Ni kan tro att det var ett kärt återseende i Göteborg i år. Att få återse mässgolvet med alla dess böcker och booklovers var magiskt. Teman för Bokmässan 2023 var Judisk kultur, Staden och Ljud. Det presenterades judisk kultur från Bibeln till idag. I olika seminarier samtalades det om judisk filosofi, historia och litteratur. Staden har varit ett centralt litterärt motiv sedan romanens genombrott. Med temat Staden skapas samtal om staden som fristad, som livsmiljö och som arkitektoniskt projekt för att möta utmaningar i framtiden. Med temat Ljud vill Bokmässan låta ljudboksförfattarna, poddarna och inläsarna möta sin publik på Bokmässan.

Mitt fokus i år var dock bilderböcker och Crimetime. Det är ju det jag brinner för och det jag mestadels recenserar. Ett intressant samtal på Skriva-scenen var mellan författaren Moni Nilsson och illustratören Anna Fiske. Det handlade mycket om att gestalta någon annans text i bild och att våga utmana och utveckla normen.

I rum för översättning och poesi presenterade jubileumssatsningen Rain Gothenburg årets brunnslockspoet Ann Jäderlund. Varje år sedan 2019 utses en poet som skriver en dikt kopplad till regn. Dikten gjuts in i de brunnslock som gjuts det året och placeras ut i staden. Ett fint sätt att låta poesin ta plats i staden. Ann Jäderlunds dikt offentliggjordes och lästes såklart upp av henne själv. Det var fint, stämningsfullt och fullsmockat.

Det var så många fina samtal kring bilderböcker. Det handlade om kvalitét, starka känslor, fula känslor. Mycket kopplat till husdjur och/eller vänskap. Det är intressant att så många bra bilderböcker illustreras av författarna själva, och det med den äran. Jag tänker t ex på Matilda Ruta, Lotta Geffenblad och såklart Pija Lindenbaum vars berättelser och bilder tillsammans tar barnböckerna till en högre nivå.

Fick även tips på hur man kan skapa inspiration och språkglädje hos förskolebarn genom att jobba med poesi på olika sätt. Många tror att poesi är pretentiöst och svårt, men det är ju korta texter med stort innehåll. Det är även en genre som barn känner till via rim och ramsor. Stig Dagerman sade att som barn är man alltid diktare.

Njöt också av ett seminarium om att skriva lättläst skräck. Där vittnade alla deltagande författare om att deras skrivande generellt blivit så mycket bättre av att de lärt sig skala av sina texter så att de blir tydligare och på grund av det kanske även läskigare?

På Crimescenerna hände också mycket spännande. Kunde inte hänga där så mycket som jag önskade men hann iallafall lyssna på bland annat Sofie Sarenbrandt och Marie Ljungstedt som hade ett spännande samtal om konkurrens mellan deckarförfattare. 

Förutom böckerna och alla samtal kring dem så är det underbart att få sammanstråla med alla bokvänner man lärt känna genom åren. Vi bor utsprida över landet och träffas oftast bara under Bokmässan. Det ger energi och skapar samhörighet.

Similar Posts:

• Bland bilderböcker och Crimetime. Anna Livs bokmässa 2024
• Mitt bland människor
• Skamlös men njutningsfull nostalgi
• Fredagsmässan
• Poesi für alle

Taggis har precis börjat på storbarnsavdelningen på förskolan Eken men det är inte alltid kul att vara minst. Ingen räknar riktigt med att man fattar galoppen och ingen bryr sig heller om att förklara. Taggis smiter över till småbarnsavdelningen och njuter av att Mini, Mo och Margarin är fulla av beundran och följer med på den lek som Taggis tänkt ut.

Men det hela går över styr när Taggis tappar bort småbarnen och helst vill gömma sig i skogens mörkaste lövhög för att slippa de vuxnas ilska. Men som sig bör i en barnbok för den här åldern, reder det hela upp sig och Taggis slipper ligga kvar i lövhögen. På sista sidan har Taggis fått en vän och de gömmer sig tillsammans!

Den här färgglada bilderboken med barn från många olika djurs barnkammare passar bäst för barn som själva har erfarenhet av förskola eller större grupper av andra barn. Matilda Ruta visar genom att låta barnen komma från olika djurfamiljer, hur olika förutsättningar de har. ”Flyg med oss!” ropar storbarnen som alla har vingar till Taggis vars föräldrar är igelkottar. Det är lätt att förstå hur Taggis känner sig: han kan inte flyga, hur gärna han än vill!

Bilderna tar med oss till skogen där förskolan Eken ligger. Matilda Ruta låter både barn och vuxna upptäcka naturen med fantasieggande naturbilder. De vuxna känner igen både björnbär och tall och kan uppmärksamma barnen på att småbarnens hattar är blåklockor och att deras tallrikar är ekollonens fäste.

Similar Posts:

• Stormar och skolstarter
• Bebisar och slumpen
• Tröstefåglar och sjukhusväggar
• Vacker Tummelisa
• Problemfri förskolestart

Stora faran börjar redan på insidan av omslaget. Där hittar lillasyster en fin, fin docka på stranden när hon är ute på äventyr med brorsan. Dockan är egentligen ett ägg vilket brorsan snabbt påpekar. Han menar också att om hon ska döpa ”dockan” till fina lilla minikorv så får hon heta fula gamla Össakorv. Vilket hon, som den lillasyster hon är, glatt går med på.

Vet du Össakorv, jag ska säga en sak. Att det finns faktiskt stora, stora faror, säger brorsan. När dom kommer och tar dig så blir ingenting som vanligt. Allting blir mörkt, alla dör, du blir mos Össakorv!

Men Össakorv tror att allting ska bli bra. Dock fortsätter brorsan skrämmas trots att pappa sagt att han inte får. Han säger att Stora faran snart kommer dit, till dem alla.

Och det drar ihop sig. Det kan vara farligt överallt nu. I vattnet, i luften, i maten. Till och med i ens egen nos faktiskt. Snart är det farligt överallt. De vuxna samlar på sig mat medan barnen tänker tejpa för alla dörrar och kokar äckligt äck att smeta in tallen med.

Och till och med pappa har blivit rädd, och allting är så himla annorlunda nu.

Man får inte gå till skolan. Man får inte åka skateboard. Man får bara vara hemma. Sitta alldeles stilla och klara sig. Man får inte ens gå till stubben och köpa chips.

Men Össakorv är försiktigt optimistisk. Hon och brorsan revolterar och sover i kojan även fast de inte får. Hela tiden är dockan/ägget fina lilla minikorv med tätt intill. Det blir så otäckt att ett uppslag är helt svart med vit text. Brorsan gömmer dem i en filt. Men Össakorv vill se hur stora faran ser ut. Hon slinker iväg ut ur filten och tar kontakt med det farliga.

Det är lätt att dra paralleller till den pågående pandemin. Att en som barn känner hur faran tornar upp sig men samtidigt inte riktigt vet vad som kommer att hända. Det är något som bultar och breder ut sig redan innan det anlänt. De små känner de storas ångest även om det inte uttalas rakt ut. Alla håller liksom andan och samlar rädslan inom sig. Det är detta som Össakorv har att tampas med.

Illustrationerna är magiskt vackra. De akvarellstinna bilderna fyller bokstavligen sidorna från pärm till pärm och leker med serieformen då det emellanåt förekommer pratbubblor. Det jobbas mycket med blickar och kroppsspråk. Smådjuren omger sig med småkryp och insekter.

Det blir vår lilla vän Össakorv som förlöser faran. Hon är den som vågar ifrågasätta och utmana. Tack vare henne flyger den Stora faran iväg och allting blir som vanligt igen. Till på köpet är inte Össakorv så liten och hennes brorsa är inte lika rädd längre.

Stora faran är en bilderbok om mod och äventyr. Om att våga trotsa och gå över gränsen för att leta efter sanningen. Även om det verkar livsfarligt. Livet pockar på och spränger gränser Össakorv.

Similar Posts:

• Tröstefåglar och sjukhusväggar
• Stormar och skolstarter
• Om vänskap och kokande ilska
• En flykt ur barnperspektiv
• Bebisar och slumpen

Russin tränar simtag utan Kaninis.
Russin sover i sin sandgrop utan Kaninis.
Kaninis är hos sin mamma.
En annan mamma än Russins.

Det här är ingen ovanlig situation nuförtiden. Russins storasyster Kaninis bor inte med henne varannan vecka. Russin längtar ihjäl sig då. Hon vet att Kaninis har det roligt och bra hos sin mamma. Men saknaden finns ändå. Kaninis är stor, söt, mjuk och farlig. Hon lever i nuet.

Vi förstår att storasystern är Russins förebild och idol. Det förmedlas både i text och bild. Russin är en otålig lillasyster. Hon orkar inte alltid vänta på att det ska bli syskonvecka. Vad gör hon då?

Jo, hon bestämmer sig för att åka till sin syster. Hon ska hoppa med henne, och fiska. Så Russin beger sig ut på en strapats. Men när hon kommer fram till Kaninis mamma är storasystern inte där. Hon är hos en kompis. Besvikelsen är djup och vägen hem känns dubbelt så lång.

Syskonvecka är den första boken i serien Strandskogen – om familj, relationer och starka känslor. Det känns verkligen som viktiga teman och något som barn ständigt tampas med. De får liksom hänga med på nya familjekonstellationer och anpassa sig till det med allt vad det innebär. Den här boken sätter så fint fingret på känslor och längtan som kan uppstå då familjer separeras och nya familjebildningar uppstår. Sånt är livet, och det är inget fel med det. Men det för med sig sorg, saknad och en himla massa funderingar.

Barn lever så i nuet. Det som var är avlägset och det som ska komma är sällan närvarande. De funderar mest på dagens bravader. Och det borde vi vuxna ta till oss. Vi ägnar alldeles för mycket tid till att gräva i det förflutna och att grubbla över framtiden.

Illustrationerna i boken är den allra största behållningen. Matilda Rutas akvarellbilder är overkligt vackra. Varenda bild är som en tavla. Det jobbas med naturen, blickar och småkryp. Jag blir faktiskt osäker på om texten verkligen behövs även om jag diggar den.

Jag ska bjuda alla djur i hela Strandskogen!
Vi ska köra dansstopp och jag ska somna framför elden
med huvudet i Kaninis knä.

Det handlar om så mycket längtan, fest och väntan. Det är väldigt, väldigt fint. Och en bok att läsa om och om igen. Titta på bilder och  detaljer samt verkligen ta tag i texten. Det är viktiga grejer.

Similar Posts:

• Poetisk kompislängtan
• Bebisar och slumpen
• Vardagsdrama för förskolebarn
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• En mammas längtan efter havet

Ibland blir det plötsligt höst. Fastän man glömt att det skulle bli det. Det blir natt oftare, skorna är fulla av sand. När det blir höst får man börja sexårs. Trots att man fyller sex först i december.

När man börjar skolan blir man ett skolbarn som sysslar med både siffror och bokstäver. Men det kommer också krav ifrån ens bästis om att leka varje rast. Det kan vara svårt att lova i förväg. De vuxna tycker att man ska vara pirrig men det kan faktiskt kännas ungefär som vanligt.

Samtidigt varnar radion för stormen. Den är på väg.

I skolan finns det inget speciellt. Stolar, böcker, bord och pennor. Första dagen blåser det bara lite grann. Då får man sina klasskompisar. Dom är vanliga barn, och fröken är en gubbe. Sen är det rast.

Så osentimentalt och enkelt kan det kännas att börja skolan. I ena stunden. Barn är ju mästare på att ändra sinnesstämning på ett par minuter. Rasten. Den skapar osäkerhet. Alla barn beter sig så olika och det är lite konstigt när man inte vet vem man ska vara med? Och om man får det? Eller om man hellre vill vara ensam? Det kan ju vara så att man hux flux får en ny kompis som inte är ens bästis. En kompis som har coola skor och en kul lek.

Folk tror att man blir stor av att börja skolan. Men det blir man inte. Man blir minst, för dom andra är större. Dom skriker krig och leker laser och några ropar fack ju. Men bara till varandra.

Vilken klokskap. För så är det. Från att ha varit äldst på förskolan blir man plötsligt minst i skolan. Men det kan vara bra det med. Och ganska snart kan skolan kännas som något man alltid gjort. Och något man ska göra hela livet.

Såsom tidigare Ninna-böcker bygger den här boken delvis på intervjuer och workshops med barn. I det här fallet barn som nyss börjat skolan. Och det är bland annat det som gör att den känns så äkta tror jag. Tankarna kan vara omedelbara eller eftertänksamma. Ibland lillgamla. Och allt som oftast poetiska. Inna och stormskolan inbjuder verkligen till högläsning. Språket är så vackert och levande. Det hakar sig fast i mig även efter läsningen. Lämnar mig upprymd men samtidigt eftertänksam. Jag slukar texten men minns tillbaka till min egen stund som snart sex-åring. Det var hela världen men samtidigt var det som det var. Jag anpassade mig till läget. Och så gör de flesta barn som ska börja sex-års.

Och stormen. Den rullar in. Färgar bokens sidor mörka och skrynkliga. Tankarna följer med ovädret. Men samtidigt växer den nya vänskapen med den nya kompisen. Hen som inte var bästis från innan. Det är underbart men något skaver. Det kan vara knepigt att börja skolan. Ens fröken tror till och med att man är magsjuk. Då blir skolan dum. Riktigt dum.

Men det ordnar sig. Såklart. Boken ger inga svar, men det kan så klart snurra till när man ska börja på nytt kapitel. Man kan behöva tänka till och få stöd av stora. Både pedagoger och föräldrar.

Matilda Ruta illustrerar själv boken och det gör hon med den äran. Det är vackra, öppna, rinnande akvareller som appellerar till samtal. Om vad man ser och de händelser bilderna illustrerar. Hur den annalkande stormen så fint paras med en viss oro. Texten verkar handskriven men är tydlig och lätt att läsa. Så, var är vi på väg? Mot framtiden. To be continued.

Similar Posts:

• Bebisar och slumpen
• Skolstarter och syskonskap
• Tröstefåglar och sjukhusväggar
• Om en ö, en sommar och längtan efter en vän
• En flykt ur barnperspektiv

Bakom Henrik Wallnäs och Matilda Rutas minst sagt alldagliga titel Åka buss gömmer sig ett angeläget, svårhanterbart ämne, aktuellt för så fruktansvärt många barn och familjer i världen. Inte minst är den förstås flyktingpolitiskt relevant: Vad innebär det att behöva söka asyl någon annanstans? Vad betyder en restriktiv anhöriginvandring för ett barn?

Nej, de där frågorna är långt ifrån uttalade i bilderboken. Här finns inga ogina tjänstemän, ingen byråkrati, inga stängda gränser, ovälkomnande blickar eller nedbrända förläggningar. På så sätt är det en ganska oproblematiskt skildring av själva resan från ett hem till ett möjligt annat. Som vuxen är det däremot svårt att bortse från allt det där outtalade, och läser man högt får man nog lyssna in alla frågor det lyssnande barnet kan ha.

Jag vet inte riktigt vilken den tänkta målgruppen för den här boken är, men jag tror att den vore allra viktigast för det barn som själv varit med om en flykt. Då kan den säkert öppna upp för alla möjliga samtal om egna erfarenheter och känslor.

Lite mer fundersam är jag över hur mycket ett barn som saknar den typen av erfarenheter förstår. Åka buss är fragmentariskt berättad, som sedd ur barnets begränsade synvinkel, men samtidigt mycket saklig. Det finns detaljer som jag inte riktigt kan förklara – Vad är till exempel en hjultvätt? Behöver en buss på flykt kanske åka igenom en sådan för att inte föra med sig spår av kemiska stridsmedel eller något liknande? – och bokens olika resor flyter liksom ihop. Plötsligt finns det ett däck att springa ut på och vi befinner oss alltså på en båt. Det är poetiskt, men också en smula svårt att hänga med.

Hur huvudpersonerna känner får vi läsa mellan raderna. Bland det mest drabbande är det berättande barnets blick på sin mamma: ”Mamma lät inte som vanligt” eller, efter att de fått ett brev där den kvarlämnade pappan berättar att bussarna slutat gå, ”Mamma vände sig om. Hon trodde nog att ingen såg”.

Wallnäs text är enkel men poetisk och fungerar väl tillsammans med Rutas stämningsmättade bakgrunder. Ofta lite ödsliga men oerhört vackra ger de ett särskilt sorts känslomässigt och bildmässigt djup. Figurerna – människor i kattskepnad – är snarare lite naivistiskt tecknade, men jag gillar inte minst hur mjukiskaninen speglar sin ägares känslotillstånd, där den ständigt får följa med på den långa färden, mjuk, empatisk och med en allt svagare doft av en kvarlämnad farmor.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2016
• Vardagsdrama för förskolebarn
• Syskonlängtan
• På flykt under stjärnorna
• Stormar och skolstarter

Nya människor börjar leva
i magen på andra människor.
Inte i samma som maten.
Det skulle bli så rörigt.

Under matmagen
och ovanför snippan.
Där blir dom bebisar
och börjar leva.

Hur barn blir till. Den eviga och evinnerligt intressanta frågan. Här kommer ytterligare en bok som berättar om hur det går till. Men i Ninna och syskongrodden finns ytterligare ett perspektiv. Hur är det att bli ett storasyskon? Och inte minst, hur är det att få ett litet syskon?

Ninna känner på sig att någonting är på väg att hända. Hon är ett iakttagande och vaket barn som analyserar tillvaron.

En gul kväll kanske
man sitter på busshållplatsen.
Det luktar regn,
dom vuxna är nervösa.
-Ninna du ska få ett syskon.

Man blir helt yr i bröstet
och varm i hjärnan
och säger
-Jag vet. Och den ska heta Barbie.

Igenkänningen är stor. Minns ni när ni var barn och kände på er saker och ting? Hur man läste in situationer och gjorde sina egna tolkningar. Det är så bra beskrivet här. Dessutom kommer ytterligare dimensioner in. Hur vuxna kan förändras när de väntar barn. Att de inte orkar med att vara som innan. Och sen, när bebisen är ute. Då kan vuxna bli trötta och inte hinna med en. Men om bebisen skriker blir de plötsligt pigga och springer dit.

Det handlar också om förväntningar. Vad är ett syskon? Vad har man för nytta av att få ett nytt syskon? Vad kan bebisar egentligen? Och vad händer med en när man blir storasyskon? Ninna blir lång, stark och snabb och bebisen växer. Nu är det dom tillsammans. Dygnet runt i minst hundra år.

Den här boken gör mig så lycklig. Storasyskonet är så delaktig i att bebisen kommit, såsom det ska vara. Vi får även lära känna slumpen. Hon är busig men bestämmer allt. Efterrätter, väderlekar och om det ska bli barn.

Slumpen är helt vild,
man kan liksom inte lita på henne.
Kanske får man jättemånga syskon.
Eller inget alls.

Slumpen är illustrerad som en fluffig bomullsboll som tar plats i historien. Det här är filosofi. Slumpen slumpar runt och det kanske verkar konstigt? Men det är det inte. Det är bara så det ligger till.

Illustrationerna är normkritiska och fulla av detaljer att titta på och samtala kring. Författaren illustrerar själv boken och bilderna är på samma gång enkla men ändå uttrycksfulla. Med enkla streck lyckas Matilda Ruta få till bilder med uttryck och liv. Illustrationerna bär berättelsen från början till slut. Tillsammans blir bild och berättelse så mycket bättre.

Similar Posts:

• Blir man mindre älskad när man får ett syskon?
• Stormar och skolstarter
• Syskonlängtan
• Tvillingtvivel och sopgubbar
• Tröstefåglar och sjukhusväggar

På ett sjukhus är nästan alla sjuka.
Eller så är de på jobbet.
En del sitter bara och väntar.
Några ringer hela tiden
för de är så oroliga.

Inledningen på Ninna och sjukhusfåglarna ringar bra in vad som händer på sjukhus. Vi får följa Ninna som ligger på sjukhus. Vi vet inte riktigt vad som felar, men det verkar som att hon har varit där ett tag. Historien är generell och ger läsaren olika scenarier och handfasta tips.

Ibland måste man olika saker.
Jag vill inte, ropar man.
Det är jobbigt.
Men det gör inte så ont.
Sen får man välja ett djur.

Om man blir rädd kan man andas.
Andas, andas! Tänk på att andas,
säger alla.
Det var ju inte så farligt,
säger de sen.
Det är inte farligt att ta spruta.

Igenkänningen här är total och känns äkta. Matilda Ruta fick i uppdrag att göra ett artist in hospital-projekt på Gävle sjukhus. Hon valde att rita och berätta sagor tillsammans med barn på sjukhusets lekterapi. Efter mötena med barnen kom boken Ninna och sjukhusfåglarna till. Boken ska vara en bok för den som sitter i väntrummet och kanske är orolig, eller för den som redan är på sjukhus och kanske måste stanna länge. Jag tycker om bokens osentimentala och rofyllda stämning. Tryggheten bor i berättelsen och gör sjukhuset till ett bra rum.

Men vad gör man med alla jobbiga tankar? För att vara sjuk slutar inte alltid med ett tillfrisknande. Boken berättar att utanför sjukhuset finns en skog där det bor stora snälla fåglar som flyger upp till fönstret och vinkar till barnen ibland. Fåglarna i sjukhusskogen kan inte bli sjuka, men de vet precis hur det känns. De bär de jobbiga känslorna i sina vingskrudar precis hela tiden. Sjukhusfåglarna samlar allt ont och på natten slänger de allt tungt och jobbigt i havet. Det är det som blir till stormar och regnväder.

Språket är poetiskt och lite svävande. Det är öppet och tillåtande. Själva huvudkaraktären Ninna försvinner lite i historien, men det gör ingenting. Det är inte hon som är huvudsaken här.

Illustrationerna är normkritiska, fyllda med fina detaljer och självklara i sin ton. Det finns mycket att titta på och prata kring i bilderna. Jag vet inte hur hon gör, men trots att figurerna är ganska enkelt tecknade så är deras uttryck starka.

Det här är en bok som förebygger sjukhusskräck. Som kan göra sjukhusvistelsen mindre läskig och mera mänsklig.

Similar Posts:

• Stormar och skolstarter
• Sommaren när pappa inte ville leva
• Skillnaden på sjuk och sjuk
• När lajon tappar sin päls
• Bebisar och slumpen

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Aftonland av Therese Bohman, djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund, Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén, Eländet av Andrzej Tichý och De polyglotta älskarna av Lina Wolff.

Till årets svenska fackbok – Gutenberggalaxens nova av Nina Burton, Arktis. Liv i en värld av is och snö av Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden, Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson, Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius, Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk och 1947 av Elisabeth Åsbrink.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp, Ormbunkslandet av Elin Bengtsson, Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, Oj, en polis av Eva Lindström, Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam och Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta.

Än så länge har vi hunnit recensera de här, men fler kommer:

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2017
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2018

Kan man ens avgöra vilka faktorer som styr och hur mycket, är det inte upp till varje kvinna att göra sig själv?

Själv har jag svårt att identifiera mig med andra vuxna kvinnor som talar med flickröster eller klär sig i barnmössor och knäkorta skotskrutiga kjolar!

De här funderingarna kommer till mig under läsningen av forskningsantologin Att konstruera en kvinna. Den består av bidrag från ett antal etnologer och medieforskare i syfte att initiera debatt och att lyfta fram forskningen kring kvinnoblivande och ålder.

Lika lite som män, är kvinnor enbart en produkt av biologi och psykologi utan i mångt och mycket en social konstruktion. ”Man föds inte till kvinna, man blir det” är ett berömt citat av Simone de Beauvoir.

Bokens kapitel är ganska korta med särskilt fokus på företeelser som tidningar, tecknad film och litteratur. Ofta består forskningen av ett ganska begränsat antal intervjuer och närstudier. Sammantagna bjuder de på flera spännande ingångar till ämnet.

Eva Söderberg skriver om Tummelisa och andra karaktärer hos H.C. Andersen. Hon visar hur sagotösen framställts i olika illustrationer från Elsa Beskows ljushylta gullunge till Matilda Rutas svarthåriga revolterande unga tjej.

Johanna Sjöberg tar upp tidningar för flickor och unga tjejer. Baserat på ett urval (Barbie, Julia med flera) ser vi vilket slags innehåll som erbjuds och vad det säger om den ideala flickkonsumenten. Innehållet byggs upp utifrån målgruppens önskningar vilket också innebär att de ”klumpas samman och ‘görs’ som en enhetlig grupp”.

Publikationer för mindre barn innehåller mycket hjärtan och blommor i företrädesvis rosa kulör. Innehållet är sagobetonat och handlar om vackra, framgångsrika och sunda tjejer som exempelvis Barbie som ”förflyttas mellan olika scenarier och diverse roller, som veterinär, modedesigner, rockstjärna och älva.”

Relationer och vänskap är återkommande teman där äldre flickor förutsätts ha ett heterosexuellt intresse. Gemensamt för tidningarna oavsett åldergrupp är att man lyfter fram en dröm- och fantasivärld där ”läsarna positioneras som flickor som vill drömma sig bort och leva sig in i fantasivärldar där de kan spegla sig i drömmar”.

Sjöberg visar också på hur tidningarna följer en ålderstrappa med olika stadier från den lilla flickans sagovärld med prinsessor och älvor till tonåringens mer komplexa motsvarighet i berättelser om kändisar. Det hela förstärks av att tidningarna marknadsför varandra så att den växande lilla flickan gradvis slussas vidare till nya drömvärldar i tidningar för äldre barn.

Berit Åström skriver intressant om föräldraskap i tecknad film. Hennes studie visar att väldigt många mammor dör eller dödas i filmerna. Den omedelbara frågan på det är förstås varför? Finns någon koppling till gamla folksagor eller är det ett berättartekniskt grepp kring den moderlöses väg till självständighet? Varför finns det då så många filmer där pappan plötsligt träder fram och tar rollen som välvillig beskyddare?

Mera död finns i Annelie Bränström Öhmans text ”Lisbet Salanders grav och andra flickgravar”. Här handlar det just om nedgrävda flickor och kvinnor i ett antal romaner – ett fascinerande ämne i en tyvärr något tung text.

Karin Lövgren, som också är bokens redaktör, tar sig an kvinnor och bloggande. Hon har tittat närmare på ett antal bloggar om smink, stil och mode riktade till flickor, tjejer och medelålders kvinnor. Analysens fokus ligger på kvinnlighet som ett pågående projekt där kvinnan lär sig att göra om sig själv för att motsvara ett värde definierat av ”den manliga blicken”.

Samlingens sista kapitel, av Therése Persson, om kvinnor, sex och ålder, bygger på några intervjuer med flickor och kvinnor mellan 9 -77 år. Här diskuteras bland annat synen på äldre kvinnor som sexuellt ointressanta på grund av ålder, mot motsatta uppfattningar som visar att äldre kvinnor är mera nöjda med sitt utseende.

Samtliga texter är akademiska. Avsikten har heller inte varit att skriva populärvetenskapligt, vilket jag tycker är synd. Den debatt man önskar initiera hade med ett annat tilltal och med illustrationer till de många exemplen, förmodligen kunnat nå en större läsekrets. Det förtjänar ämnet och de många intressanta vinklarna.

Similar Posts:

• ”Vi tar oss rätten att ligga med hela världen eller inte ha sex alls.”
• Överskattad undergång
• Skröplighet är ditt namn, Kvinna
• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda