Att katter har saker för sig som deras människor inte alltid kan förstå, skulle jag tro att de flesta människor kan skriva under på. Den där blicken fäst i fjärran, den där aningen om att de känner av saker – ljud, lukter eller nånting som vi inte ens kan föreställa oss?

I The Space Cat, Nnedi Okorafors och Tana Fords grafiska roman för mellanåldern, ges vi ett svar på de där frågorna. Det kanske inte är det sanna svaret, eller ett svar som gäller alla katter, men det är fantasifullt, roligt och charmerande, med stor igenkänning för alla interplanetära kattägare.

Periwinkle, familjen Okorafors katt, bekämpar nämligen onda rymdvarelser och kastar sig in i rymdkapplöpningar med sin egenhändigt byggda rymdraket.

Ja, det är knasigt, men det är också väldigt snyggt genomfört, och Periwinkles drastiska beteende och högdragna men lojala attityd känns väldigt autentisk. Okorafor fångar på något sätt en katts hela känslomässiga logik, om det låter rimligt.

Tecknaren Tana Ford, som tidigare jobbat med Okorafors serieroman LaGuardia, får också fatt i kattens alla kroppsuttryck och miner briljant, från den vettskrämda, helspända kroppen till den fullständigt avslappnade och trygga myskatten. Bilderna är en stor del av behållningen.

Fin är inte minst den helt vardagliga berättelsen om när Periwinkle som liten kattunge kommer hem till ”the Nnedi” och hennes tonårsdotter. De är tålmodiga och nyfikna, men han litar inte på dem. Han far iväg, han försvarar sig, han rivs, han far omkring som en skottspole med klor i det nya hemmet: ”I no trust them.”

De serverar kycklingfiléer. Han dänger iväg matskålen med kraft (men mumsar i sig filéerna). De försöker klappa. Han river. ”I still no trust.”

”And then, one day …” hoppar han upp i Nnedis knä där hon sitter och skriver och lägger sig och spinner. ”… I trust.” Kanske är det så enkelt och precis så svårt med förtroende? Man litar inte på någon. Tills man gör det.

Mer äventyrligt blir det när onda rymdvarelser lurar. En dyker upp i en liten bägare het sås som lämnats kvar på köksbordet. Periwinkle går modigt till attack och försvarar familjen.

Det blir lite kladdigt.

Det stora äventyret börjar när familjen flyttar till Nigeria för ett år. Där tror många människor att katter besitter övernaturliga krafter, att de är häxor eller demoner. Periwinkle finner sig ändå snart till rätta och får vänner bland djuren där – och det kommer att behövas, för en ordentlig rymdinvasion är på gång. Människorna fattar som vanligt ingenting.

Okorafor brukar skildra rymdvarelser med fler nyanser än hos Periwinkles fiender, men också här finns ett undantag. Uppe i rymden, i sin lilla rymdraket, tävlar Periwinkle i fart mot den mystiska rymdkatten Orange Meow från Neptunus. De har mer gemensamt än han anar.

Den som följer Nnedi Okorafor på sociala medier känner säkert igen hennes båda katter, Periwinkle och Neptune, den ena en orientalisk korthårskatt och den andra en sphynx, eller nakenkatt. De har till och med ett eget Insta-konto. Det, ihop med slutet på den här boken, får mig att gissa att de kan återkomma även i serieformat.