dagensbok.com » Serier

Daniel Thollin "Basketbollar och blodpudding"

Ella Andrén — Tue, 27 Jan 2026 23:00:58 +0000

Ärligt talat räcker det med bara anblicken av det lilla marsvinet med vampyrtänder på omslaget för att jag ska känna att det här är en bok som jag vill ha till mitt skolbibliotek (och med ”mitt” menar jag såklart elevernas, ehrm). Så rolig kontrast! Och jag blir inte besviken.

Basketbollar och blodpudding är första delen i serien Blodiga tänder av serietecknaren, illustratören och författaren Daniel Thollin. Förra året kom, förutom denna, också uppföljaren Vitlök och vampyrjakt ut, och i början av sommaren kommer tredje boken, Räddningsuppdrag och råttblod.

Det handlar om nioårige Conny och hans marsvin Brutus. Den ende som direkt verkar se den snälle Conny är tyvärr mobbartypen Bullen. Mamma tycks fastklistrad vid datorskärmen – hon är it-tekniker – och det är just ett it-haveri på mammans jobb som så att säga sätter bollen i rullning. Mamma måste åka in till jobbet akut, och dumpar Conny hos en mormor han inte träffat på flera år (sen hon gav honom ”en lång vass pinne” i sjuårspresent), med stränga förmaningar om att inte hålla på med ”v-ordet” medan hon passar sitt barnbarn.

Mormor Nell har dock andra planer. Hon vill istället inviga Conny i släktens arv: de är vampyrjägare sen sjutton generationer tillbaka. Någon stor pedagog är hon däremot inte, denna ganska skräckinjagande vampyrjägartant, utan langar utan större betänkligheter dagens, förlåt, nattens fångst i knät på nioåringen i passagerarsätet – ett avhugget vampyrhuvud. Det pratar fortfarande maniskt. Conny kräks genom sidofönstret.

Den här serien – och det är en tecknad serie, likaväl som en bokserie – är klassad av förlaget som lämplig för 6-9-åringar. Nu är ju barn väldigt olika, men jag skulle nog ha sagt mellanstadiet snarare än lågstadiet. Det är trots allt en hel del blod och läskigheter. Döda djur. Avhuggna huvuden, som sagt. En lite brutal, men väldigt rolig svart humor. Snygga, blodiga bilder.
Conny må vara sitt vanliga, snälla jag, även som vampyr, men Brutus, som med vampyrismen också får förmågan att tala, visar sig vara en rätt skoningslös liten rackare:

”Jag varnade dig. Vi är vampyrer. Vi älskar blod. Vi dricker blod. Kan vi göra det nu? Snäääääälla?”

”Jag vill inte dricka blod. Blod är äckligt. En gång när Bosse i 5B skrapade knäet på gympan svimmade jag nästan. Men jag vet inte vad vi ska äta. Allt i kylskåpet ser så äckligt ut att jag mår illa.”

”Katt! Katt är gott. Mums!”

”Äh, kom igen. Vi drar till affären och försöker hitta något som går att äta.”

”En kassörska?”

Mordiska marsvin, alltså. Slutar inte att vara roligt i första taget.

Jag är glad att det redan fanns en del till när jag läst ut den här första boken, för den går ner i en munsbit. Och ger mersmak. Eller om jag borde säga blodsmak ..?

Nnedi Okorafor "The Space Cat"

Ella Andrén — Sun, 16 Nov 2025 23:00:36 +0000

Att katter har saker för sig som deras människor inte alltid kan förstå, skulle jag tro att de flesta människor kan skriva under på. Den där blicken fäst i fjärran, den där aningen om att de känner av saker – ljud, lukter eller nånting som vi inte ens kan föreställa oss?

I The Space Cat, Nnedi Okorafors och Tana Fords grafiska roman för mellanåldern, ges vi ett svar på de där frågorna. Det kanske inte är det sanna svaret, eller ett svar som gäller alla katter, men det är fantasifullt, roligt och charmerande, med stor igenkänning för alla interplanetära kattägare.

Periwinkle, familjen Okorafors katt, bekämpar nämligen onda rymdvarelser och kastar sig in i rymdkapplöpningar med sin egenhändigt byggda rymdraket.

Ja, det är knasigt, men det är också väldigt snyggt genomfört, och Periwinkles drastiska beteende och högdragna men lojala attityd känns väldigt autentisk. Okorafor fångar på något sätt en katts hela känslomässiga logik, om det låter rimligt.

Tecknaren Tana Ford, som tidigare jobbat med Okorafors serieroman LaGuardia, får också fatt i kattens alla kroppsuttryck och miner briljant, från den vettskrämda, helspända kroppen till den fullständigt avslappnade och trygga myskatten. Bilderna är en stor del av behållningen.

Fin är inte minst den helt vardagliga berättelsen om när Periwinkle som liten kattunge kommer hem till ”the Nnedi” och hennes tonårsdotter. De är tålmodiga och nyfikna, men han litar inte på dem. Han far iväg, han försvarar sig, han rivs, han far omkring som en skottspole med klor i det nya hemmet: ”I no trust them.”

De serverar kycklingfiléer. Han dänger iväg matskålen med kraft (men mumsar i sig filéerna). De försöker klappa. Han river. ”I still no trust.”

”And then, one day …” hoppar han upp i Nnedis knä där hon sitter och skriver och lägger sig och spinner. ”… I trust.” Kanske är det så enkelt och precis så svårt med förtroende? Man litar inte på någon. Tills man gör det.

Mer äventyrligt blir det när onda rymdvarelser lurar. En dyker upp i en liten bägare het sås som lämnats kvar på köksbordet. Periwinkle går modigt till attack och försvarar familjen.

Det blir lite kladdigt.

Det stora äventyret börjar när familjen flyttar till Nigeria för ett år. Där tror många människor att katter besitter övernaturliga krafter, att de är häxor eller demoner. Periwinkle finner sig ändå snart till rätta och får vänner bland djuren där – och det kommer att behövas, för en ordentlig rymdinvasion är på gång. Människorna fattar som vanligt ingenting.

Okorafor brukar skildra rymdvarelser med fler nyanser än hos Periwinkles fiender, men också här finns ett undantag. Uppe i rymden, i sin lilla rymdraket, tävlar Periwinkle i fart mot den mystiska rymdkatten Orange Meow från Neptunus. De har mer gemensamt än han anar.

Den som följer Nnedi Okorafor på sociala medier känner säkert igen hennes båda katter, Periwinkle och Neptune, den ena en orientalisk korthårskatt och den andra en sphynx, eller nakenkatt. De har till och med ett eget Insta-konto. Det, ihop med slutet på den här boken, får mig att gissa att de kan återkomma även i serieformat.

Pelle Forshed "Club Lonely"

Anna Kain Wyatt — Sat, 09 Nov 2024 23:00:39 +0000

Club Lonely av Pelle Forshed handlar om Bure Bergström, en självbiografisk serietecknare som äntligen släppt vad han hoppas ska bli hans stora genombrott. Men recensionerna låter vänta på sig, uppmärksamheten är obefintlig och Bure får stå vid sidlinjen och se hur Boel Flood på samma förlag hyllas av allt och alla. Bure är övertygad om att han borde få sitt genombrott, bara någon bemödade sig med att läsa serien. Och med någon så menar han självklart stjärnkritikern Mathias Ortiz.

Han blir besatt av Ortiz och att få honom att plocka upp boken. En dag får han syn på honom på en bar och kan inte låta bli att gå in och prata med honom. Detta utvecklas till en märklig bekantskap. Serieromanen balanserar hela tiden på gränsen till att bli alldeles för pinsam för mig att klara av, men jag begraver mig inte helt under skämskudden utan läser tappert vidare (trots alla möjliga och omöjliga strategier Bure tar till för att Ortiz att uppmärksamma Club Lonely).

Club Lonely har ett stort persongalleri, utöver Bure och Mathias får vi lära känna en hel rad andra personer runt dem. Bland andra Mathias granne Maria ”Sung” Lindqvist som driver Youtube-kanalen Tarot Sadness men drabbas av tunghäfta varje gång de springer på varandra i trapphuset. Jag gillar hur Bure, trots sin besatthet av sitt kommande genombrott också lever i en vardag. Han behöver vårda sin relation till sin fru Frida Danielsson, skjutsa barn och styra upp kläder till halloweenfesten. Det vardagliga skapar en snygg kontrast till de bisarra saker Bure hittar på, men gör på något sätt det hela mer trovärdigt. Bure pendlar mellan att vara självsäker och självtvivel. Hur orginell är han egentligen? Varifrån kommer egentligen hans geniala titel på boken? Men visst är han ändå seriesveriges svar på Hjalmar Söderberg?

Pelle Forshed väver på ett snyggt sätt ihop flera olika historier i en och jag gillar hur perspektiven sömlöst skiftar genom boken. Vi får följa med en övergiven Frida till klätterhallen och en kritiker med ångest till Paris. Utöver att vara en serieroman om en självbiografisk serieroman så är det en utmärkt Stockholmsskildring. Det är genialt, snyggt, roligt och dråpligt.

Anneli Furmark "Kattflickan och andra berättelser "

Anna Kain Wyatt — Sat, 19 Oct 2024 22:00:54 +0000

Kattflickan och andra berättelser är Anneli Furmarks tionde seriealbum, men min första bekantskap med författaren. Det är alltigenom snyggt och det är stämningsfullt.

I fem noveller skildras olika delar av livet, barndomens skräck för att bli en myling, medelålderns ångest och relationsproblem, ålderdomens skräckfyllda serviceboende. Berättelserna rör sig både i tid och plats, vi besöker en festival i norra Sverige, krigsgravar i Flandern och får ta del av Maja Beskows dagboksanteckningar om ett förbjuden kärlek på järnvägsstationen i Långsele 1912. Det är en minst sagt udda blandning, men det fungerar, det fungerar alldeles utmärkt till och med.

Kattflickan är helt klart den berättelse som gör störst intryck på mig, även om en kattflicka figurerar i berättelsen är det inte alls vad berättelsen handlar om. Hon bara dyker upp, och fungerar som fantastisk poster girl för hela samlingen. För nog blir jag allt lite illa till mods av att titta på boken. Men, tillbaka till festivalen i skogen; Kattflickan handlar om ett medelålders par på festival, de är egentligen lite för stela i ryggen för att tälta, och har hamnat helt i osynk med varandra. Det är lågmält, snyggt och mycket som inte hinner bli sagt.

Min andra favorit är berättelsen om Gerd, hon är åtta år och livrädd för att bli en myling eftersom hennes föräldrar inte är religiösa. I en brytningstid där kristendomen fortfarande är norm har hennes föräldrar tagit avstånd från den och valt att inte döpa sina barn. För att säkerställa att hon inte ska bli en myling efter sin död ber Gerd i smyg till gud att ha överseende med att hon inte är döpt.

Först var det lite förvirrande att tempo och tema skilde sig åt så pass mycket mellan berättelserna så jag rekommenderar helt klart att pausa lite mellan varje nedslag. Även om berättelserna inte alls hänger ihop behandlar de alla olika delar av livet om oro, uppbrott och ofrånkomlig förändring när livet rullar vidare. Det är både roligt, dråpligt och obehagligt. Anneli Furmarks stil och berättarröst är något jag ser fram emot att upptäcka mer av.

Maia Kobabe "Gender Queer"

Ella Andrén — Wed, 09 Oct 2024 22:00:25 +0000

Visst hade jag varit nyfiken på att läsa Maia Kobabes seriebok Gender Queer även om den inte hade toppat listorna över böcker som folk vill förbjuda från amerikanska bibliotek. Frågan är om jag hade hört talas om den? Kanske har uppmärksamheten, trots illviljan, gjort gott?

Nu har jag läst tillräckligt många böcker på de där listorna för att inte förvänta mig något kittlande depraverat (om det nu hade varit det jag var ute efter). Snarare lämnar listorna mig ofta med frågetecken av typen: Var det ens sex i den boken? Fanns det nån bikaraktär som var gay? Vad menar de ens? Och så vidare.

Gender Queer har förstås ett solklart tema kring icke-binär identitet och sexualitet. Att den faktiskt innehåller ens den minsta lilla sexskildring hade nog gått mig förbi om jag inte vetat att den ifrågasatts för det. En huvudpoäng är snarare att berättaren kommer fram till att hen närmast är asexuell, det vill säga inte vill ha sex alls.

Allt som låter lockande med ett förhållande gör jag redan med min bästa kompis.

Och allt det andra … är jag inte intresserad av.

Och ja, det sticker kanske ut i en sexfixerad samtid? Jag som tidigare reagerat över att asexuella har den tristaste Pride-flaggan (svart, vitt, grått och så lyckligtvis lite lila) blir glad av Maias konstaterande att de asexuella i San Franciscos Pride-tåg har de bästa skyltarna, med deviser som ”Asexuella har annat att tänka på!” och ”Varför ha SEX när du kan äta TÅRTA?”.

Gender Queer är en lågmäld, sympatisk, funderande bok med enkla, liksom varma och välkomnande bilder. Mestadels är det rakt och realistiskt berättat, men det händer att Kobabe använder pedagogiska symboler för att förklara sitt identitetsarbete, som de enorma vågskålar hen kämpar med på ett uppslag.

Den tydligaste metaforen jag hade för mitt könsuttryck när jag gick på collage var bilden av en balansvåg. En tung vikt hade lagts på ena sidan, utan min tillåtelse. Jag försökte hela tiden kompensera genom att tynga ner den motsatta sidan.

Men målet var aldrig maskulinitet, utan snarare BALANS.

I den nedtyngda vågskålen ligger en rejäl tyngd med texten ”Tilldelad könet kvinna vid födseln”. Maia själv försöker stapla mindre vikter i motsatt vågskål med texter som ”Kort hår”, ”Säckiga killkläder” och ”Pronomen”. Visst är det en tydlig och tänkvärd bild?

Det händer att det blir riktigt brutalt, som när Maia måste genomgå gynekologiska cellprovtagningar, något hen mår fysiskt och psykiskt väldigt dåligt av. Här visar bilderna på en smärta som är svår att sätta ord på, men som verkligen känns i kroppen.

Överlag skulle jag ändå säga att tonen är … förtröstansfull. Det blir bättre. Det går att förstå. Det går att omge sig med människor som vill en väl. Det går till och med att förlåta sig själv för att man inte alltid orkar ta varje strid.

I slutänden – slutordet – är det inte förbud och ifrågasättande som Maia Kobabe väljer att ta upp, utan kärleken, hur mycket boken betytt för människor som kunnat känna igen sig i den eller förstå andra. Det är såklart en mycket trevligare, och mer välförtjänt, typ av uppmärksamhet.

Matilda Josephson "Mjölk och människor"

Lena Nöjd — Wed, 01 May 2024 22:00:04 +0000

Kassörskan möter en mängd olika kunder när hon blippar varorna som flyter fram på kassabandet. Och avslutningsvis frågar hon: ”Var det bra så?”. Denna alldagliga fråga – som fungerar som en markör i konversationen inför kundens betalning – visar sig vara plågsamt existentiell för kunden som fått smeknamnet ”Känslan”.

Serieboken Mjölk och människor skildrar i likhet med Lina Arvidssons Bygg inga berg hur en kassörskas arbetsvardag ser ut. Att den svenska arbetarlitteraturen tillförs flera röster med olika genrers uttryck känns som ett friskhetstecken. De här vardagliga scenerna i matbutiken berättar så mycket om samhällskroppen och vilka människor som får plats där.

I den här samlingen riktas fokus på de udda kunderna. Vissa sticker ut med sin klädstil medan andra får omgivningen att blekna för grovheten i replikföringen. Bristen på samspel hos kunderna är märkbar och ofta vill jag hoppa in i serierutorna och hejda kassörskan från att känna alltför mycket empati och nyfikenhet. Att vilja förstå är en stark drivkraft men ibland måste man hejda sig om man vill undvika galenskap. Tänk på vad som händer Kalle Anka i filmen när han nyfiket tar råd av hackspetten i fotograferandet av djungelns fågelliv.

Första gången jag hörde talas om Matilda Josephsons seriebok gjorde jag ett litet tankehopp till John Steinbecks Möss och människor som berättade om hur hårt livet var för två arbetslösa män i 1930-talets USA. De var underkastade osäkra arbetsvillkor, eller som det beskrivs på ILO:s hemsida:

Precarious work is a term used to describe non-standard employment which is poorly paid, insecure, unprotected, and cannot support a household.

När jag följer arbetslivsrapporteringen av idag noterar jag att butiksanställda allt oftare får deltidstjänster eller erbjudanden om att jobba på timme. I en av serienovellerna nuddar Matilda Josephson vid branschens otrygga anställningsförhållanden. Det finns mer att utveckla här och möjligen är en sådan utgivning tänkt att komma i framtiden?

Josephson väljer en annan vinkel i sin bok om arbetslivet, nämligen hur man kan välja att titta ömsint på sin omgivning. Människor behöver människor. Och det handlar inte om kommersiella sammanhang utan helt enkelt om ett värdigt samhälle.

Sara Granér "Den sjunde vännen"

Mattias Lahti Davidsson — Sat, 20 May 2023 22:00:39 +0000

Bilderna är tecknade i oljepastellkrita eller vaxkrita eller akvarell. Det sprakar av färg. Eller så myllrar det av intrikata mönster i svart tusch på vit botten. Det är sida upp och sida ner. Den som läst Sara Granér förut känner genast igen hennes stil. Debutboken Det är bara lite AIDS slog ned som en bomb 2008. Sedan dess har Sara Granérs bildspråk förändrats väldigt lite. Det behöver inte vara fel. Ingen gnäller över att exempelvis Asterix ser likadan ut i alla album.

Den sjunde vännen är Sara Granérs sjunde bok. På ett plan är bilderna grymt kreativa. Så här skulle man vilja doodla! På ett annat plan är de mestadels stillastående och tvådimensionella, det vill säga platta.
Bildrutorna ligger där tillsammans med sina textrutor, oftast utan att vara med och driva berättandet. Så här kan det stå:

Inuti kroppen ligger organen tätt, tätt. Som rävungar i ett gryt. Dom håller värmen medan dom väntar på att nån ska komma med mat. Kolla nu sover dom:

Till denna textruta finns en bild på en person vid en diskbänk. Man kan se personens inre i genomskärning och där ligger mycket riktigt fyra rävar nära varandra med slutna ögon. Det som står i texten avbildas strax intill. Bilderna är alltid väldigt egensinniga, men som sagt stillastående. Ibland uppstår en viss laddning mellan text och bild, en slags spännande kontrastverkan, men dessvärre för sällan.

Tanken att kroppens organ är små rävungar är ju också synnerligen originell. Men, som sagt, över alltsammans vilar en känsla av att det kunde tagits längre, laddats med mer riktning.

Den inledande berättelsen, ”I begynnelsen var mordet”, handlar om Kain och Abel från Första Mosebok. Det är nog albumets vassaste kapitel. Sara Granér kan konsten att kombinera klassiker med vetenskap, populärkultur och halsbrytande associationer, ofta på ett sådant sätt att det blir träffsäker samhällssatir, främst arbetskritik. Hon har en fäbless för humoristiska ordvrängningar som ”bråte och straff” eller ”mindervärdes kom och ät kex”.

När det är som bäst är det precis så. När det är som sämst känns det planlöst och lite repetitivt.

Timothy Snyder "Om tyranni"

Mikael Palm — Sat, 14 Jan 2023 23:00:53 +0000

Timothy Snyder, känd professor i historia vid Yale, har valt att specialisera sig på de politiska konsekvenserna av diktatur i Nazityskland och Sovjetunionen. Nu har hans bok Om tyranni kommit ut på svenska i en utgåva illustrerad av Nora Krug. Boken innehåller 20 lärdomar från 1900-talet för att motverka tyranni och har skrivits som en uppmaning till amerikanska medborgare att studera historia. Den kan ses som en kortare sammanfattning av det Snyder har fått ut av sina studier av två av 1900-talets värsta diktaturer och lärdomarna uttrycks såsom exempelvis ”ta ansvar för hur världen ser ut”, ”tro på sanningen” eller ”försvara institutionerna”. Uppmaningarna förstärks ytterligare genom kontinuerliga hänvisningar till litteratur av bland andra Hannah Arendt, Vaclav Havel, Leszek Kolakowski och Viktor Klemperer.

Snyders kritik av vårt beroende av bilder och allt som är ’nytt’ är träffsäkert: ”Vi översköljs av våg på våg men ser aldrig oceanen. Att klarlägga form och innebörd i det som händer fordrar ord och begrepp som undflyr oss när vi förtrollas av visuella stimuli”. Har gränsen mellan det privata och det offentliga suddats ut? ”[Vi] är fria först då det är vi själva som drar gränsen mellan när vi är sedda och när vi inte är sedda”. Hur mycket vet inte din iPhone eller Google om dina köpvanor?

I en värld där alla på tunnelbanan sitter och stirrar in i en skärm kan dessa ord vara inspirerande: ”prova andra kanaler än internet eller ägna det mindre tid. För dina samtal ansikte mot ansikte”. Detta råd förstärks av ett som lyder ”ta ögonkontakt och håll samtalet igång”. Detta är något som man ofta kan tänka på i Stockholm, det vill säga hur anonym man kan känna sig av att aldrig få ögonkontakt med andra. Det är lättare att radikalisera människor när alla är isolerade från varandra och att måla upp individer som monster eller extremister. ”När tyranner talar om extremister avser de människor som inte håller sig i mittfåran, så som tyrannerna själva definierar mittfåran just då”.

Vissa avsnitt kan förefalla mer problematiska, då författaren stundvis har en tendens att bli för kategorisk. ”De som propagerade för brexit tänkte sig en brittisk nationalstat, trots att någon sådan aldrig har existerat. Det fanns ett brittiskt imperium […]”. Senare har Snyder skrivit att ”Frankrike har liksom Storbritannien aldrig funnits till annat än som ett imperium eller som ett europeiskt projekt”. Ända sedan Westfaliska freden 1648 har tydliga definitioner funnits av vad en suverän stat är och därmed även en nation. Edmund Burke definierade en nation som ett land där ett moraliskt ramverk uppstått över tid som människor genom åren förhåller sig till. Det är summan av alla lokala föreningar, inte definierat av någon centralmakt. Snyders sätt att uttrycka saken på kan lätt bli vilseledande då läsaren kan tro att Frankrike och England endast finns som delar av något större.

Författaren har även en märklig definition av vad en patriot är: ”[någon som] har universella värderingar och normer efter vilka han bedömer sin nation […]”. Patriotism ser jag snarare som lojalitet gentemot de människor man är uppvuxen med och en vilja att dela värderingar som gått i arv från generation till generation. Detta bör inte blandas ihop med nationell chauvinism där dominans och erövring förordas framför fredlig samlevnad. En sådan typ av chauvinism innebär snarare ett radikaliserande av en naturlig vilja av människor att leva i gemenskaper.

Det mest negativa med boken är dock att den är grafisk, vilket verkligen får mig att fundera. För en person som inte är van att läsa serieteckningar är läsningen betydligt svårare. Om ungdomar inte är tillräckligt mogna att ta till sig texten utan illustrationer, finns det något hopp i så fall? Det är även lite problematiskt att Snyder baserar i princip alla sina argument på Nazitysklands och Sovjetunionens förtryck (istället för att exempelvis ta upp Maos Kina eller Pol Pots Kambodja). Boken kan tolkas som en uppmaning att förbereda sig på att omvälvande förändringar kan ske på kort tid och av den anledningen bör man vara på sin vakt. Man bör även stå upp för sig själv och försvara sina rättigheter. Frihetens manna måste samlas in varje dag, annars ruttnar den (som slaverimotståndaren Wendell Philips uttryckte det).

Favoritrådet lyder emellertid: var aktsam om språket. ”Fundera ut ett eget sätt att formulera dig […] Gör ett allvarligt försök att hålla dig borta från internet. Läs böcker”. Detta råd kanske låter avskräckande, uppfordrande och ja, till och med reaktionärt. Men kanske kan det formuleras på ett annat sätt, såsom exempelvis: hur mycket tid tillbringar du med att reagera på det andra tycker och hur mycket på att agera själv? Att söka sanning genom att läsa, att bearbeta kunskap, att tänka, att ta ansvar och agera, skulle kunna vara den bästa processen för att bli en autonom individ. Då kanske man bygger upp de färdigheter som krävs för att göra motstånd mot eventuella diktatorer. Så må det alltid gå tyranner; sic semper tyrannis!

Nnedi Okorafor "LaGuardia"

Ella Andrén — Fri, 10 Jun 2022 22:00:19 +0000

LaGuardia är en flygplats utanför New York, tydligen ökänd för ständiga byggarbeten. Det är åtminstone så baksidestexten till Nnedi Okorafors LaGuardia, en serieroman om en framtida värld där varelser från hela universum strömmar genom den numera interplanetära flygplatsen, slutar: ”And it’s still under construction.”

Till denna flygplats anländer Future. Inte från yttre rymden, utan från Nigeria, där hon har bott ett tag. Nu är hon höggravid, men har stuckit utan ett ord till sin fästman. Med sig i bagaget har hon en illegal immigrant, en sorts levande växt från yttre rymden.

Seriemediet är såklart rätt briljant för science fiction på det sättet. Alla varelser, människor som rymdvarelser, är ju tecknade. Det krävs inga dyra specialeffekter som snart ser daterade ut, som på film och tv. Rymdvarelseväxten, som väl i USA tar sig namnet Letme Live, är lika uttrycksfull som övriga karaktärer. Och de kan verkligen se ut hur som helst.

På plats i New York flyttar Future och Letme in hos Futures farmor/mormor, som har ett lägenhetshus fullt av migranter från såväl Afrika som yttre rymden. Hon är jurist, specialiserad på migrationsärenden, och New York är en stad som kokar av konflikter och protester – för och emot migranter. Inresor från vissa platser håller på att förbjudas, och det är inte svårt att se parallellerna med den tidigare amerikanske presidentens politik.

LaGuardia var det första jag läste av Nnedi Okorafor, och även om den är cool och intressant så gav den inte riktigt samma mersmak som de romaner jag läst senare. Jämfört med dem är den ju snabbläst, och jag hinner aldrig riktigt få upp samma engagemang för karaktärerna. När jag läser om den, med ytterligare Okorafor-läsning i bagaget, känner jag igen teman och hittar roliga blinkningar till andra av hennes verk. Det ger faktiskt lite av djupet jag saknade vid första genomläsningen.

Tana Fords och James Devlins bilder är lika färgstarka och distinkta som världen de skildrar. Inte minst Future själv, med sina långa flätor, sin putande mage och med Letme i famnen, blir en science fiction-ikon för en köttigare, mer organisk SF-värld som jag gärna vill fortsätta vistas i.

Lisa Wool-Rim Sjöblom "Den uppgrävda jorden "

Anna Kain Wyatt — Wed, 11 May 2022 22:00:36 +0000

När adopterade Maria efter många års sökande till slut hittar sin chilienska mamma, får hon veta att hennes bakgrundspapper inte stämmer. Mamman har inte alls lämnat henne frivilligt

I Den uppgrävda jorden får vi följa Maria. Hon gräver inte bara i sin egen bakgrund utan blir också en av de ledande personerna i den grupp Chile-adopterade som tillsammans kräver klarhet kring vad som hände när de adopterades, då det visar sig att mycket inte står rätt till.

Genom serieformatet lyckas Lisa Wool-Rim Sjöblom på ett gripande sätt förmedla något ofattbart. Hur svenska staten, adoptionscenter och flera andra aktörer blundade för, och fortsätter att blunda för att man bidragit till att barn stjäls från sina föräldrar, allt under godhetens förtecken. Inte nog med att barnen stjäls, deras identitet raderas också ut. Allt för att sudda ut spåren efter den illegala handel med barn som berövar tusentals sina familjer.

Vi får följa Maria i hennes jakt på svar. Svar om vad som hände henne själv, hennes bror, och alla de andra Chile-adopterade som med förfäran börjar inse att den berättelse de fått höra om sin bakgrund kanske inte stämmer.

Jag gillar verkligen Lisa Wool-Rim Sjöbloms stil. Den lågmälda färgskalan förstärker den berättelse som växer fram. Formatet möjliggör också att på ett lättillgängligt sätt redogöra för den mängd fakta och omständigheter som omgärdar Chile-adoptionerna. Även om vissa delar är faktatyngda är de lätta att ta till sig, då balansen mellan text och bild känns väl avvägd.

Boken är ett dokumentärt vittnesmål som bygger på en stor mängd intervjuer med adopterade och förstaföräldrar. Genomgående får vi också ta del av den fördomsfulla attityd som möter dem som vill spåra sina anhöriga. Adoptionscenter verkar enbart önska att de adopterade ska vara tysta, nöjda och tacksamma. De som väl lyckas spåra sin familj, trots alla de hinder som omvärlden satt upp, möts av ytterligare omyndigförklarande av både adopterade och förstaföräldrar. Centret tycks utgå ifrån att förstaföräldrarna ljuger och justerat sina historier i efterhand.

när Maria frågar sin adoptionsförmedling om sin mammas vittnesmål, får hon höra att detta är en vanlig reaktion från de skuldtyngda föräldrarna eftersom de skäms för att de lämnat bort sitt barn.

Det är lättare att skylla på fattiga mammor långt bort, istället för att skärskåda sin egen roll i det hela och säkerställa att ingen mer ska utsättas för samma trauma.

Den uppgrävda jorden redogör för alla de turer som Marias grävande har tagit. Vi får följa med Maria på hennes resor, på möten och i hennes frustration över att ingen, ingen vill ta henne och de adopterade på allvar. En mängd byråkratiska hinder försvårar möjligheterna för adopterade och deras familjer att ta reda på sanningen om vad som faktiskt hände, och i slutändan. Kanske. Återförenas.

dagensbok.com » Serier

Daniel Thollin "Basketbollar och blodpudding"

Similar Posts:

Nnedi Okorafor "The Space Cat"

Similar Posts:

Pelle Forshed "Club Lonely"

Similar Posts:

Anneli Furmark "Kattflickan och andra berättelser "

Similar Posts:

Maia Kobabe "Gender Queer"

Similar Posts:

Matilda Josephson "Mjölk och människor"

Similar Posts:

Sara Granér "Den sjunde vännen"

Similar Posts:

Timothy Snyder "Om tyranni"

Similar Posts:

Nnedi Okorafor "LaGuardia"

Similar Posts:

Lisa Wool-Rim Sjöblom "Den uppgrävda jorden "

Similar Posts: