Som alltid när populistiska budskap kablas ut, buntas varenda kotte med någon koppling till muslimsk kultur ihop till ett enhetligt ett. Jag kan inte låta bli att associera till den roll som måltavla för majoritetsbefolkningens vrede som judar tilldelades av exempelvis Tsarryssland på 1800-talet och Nazityskland under 1930- och 1940-talen.

I själva verket är världens 1,5 miljarder muslimer en lika heterogen grupp som de kristna. På samma sätt som kristna kan delas in i ortodoxa, katoliker och protestanter; kan muslimer åtminstone grupperas i shiiter och sunni. Inom gruppen muslimer finns hela spännvidden från avspänt sekulära till fanatiska sekterister. Precis som inom kristendomen.

I ljuset av det ter sig alla förenklingar och demoniseringar av kollektivet ”muslimer” radikalt absurda. En som är väl medveten om allt detta är religionsvetaren och författaren Simon Sorgenfrei.

Han har länge studerat hur muslimsk religionsutövning har utvecklats i Sverige. Otaliga är de besök han gjort hos olika källarförsamlingar av muslimer i Bjuv, Trollhättan, Umeå och en rad andra orter.

Under de senaste decennierna har islam blivit Sveriges näst största religion, om man räknar antalet invånare som tillhör den muslimska kulturkretsen. Parallellt har Sverigedemokraterna blivit det näst mest framröstade politiska partiet. Simon Sorgenfrei bestämmer sig för att skildra hur dessa omvälvningar har gått till, vilka komplex av drivkrafter som ligger bakom. Det behövs, menar han, för annars blir analysen lätt fel.

Det som följer är ett personligt färgat reportage, eller kalla det en långessä, där Simon Sorgenfrei varvar iakttagelser och samtal med läsningar av tidningar, forskningsrapporter, arkivfynd med mera. Han har en väl utvecklad förmåga att knyta kontakter med människor och tycks lyssna utan att döma. I honom förenas den välvilliga medmänniskan och den objektiva forskaren.

Ayatolla Khomeinis dödsfatwa mot Salman Rushdie 1989 och terrordåden mot World Trade Center i New York 2001 accelererade den negativa synen på muslimer också i Sverige. Samtidigt visar Simon Sorgenfrei hur dessa polariserande illdåd välkomnades av högerextremister i Väst som fick livsluft av svartvita synsätt om ”vi och dom”.

När jag tänker tillbaka på de där åren minns jag dem som en nedåtgående spiral. Ju fler som sympatiserade med organisationer som al-Quaida och Islamiska Staten, desto fler ansåg det nödvändigt att kritisera islam och ju fler som kritiserade islam desto fler tycktes ansluta sig till organisationer som al-Quaida och Islamiska Staten. Dessutom hade diskussionerna i allt högre grad letat sig ut på sociala medier. Islamiska och västerländska värderingar presenterades alltmer som två enhetliga och oförenliga block

Det har runnit så mycket vatten under broarna. Ny Demokrati, Lasermannen, Lars Vilks rondellhund, terrordåden på Drottninggatan i Stockholm (både det misslyckade och det med lastbilen), de så kallade aktivklubbarna.

Det finns sorg i många av de röster som Simon Sorgenfrei samlat i sin bok. Men även en viss hoppfullhet kan anas. Det tycks som att åtminstone en del inser att människorna som befinner sig här och nu behöver kunna samarbeta. Simon Sorgenfrei har en styrka i sin förmåga att kunna se och förstå många motstridiga perspektiv. Han är lågmäld och inkännande, har ofta nära till en underbyggd förståelse.

Det är en dramatisk förändring som Sverige genomgått och det är inte konstigt om denna förändring ger upphov till en mängd känslor; som saknad, sorg eller missnöje.

I detta lurar också en svaghet då ett uteblivet ställningstagande kan resultera i ett ljumt jaså hos läsaren.

Men samtidigt är det just så här komplicerad tillvaron är. På slutraden måste Öppna era hjärtan därför rekommenderas. Boken är ett viktigt tidsdokument, berättaren en unikt ärlig människa. Det är ingen liten sak i valtider då så många som aspirerar på makten hemfaller åt förenklingar på gränsen till det falska.

Similar Posts:

• Allahu akbar – Gud är större
• Personlig introduktion till Stagnelius
• Islams upphovsman i närbild
• Tolkningar vs. tolkningar
• Islam i ett nötskal

Rådström beskriver Judas hågkomster som den sista delen i något som inte är riktigt en trilogi, utan kan liknas vid ett altarskåp där Boken, som kom 2013, utgör mittbilden, Marialegender (2026) en av sidobilderna, och Judas hågkomster den andra sidobilden, som gör altarskåpet komplett.

Det är tydligt att det ligger ett gediget arbete bakom framställningen av detta litterära altarskåp – Rådström uppger i efterordet till Judas hågkomster ett flertal primärkällor, medan sekundärkällorna är för många att nämna. Det omdebatterade Judasevangeliet nämns inte uttryckligen som en av dessa källor, men tycks ha inspirerat till hur Rådström framställer sin Judas.

Judas hågkomster är nämligen något av en upprättelsesaga, som tar fasta på den omskrivning av Judas person som framträder i Judasevangeliet: en omkullkastning av idén om att Judas skulle ha förrått Jesus. I stället framträder han i Judas hågkomster som en person som rymmer en enorm vördnad och kärlek för sin mästare och som tack vare detta också gör Yeshua den tjänst han ber om: att Judas ska förrådda honom. När vakterna kommer för att finna den som säger sig vara Guds son ger Yeshua Judas en kyss för att ingjuta mod i honom att slutföra sitt förräderi.

Rådström skriver fram en biblisk tid full av dofter och smaker: fikon, sand, träck, kryddat vin och doftande örter, en tid där mirakel sker både framför ögonen och via hörsägen, där människor både tillber och tvivlar på det gudomliga som kanske vandrar mitt bland dem. Det finns ett tydligt poetiskt och högstämt anspråk i språket – Rådström skriver med liknelser, med sinne och känsla och vill gärna måla upp bilder, liksom stillnade i tiden:

Himlen över oss, stjärnorna, månen. De lyckliga ansiktena runt mig, alltmer upprymda och glänsande av svett, stegen vi tog vacklande av yrsel, allt skapat som lade sina armar om våra axlar och trädde in i dansen i en malström gnistrande av stjärngrus och kometers svansar.

Det är detta anspråk som möjligen sticker i ögonen i läsningen av Judas hågkomster, eftersom det många gånger skiner igenom. Rådström skildrar en storslagen berättelse som redan finns berättad, flera gånger, och söker sig något ansträngt till dessa stora känslor som vill beröra. Men högstämdheten förtar läsupplevelsen, och vad som hade behövt vara en bok som skildrar en människa – för att det överhuvudtaget ska kännas angeläget att läsa en historia som redan finns berättad – blir i stället en bok som skildrar en historisk figur med en uppdaterad och ömsint broderad dräkt.

Det är såklart svårt att skriva om en historisk person i en tid långt från vår, i alla fall när det finns en ambition om att hålla sig nära någon sorts sanning. Men det är de delar när Rådström skildrar möten mellan Judas och Yeshua – långt bort från religiösa texter och historiska källor, där texten ligger nära Judas blick och inte en hög författarambition – som boken på riktigt får vingar, för att inte tala om beskrivningen av korsfästelsens fasa eller den tvetydighet med vilken Judas förhåller sig till Yeshuas återuppståndelse. I det skildrar Rådström till synes lätt och utan ansträngning religionens kärna: osäkerheten kring faktiska förhållanden, behovet att förlita sig på en tro.

Similar Posts:

• En blåmes som visar vägen
• Vad är svart, vad är vitt?
• Av Pelle rot och stam?
• Sympatiskt men något svårsmält
• Lågmäld vägledning

Han är en udda ensling men lyckas ändå inleda vänskaper som håller genom år och långa avstånd, trots kommunikationen som tar veckor och månader med brev som hamnar på avvägar – men också imponerande många som når fram.

I fonden pågår det trettioåriga kriget och det är en hård värld som målas upp men för somliga ändå en privilegierad sådan. Med ett rekommendationsbrev från en vän får han en tjänst hos kungen men den blir ganska kortvarig – å andra sidan får han där stifta bekantskap med ett av bröderna Francinis underverk, en kvinna helt av metall men med något nästan mänskligt över sig. Plötsligt finner han en ingång till det han funderar över, kopplingen mellan kropp och själ. Maskinen och människan, automaten och själen.

De pornografiska etsningar som hyrdes ut av en skolkamrat, liksom historier om och besök hos prostituerade, väckte enbart hans intellektuella intresse men ändå blir han oväntat far till en dotter och kärleken och ömheten hon väcker hos honom känner inga gränser, samtidigt som hon blir hans studieobjekt.

Det han kommer fram till tas inte väl emot, i denna brytningstid mellan vetenskapliga framsteg och kyrkans makt, där Galileo Galileis teorier ledde till inkvisitionens domstol. Tänkaren går ännu längre vad gäller att ifrågasätta teser, vilket i förlängningen skakar synen på Gud, och några av hans metoder för att undersöka sina hypoteser är dessutom ljusskygga men han värdesätter kunskap och sanning långt högre än moral.

Någonstans på vägen passerar han gränsen mellan vetenskap och galenskap, som de flesta skulle se den. Hur långt får man egentligen gå för att söka kunskap?

Det är obehagligt och vackert, trovärdigt men samtidigt fantastiskt och mycket tragiskt om en man i en värld som än så länge är för liten för hans föreställningsförmåga.

Similar Posts:

• Spelets fånge
• Spännande, välskrivet – men uttjatat tema
• Fattiga och rika på 1600-talet
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Lite om nästan allt

Ebba Bandh är ny som författare men ”har över ett decenniums erfarenhet av litteratur och skrivande”, läser jag på bokens omslag. Då kan man ju tycka att hon borde haft lite mer känsla för tempo i sin egen berättelse, för allt går mördande långsamt. Ända till slutet, då går det så fort att logiken åker i diket.

Vad handlar då denna debutroman om förutom tonåringars sexliv? Boken har två tidslinjer, 2004-2005 och 1998-1999, samt elva sidor som utspelas under 2024. I delen på 2000-talet får vi följa Lydia från Linköping under hennes skolår på en high school någonstans bland majsfält och swimmingpooler i det amerikanska bibelbältet. I de avsnitt som i huvudsak utspelas innan sekelskiftet får vi lära känna den präktiga och religiösa Bonnie som efter en dramatisk separation börjar ana att livet har en hel del kvar att erbjuda, både för henne själv och hennes unga dotter.

Lydias del känns som en alldeles för lång dagbok, där allt ska med. Om det driver berättelsen framåt eller ej, verkar inte spela någon roll. Det är så kallade vänner som visar sig vara mobbare, det sprids rykten som inte har det minsta korn av sanning och det hånglas och knullas betydligt mer än vad jag hade förväntat mig i sammanhanget. Att det diskuteras religion och att Lydia som en frispråkig svensk tonåring inte är van vid kristen fundamentalism och inte är bekväm med att familjen verkar vilja frälsa henne, det stämde bättre med det jag hade föreställt mig, men känns ändå inte tänkt till slut.

Bonnie å andra sidan försöker handskas med livet efter att hennes man brådstörtat lämnat både henne och dottern. Bonnie är mån om att göra rätt och passa in. Hon jobbar inom hemtjänsten, tar hand om sin krävande mamma och försöker vara en god församlingsmedlem samtidigt som dottern börjar tonårsrevoltera. Att hon blir betuttad i den snygge byggarbetaren Ronald och faller som en fura när han börjar uppvakta henne, det är lätt att förstå.

Om du inte har läst boken men vill göra det, är det bäst att du slutar läsa nu, för jag kommer inte att kunna hålla mig från att spoila.

På det stora hela tyckte jag att romanen innehöll alldeles för många sidospår och jag tror att den hade mått bra av att vara minst två hundra sidor kortare. Då tror jag att Bandh hade blivit tvungen att fundera på vilken berättelse det är hon egentligen vill berätta. Nu rör hon lite i alla möjliga grytor och jag fattar inte riktigt vilken maträtt det ska bli.

De där kompisarna Lydia har i början till exempel, de som överger henne när hon försöker snappa åt sig skolans guldgosse Dan, beskrivs i början väldigt detaljerat för att sedan bara försvinna ut ur handlingen. Jo, jag förstår vad både de och Dan fyller för funktion i romanen, men det går alldeles för långsamt samtidigt som det inte känns logiskt. Varför får vi aldrig veta vad Clarissa gjorde hos Buddy? Varför fattar jag inte hur och när det tog slut mellan Joanna och James?

Gästmamman Maggie får jag heller inget grepp om. Är hon supersträng och überreligiös eller skiter hon egentligen i vad Lydia har för sig? Hur är det möjligt att Lydia kan klättra ut genom genom fönstret och gå till fots till trailerparken där hennes pojkvän James bor varenda eviga natt och sedan tillbaka igen utan att Maggie märker något?

Att Bonnie inte i första taget kan smälta att hennes man Chris hade en kärlekshistoria med sig själv som kvinna, det förstår jag. Det är ju knappt att en utomstående begriper hur det är möjligt. Men att han å ena sidan bara försvinner, inte har kontakt med sin dotter och inte går att få tag i när Bonnie vill ha skilsmässa rimmar dåligt med att när nämnda dotter dör, då är han bara ett telefonsamtal bort. Och Bonnies mamma som i början ständigt ringer för att få hjälp med sitt framfall och sina sopor, hur kommer det sig att hon helt plötsligt är borta ut handlingen?

Jag tror inte att man skulle beskriva mig som pryd, men det finns gränser för hur explicita beskrivningar jag behöver av manliga könsorgan (form, färg, lukt och smak) för att förstå om det är en positiv sexuell upplevelse eller om det är ett övergrepp.

Den här romanen lämnade mig med fler frågor än svar.

Similar Posts:

• Ska vi hångla?
• Tretton huvudpersoner i egen rätt
• Familj i kras
• Om traumat är trippelmordet eller bara tonåren ..?
• Drabbande och välskrivet om en lång väg till kunskap

Jag erkänner att jag fascineras av sekter, eftersom såväl Baader-Meinhofligan som Jehovas Vittnen tycks drivas av samma strukturer. Någon eller några personer anser sig veta vad som är bra för andra, men lever inte nödvändigtvis efter samma principer själva. Att människor dras in i sekter och vad dessa ger dem kan jag inte slutas förundras över. Jag sträckläste systrarna Hedmans bok och den är lika spännande som en välkomponerad deckare – men med betydligt högre sanningshalt.

Karisma Center skulle vara som en familj där man tog hand om varandra, men här frodas både ätstörningar, depressioner och till och med självmord förekommer. Jag blir matt när jag förstår vilket oerhört ansvar som läggs på de ungas axlar och hur lite stöd de får av sina pastorer. Den unga Sofie leder en cellgrupp där en flicka berättar om hur dåligt hon har det hemma men Sofie har absolut tystnadsplikt och anser sig inte kunna be någon om hjälp. När hon ändå bryter mot reglerna för att flickan ska kunna få hjälp, får hon inte mer stöd än tipset att hon ska be lite mer.

Vad händer med barn som växer upp till ungdomar och unga vuxna i en så rigid struktur som Karisma Center var? Å ena sidan har man stränga ramar och vet exakt vad som är okej och inte, å andra sidan finns inget som helst utrymme för att utveckla sin egen personlighet. Men när skulle de ens hinna tänka på sin egen personlighetsutveckling med all bibelskola och alla bönenätter de hade på agendan? Det där med att tjäna sin pastor, ge tionde till församlingen och fasta för att göra bönerna mer effektiva är okända företeelser för mig personligen men jag känner väl till hur exempelvis anorexi utvecklas och tro mig när jag säger att bättre grogrund än den här är knappast möjlig att åstadkomma.

När allt kan vara en synd och sexualitet bara får finnas inom äktenskapet (och givetvis enbart mellan kvinnor och män!) då blir livet komplicerat och jag kan tänka mig att det blir många oönskade känslor som ska fastas och bes bort. Om du dessutom är sjuk och fattig, har du helt enkelt inte bett tillräckligt och i princip är allt dåligt som händer dig ditt eget fel. Det är ett vidrigt synsätt för alla människor, tycker jag, men i all synnerhet för barn och ungdomar som tidigt tvingas lära sig att det är de själva som måste se till att de klarar allt, för någon hjälp kan de inte räkna med. Förutom förböner då möjligen.

Dagboksutdragen från systrarnas dagböcker under åren som församlingsmedlemmar berör och ger autenticitet åt berättelsen. Jag skulle vilja veta ännu mer men egentligen är det som systrarna Hedman bestämt sig för att berätta alldeles tillräckligt. De slaktar nämligen inte ut de vanliga församlingsmedlemmarna men pastorer och andra ansvariga får sina fiskar varma. Det är helt rätt sätt att skriva en sådan här bok på, tycker jag, eftersom det inte blir voyeuristiskt.

Jag är säker på att inte bara människor med det något udda specialintresset ”sekter” får ut något av den här berättelsen. Jag tycker nämligen att den säger något om människor i allmänhet och inte bara om sådana som ”går med i” en sekt. Den berättar om behovet av att höra till, att ha en flock men samtidigt inte tappa bort sig själv. Det är djupt mänskligt och något vi alla borde tänka på lite mer till vardags.

Similar Posts:

• Gemenskapens värme och kyla
• Logisk rundgång om ondskan
• Spännande, välskrivet – men uttjatat tema
• Ve den stackars pendlaren
• En fundamentalist blir till: steg för steg

I skolan långt bort i öknen gäller inte samhällets vanliga regler. Här skapas en egen ekonomi, byggd på byteshandel och hot. Högst i kurs står upplysningar om samhället och livet utanför, och viktigast av allt är upplysningar om Assam Lo. Tonårsstjärnan som blivit mördad av sin bror.

Nadine har svårt att bry sig om de sociala reglerna, men lyckas trots det, eller kanske tack vare sin oförmåga att frammana engagemang för det sociala spelet, få två vänner. De driver tillsammans med Nadine runt i öknen, smyger runt om nätterna, pratar (och köpslår) med skattletarna med slagruta. Föreståndarinnan har fullt sjå med att hålla flickorna inne, och männen borta från sin mark. Tillslut ger hon upp, tar med flickorna på utflykter, lär dem hur man ska överleva i det karga.

Världen som Sami Said målar upp är till synes simpel, men förtrollande. Det går verkligen att känna sanden som viner runt den isolerade skolan. Språket är lågmält, precis som Nadine. Det finns ingen brådska, varken i berättelsen eller i hennes liv. Att vara isolerad från förväntningarna på hemmaplan visade sig vara något som passar henne alldeles ypperligt.

<cite>Satansviskningar</cite> är inte en självklar roman, det finns stundtals ingen självklar riktning. Berättelsen driver runt och stannar till här och var på måfå. Ibland händer saker, plötsligt får Nadine åka hem. Träffa familjen, åka på utflykt med sina föräldrar. Plötsligt slutar matleveranserna till skolan komma, vad ska Föreståndarinnan ta sig till. Och varför går det inte att jaga iväg de skattletande männen, har de kommit för att stanna?

För den som uppskattar att bara flyta med är Satansviskningar en utmärkt roman. För den som önskar en tydligare berättelse kanske den inte passar lika bra, tiden går långsamt i öknen.

För min del uppskattar jag långsamheten, jag uppskattar att inte riktigt veta vad som händer i Nadines huvud och vad som är verklighet. Jag uppskattar att med hennes utifrånblick betrakta de andra flickorna som befinner sig i precis samma situation som hon själv. Sami Saids språk är suggestivt och lockande, jag blir sugen på att smyga ut i mörkret och se vad jag hittar bland eldarna.

Similar Posts:

• Skoningslös blick på ett kvinnoliv
• Svält och sex
• Skolflickor, terrorister och litteratur som bränner
• Avgrunden engagerar inte
• Om Linné-lärjungen Sparrman

Läsaren får ofta ta del av en jagberättares inre värld och långa resonemang med sig själv. Personerna befinner sig i en kris eller i ett nytt livsskede. I novellen Studiestaden är det en ung kvinna som inleder sina studier vid universitet. Det sociala livets koder tar på och hon tystnar allt mer. I slutet flyttar hon tillsammans med en studiekompis som kanske är mera än så … I Getingsticket försvinner en make. Eller? Dagarna går. Under en natt är den lämnade med om en utomkroppslig upplevelse. Och med den kommer insikten om var maken finns … Men om han är vid liv och vad som egentligen hänt får läsaren fantisera om. Slutet av novellen blir en enda fråga: vad hände? Liknande är det i Vindpinad med den ensamma, sjuka kvinnan i en stuga omgiven av höststormar på en holme.

Många gånger förekommer kroppsliga sår eller skador. Karaktärerna vet ibland inte om sina sår eller vad som orsakat dem. En vårdslöshet gentemot sig själva tar sig uttryck i självskadebeteenden eller depressioner. Sinnesintrycken är påtagliga, envisa och starka, till exempel lukter som förebådar svek, hot, död eller misär.

I flera noveller nämns döda barn eller missfall. Ofta har verkligheten brutit samman med ett starkt förvirringstillstånd som följd. Ensamhet och kontaktlöshet förekommer i så gott som alla noveller. En ung kille kodar ett spel; ”yoga är djävulens verk”. Dödsänglar svävar över yogamattorna med de döda på stadens gräsmattor. En präst lever ett ensamt liv mellan tunga förrättningar. En annan drömmer om att bli pastor och går på bönemöten där frun blir handpålagd och faller i medvetslöshet. Tungomålstalande. Synden (sexualiteten?) lockar. Barnen borde få riktiga värderingar och inte delta i kommunal dagvård. ”Den rätta tron” skiljer dem från andra. Det är inre och yttre rigida regelverk. Temana i novellerna är tunga, allvarliga.

Novellen Meteorit visar på stor insikt i barns fantasivärld. Här är det Hannes, vars frånvarande far är astronaut. Så tror han iallafall. Hannes bygger på en egen rymdraket för att komma i kontakt med pappan och det blir hyss för att få tag i material och pengar. Hannes mamma skiljer sig från övriga kvinnogestalter i novellsamlingen och ser med förståelse på sitt barns upptåg. Hon löser bekymmer med balans och klokhet. Det känns skönt för mig som läsare att den rara novellen om Hannes avslutar novellsamlingen.

Carlssons språk är exakt och uttrycksfullt. På så vis påminner stilen mycket om den i Carlssons tidigare verk. Teman såsom ensamhet, psykisk ohälsa, död och förvirring upprepas också i Det är så här det känns när det är på riktigt men nu skriver författaren än mera mörkt och uppgivet.

Similar Posts:

• Noveller om folk som känner varandra
• Uppbrott och våndor
• Komprimerade noveller
• Noveller om pojkar och män
• En våldsam mor

Mynt, arkeologiska lämningar och antika källskrifter ger en uppsjö av information som kan omvandlas till hårda fakta. Det är såklart mycket som vi i vår tid inte vet om livet i Romarriket. Men fantastiskt mycket kunskaper finns samlade och nytt tillkommer. Romarriket var det första imperium som accepterade och gav rättigheter också åt andra folkslag. I gengäld visade erövrade folk med tiden lojalitet mot Rom. Kanske var detta en av faktorerna bakom rikets långa existens?

Hårda fakta går att redovisa på många sätt. Löpande text i tjocka böcker är vanligast. Här får vi i stället berättelsen om Romarriket i form av tidslinjer, tabeller, tårtdiagram och kartor. Frågorna som besvaras är många. Hur snabbt växte imperiet? Vilka rättigheter hade olika kategorier av invånare? Hur utvecklades kvinnans ställning i olika skeden av livet? Vad vägde legionärernas utrustning i fält? Vad tjänade olika typer av romare och vad kunde de köpa för pengarna?

Den här boken ger många aha-upplevelser och nya kunskaper. Inte minst förmedlar tidslinjerna en robust insikt om att Romarriket inte var likadant hela tiden. Det är naturligtvis en självklarhet. Allt som pågår i hundratals, ja tusentals år förändras såklart. Men evolutionen blir väldigt åskådliggjord i grafiken.

En kritik är att vissa av bilderna är alltför komplicerade. Hur jag än försöker så lyckas jag inte riktigt tränga in i gestaltningen av hur republikens klientsystem fungerade. Det kan såklart vara jag som är trög, men det kan också vara en brist i upphovsmännens pedagogiska förmåga.

En annan komplikation är att många av grafikerna berättas med symboler, ungefär som kartsymboler. Det kan fungera jättebra, men blir krävande när symbolerna är väldigt många. På samma sätt berättas en del bilder med färgkodning, men om en del färger ligger nära varandra – brunt och ljusbrunt, exempelvis — blir det svårläst.

Majoriteten av bilderna är dock mycket bra och väldigt informationstäta. Det känns kreativt och fräscht för en hjärna som oftast läser text.

Similar Posts:

• Vattnets historia under antiken
• Stormakt på pumpen
• Till sängs med romerska kejsareÂ…
• Seg start med roliga idéer
• Obehagligt, tänkvärt

Jenny Küttim är utbildad journalist och har jobbat som grävande journalist både radio och TV, så när hon en dag får en låda med brisant material om Jehovas Vittnen från okänd avsändare, vet hon till skillnad från medelsvensson hur man ska ta itu med bearbetningen. Extra explosivt blir det eftersom Jenny Küttim själv vuxit upp i sekten och egentligen bestämt att hon aldrig ska fördjupa sig i deras förehavanden.

Jag vet inte om det här är en fackbok, en uppväxtskildring, en rafflande thriller eller alltihop på samma gång och egentligen spelar det ingen roll. Det som spelar roll är att det är oerhört intressant att läsa hur strukturerna bakom Jehovas Vittnen ser ut, hur mycket makt äldstebröderna har och hur fruktansvärt svårt det måste vara att ta sig loss. Det som ger just den här boken ett extra djup, är att Jenny Küttim samtidigt som hon försöker förstå strukturerna inom sekten berättar sin egen familjehistoria. Det är modigt och väldigt utlämnande.

Jenny Küttim får nys om den så kallade ”peddolistan” som ska ha upprättats inom organisationen för att veta vilka medlemmar som sexuellt förgripit sig på barn. Samtidigt söker hon kontakt med andra avhoppare på ”avhopparforum” på Facebook och får bekräftat att det finns gott om exempel på sexuella övergrepp som aldrig anmälts till svenska myndigheter utan sköts om internt av äldstebröderna. Och så får vi lära oss en hel del om ”två-vittnes-regeln”: om det inte finns två vittnen, så har det aldrig hänt. På så sätt skyddar sekten både hustrumisshandlare och pedofiler, för det är ju ytterst sällan de har två vittnen som inte är barn till sina handlingar.

Förhoppningsvis har Jenny Küttim fått tillräckligt med svar, både från sin egen familj och från de församlingar och avhoppare som hon varit i kontakt med. Tillräckligt för att kunna lämna sekten även mentalt, även om hon lämnade församlingen redan som tonåring. Men vad vet jag, det kanske är ett livstrauma, som med jämna mellanrum poppar upp? Om hon gräver vidare i Jehovas Vittnen- historierna, då hoppas jag att hon skriver om det: för det vill jag läsa!

Similar Posts:

• Karisma Center bakom kulisserna
• Grooming intill perfektion
• Vakna!
• Mode
• Ve den stackars pendlaren

Redan av inledningskapitlet förstår jag att de kommande kapitlen blir oförutsägbara. Romanen börjar med att Eva befinner sig på en fest i New York. Hon presenterar sig för en annan kvinna som i likhet med henne talar polska. Som alltid blir hon brydd för hon vill inte veckla in sig i en ”mångordig historia om att mor föddes i Warszawa, jag i Vitryssland med okänd far, barndomen tillbringades i Ryssland, till Polen kom jag först 1954, sedan flyttade jag tillbaka till Ryssland för att studera, därifrån till DDR och slutligen till Amerika …”

Sedan ramlar de andra in i berättelsen. En mängd olika personer och de kan alla länkas till romanens huvudperson, Daniel Stein. Strukturen i romanen är en sammanställning av brev, dagboksanteckningar och nedskrivna bandinspelningar för att gestalta Stein som under andra världskriget räddade flera judar från döden. I och med att hans pass har stämpeln ”Obestämd nationalitet” värvar Gestapo honom till en tjänst som tolk. Nazisterna missar det faktum att Stein är jude. Sedan blir han tolk för sovjetisk säkerhetspolis innan han lyckas fly för att slutligen gömma sig fem år i ett nunnekloster. Som tack för skyddet hos nunnorna konverterar Stein till katolicismen. År 1959 emigrerar han till Israel och möter krångel med immigrationsmyndigheterna, och inför en rättslig process skriver han till sin bror:

När jag kommer till Polen eller Tyskland är jag jude för alla, utom för staten Israel. I passet står det: ”Obestämd nationalitet.” Kort sagt kan man säga att jag vann ett slags seger i kampen mot Gestapo och NKVD men led totalt nederlag mot de israeliska tjänstemännen.

Författaren har inspirerats av en person som verkligen funnits i historien, nämligen Oswald Rufeisen (1922–1998). Romanens Daniel Stein har många likheter med honom men romanen är ingen biografi. Här tas friheter med konstnärens energi och fiktiva personer och texter är lika viktiga som verklighetens detaljer.

Den större delen av romanen utspelar sig i Israel där läsaren genom de andras ögon får följa hur broder Daniel överbryggar konflikter, håller jordnära gudstjänster och arbetar med utsatta människor. Broder Daniel gör sig liksom till tolk ännu en gång. Han vill förmedla det han uppfattar som kärnan i den kristna läran. Man förstår av de andras ord att han understryker vars och ens rätt till en personlig tro, och det där med tre-enigheten kan väl kvitta? De styrande i de etablerade kyrkliga kretsarna ser med irritation på hans verksamhet. Men trots detta får broder Daniel möjlighet att träffa självaste påven som mellan tuggorna på måltidens krakówkorvar säger:

Du vet, Daniel, det här stora skeppet är svårt att vända. Det finns invanda tankemönster – både om judarna och mycket annat … Man måste ändra kurs utan att skeppet kantrar.

Personteckningarna överraskar mig flera gånger. I dagboksanteckningar gestaltas den oerfarna assistenten Hilda Engen och jag trodde nog hon skulle åka tillbaka hem till Tyskland bara efter en månad – men där misstog jag mig. Vid sidan av broder Daniel och Hilda finns andra personer som levandegörs starkt. Bland annat tänker jag på Eva, samma kvinna som inleder romanen. Hennes dilemma är av ett särskilt slag och i diskussionerna när detta tas upp händer något. Daniels vidsynta förhållningssätt krackelerar plötsligt och om jag i framtiden träffar någon som läst denna roman skulle jag vilja utbyta lite tankar kring denna scen.

Ulitskajas roman är diger, för att inte säga multidimensionell. Den liknar inte alls en äventyrsroman som cirklar kring Oswald Rufeisens levnadsöde. Intellektuellt stimulerande resonemang varvas med utrop som minner om barnet i sagan om Kejsarens nya kläder: ”Men varför rör sig så många människor, som uteslutande söker efter Sanningen, i så fullständigt motsatta riktningar?” frågar sig en kvinna från Ryssland i sin brevkorrespondens med mottagaren som bor i Israel.

Det här mötet med Ulitskajas författarskap gav mersmak. Inte så att jag nödvändigtvis vill läsa en lika fragmentarisk roman, men hennes blick för människans motsägelsefulla agerande har fått mig på kroken. Ulitskaja skärskådar Tvärsäkerheten på ett sätt som gör att även jag känner hennes blick på mig.

Similar Posts:

• När staten stulit marken
• Det enkla är svårt
• Bilder av dagens apartheid
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Att vara i det absurda