Under ett torsdagsseminarium på Bokmässan diskuterade de tre och barnboksförfattaren Jujja Wieslander, vars serieversion av hennes karaktär Mamma Mu ingår i satsningen, serieformatets fördelar.

Josefin Svenske menade att all läsning är bra läsning, att alla oavsett ålder ständigt läser varierat och överallt, på mjölkpaket, böcker och tidningar. Och att vi behöver alla möjliga sorters barnserier, för olika tillfällen och faser i barnens liv. Loka Kanarp tänkte tillbaka på det hon själv fastnade för som barn, att man i serier kunde se handlingen utan att behöva förstå all text.

Några timmar senare möter jag upp Loka nere på mässgolvet. Vi tar oss en trappa upp för att fly bokmässans sorl och slår oss ned i ett par färgglada fåtöljer för att prata mer om bild och berättande för äldre och yngre.

Loka Kanarp på Bokmässan 2015. Foto: Björn Schagerström

Ville du prata om några särskilda teman i Katten & Ekorren på Sommarön?

Ja, jag började med att komma på karaktärerna. Det var när jag gick på Konstfack, på grafisk design och illustration. Då hade vi en bilderbokskurs och en skrivövning då man skulle tänka tillbaka på sin barndom och skriva om sig själv som barn. Då fokuserade jag på det lite försiktiga barnet, att vara ängslig och blyg och sådär. Utifrån det så gjorde jag kattkaraktären och så gjorde jag Ekorren som är mer som de vänner jag hade som liten, som var mer som motsatsen, busiga och fick saker att hända. Temat är väl egentligen rädslor och själva Sommarönstoryn är inspirerad av en resa som jag gjorde till Thailand precis efter kursen. Då var jag väldigt rädd för olika saker, som att åka moppe och båt, olika fordon, haha. Och när jag skulle snorkla skadade jag mig, vilket också är med i boken. Så det är väldigt inspirerat av mitt eget liv.

Finns det några barnserier som du gillar särskilt mycket?

Sara Olaussons serieadaption av Loranga är väldigt vacker och bra överhuvudtaget. Don Rosas Kalle Anka-serier läste jag som barn men har läst om dom på nytt nu och dom är jag fortfarande väldigt förtjust i. Han har ju format mycket av Farbror Joakim och andra karaktärer. Jag gillar att det händer så mycket i hans serierutor, mycket slapstick och så i bakgrunden.

Kommer du ihåg när du gjorde din första serie?

Ja, jag gjorde seriestrippar som barn men jag minns inte så mycket av dom. Men sedan, när jag gick estetisk linje i gymnasiet, började jag göra självbiografiska serier, som skolarbete. När jag var liten, runt tio och framåt, läste jag mycket Larson och Ernie. Men så var också serierutorna i Kamratposten en stor grej för mig, med Cecilia Torudd, Eva Lindström och Gunna Grähs till exempel. Så jag blev inspirerad av KP att bli tecknare. Det kändes mer nåbart jämfört med Kalle Anka, som var i en stil där man inte såg att någon hade tecknat. När jag såg Eva Lindströms bilder, som hade en ganska naivistisk stil, så kändes det mer hemma.

Sedan återupptäckte jag serier när jag gick på gymnasiet och gick till Serieteket. Då hittade jag de självbiografiska serierna. Det fanns ju som en självbiografisk våg på nittiotalet i USA och Kanada, och så i Sverige också med Åsa Grennvall och Mats Jonsson. Och den stilen och de temana var väldigt nåbara och inspirerande för att man känner igen sig. För jag läste annat också, som Sandman (av Neil Gaiman) men just de här självbiografiska serierna gjorde att jag kände att jag kan göra något liknande. Sedan, när jag gick Serieskolan i Malmö, gjorde vi olika fanzines. Jag gjorde ett som hette Serier av Loka. Senare samlade jag några av de berättelserna i min första bok, Till mina vänner och ovänner.

Du har hoppat från bok till bok både genremässigt och bildstilistiskt. Från skräckromaner till fyrrutingar med nedslag i historien.

Ja, jag gillar att variera mig. Jag skulle nästan vilja vara som en del franska tecknare, som till exempel gör barnserier under ett namn och vuxenserier under en annan pseudonym.

Det finns också en sorts folkbildande gren av ditt serieskapande, som lyfter fram olika historiska personer och händelser, ofta med en feministisk udd. Vill du göra mer i den stilen?

Just nu vill jag nog inte göra faktaserier, men jag är intresserad av historia och historiska miljöer och det skulle jag nog vilja jobba med mer i en serieromanform framöver.

Förutom att skapa både bild och text i flera böcker har du illustrerat andras berättelser. Har du någon gång varit inne på att skriva en roman utan illustrationer?

Ja, jag skulle gärna göra det om jag hade förmågan, men jag tror att en anledning till att jag kom in på serier är att det känns så opretentiöst. Vem som helst kan plocka upp en kulspetspenna och göra det. Medan att skriva en roman har en mycket tyngre tradition så det tar emot lite mer att utforska det.

Du har ju avbildat en hel rad av Nobelpristagare för Expressen i samband med offentliggörandet av vem som vunnit. Har du någon favoritpristagare?

Helt klart Selma Lagerlöf, hon är en av mina favoritförfattare.

Vilken var den senaste serieboken som du blev helt såld på?

Loka Kanarp kommer på att tänka på en bok med en krånglig titel. Hon tar fram mobilen och börjar bläddra igenom sitt Instagramarkiv.

Hon citerar texten under bilden som visar omslaget på den amerikanska serieromanen:

”Sjukt bra var den. Alla måste läsa.” Unterzakhn av Leela Corman. De anhöriga av Pelle Forshed var också väldigt bra.

Loka, som i sin serie om Katten och Ekorren använt sig av stora bilderboksinspirerade uppslag, där serierutorna för stunden får stå tillbaka, visar också sin absoluta favorit från bilderbokshistorien:

Min vän Lage av Eva Lindström. Hon skickar med ett bonustips i En björnberättelse av Ann-Madeleine Gelotte från 1986.

PS. Nästa Katten och Ekorren blir en vinterberättelse med jultema. Till våren kommer Rabén & Sjögren fortsätta sin barnserieutgivning med en svit böcker, den här gången för åldern 9-12 år. DS.

Similar Posts:

• En utmärkt introduktion per sida
• Inget att läsa ensam hemma
• ”Stöt, älskling, stöt som en demon!”
• Rapport från textmässan
• ”Egentligen finns det ju inget man inte kan skriva om”

”Nu, min käraste Jack, tänker jag prata med dig om de olika sätten att knulla, eftersom du naturligtvis vill knulla mig och eftersom jag för min del gärna vill bli knullad i alla möjliga ställningar och i varenda del av min kropp där en respektabel ung dam rimligtvis kan be om att få bli knullad.”

Flossie kom ut för första gången 1897, och den har därefter översatts till många språk, kommit i nya upplagor samt filmatiserats. Vi får följa Jack, trettiofem år gammal, som träffar Flossie, sexton, och hennes rumskompis, den något äldre Eva. Snabbt och utan vidare komplikationer inleder de tre en sexuell relation, som är bokens bärande handling.

Det är fascinerande hur jag först läst böcker som skrivits i nutid, av kvinnor, och sedan läser denna, och genast drabbas av hur mycket ärligare, rakare, roligare och kanske framför allt sexigare den här boken är. När jag läser Flossie vill jag själv omedelbart ha sex. Det finns en närhet i samspelet, en glädje i upptäckandet av varandras kroppar, som lyser igenom texten.

I originaltiteln heter det att Flossie är femton, men Edenborg förklarar i förordet att detta torde vara ett missförstånd, då åldern sexton är genomgående i boken. Åldersskillnaden är förstås obekväm ur rättslig synpunkt, men Flossie är, trots sina ”violögon”, ingen blyg viol. Tvärtom visar det sig att hon lekt med diverse klasskamrater, främst flickor men ändå, och har vida större erfarenhet än gemene sextonåring.

Faktum är att jag inte ens blir upprörd. Kanske för att jag tillhör de som blir farligt upphetsade av böcker som Nabokovs Lolita, kanske för att hela Flossie främst genomsyras av glädje. Det finns inget övergrepp här, det finns inte ens någon patriarkal orättvisa. Snarare är det jämlikt oralsex med safter som flödar, väl beskrivna, bröst som trycks på och kuk som sugs. Allt sker väldigt otvunget, det är en orgie utan bitter eftersmak. Med kommunikation!

Och vad mer kan en önska sig egentligen?

”(…) Så! det känns härligt. Kära nån! Jag vill så gärna ha din tunga i min mun, men det går ju inte. Börja nu att knulla mig långsamt. Håll lillfingret på min klitoris, är du snäll, och runka mig i samma takt som din kropp rör sig. Knulla mig nu lite fortare och djupare. Stöt, älskling, stöt som en demon! Nyp mig i bröstvårtan; lite snabbare på klittan. Jag kommer! Jag dör av vällust! Knulla mig, Jack, fortsätt knulla mig. Var inte rädd. Dunka kuken i magen på mig så hårt du kan, ännu hårdare, hårdare! Ta nu tag i mina lår och pressa dig mot mig. Underbart! krama musklerna i mina lår med fingrarna och knulla mig hela vägen in i livmodern.”

Ibland tänker jag att ett par måste ha skrivit den här boken; en kvinna måste ha varit delaktig.

Flossie som karaktär är dessutom full av humor och självförtroende. Visst är hon en våt dröm för män med sin yppiga lilla kropp och de stora brösten. Och visst är det trist med tidens tand, som måste fördöma homosexualitet till förmån för det ”riktiga knullet” mellan man och kvinna. Men all sådan kritik kommer på skam av den flödande lusten som bortförklarar allt…

Extra plus för det tjusiga omslaget, formgett av Loka Kanarp. Ja, vill du ha erotisk läsning som är lika rakt på som vilken porrfilm som helst är det den här boken du ska köpa. Den må vara tunn, men den ger valuta för pengarna. En varning bör dock utfärdas; det infinner sig en viss mättnad om du sätter i dig hela på en dag… Framför allt är variationen av ställningar inte så stor, när allt kommer omkring.

Similar Posts:

• Inget att läsa ensam hemma
• Rapport från textmässan
• Det som är boskap i andra…
• Vecka 34 på dagensbok.com: Vi firar sommarens uttågande!
• Från Lindemann Till Dig

Elsa och Fredrike är systrar, deras mamma har precis gått bort och deras pappa sitter i fängelse, därför fosterhemsplaceras de hos ett äldre par som inte har mycket till övers för systrarna. De beger sig därför iväg för att leta efter ett ödehus. De kommer fram och huset börjar leva.

Hungerhuset följer den klassiska dramaturgin och bryter mot den på samma gång. Det går inte att förutsäga händelseförloppet, men rädslan trappas oundvikligen upp för varje sida som går. Det är en bok att läsa snabbt och i sträck. Jag tänker att det kan vara en överlevnadsstrategi för att slippa stanna i bilderna som bara blir värre ju mer de får smälta in. Skogen får ett djup som gör oändligheten till ett hot, på samma sätt som rummen i huset blir ett hot på grund av sin instängdhet och sitt klaustrofobiska mörker.

Systrarna har bara varandra i den mardröm de går raka vägen in i. De är utlämnade, ensamma och ingen skulle sakna dem. Därför ligger deras styrka i varandra. Huset är manipulativt, klär sig i andra skepnader och kroppar, gör allt för att överlista dem. Då gäller det att lita på sin syster så mycket att det trotsar rädsla, tvivel och kärlek. Men det jag framförallt imponeras av i relationen mellan systrarna är hur fint deras konflikt om huruvida de ska besöka pappan i fängelset eller inte övergår i vänskap och uppsluppenhet. Just de övergångarna och de fina nyansskillnaderna är nästan omöjliga att skildra och Loka Kanarp och Carl-Michael Edenborg gör det med precision. Däremot kan jag fastna på en sådan obetydlig detalj som att Elsa är det yngre namnet för mig och Fredrike det äldre, vilket gör att jag hela tiden läser fel.

Att ge huset en röst och att det tilltalar läsaren direkt är ett av de starkaste berättartekniska grepp jag har läst i genren. Känslan blir att man som läsare hela tiden är iakttagen och lika utsatt för det som utspelar sig i romanen som karaktärerna i den. Jag som redan från början är lättskrämd vill i slutet av boken egentligen inte se bilderna, det blir som att se en skräckfilm med en kudde för ansiktet, jag läser replikerna, skymtar allt det otäcka och bläddrar vidare.

Hungerhuset är en riktigt läskig spökhistoria att läsa för att bli skrämd och för att drabbas av, i både text och bild. Läs den dock inte ensam hemma.

Similar Posts:

• ”Stöt, älskling, stöt som en demon!”
• Rapport från textmässan
• En sommarlovsdröm
• Monster utan känslor
• Parapornografin ska frälsa oss från tristessen

1. Sara Stridsberg

När Sara Stridsberg pratar om sitt författarskap och sitt skrivande vill jag gråta. För att det är så vackert och så smärtsamt, så svart och så glittrande. Hon pratar om det som något hon är utelämnad till och drabbas av. Att det är en sjukdom med skrivandet som symptom. Om hur hon hela tiden måste ställa sig främmande inför det hon skriver om, ovetandes. Jag har fortfarande inte läst hennes Darling River eftersom jag har förbjudit mig att göra det samtidigt som jag själv skriver. Men nu är manuset inlämnat och jag ska kasta mig över den. Det var min första bokmässedag, det var fredagen och efteråt kände jag att jag kunde åka hem för att det var allt jag kunde ta in och kräva, jag hade redan hört allt. Men kvar blev jag och tur var väl det.

2. Fynden

En bokmässa utan välfyllda, tunga kassar att släpa med sig på tåget hem är ingen riktig bokmässa. Det är på riktigt först när man går från monter till monter och får.

Lördagens fynd bestod bla av Elin Ruuths lilla gula Fara vill, Josefin Palmgrens debut Engångsligg, för att den är glittrig och rosa och passar utmärkt in i min rosaskiftande boksamling. Dagens presenter bestod av Erica Jongs Förföra Demonen till mamma och Loka Kanarps Pärlor och Patroner till min syster. Själv unnade jag mig också första boken, Ett litet snedsprång, i Denise Rudbergs serie i den nypåhittade genren Elegant Crime.

Söndagen inleddes med inköp av Igelkottens elegans av Muriel Barbery för att Maria säger att det är en sån där bok som man bara blir glad av. Dessutom blev det fynd av Helena Granströms Alltings mått med det vackra uggleomslaget som jag bara var tvungen att köpa eftersom jag har ugglor på allt just nu, t-shirts, örhängen och uppenbarligen böcker.

3. Åsa Ericsdotter

På lördagen träffade jag och Maria Åsa Ericsdotter för en intervju som mest blev till ett samtal om kärleken och livet och otrohet och frihet som aldrig tycktes vilja ta slut. Det var det där om att vilja med inte kunna och att kunna men inte vilja. Jag har berättat förut om hur jag har burit hennes debut Oskyld över hela Asien, men det är värt att säga igen för Åsa Ericssons författarskap är ett av av dem som betytt mest för mig. Självklart återkommer vi med rapport om vad som egentligen blev sagt.

4. Ragnar Persson

Egentligen skulle Ragnar Perssons bilder kunna gå in under den tidigare kategorin fynd, men eftersom jag blir lycklig av hans bilder tycker jag att de förtjänar en egen punkt. Det finns inte så mycket mer att säga än att han ritar hästar och att jag vill tapetsera min lägenhet med hans bilder.

5. Anna Hallberg

Jag ber Anna Hallberg skriva i min nyinköpta Colosseum, Kolosseum efter Semafors samtal om våld och poesi med henne och Ann Hallström. När hon kikar på mitt presspass för att dubbelkolla stavningen av mitt namn berättar hon att hon har varit inne och läst här på dagensbok.com. Självklar topplisteplacering!

6. Lift

Bokmässans snyggaste bokomslag hittar jag i Charlie by Kabusas monter. Det sitter om Hanna Wikmans Lift och hon berättade att det är hon själv som har gjort det. Så nu vet ni vart ni ska vända er när ni vill ha fina omslag till era böcker! Och jag misstänker att vi kommer att slåss om den här boken när den kommer till redaktionen.

7. Håkan Hellström

Självklart drog Håkan Hellström alldeles för många tonåriga killar och tjejer och om jag inte hade varit så upptagen med att springa omkring bland böckerna på mässgolvet hade jag kanske också fått plats på hans seminarium. Då finns det chans eller risk (beroende på hur man ser på det) att Håkan Hellström hade fått en högre topplisteplacering på den här listan, men nu blev det inte så. Men jag vill ändå påpeka hur fint det är med Håkan Hellström på bokmässa. Eftersom Håkan Hellström ger ut en bok om att han i år firar 10 år som artist, kan han nu även titulera sig författare.

8. Kalejdoskopet

Maria och jag fyndade varsitt minikalejdoskop, ett som får plats i fickan eller handväskan och hade handmålade små elefanter på sig. När man har tröttnat på bokmässan tar man bara upp den, kikar, snurrar, så ter sig mässan genast lite vackrare igen. Man kan också kika igenom den på gatlyktorna om natten.

9. Jösta och Johan

I min recension av Jösta och Johan skrev jag att alla barn borde läsa den, för att det är den bästa barnboken som getts ut i år. Därför bunkrade jag upp och ska ge till alla barn som jag känner.

Författaren Anette Skåhlberg och illustratören Katharina Dahlqvist tillsammans med Jösta och Johans dotter Junior.

10. Aftonbladets soffa

Bokmässa alstrar trötta ben oavsett hur bekväma och fotriktiga skor man har. Mässans skönaste soffa fanns i Aftonbladets monter, perfekt att vila benen i!

Similar Posts:

• Bokmässefredagen i bilder
• Fredag på bokmässan
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Vilken bok tar man med sig till bokmässan?
• Lördag på bokmässan

Därefter blev det ytterligare ett varv runt utställningen. Handlade med mig Sara Granérs nya bok Med vänlig hälsning och Pia Tafdrups fantastiska poetik Över vattnet går jag, som jag läst hur många gånger som helst och därför har en självklar plats i bokhyllan (förstår inte varför jag inte har inhandlat den tidigare).

Oplanerad som jag är hade jag förstås inte hunnit med bankomaten innan (trots påminnelsenot till mig själv) så när jag skulle köpa Loka Kanarps Pärlor och Patroner till min syster i namnsdagspresent räckte inte pengarna och jag var tvungen att springa iväg och jobba.

Similar Posts:

• Textmässa imorgon!
• Da capo
• Textmässan 2011
• All I need for Christmas is Sara Granér!!!
• Nyskapande manér från Sara Granér

Det är korta historier, men ger otroligt mycket mersmak för att läsa vidare, och ger läsaren många intressanta namn inom alla möjliga olika fält, för den som vill ha förebilder. Man kan också läsa den som en beskrivning av olika tider och seder, och vad som passat sig vid olika tillfällen.

Teckningarna är inte av den mer avancerade, sprängfyllda sorten, utan klara och koncisa, och det är fascinerande hur mycket man själv får ihop av de fyra teckningar som varje kvinna tilldelats. De visar tydligt på var i samhället respektive person befinner sig, med enkla medel som lappar på kjolen eller bugande hovmän i bakgrunden. En råtta kilar över golvet i fängelset, och enkla krumelurer gör att vi förstår hur chockade vissa blev när Victoria Woodhull drev sin egen valkampanj 1872.

Det här är en bok för alla, känner du inte till historierna så är de värda att läsas och även om du känner till de flesta, så är de viktiga att föra vidare. För detta är serieformatet ypperligt, vi kan själva läsa in så mycket i det att vi får en helhetsbild med såhär enkla medel. Skaffa den, helt enkelt, och gärna ett exemplar i julklapp också.

Similar Posts:

• Författarintervju med Loka Kanarp
• Inget att läsa ensam hemma
• ”Stöt, älskling, stöt som en demon!”
• Rapport från textmässan
• Bokmässans 10 i topp