Frågorna är många, svaren få, men det är som det är. Ödet kan man inte förstå sig på.

Trots att Njals saga är en skrift från medeltiden är den rak och enkel att läsa. Handlingen drivs fram förvånansvärt effektivt av de återkommande kärnfulla spådomar som sagans personer yttrar.

”Från henne kommer allt ont, när hon flyttar östpå hit till våra trakter”, sade Njal.
”Vår vänskap kan hon aldrig förstöra”, svarade Gunnar.
”Det kommer inte att vara långt ifrån”, sade Njal. ”Ofta kommer du att betala böter för hennes skull.”

Och precis så blir det. Spådomarna är tänkta att förstärka det ödesbundna. De kunde upplevas som ”spoilers” av läsaren, men det fungerar inte så, tycker jag. Snarare har de en bladvändande effekt. I kombination med det raka, nakna språket får handlingen ett oerhört driv framåt.

Gunnar såg en röd kjortel skymta utanför fönstergluggen, stötte ut spjutyxan och träffade Torgrim i veka livet. Norrmannen tappade skölden, förlorade fotfästet, ramlade ner från taket och gick sedan tillbaka mot Gissur och de andra. Gissur tittade på honom och frågade:
”Var Gunnar hemma?”
”Det får ni ta reda på själva”, sade Torgrim. ”Men jag märkte att hans spjutyxa var hemma.”
Därpå föll han död ner.

I det forntida Norden fanns ingen polis, inget rättsväsende eller kriminalvård. Man samlades på tinget för att föra fram sin sak och söka rättvisa. Ofta kunde männen enas om hur en oförrätt skulle kompenseras. Ibland behövde kollektivet döma en enskild till fredlös, som straff, när det inte gick att nå förlikning. Fredlösa fick man döda utan att det väckte tingets ogillande.

Hela den del av Njals saga som egentligen är Gunnars saga, är en berättelse om illdåd och vedergällning i en aldrig upphörande våldsspiral. Det är inte helt olikt kaoset som ”rävar”, ”jordgubbar” och andra nätverk är fångade i just nu på den svenska narkotikamarknaden.

Kvinnoskildringen är intressant. Kvinnans ställning i detta våldsamma samhälle är såklart underordnad mannens. Otaliga äktenskap förhandlas över huvudet på bruden. Men samtidigt tycks det inte finnas något undergivenhetsideal. Stormännens kvinnor är chefer på sina gårdar och exemplen Hallgerd och Bergtora visar att deras handlingsutrymme är betydande.

Språket i de isländska sagorna har inspirerat moderna författare som Ernest Hemingway. Det är bara toppen på isberget av potentiella innebörder som blottläggs av de korthuggna formuleringarna och barskrapade dialogerna. Det känns väldigt nutida, men man får se upp. Trots allt handlar det om text från medeltiden.

Att Gunnar och Hallgerd kände fysisk attraktion till varandra går att utläsa mellan raderna. Men det var inget som kunde skrivas rätt ut på 1200-talet. Heder tycks driva de flesta av personerna. I den tidens anda skildrades inte simpla materiella behov.

Den andra delen av Njals saga, då Gunnar är död och Njals familj står i centrum, skildrar hur kristendomen tar över.

I ett gediget förord till sin översättning, skriver Lars Lönnroth att den okände författaren till Njals saga hade ambitionen att visa på kontrasterna mellan hednisk och kristen tid. Det är en dramatiserad inlaga för att det senare är det bättre alternativet. Invävt finns nedtecknade muntligt traderade berättelser.

Det är fullt möjligt att läsa Njals saga som ett actionpackat äventyr. Men sagan bär alltså djupare innebörder. Det finns alternativ till ett samhälle uppbyggt på heder, våld och vedergällning.

Similar Posts:

• Spåret bort från nationalism och stängda gränser
• Människans natur
• Nordisk urtext i ny skrud
• En nationalsocialists minnesfragment
• Nationalromantisk hjälte, seriefigur eller fotbollsfan?

Historikern Lars Ericson Wolkes biografi om Sten Sture den yngre ger en bild av varför Sverige pre Gustav Vasa är svårt att att få grepp om. Källmaterialet är knapphändigt. Det var många olika adelssläkter som kämpade om platserna på toppen. Ingen ville lämna Kalmarunionen, men ingen ville heller riktigt vara med. Man gjorde sitt bästa för att slippa erkänna dansk överhöghet, men stötte inte heller bort den sydliga grannen, kanske för att man ännu inte hade kraften. I stället utsåg det så kallad riksrådet eventuellt, om man kunde komma överens, en riksföreståndare.

1512 inleddes med att innehavaren av denna titel, Svante Nilsson, gick bort på Västerås slott. Egentligen var det en annan, Erik Trolle, som valdes till ny riksföreståndare. Men genom taktisk list och diverse svek lyckades den blott 20-årige Sten, Svantes son, bli riksföreståndare. Denne Sten skulle med tiden bli känd som Sten Sture den yngre.

Maktstriderna pågick i flera år utan att den legitime monarken, danske kung Kristian II, lade sig i. Han var fullt upptagen med diplomatiska strävanden på kontinenten, bland annat gifte han in sig i kejsarens familj.

Adelssläkten Sture har kommit att förkroppsliga ett slags tidigt uppvaknande till svensk identitet. Forskningen har i och för sig länge ansett att någon nationalism i modern mening inte märks av förrän på 1800-talet. ”Men alltfler forskare har velat se sådana tendenser till tankar om nationell samhörighet redan under medeltiden” skriver Lars Ericson Wolke.

Dock var det en gemenskap inom ramen för ett aristokratiskt maktsystem, resonerar Wolke. Bondeklassen ingick inte nödvändigtvis i denna patriotism. Inte heller diverse perifera landsändar i det väglösa territoriet.

Kalmarunionen från 1397 behövdes länge för att balansera maktanspråk från tyska stadsstater. Den byggde inte på någon folklig enighet. Det fanns ingen egentlig konstitution. Samhället drogs hit och dit i ett system med åtminstone sex kraftfält. Danska kungen, tyska Hansan, svensk högadel i riksrådet, riksföreståndaren, de katolska biskoparna och sist men inte minst bönderna.

Sten Sture den yngre tycks under sitt korta liv som riksföreståndare först har kämpat för att ta och säkra sin makt och därefter krigat med de anfallande danskarna.

Det är ett intressant material Wolke lägger i dagen. Det mesta är förstås redan känt och traderat, men genomgångar av de nästan 200 bevarade breven riksföreståndaren skickade, kastar ljus över en resande tillvaro. Källmaterialet om godsägaren Sten Svantesson är också vällovligt sammanställt och säger en hel del om de krassa materiella motiv som drev det 30-talet adliga släkter som höll dåvarande Sverige i sitt grepp. Efter flera framgångsrika strider mot diverse danska härar under flera år, var det ändå Kristian II som drog det längsta strået. Sten fick ena benet avskjutet i slaget vid Bogesund (numera Ulricehamn) i januari 1520 och dog senare av skadorna i sin släde på Mälarens is. Denna scen är nationalromantiskt skildrad av Carl Gustaf Hellqvist i en målning på Nationalmuseum i Stockholm. Bilden pryder också Lars Ericson Wolkes bok.

Det sista kapitlet handlar om hur minnet av Sten Sture den yngre vårdats i senare tider, och minnet av hans fru, Stockholms försvarare Kristina Nilsdotter Gyllenstierna. Historia om historieskrivning är extra intressant eftersom den kastar ljus över vad som traderas och vad som förtigs och varför. Plus för det.

Similar Posts:

• Inte purfärsk men riktigt bra!
• Intressant om språk och historia
• Godkänt om bälttåget
• Översiktlig Stockholmshistoria
• Makt och kvinnor på 1500-talet

Bortom motorvägsbyggen, miljonprojektets betonghus, McDonaldsrestauranger, skolhus med mera i Botkyrka vid Mälaren utanför Stockholm skymtar författaren ett fascinerande medeltida Sverige i brytningstiden mellan hedendom och kristendom. Som glimtvis kan skönjas i ortsnamn, vägars sträckningar, forntida gravar och runstenar. Hagerman besjälar och levandegör en epok av helgondyrkan och helgonreliker, runstenar, tingsplatser, sagor, kyrkbyggande, storgårdar och hövdingar.

Essän ”På pergament för evigheten” förtäljer historien om det medeltida helgonet Sankt Botvid, som var i ropet i Södermanland men också på andra platser. Man har hittat spår av honom i samtida texter, helgonbilder och träskulpturer. Den gode Botvid försvann sedan under reformationen, men har i våra dagar fiskats upp ur glömskan. Numera finner vi honom bland annat avtecknad i Botkyrkas kommunvapen.

Maja Hagermans åttonde bok är helt i linje med hennes tidigare produktion. Hon reflekterar över minnet och glömskan, både det personliga och det kollektiva. Bokens undertitel ger en fingervisning om ämnenas spännvidd. I fem essäer redogör Hagerman kunnigt och ingående för sina favoritämnen. Bland annat tas rashygien och antropologins framväxt under 1800-talet upp. Det var en tid då skallar mättes. Antropologiska avdelningen på Wiens naturhistoriska museum kunde skryta med en samling på 40.000 kranier. I Sverige var man på 1920-talet under rasbiologen Herman Lundborgs ledning som bäst i farten med att fotografera (nakna) samer. Attityden var kolonial; samerna ansågs underlägsna andra ”germanska” svenskar.

I ”Glömskan och hotet mot demokratin” redogör Hagerman för den minnesstrid som följde på stormningen av Kapitolium i Washington den 6 januari 2021. En händelse som vi väl alla har på näthinnan. Bataljen handlar om vem som ska få styra narrativet. Om man väljer att minnas eller glömma det som bevisligen skedde och skriva om historien. Sanningen
reduceras till en åsiktsfråga.

I det inledande avsnittet ”Minnets medium” delar Maja Hagerman med sig av minnen från sin uppväxt. Om hennes mamma och mormor, döda sedan många år (”med dem försvann en bit av världen”). Mamman var brottmålsdomare, men ändå alltid känslomässigt närvarande för sin dotter. Jag kan känna igen mig i Maja Hagermans frustration över hur hon ska lyckas föra vidare sina minnen av släktingarna till nästa generation.

Hagermans personliga tilltal finner jag mycket sympatiskt. Författaren har en lugn och värdig, lätt optimistisk röst. Hon håller sig till fakta och blir sällan känslosam. Hagerman placerar sig själv i berättelsens centrum och beskriver detaljerat hur hon letar efter svar på sina frågor på museer och i arkiv. Hon har ett flanerande betraktelsesätt, beskriver detaljer i omgivningarna och vädret, liksom i förbigående.

Dåtid och nutid samsas sida vid sida, till exempel genom drastiska formuleringar, som då hon kallar Göta landsväg ”dåtidens E4”. Kyrkobyggandet på medeltiden jämställer hon med nutidens bredband, telefonnät och järnvägar. Detta eftersom prästen avkunnade nyheter från predikstolen och kyrkbacken blev en träffpunkt för bygdens folk.

Essäernas gemensamma nämnare är författarens reflektioner över minnet och glömskan, både det personliga och det kollektiva. Bokens budskap kan kokas ned till att minnet är det som skyddar oss från att upprepa misstagen från gamla tider. Det gäller att ”kunna hålla kvar det förflutna som en närvaro i nuet”.

Det må så vara, tänker jag. Men nog har väl det förflutna också ett egenvärde?

Similar Posts:

• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund
• Historia i originalbilder
• Det förflutna är inte vad det en gång var
• Fusion är nyckelordet
• Intressant om språk och historia

För att få en bra bild av Europa under den här tiden kan man säga att det inte bestod av suveräna nationer (som blev ett begrepp först efter Westfaliska freden 1648) utan snarare av mindre självstyrande regioner. Kyrkan var den makt som med sin administration lyckades skapa stabilitet. Som en del av det realpolitiska spelet var det därför en viktig ingrediens att hålla sig på god fot med biskopar. England – till skillnad från det tysk-romerska riket – var vid den här tiden löst konstruerat och därför ofta en måltavla för fältherrar.

Två tredjedelar av boken handlar om uppmarschen till slaget vid Hastings. Harrison skildrar den politiska situationen tämligen väl även om han ofta fastnar i detaljer på bekostnad av helheten. Det är lätt att tappa tråden bland all fakta om kungar och deras gemensamma börd. Alla har liknande namn och med många smeknamn dessutom så det blir ibland svårt att hålla koll på vilken konung han faktiskt menar. Visserligen är det intressant hur nära besläktade alla europeiska regenter var, men det kan man beskriva lite mer kortfattat. Annars blir det lätt någon form av medeltida ”gossip girl”.

Vilhelm Erövraren hade etablerat stabilitet i sin egen region (Normandie) och hade en bra relation till dåtidens biskopar. Han var en skicklig fältherre och hade nu målet att erövra England. Det området hade haft många interna strider och dessutom blivit regelbundet attackerat av Danmark. Det fanns vid denna tidpunkt ingen central administration och det skulle dröja länge innan London blev huvudstad. Harold Godwin – den dåvarande kungen för England – fick först avvärja en attack från den legendariske dansken Harald Hårdråde.

Under tiden passade Vilhelm Erövraren på att skicka fartyg över Engelska kanalen och påbörjade sina härjningar. Harrison skriver här belysande om strategi: varför lät inte Harold Godwin honom göra det tills Godwins armé hunnit återhämta sig efter slaget? Han ger flera anledningar till detta, som exempelvis att Godwin inte ville väcka allmänhetens missnöje genom att inte fullfölja sin plikt som kung, det vill säga att försvara hela regionen gentemot yttre fiender.

Harrison är ofta källkritisk och lyckas därmed få fram en mer nyanserad bild (även om det helt klart finns för få tillförlitliga källor om själva slaget vid Hastings). Det mest intressanta i boken är själva skildringen av fältslaget och hur jämnstarka de olika sidorna var. Det var verkligen inte förutbestämt vem som skulle vinna. Harold Godwins styrkor var ju försvagade av sina föregående slag samtidigt som de hade en strategiskt fördelaktig position högst upp på en kulle. Där gick det endast att göra ett frontalangrepp. Harold placerade ”hourcarls” dvs professionellt tränade soldater längst fram i sin armé för att hålla modet uppe. Till sist lyckades Vilhelm, efter tre attacker, lura ner armén från kullen och efter att Godwin stupat var slaget avgjort. Lustigt nog återvände Vilhelm till Normandie efter att han lyckats stabilisera England och var då kung för båda områdena.

Flera intressanta aspekter kommer fram i boken, exempelvis att riddarkastet skapades som ett resultat av att man tidigare inte hade något kavalleri i Europa under den tidiga medeltiden. För att kunna försvara de olika regionerna utbildades och tränades yrkessoldater, som i sin tur skapade en hel myt kring sig. All denna fakta är intressant, men en djupare analys av de geopolitiska konsekvenserna av slaget vid Hastings saknas.

På slutet tar Harrison upp varför just 1066 blev ihågkommet som ett fältslag när nästan alla andra fältslag har glömts bort. Dick hämtar en stor del av sin redogörelse för slaget från Bayeux-tapeten, vilken är en broderad vävnad som skildrar normandernas erövring av England. Dick verka inta en kritisk hållning till slaget vid Hastings plats i historien vilket jag ställer mig tveksam till: om hela eliten byts ut i ett land och en ny era av stabilitet etableras, är inte det värt då att bli ihågkommet? Sedan kan jag nog hålla med om att varje nation har en egen berättelse som enar landet och det kanske var just här berättelsen om England påbörjades och dess resa mot att bli en suverän nation.

Similar Posts:

• Mera medeltid!
• Inte purfärsk men riktigt bra!
• Imponerande om slaveriets historia
• Den ständigt närvarande ofriheten
• Mäktig forskningsöversikt avslutad

Under Maries ledning utvecklas klostret till något helt annat och hon blir en mycket mäktig kvinna, närapå så mäktig en kvinna kan bli i den tiden, den världen. Hon organiserar och – i viss mån – intrigerar men sällan enbart för egen vinning; det självförsörjande kvinnokollektivet slutar be om ursäkt och ser till att få det som rätteligen tillhör klostret och nunnorna. Marie må brista i religiositet åtminstone till en början men den flock hon fått sig tilldelad tar hon hand om. Hon är högmodig men med rätta, självisk men samtidigt generös.

Kring sig har hon kompetenta kvinnor som kompletterar henne, såväl bland nunnorna som en ute i världen utanför klostret. Det är sagotid och sagovärld med verklighetsanspråk. Det är Riddarna kring det runda bordet och drottningar med påbrå från älvorna. Det är sammet och guldbroderier och blyinfattat glas men länge är det mest skavande juteväv och träskor i fel storlek.

Det som i baksidestexten kallas ”liv i lyx och lust” är således något mindre frapperande i själva berättelsen. Det handlar snarare om att gå ifrån svälten till att kunna äta sig mätta, även om det också finns ett gästabud med ett sällan skådat överflöd. Visst görs det tillbyggnader som är pampigare än de tidigare men det handlar om utveckling över lång tid. Och lusten – ja, nunnorna är också sexuella varelser och alla lyckas inte späka bort eller sublimera de känslorna helt och finner lösningar, ensamma eller tillsammans med någon.

På mindre än 300 sidor tecknas så gott som ett helt liv, även om de första sexton åren är i minnen och tillbakablickar, men det är inte ett jämnt flöde utan åratal, ett decennium kan försvinna i en mening eller två. Det är nedslag i händelser som påverkar Marie och hennes skyddslingar, deras storverk och nederlag. Och det är Maries texter och uppenbarelser, för verklighetens Marie är känd i princip uteslutande från de texter hon efterlämnat och de som tillskrivits henne.

Språket och tankarna känns mestadels nutida men ändå inte så att det känns som om det går emot den tidsepok som skildras. Troligen är det kombinationen av saklighet, poesi och det visionära i Marie om motverkar glappet – hon är före sin tid men hon är också förankrad i något som är långt äldre.

Breven flyger in i Maries händer, brev som flockar av starar, en vild uppståndelse, som äter allt utsäde.

I breven från spejare och vänner ser Marie att ondska lägger sig över världen. En ondska som besegrar det goda också i de heligas hjärtan.

Det finns oro och ostadighet i världen och den är hon satt att motverka, med växande tro, aldrig falnande hopp och en stadigt brinnande kärlek.

Similar Posts:

• Om helgonet från Sverige
• När orden försvinner
• En våldtäktsutrednings utsatta och hjältar
• Två systrar så olika som bär
• Märkbar distans i överlevnadsberättelse

Sådana tankar laborerar den franske författaren Laurent Binet med i sin roman Civilisationer. Den är på flera sätt en lek med vår historia, också till formen. Den första delen är en isländsk saga, ”Freydís Eiríksdottirs saga”. Den andra delen utgörs av fragment ur Columbus dagbok. Den tredje är en medeltida krönika med instuckna brev av bland andra Erasmus och Thomas More. Den fjärde är en pikareskroman om pikareskromanens storhet Miguel Cervantes äventyr i ett något annorlunda Europa.

Freydís Eiríksdottir kommer norrifrån, som nordborna ju gjorde, men reser allt längre söderut i Amerika. Hon för med sig hästar och konsten att utvinna järn, men också sjukdomar. Det kommer att få en avgörande betydelse för berättelsens andra del. När Christofer Columbus och hans skepp anländer i slutet av 1400-talet har urbefolkningen större möjligheter att försvara sig, och Columbus blir den sista av européerna att dö i fångenskap på Kuba.

Så är grunden lagd för romanens längsta och mest centrala avsnitt, ”Atahualpakrönikan”. Några decennier senare ligger inkan Atahualpa i krig med sin halvbror. På flykt från dennes arméer kommer Atahualpa till Kuba, där de får höra talas om främlingarna från andra sidan havet, och också får möjlighet att studera vad som finns kvar av deras skepp. Sagt och gjort. Inkan ger sig av över Atlanten och erövrar så småningom Europa, eller, som det kommer att kallas, ”Femte provinsen”, efter de fyra provinserna i inkans ursprungsland.

Perspektivskiftet är smått genialt. Binet vänder upp och ner på invanda begrepp. Gör dem främmande. Så har amerikanerna svårt att begripa alla stridigheter kring detaljer i européernas dyrkan av ”den uppspikade guden”, men lär sig snart att använda deras ”talande blad”. Atahualpa läser Machiavelli, spelar ut furstar mot varandra och trotsar såväl påven som Luther. På kyrkporten i Wittenberg spikas Solgudens 95 teser upp, till den senares stora förtrytelse.

Blir det för den sakens skull ett bättre Europa än det verkliga? För ett tag förefaller det så, men så enkelt gör Binet det inte för oss. För vem kan överblicka följderna, om det förflutna bara varit en liten smula annorlunda?

Civilisationer är ett rasande intressant och läsvärt tankeexperiment. Att det också är så mycket ett formexperiment både vinner och förlorar romanen på. Det är bitvis underhållande, men skapar också ett visst avstånd. Hur hade det varit om Binet skrivit en mer traditionell roman, med större utrymme för känslomässigt engagemang? Med ett klarare fokus, lite mindre spretigt?

Om, om, om …

Similar Posts:

• Undersökningens process först och främst
• Karibien bortom turistbroschyrerna
• Små spoilers driver handlingen
• Lusten slocknar, men jag småler
• Gåtfullt i prästgården

Det unika med The Wake är språket. Kingsnorth har försökt återskapa en bild av hur engelsmän pratade vid den här tiden genom att använda fornengelska ord. Språket ger därför boken en känsla av autenticitet, men det är samtidigt väldigt krävande för läsaren. Ett exempel:

but the gleoman he brought ealu and so we macd the fyr high and we satt then and dranc for we had drunc no ealu in wices and the gleoman he telt us of what he had seen in angland.

Det här är en ganska typisk mening för boken: små bokstäver, långa meningar och ord som måste slås upp. För att förstå meningen ovan så krävs det att man lär sig att en ”gleoman” är en kringvandrande historieberättare och att ”ealu” betyder öl. Det finns ett lexikon i slutet av boken, men det täcker tyvärr inte alla obekanta ord.

Huvudpersonen i boken är Buccmaster. Han är en ganska osympatisk person, utifrån en modern kvinnas perspektiv. Buccmaster försöker hålla sig utanför det annalkande kriget mot ”the fuccan french”, som han kallar dem, men 1066 är Englands nederlag ett faktum. Normanderna invaderar England och Buccmaster tvingas se såväl sin gård som sin fru brinna när han vägrar betala skatt till den nya franska kungen. Buccmaster bestämmer sig för att ta hämnd på varenda fransman han möter, och han ber de gamla gudarna om hjälp.

För huvudpersonen i The Wake finns gudarna i naturen, inte i kyrkan. Foto: Pixabay

Nu är det bäddat för att Buccmaster ska bli någon form av hjälte, som genom att gömma sig i skogen slår till när fienden minst anar det, i stil med Robin Hood. Och han försöker, men till skillnad från den ädle Robin Hood är Buccmaster en alldeles för mänsklig man. Hans ego är för stort, hans temperament för hetsigt, och han har dålig impulskontroll. Detta bidrar dock till att skapa en trovärdig karaktär, för hur många av oss skulle verkligen bli hjältar i ett krig, förblindade av hat och hämndkänslor?

Gräsrotsfinansierade The Wake är del ett i trilogin The Buckmaster Triology som utspelar sig på samma geografiska plats, men under olika tidsåldrar. Från 1066 i The Wake till år 3000 i avslutande delen Alexandria. Som anglofil är det här väldigt intressant läsning, för även om huvudpersonen Buccmaster är en uppdiktad person, så bygger boken i övrigt på faktiska historiska skeenden. Om du är redo för en utmaning så rekommenderar jag varmt den här boken – och jag vågar nästan lova att du inte läst något liknande tidigare.

Similar Posts:

• Släpp sargen, Pretty Boy
• En bekantskap för alla tider och humör
• Favorit i repris: Släpp sargen, Pretty Boy
• Det förflutnas långa skuggor
• Smeksamt som sammet

Snäppet lättare är det att förklara varför någonting inte är roligt. Det är dumt, det bygger för starkt på schabloner, det är sexistiskt eller rasistiskt eller någonting. Nej, det måste inte vara politiskt korrekt för att vara roligt i min bok, men det måste ta någon sorts oväntad vändning.

Sådana vändningar, eller skevheter, finns det gott om i David Nessles Muralgranskaren. Den tycker jag alltså är rolig. Riktigt rolig. Så var det sagt. Då ska jag bara försöka förklara varför också.

Muralgranskaren började som ett Twitter-konto 2015, spirande ur en ren ordlek med granskningssajten Viralgranskaren. Nessle utgår från äldre bildkonst och lägger till en kommentar på knögglig medeltidssvenska, typ ”Plöthsligt Insåg Edmond att Thet War Nittio-Siu År Kwar af Hundraårs-Krighet” eller ”När Bockstens-Mannens Blochflöits-Solo Pågått i Siu Timmar Begynthe Per och Erich Sneghla Förstulet mot Torf-Mossen”.

Texterna lyfter fram konstens alla bisarra detaljer, från aviga proportioner och monster till märkliga blickar och ansiktsuttryck. Här är någons könsdelar märkligt övermålade (”Mysteriet med Wart Then Unge Prinsens Genithalier hade tagit Wägen Syssel-Satte hela Hofwet”), där ett tygstycke fäst över desamma på ett iögonenfallande sätt (”Holophernes Wägrade Tillstå att han Fäst Lakhanet Öfwer Judiths Blygd med Twåcomponent-Lim”). Nessle lägger inte bara till något knasigt, utan får en verkligen att se alla knasiga detaljer som redan finns där i bilderna.

Det skapar faktiskt mersmak. Jag blir nästan sugen på att lära mig mer om varför de här konstnärerna målade som de gjorde. Vad var det egentligen för världsbild som tog sig de här uttrycken?

Oavsett vilken kolliderar den alldeles underbart med vår egen, när Nessle skamlöst anakronistiskt läser in hipsterstilar och citationsgester i de medeltida bilderna. Finns det en sensmoral så handlar den kanske om det evigt mänskliga kontra det fåfängt förgängliga.

Kanske finns det ingen sensmoral. Då är det helt enkelt bara roligt.

Similar Posts:

• Nessles snåla röda
• Satir som kunde nått längre
• Färg och form
• Fan så roligt
• Recensionen, ditt as

Drygt 500 år tidigare, 1483, trycktes en av de första böckerna i Sverige, Dyalogus creaturarum moralizatus eller på svenska kallad Skapelsens sedelärande samtal. Det var ett bestiarium, en litterär genre som var vanlig under medeltiden och fungerade som en slags lexikon över djur (och i vissa fall stenar och växter). Det som verkligen skiljer dagens zoologiska uppslagsverk från bestiariernas beskrivningar är att de äldre skrifterna förutom skildringar av bin, svärdfiskar och hundar även kryllar av enhörningar, mantikoror och sirener.

Historikern Bo Eriksson berättar i sin bok om bestiarienedtecknarnas världsbild genom att helt enkelt gå till källorna och systematiskt beskriva varelse för varelse med medeltida glasögon. På det viset får läsaren reda på spännande fakta som att det i Etiopien finns guldletande myror som är stora som hundar, att huggormar flyr vid åsyn av en naken människa, att pantern lockar till sig byten genom att ha en väldoftande andedräkt och att gulsot bäst botas genom att låta en fladdermus bita sig fast vid ens rygg. Skildringarna av de olika varelsernas egenskaper rymmer allt som oftast en underliggande religiös symbolism av mer eller mindre lättolkad sort. Ibland under läsningen kunde undertecknad känna en viss frustration över att bestiarieförfattarna aldrig kunde låta bli att läsa in harars och katters möjliga diaboliska eller dygdigt kristna sidor.

När det kom till de fantastiska monstruösa varelserna, som fågel Fenix, basilisken eller den tvåhövdade ormen amfisbenan placerades de gärna i Etiopien eller Indien. Platser som dessa var på denna tid och från bestiarieläsarnas synvinkel lika fjärran och mystiska som det sjunkna riket Atlantis.

Bo Erikssons bok följer en konsekvent form. Eriksson delar in djuren i medeltida korrekta kategorier, hänvisar till äldre texter och plockar isär symboliken bakom beskrivningarna. Ofta lyfts fabellika historier från Skapelsens sedelärande samtal fram, berättelser där hydror blir nobbade av fiskar, satyrer är patriarkala chauvinister och falkar drömmer om att bli munkar. Allt avslutat med ett rimmande budskap. Mindre intressant, eller snarare lite tråkigt i längden, är redovisningen av hur de olika varelserna har använts i fina släkters vapensköldar.

Bokens sidor är lyxigt tjocka och illustrationerna hämtade från de gamla bestiarierna är färggranna. Ofta sträcker exempelvis en drake eller en skorpion ut sig över ett helt uppslag. Bestiarienedtecknarna återkommer till vissa beskrivningar, som tyder på särskild monstruositet, när en varelse blandar attribut från olika djur, exempelvis är en giraff en mix av häst, leopard, oxe och kamel. Men än värre och ogudaktigare var det om monstret till hälften utgjordes av människa och till hälften djur, som i fallet med kentauren eller sirenen. Som bäst är det när Bo Eriksson inte lägger in egna värderingar utan låter bestiarierna tala för sig själv. Sammantaget en spännande och fint illustrerad inblick i medeltidens begränsade och religiöst präglade zoologiska kunskapssyn.

Similar Posts:

• Intressant om språk och historia
• Att samspråka med lejon
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• Berättelsen om en nations födelse
• Komiker har inte alltid haft det så roligt de heller

I denna tid är Lars Lönnroths bok Det germanska spåret därför välkommen. Det är en litteraturvetenskaplig översikt i behändigt format som ska vara tillgänglig för den som saknar förkunskaper, men intresserar sig för äldre litteratur. Som sådan är den utmärkt. Undertiteln En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien ramar in tidsperspektiven.

Publius Cornelius Tacitus var romersk historiker aktiv åren runt 100 e.kr. Hans Germania är den första skildringen av ”germanerna”, folkslagen norröver som romarna buntade ihop på samma sätt som de gjorde med ”kelterna”. Dessa folkslag hade inte nödvändigtvis så mycket gemensamt och ofta var de i krig med varandra, men den romerska benämningen har bitit sig fast.

Inte heller hade germanerna en enda litteratur. Under antiken saknade dessa folk skriftspråk. Därför framfördes poesin muntligt, bland annat av barder. Nationalisten skulle aldrig erkänna det, men faktum är att kulturer alltid har sökt sig till varandra, blandats ihop och influerats till något nytt. Tänk bara folkvandringstiden!

Det hindrar inte att de äldsta kända dikterna på germanska språk bär viss särart, argumenterar Lars Lönnroth. De följer inte de antika romarnas eller grekernas versmått och liknar inte heller den rimmade poesi som man finner i den medeltida europeiska folk- eller kyrkodiktningen.

I stället bygger versen på att varje versrad innehåller två halvdelar med tydligt uppehåll i mitten (så kallad cesur), att varje halvdel innehåller två betonade stavelser, samt att (minst) en betonad stavelse i första halvdelen sammanbinds med en betonad stavelse i andra halvdelen genom så kallat bokstavsrim eller allitteration.

Lönnroth exemplifierar med runinskrifter och handskrifter som visserligen är många hundra år yngre än Tacitus, men som sannolikt grundar sig på uråldrig muntlig tradition.

Låter det krångligt? Sådan är inte boken. Lars Lönnroth förklarar att viktigast i de ”urgermanska” dikterna var rytmen och att det i varje versrad fanns minst två betonade stavelser som allittererade. En annan utmärkande stilfigur är de så kallade kenningarna. Havet omskrivs som valens väg, exempelvis. Guldet omnämns som Fafnes bädd, och så vidare.

Boken är kronologisk uppbyggd. Lars Lönnroth lägger det mesta krutet på att referera och analysera de gamla mästerverken: Beowulf, Nibelungenlied, Den Poetiska Eddan och Njals saga. Men även yngre verk som Richard Wagners megaopera Nibelungens ring och Frithjofs saga av Esaias Tegnér får gott om plats.

Mera kortfattat passerar Lars Lönnroth de epoker då den germanska diktningen har kapats av allehanda tokstollar. Under stormaktsgöticismen på 1600-talet gjordes gällande att Sverige var Atlantis. 200 år senare blåstes likartade luftslott upp igen inom ramen för det nationalromantiska projektet. En slags kulmen nåddes med det Tredje riket som också gjorde anspråk på litteraturskatten. Ragnarök och ridå!

Tack och lov räddade J.R.R. Tolkien det germanska spåret i litteraturhistorien från dessa vanärande perioder. Det menar i alla fall Lars Lönnroth. Genom bestsellern Ringens brödraskap förde Tolkien ut myterna till nya generationer. Och i hans berättelser går dvärgar, alver, människor och hobbitar ihop över rasgränserna för att bekämpa den mörka kraften.

I Tolkiens Midgård kan man utan svårighet uppfatta den onde Sauron som ett annat namn för Hitler, trots att Tolkien själv energiskt avvisade alla politiska tolkningar av sitt verk. Därmed kunde de nedvärderade myterna återanvändas och få nytt liv, också bland nazisternas motståndare. Germanspåret blev återigen framkomligt.

Similar Posts:

• Nordisk urtext i ny skrud
• Ny Tolkien släpps på tisdag
• Små spoilers driver handlingen
• Stormakt på pumpen
• Hemma hos Jultomten