompromisser. Som kämpar med att förstå och hantera Minnas höga toppar och djupa dalar.

Det är en bästisrelation med hög igenkänningsfaktor, men förmodligen också en konflikt som finns inom många av oss. Hur ska man orka ta in världens tillstånd, engagera sig lagom mycket, utan att det alldeles bryter ner en? Det finns ju så mycket man borde göra, så mycket man borde lära sig, så mycket att ta in att det samtidigt hotar att dränka en.

Agnes är bäst på att hitta den där balansen, till det vardagliga priset att ofta få känna sig tråkig, att ständigt vara den som bromsar och tänker efter och färdas i den mer kompromisslösa Minnas kölvatten. Minna hittar den inte. För henne är det allt eller inget, högsta aktivitet eller ge upp allt. Priset kan inte bli högre, och Agnes blir i slutänden den som får leva med konsekvenserna. Som blir ensam kvar.

Med Allt ska brinna har Sofia Nordin skrivit en helt underbar roman om ungt engagemang, psykisk hälsa och vänskap. Visst finns det ungdomsboksförfattare som lyhört skildrar den där ungdomliga upptagenheten av de egna relationerna, av utforskandet av makt, kärlek, beroende, sexualitet. Det här – att också skildra hur den stora världen gör sig påmind med sina stora moralfrågor och sin trögrörliga vuxenvärld – inser jag att jag länge saknat. Och Nordin gör det tusan så bra.

Similar Posts:

• Hur många kan komma överens? Eller starta ett krig?
• Ensam kvar
• Three is company?
• På jakt efter fler överlevande
• Misär, misär, misär

Serien, som inleddes med En sekund i taget, är skriven i fristående delar och med skiftande perspektiv. Den följer de få ungdomar som överlevt en plötslig febersjukdom och nu måste klara sig själva. Det är alltså Sverige och mer eller mindre nutid, på många sätt vardagligt och vanligt. Förutom att nästan alla är döda.

För Esmael, huvudpersonen i Om du såg mig nu, börjar det med en skolfest. Esmael går i åttan och är förväntansfull. Det här ska bli en perfekt kväll. Kanske ska han få hångla. Folk är lite segstartade, bara. Nästan ingen dansar. Istället börjar de dråsa ihop längs väggarna. I slutet av kvällen är de bara fyra ungdomar kvar och de kommer överens om att gå hem och sen ses lite senare vid thaikiosken, ifall … Det där ”ifall” vågar de inte ens uttala.

Ifall alla är döda hemma också.

Sedan dess har Esmael bott ihop med Bianca och Sandra. Det vill säga, ändå tills Ella och Nora dök upp. Ella, som Esmael gillade. Mycket. Som han trodde var något riktigt. Så när Ella bara drar, mitt i natten och utan ett ord, bestämmer sig Esmael för att följa efter. De måste ju åtminstone snacka. Och så kan det ju vara intressant att se hur det är där uppe i Umeå, som Ella hört ett svagt radiomeddelande ifrån. Där det ska finnas andra överlevande.

Det finns det, men snacket med Ella blir långt ifrån vad Esmael föreställt sig och konflikten trappas upp. Hur många kan man egentligen vara och ändå kunna komma överens utan någon sorts samhälle omkring sig? Fler än en? Om resurserna börjar tryta?

Med Esmael tillför Nordin en lite knöligt grabbig karaktär till sin överlevargrupp. En som förmodligen var populär och välfungerande i sitt vanliga liv, men vars bekräftelsebehov liksom snedtänder i ensamheten efter febern. Ju mer han hinner gå runt och fantisera om en ursäkt ifrån Ella, desto svårare blir det att ta att hon aldrig upplever sig ha något att be om ursäkt för alls. När hon äntligen söker kontakt gäller det något helt annat.

Återigen vet man knappt hur man ska kunna hålla sig till nästa del i serien.

Similar Posts:

• På jakt efter fler överlevande
• Ensam kvar
• Det händer faktiskt nu!
• Revolutionssystrar
• Three is company?

Så är det i Sofia Nordins postapokalyptiska värld, en värld som alldeles nyss var vår, men där en plötslig febersjukdom dödat nästan alla. Bara en handfull barn och ungdomar tycks finnas kvar. I första boken – det här är den tredje, så har du inte läst de tidigare och inte vill veta något om dem bör du leta upp recensionen av ettan istället, tycker jag, även om delarna ska gå bra att läsa även fristående – var Hedvig ensam och lärde sig att överleva på en gård utanför stan. Så mötte hon Ella, och så småningom kom även Ante, Nora och hennes lillebror Malte till.

I slutet av andra boken, Antes bok, har Ella och Nora bestämt sig för att lämna gården, köra norrut och leta efter andra överlevande. På radion har de snappat upp en svagt meddelande från Umeå. Dit tänker de sig och Ella fantiserar om att det är där hon ska fira sin fjortonårsdag, omgiven av nya vänner, men riktigt så enkelt blir det förstås inte.

I Som om jag vore fantastisk är perspektivet alltså Ellas. Ella som får saker att hända, som agerar och får andra människor att agera. Visst vet hon att Nora följt med henne för att hon är förälskad i henne. Hon gillar det. Det är spännande, lyxigt och lite praktiskt, fastän Ella är rätt säker på att hon aldrig kommer att känna samma sak för Nora.

Jag skäms. Jag har bestämt över henne bara genom att titta på henne.

Samtidigt bubblar lite av den där fula glädjen genom kroppen. Om jag kan få henne att suga bensin genom en slang, eller att lämna sin lillebror, vad finns det mer i så fall? Det liksom virvlar i huvudet och pirrar i fingertopparna när jag tänker på det.

Gör något farligt, Nora, tänker jag. Gör något omöjligt – för min skull. Bara gör det. Du får inget för det, men jag fattar vad du hoppas – att jag ska älska dig tillbaka sen. Du hoppas att det är precis så mycket som kärlek kostar.

Hon är inte alltigenom sympatisk, Ella, och det gör henne förstås till en intressant och mänsklig romankaraktär. Hon kan vara egoistisk och beräknande, men minst lika ofta charmerande tanklös, spontan och livshungrig. ”Queen of fucking everything.” Och hur mycket ansvar kan man egentligen förväntas ta när man bara är tretton, snart fjorton?

Förstås bara alldeles för mycket om man ger sig ut på en road trip i ett nästan öde, laglöst land på jakt efter andra överlevande som man inte på något sätt kan veta är vänligt inställda …

När jag började läsa Som om jag vore fantastisk var det med förväntningen på en sista del i en därmed avslutad trilogi (vilket gjorde att jag höll på att krevera i slutet). Sedan dess har jag fått lite olika bud, och vågar ändå hoppas på en fortsättning. Bara det faktum att karaktärerna här börjar fundera över vad det egentligen är för en feber som slår ut i princip hela befolkningen samtidigt antyder att det finns mer att reda ut där – kanske något riktigt otäckt? – och framför allt: det finns så många bra karaktärer som jag verkligen, verkligen inte vill lämna här. Jag vill veta mer.

Similar Posts:

• Hur många kan komma överens? Eller starta ett krig?
• Three is company?
• Ensam kvar
• Revolutionssystrar
• Det händer faktiskt nu!

Jag tänker till exempel på Alexandra-Therese Keinings 14, Magnus Nordins Avgrundens änglar, Liz Coleys Berövad, Lauren Myracles Shine eller för all del Moa Eriksson Sandbergs Den första flickan skogen möter. Romaner för unga om utsatthet, om bestialiska övergrepp, triviala övergrepp, om självskadebeteenden och psykisk ohälsa, om vuxna som, när de inte själva utnyttjar barnen, åtminstone är för självupptagna eller dumdryga för att se eller vara till någon hjälp. Mörka böcker. Ibland nästan hopplösa böcker. Hur kommer det sig?

Även om Teen noir. Om mörkret i modern ungdomslitteratur är en lättläst, boktipstung bok från Bibliotekstjänst börjar vi i klassisk akademisk anda med en definition. Jag har inte fel i min Veronica Mars-association, visar det sig; Nilson härleder begreppet ”teen noir” just till Rob Thomas teveserie (sedermera även film och bok) från mitten av 00-talet.

Två saker vill Nilson lyfta fram hos genren: moralisk tvetydighet och utsatthet. I till exempel Veronica Mars laborerar både hjältinnan och de flesta andra karaktärer med moraliska gråzoner. Veronica inte bara bryter mot lagen eller fibblar med sanningen för att lösa sina mysterier, hon kan agera skrupellöst av hämndbehov eller svartsjuka. Vi gillar henne ändå, inte bara för att vi förstår henne, utan inte minst för att Neptune, samhället hon lever i, är så korrumperat och orättvist att man oftast får skapa sin egen rättvisa eller bli utan. Ungdomarna i Neptune är utsatta, av varandra, men inte minst av den egna föräldragenerationen.

Nilson inleder Teen noir med ett besök i bokhandeln Foyles i London 2010. Där är ”Teen noir” en stor och livskraftig egen hylla. Därför blir hon förvånad när hon två år senare kommer tillbaka och hyllan helt saknas, men expediten förklarar det med att en så stor majoritet av ungdomsböckerna till slut hamnat där att konceptet blev meningslöst. Det är en väldigt talande bild.

Varför vi läser mörka böcker, att få uppleva problem utan att behöva uppleva dem på riktigt, kanske till och med få dem tryggt lösta innan man slår igen pärmarna (fast det ska man tydligen inte räkna alltför kallt på, ens i ungdomsböcker) – det där har du förmodligen hört förut. Och vill du ha det mer utvecklat skulle jag rekommendera till exempel etnologen Jonas Danielssons Skräckskönt. Om kärleken till groteska filmer. Nilsons bok är mer översiktlig, men jag vill ändå slänga in några definitioner till.

För vad är det som räknas som ungdomslitteratur? Här är det vad förlagen definierar som det, men det behöver ju inte, påpekar Nilson, innebära vare sig att det är vad ungdomar faktiskt läser eller sådant som faktiskt läses av ungdomar. Med begrepp som ”unga vuxna”/”Young Adult” och ”crossover” har gränserna suddats ut (också neråt i åldrarna mot mellanåldersböckerna, menar Nilson) och det är kanske inte så konstigt om temana blivit mörkare när även vuxna förväntas ha utbyte av dem (vilket inte minst jag själv och fler med mig som gladeligen recenserar ungdomsböcker helt utifrån egna preferenser är exempel på)?

”Här är det också väsentligt att påpeka att den ungdomslitteratur jag kommer att diskutera är skriven av vuxna”, understryker Nilson. ”Det kan tyckas självklart, men ibland tror jag att vi glömmer bort att barn- och ungdomslitteratur med få undantag skrivs av en äldre generation” (och ofta köps in av en äldre generation, skulle man kunna tillägga, av presenterande släktingar och inte minst skolbibliotekarier):

Det är vuxengenerationen som ”ändrat reglerna” för ungdomsboken och som nu låter de mörka temana dominera. Kanske beror detta på att vi idag inte längre känner samma behov att skydda en yngre generation? Frågan blir om vi ska se teen noir som varningstexter? Som exempel på hur vuxna vill visa de yngre hur illa det kan gå? Eller handlar det mer om att vuxna ser att ungdomar går runt och bär på en hel del oro som de behöver bearbeta och vill ge dem böcker som kan hjälpa till med detta?

Det är ju faktiskt intressanta frågor, inte minst i förhållande till just allt det där mörkret. Dem borde vi kanske ställa oftare?

Nå, men själva böckerna då? De finns i huvudsak i fyra kapitel: ”Dystra dystopier”, ”Monster och människor”, ”Farliga folksagor” och ”Vanmakt i vardagen” (men jag vet, jag älskar också allitterationer). Det blir Suzanne Collins, Lauren Oliver, Ally Condie, Sofia Nordin, Saci Lloyd, det blir vampyrer och zombies och övernaturliga förmågor för hela slanten. Inte minst ”Farliga folksagor” är ett roligt och, åtminstone för mig, inte helt väntat kapitel om alla nya re-makes på folksageteman (intertextualitet, hur olika texter förhåller sig till varandra, är också ett favoritkoncept). Fast sen var det just det. Övernaturliga förmågor för hela slanten.

För du minns de där böckerna jag nämnde i början? De finns inte med. Alltså, inte bara just de titlarna – det vore ju förståeligt; varenda titel kan man ju inte hinna trycka in – utan hela genren. De mörka, vardagsrealistiska berättelserna utan övernaturliga inslag. ”Vanmakt i vardagen” handlar nämligen om till exempel Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsforstrilogi. Och det är väl ändå lite konstigt, för det finns ju ingenting i vare sig Nilsons eller någon annans definition av teen noir som säger att det måste finnas övernaturliga inslag? Även om Veronica Mars kanske inte direkt är diskbänkrealism så är det ju knappast fantastik heller.

Mitt största problem när jag slår igen Teen noir är dock av lite lättsammare natur: hur tusan ska jag hinna läsa alla spännande böcker jag blivit sugen på nu?

Similar Posts:

• Plåster på såren-frossa
• Down in New Orleans
• Från teveserie till långfilm till roman
• Mörkt och mycket
• Konsekvenser

Rebecka började i måndags med Mary, spöket och resan genom natten – En spökhistoria med varm och hoppfull tvist.

Idag skriver Ella om Sofia Nordins apokalyps i Spring så fort du kan.

Igår skrev Anna Liv om Magnus Ljunggrens Drömtraktorn. En morgon när vännerna Daniel och Zeke genar genom skogen hittar de en övergiven traktor. Trasig, rostig, täckt av snö och samtidigt helt underbar. När de i skolan får till uppgift att laga något trasigt är det inget snack om saken. Traktorn! Dock ägs den av sura Gammelgösta, han med livsfarliga hunden. Drömtraktorn är en spännande ungdomsbok om vänskap, drömmar och traktorpulling.

Imorgon skriver jag om en bok för unga vuxna – Katarina Sandbergs debut Vi är inte sådana som i slutet får varandra. En befriande cynisk men också rolig och sårig roman om 20-åriga Cassiopeja och hennes liv och relationer under studentåren i Stockholm.

Senare i veckan blir det David Levithan-tema, när Ella recenserar flera böcker där Levithan samarbetar med andra. Det blir också en recension av Augustprisnominerade Lex bok, som Anna N har läst.

Ha ett fint sportlov fyllt av läsning!

Similar Posts:

• Befriande skeptiskt om förälskelse och relationer
• Veckan på dagensbok.com – Lögn förbannad lögn, dystopier och evenemangstips
• På jakt efter fler överlevande
• Hur många kan komma överens? Eller starta ett krig?
• Lyckad Litteraturtårta!

Men. Rent logiskt, om någon lyckats överleva, någon haft en motståndskraft, så borde det väl finnas fler? Frågan är bara var.

I En sekund i taget fick Hedvig så småningom sällskap på gården där hon inrättat sig och lärt sig skaffa mat och värme. Plötsligt var de två, med allt vad det innebär. Så, precis i slutet av den romanen – ja, det här är en recension av uppföljaren, det går liksom inte att undvika spoilers – stötte de på ytterligare en ung överlevare. Det här är hans bok.

Ante har levt under ett vindskydd i skogen sedan febern bröt ut. Han är halvt ihjälsvulten och genomfrusen och han har varit ensam. I månader har han varit övertygad om att han är den ende överlevande, men samtidigt i ständig flyktberedskap. Tänk om febern ändå kan komma ikapp honom? Om han äntligen möter någon och den personen bär på smittan?

När Hedvig och Ella ger sig till känna är Antes första impuls alltså att springa sin väg. Igen. Precis som han bara lämnade alla älskade, dödssjuka hemma i stan när sjukdomen först bröt ut.

Ändå sitter jag kvar. Som en idiot. En idiot med en konstig känsla som snurrar i magen och bränner i ögonen. Det tar flera sekunder innan jag fattar vad det är. Glädje. Det var så länge sen jag kände det.

Ante blir räddad av Hedvig och Ella, och Nordin undersöker varligt vad det egentligen innebär – fysiskt, att ha svultit och äntligen få äta mer än kroppen klarar av; mentalt, att nästan ha gett upp men våga hoppas igen. Och så socialt: att plötsligt vara tre förändrar dynamiken även mellan tjejerna. På sätt och vis skulle man kunna säga att de blir tjejer först här, när någon som inte är det kommer till.

Nordins apokalyps är lika mycket extrem situation och kampen för överlevnad (ofta på ett ganska mysigt sätt, men inte utan att allvaret och slitet glimmar till), som vardaglig tonårsskildring. Precis som i En sekund i taget gör hon det skickligt här, med precision och tålamod. Tempot passar kanske inte alla, men jag tycker inte det blir tråkigt en sekund. Relationer och karaktärer utvecklas, och sakta men säkert utvidgar sig den begränsade världen: Hur många överlevare finns det egentligen? Är de som finns verkligen immuna mot febern?

Är alla välvilliga? Kan man ta hand om alla? Vad händer om maten eller veden eller vattnet inte räcker? En stuga kan bli en för trång på så många olika sätt.

Similar Posts:

• Ensam kvar
• Hur många kan komma överens? Eller starta ett krig?
• På jakt efter fler överlevande
• Veckan på dagensbok.com – Lögn förbannad lögn, dystopier och evenemangstips
• Förälskelse – såklart!

Och framtiden ser mörkt ut. I alla fall om vi ska tro våra skönlitterära författare. Inte minst ungdomsböckerna (de som numera kallas ”crossover” eftersom så många av oss som bara ytterst välvilligt kan definieras som unga också gillar dem) frossar i dystra framtider. Om det sen var Suzanne Collins succé med Hungerspelen som startade vågen, eller vem.

Det som skiljer många av den senaste generationens dystopier från klassikerna i genren är nog att det där med dystopi inte alltid är så klart uttalat. Ingen skulle ha problem med att klassa Karin Boyes Kallocain eller George Orwells 1984 som dystopier. De är renodlat förtryckande, totalitära samhällen, skildrade i betonggrå, sovjettyngda nyanser.

Den yngre generationen är så mycket mer vardagsnära. Sofia Nordin tar i En sekund i taget livet av alla omkring den 13-åriga huvudpersonen med en mystisk febersjukdom, men världen omkring henne är hjärtskärande vardaglig och merparten av romanen faktiskt mer Robinson Kruse än apokalyps. Första delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi är också påtagligt välbekant, med löprundor och disk efter familjemiddagen. Man skruvar upp nyanser snarare än tecknar något väsenskilt.

Både M T Anderson och Megan McCafferty har internaliserat internet. Nätet i deras böcker är uppkopplat direkt i huvudet, och Andersons huvudperson beskriver gamla bilder av människor som håller i sina datorer som att se folk gå runt och hålla lungorna utanför kroppen. Det är en obehaglig bild – och kanske inte helt avlägsen? Ungdomarna i romanens början är hela tiden distraherade av reklam och nyheter som kastas rakt in i deras huvuden. Fast jag tycker mig ha ett relativt distanserat förhållande till telefon och dator blir jag lätt skrämd av igenkänningen.

Våra vägar mot den dystra framtiden verkar närmast oräkneliga. Teknologi, virus, miljöförstöring, klåfingriga regeringar, Marknaden, zombies … Det verkar mest fråga om vad som slår till först. En lyckligare framtid lyser däremot med sin frånvaro.

”Paradiset”, skriver Ronny Ambjörnsson i sin bok om utopier, ”existerar i kraft av att det en gång är beskrivet.” Kan vi tänka oss världen som trevlig? När slutade vi med det?

Similar Posts:

• ”The lady’s NOT for turning”
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Mörkermaskin
• Hur skulle det annars se ut?
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?

Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.

Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.

Ja, 13-åriga Hedvig flyr från de döda. Uppe i lägenheten ligger mamma, pappa och lillebror Ludvig. Alla döda i en mystisk pandemi, en feber som ingen utom Hedvig verkar ha överlevt. Hon måste bara bort från alla döda.

Men vad är livet om man är ensam kvar? Vem är man? Och hur ska man överleva?

En sekund i taget har redan jämförts med en rad böcker, och ganska olika böcker. Flera recensenter har nämnt Suzanne Collins Hungerspelen, någon har kallat den robinsonad, någon jämför med Richard Mathesons I am Legend (fast filmen, med Will Smith, av någon anledning) och själv tänkte jag först på David Jonstads fackbok Kollaps. Livet vid civilisationens slut. Någonstans där, i korsvägen, har Nordin skapat något ganska eget, en lågmäld, spännande och lite filosofisk historia, som det, vad jag förstår, finns anledning att hoppas på en fortsättning på.

Den har kallats dystopi eller snarare postapokalyps, en vardagsnära skildring av livet efter katastrofen, febern. Och det är spännande, faktiskt oerhört. Men här finns inga vampyrer eller zombier som lurar, bara det ganska överväldigande att försöka överleva i värld där villkoren radikalt förändrats. Hedvig har nästan över en natt gått från att käbbla med bästisen, hämta lillebror på dagis, grubbla över hur det egentligen känns att kyssas och sådana saker – till att hitta mat och värme och tak över huvudet.

Och så det här med meningen. Varför ska man fortsätta när allt är slut, om man är ensam kvar? Det är här mina tankar går till Matheson (boken), och huvudpersonens tröstlösa vardag. Skaffa mat, laga hem, överleva – men för vad? När alla man älskar är döda. Det är en sorg som nästan är omöjlig att bära, men som man ändå skjuter undan så gott man kan. Som man bär, för det finns ju ingenting annat att göra.

Det finns ett stråk av skrämmande, lockande frihet över det också. Att plötsligt vara befriad från ens vanliga självbild, från bästisens lite nedlåtande kommentarer, från den man är van att vara. Att i nya situationer faktiskt bli ny, växa, vara den som klarar av. En överlevare.

Men är hon verkligen ensam kvar, Hedvig? En dag syns främmande fotspår på gårdsplanen …

Similar Posts:

• På jakt efter fler överlevande
• Three is company?
• Vem är du utan din energiförbrukning?
• Solen går upp över de 50:e Hungerspelen
• Mörkt, mörkt och magiskt

Till helgen är det så dags för den årliga Textmässan – Stockholms egen bokmässa för oberoende förlag och tidskrifter, som vanligt på Nürnberghuset på Södermalm. Samtidigt pågår Stockholms internationella seriefestival, som i år har temat eskapism, på Kulturhuset.

Nästa vecka blir det också Botkyrka internationella bokmässa. I tre dagar arrangerar biblioteken i Botkyrka mässa på temat Europa retrospektivt – språk och identitet i dagens Europa.

På Dagensbok inleder vi veckan med Maries recension av Frälsningsarmén av Abdellah Taïa. Det är en roman om att växa upp som homosexuell man i ett marockanskt samhälle präglat av traditionella familjevärderingar. Den beskrivs som självbiografisk, vilket Marie funderar en del kring under läsningen.

På tisdag skriver Richard om antologin Cirkelns kvadratur med unga ryska debutanter. Den har flera intressanta och bra noveller, men är lite ojämn överlag menar Richard.

Till onsdagen blir det Lögn förbannad lögn och prognoser av Alf Riple, som Kari har läst. En bladvändare som ger läsaren mycket insikt till en liten ansträngning.

På torsdag skriver Anna Liv om Döden tänkte jag mig så av Johanna Mo. Anna Liv tycker att detta är boken för dem som behöver få bevisat för sig att deckare absolut inte är en sämre klassens litteratur, samt naturligtvis för alla andra som diggar välskrivna spänningsromaner. Det är en nervig, tät historia med psykologiska förtecken som Anna Liv har svårt att släppa ifrån sig, både fysiskt och psykiskt.

Vi ger er också en Dystopisk lördag då Björn skriver om Karin Tidbecks Amatka – skitig, urtvättad och helt fantastisk blandning av sovjetisk SF och svensk diskbänksrealism, som utspelas i en värld där alla föremål och begrepp måste få en betydelse påtvingat sig och fastslaget med partibeslut för att inte lösas upp i intet. Kari har läst Varma kroppar av Isaac Marion. En bioaktuell kärlekshistoria ur zombieperspektiv. Ella skriver om Sofia Nordins En sekund i taget, om 13-åriga Hedvig som blir ensam kvar efter en feberepidemi. Camilla skriver om andra delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi och Ella skriver om den tredje, samt om bonusnovellerna Delirium stories. Och så blir det första delen i Rachel Cohns blivande tetralogi, Beta, om en tonårsklon på den exklusiva semesterön Demesne.

Veckan avslutas med Linas text om Bunkern av Hanna von Corswant. Vad som börjar som en fenomenalt läskig thriller slutar tyvärr närmare magplask, tycker Lina.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok.com – Barn- och ungdomsboksvecka
• Vecka 15 på dagensbok.com: Påsklov = barn- och ungdomsboksvecka
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Vecka 21: Debutanter, genier och demokrati
• Vecka 16: Drömmen om en bättre värld

Men trots att de blir fler, drunknar alltjämt berättelserna som handlar om unga hbtq-personer bland alla miljontals heterosexuella kärlekshistorier. För den som är ung och hbtq är det inte helt lätt att hitta böcker att känna igen sig i. Därför behöver vi ungdomsromaner som Håkan Lindquists och därför behövs förlag som specialiserar sig på den typen av skildringar, som Charlie by Kabusa gör.

Regn och åska handlar om Oscar från Visby och Rein från Tallinn som möts av en slump i Tallinn och blir uppöveröronen förälskade så fort de ser varandra.

Jag såg hela tiden på honom, lät min blick röra sig över hans kropp innan den stannade vid hans nacke och hans öron. Det var något mycket sinnligt över dem. Huden verkade praktiskt taget genomskinlig, och allt jag såg lockade till beröring, så starkt att det nästan gjorde ont.

Vi får följa förälskelsen ur 17-årige Oscars perspektiv. Det är en besvarad förälskelse, en som är enkel och som tränger undan det mesta i omgivningen, eftersom den behöver så mycket plats. Oscar är inte bara fullständigt uppfylld av Rein från morgon till kväll, han är också uppfylld av det stora i att för första gången vara riktigt förälskad. Och att någon är förälskad i honom tillbaka! Jag gillar hur Håkan Lindquist väver fram Oscars blick och tankar. Hur han lägger märke till och älskar varje detalj hos Rein, men också hur han blir helt besatt av själva förälskelsen i sig själv. Efter killarnas första möte på Oscars semester i Tallinn, skiljs de åt när Oscar måste åka tillbaka till Sverige. Tiden som följer därefter blir en period av längtan, där det mesta handlar om att vilja träffas igen. Helst nu på en gång. Det går upp för Oscar vilken fantastisk tur har haft som mött Rein och som följd börjar han önska att samma sak ska hända människorna runt omkring honom.

Sen har vi det här med sex. När man är förälskad och förälskelsen för första gången är besvarad kommer sex som en naturlig följd. Håkan Lindquist låter sexet ta plats i sin bok. När han gör det som bäst blir det en fin mix av Mitt livs novell-romantik och vardagsrealism, där kondomerna ligger på köksbordet och väntar. Han väjer inte för att beskriva synen av sperma eller hur ett stånd känns, för att i nästa ögonblick börja prata om hur fantastiska gröna ögon Rein har.

Ändå kommer jag på mig själv med att tycka att det är för lite sex. Lite för ofta bryts scenen, eller övergår i smetiga metaforer precis när det hettar till, precis när kondomen ska på. Tonårsjaget i mig skriker ett stort NEJ. Och jag tänker att det är så trist. Att gestalta en sexakt på ett trovärdigt sätt, utan att det varken blir porrigt eller sliskigt, må vara något av det svåraste en författare kan göra, men jag blir lite ledsen av att många inte ens försöker. I en ungdomsbok känns det extra viktig att skriva ut sexscenenerna, för som tonåring vill man ju VETA. Håkan Lindquist lyckas på några ställen, men tyvärr inte överallt.

Dialogen i Regn och åska är något som också hör till bokens problem. Den är många gånger för stel och tillrättalagd för att jag ska uppfatta den som riktigt prat mellan tonåringar, eller mellan en tonåring och en vuxen. Jag hade velat läsa något lite mer osäkert och fumligt, något som visar det förälskade tillståndet även när karaktärerna pratar.

Mot slutet hittar jag dock ett stycke som jag tycker väldigt mycket om, som på ett finurligt och fint sätt visar just det jag pratar om:

”Jag tror han är förälskad.”
Hannes skrattade högt och lade sin hand på min axel.
”Tror? sa han, ”Det är väl alldeles uppenbart. Det fullkomligt lyser om honom. Och om dig, Oscar. Ni är lika förälskade båda två.”
Houston, Houston, no need for an alert. It´s nothing dangerous. The strange light turned out to be a love light, just some kids in Tallinn, very much in live.
“Ja”, svarade jag. “Vi är båda väldigt förälskade.”

Till slut. Att klara av att skriva en ungdomsroman om två unga pojkar och deras förälskelse utan att fastna i problematiserande av själva homosexualiteten är en bedrift. Lyckas man dessutom framställa förälskelsen på samma självklara sätt som Håkan Lindquist i Regn och åska, är det fint gjort.

Similar Posts:

• Internt tonårstrots
• Ja, det är våren…
• Vårens litterära höjdpunkt för alla oss som älskar nytt.
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Vårens debutanter 2011