En del böcker rätar ut frågetecken. Andra skapar nya. Ibland är det bra. Ibland är det mindre bra. Av vissa böcker lär man sig något nytt. Andra bekräftar det man redan vet. Ibland är det bra. Ibland… ja, ni fattar.

Dorothea Tannings surrealistiska roman Avgrund utspelar sig under en helg mitt i öknen på ett mystiskt residens kallat Windcote. Där bor den charmiga och på samma gång motbjudande Meridian och hans dotter Destina. Destina stammar ur en lång rad Destina, vars stora släktträd man möter i inledningskapitlet. Vi får veta att Destinorna faller för konstnärliga män. Att deras liv tar oväntade vändningar. Vår Destina ska vara huvudgestalt, men verkar i bakgrunden.

Den äventyrslystna Nadine bjuds in till Windcote och tar med sig sin fästman Albert. Windcote är en mörk plats där läsaren möter ett färgrikt persongalleri. De surrar omkring varandra och alla drivs av ett begär. Må det vara erotiskt, materiellt eller längtan efter bekräftelse. Trots det griper ingen riktigt tag i läsaren. I Avgrund finns nämligen inget förflutet.

Albert såg på och för ett ögonblick kände han med henne. En varelse lika vacker som själva dagen och så patetiskt fel ute. Någon som var lika förlorad som han själv, och båda hade de tappat kontrollen och virvlade omkring i olika tomrum.

Varför de tappat kontrollen, eller vad de skulle få för konsekvenser, får man inte veta. Det bara är så. Det inre begäret står i fokus. Dragningen till Naturen och erotiken. Den bubblar upp i karaktärerna. Varför det är så, lämnas luddigt. Kanske är det själva atmosfären på Windcote, något magiskt. Men åtminstone jag har svårt att köpa det.

Författaren kastar ut symboler i form av avklippt hår och katter. I en källare händer hemska saker. På en vind bor Destina undangömd bland pryttel och bitar av päls. Med lite vilja är det en bild av hennes inre, ett myller av minnen och undanträngda begär. Men, nej. Det funkar inte.

Händelseförloppet som gömmer sig under det tjocka, dammiga täcket borde vara spännande. Hur ska det gå för Nadine och Albert? Ska de komma till Den Stora Insikten? Men inte ens när blod och hjärnsubstans skvätter blir jag särskilt engagerad.

Så. I Avgrund bekräftas bilden av att naturens framfart och ödet inte kan hejdas. Fler frågetecken skapas än rätas ut. Behållningen är det bitvis lekfulla språket och de underhållande, ibland äcklande, personporträtten.