Bortom motorvägsbyggen, miljonprojektets betonghus, McDonaldsrestauranger, skolhus med mera i Botkyrka vid Mälaren utanför Stockholm skymtar författaren ett fascinerande medeltida Sverige i brytningstiden mellan hedendom och kristendom. Som glimtvis kan skönjas i ortsnamn, vägars sträckningar, forntida gravar och runstenar. Hagerman besjälar och levandegör en epok av helgondyrkan och helgonreliker, runstenar, tingsplatser, sagor, kyrkbyggande, storgårdar och hövdingar.

Essän ”På pergament för evigheten” förtäljer historien om det medeltida helgonet Sankt Botvid, som var i ropet i Södermanland men också på andra platser. Man har hittat spår av honom i samtida texter, helgonbilder och träskulpturer. Den gode Botvid försvann sedan under reformationen, men har i våra dagar fiskats upp ur glömskan. Numera finner vi honom bland annat avtecknad i Botkyrkas kommunvapen.

Maja Hagermans åttonde bok är helt i linje med hennes tidigare produktion. Hon reflekterar över minnet och glömskan, både det personliga och det kollektiva. Bokens undertitel ger en fingervisning om ämnenas spännvidd. I fem essäer redogör Hagerman kunnigt och ingående för sina favoritämnen. Bland annat tas rashygien och antropologins framväxt under 1800-talet upp. Det var en tid då skallar mättes. Antropologiska avdelningen på Wiens naturhistoriska museum kunde skryta med en samling på 40.000 kranier. I Sverige var man på 1920-talet under rasbiologen Herman Lundborgs ledning som bäst i farten med att fotografera (nakna) samer. Attityden var kolonial; samerna ansågs underlägsna andra ”germanska” svenskar.

I ”Glömskan och hotet mot demokratin” redogör Hagerman för den minnesstrid som följde på stormningen av Kapitolium i Washington den 6 januari 2021. En händelse som vi väl alla har på näthinnan. Bataljen handlar om vem som ska få styra narrativet. Om man väljer att minnas eller glömma det som bevisligen skedde och skriva om historien. Sanningen
reduceras till en åsiktsfråga.

I det inledande avsnittet ”Minnets medium” delar Maja Hagerman med sig av minnen från sin uppväxt. Om hennes mamma och mormor, döda sedan många år (”med dem försvann en bit av världen”). Mamman var brottmålsdomare, men ändå alltid känslomässigt närvarande för sin dotter. Jag kan känna igen mig i Maja Hagermans frustration över hur hon ska lyckas föra vidare sina minnen av släktingarna till nästa generation.

Hagermans personliga tilltal finner jag mycket sympatiskt. Författaren har en lugn och värdig, lätt optimistisk röst. Hon håller sig till fakta och blir sällan känslosam. Hagerman placerar sig själv i berättelsens centrum och beskriver detaljerat hur hon letar efter svar på sina frågor på museer och i arkiv. Hon har ett flanerande betraktelsesätt, beskriver detaljer i omgivningarna och vädret, liksom i förbigående.

Dåtid och nutid samsas sida vid sida, till exempel genom drastiska formuleringar, som då hon kallar Göta landsväg ”dåtidens E4”. Kyrkobyggandet på medeltiden jämställer hon med nutidens bredband, telefonnät och järnvägar. Detta eftersom prästen avkunnade nyheter från predikstolen och kyrkbacken blev en träffpunkt för bygdens folk.

Essäernas gemensamma nämnare är författarens reflektioner över minnet och glömskan, både det personliga och det kollektiva. Bokens budskap kan kokas ned till att minnet är det som skyddar oss från att upprepa misstagen från gamla tider. Det gäller att ”kunna hålla kvar det förflutna som en närvaro i nuet”.

Det må så vara, tänker jag. Men nog har väl det förflutna också ett egenvärde?

Similar Posts:

• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund
• Historia i originalbilder
• Det förflutna är inte vad det en gång var
• Fusion är nyckelordet
• Intressant om språk och historia

Står vi stilla en stund hinner våra ögon vänja sig vid mörkret och vissa kvällar ser vi Vintergatans alla stjärnor som ett ljust band ovanför oss. Natten rymmer både ljus och mörker. Följ med in i den dunkla skogen, ner i det kolsvarta havet och vidare ut i en öde nattstad och upptäck allt som faktiskt lyser!

Väl där vänds blicken upp mot natthimlen där vi får lära oss om stjärnor, månen och planeter. Visste ni att man tror att det i vår egen galax finns ungefär lika många stjärnor som det finns celler i alla nu levande människors kroppar tillsammans?! Häpnadsväckande.

Vi får även lära oss fantastiska fakta om nattdjur. Många djur har reflexer längst bak i ögonen, vilka tar tillvara på det lilla ljus som finns i natten. Boken tar även upp mystiska ljus såsom irrbloss. I Japan kallas de för Kitsune och i Indien Chir batti medan man i många engelsktalande länder pratar om Will-o-the-wisp eller Jack-o-lantern.

Natten lyser presenteras som en bok för åldrarna nio till tolv år men också en allåldersbok. Och jag kan bara hålla med om det senare. Som vuxen lär jag mig massor av spännande saker men jag kan även tänka mig att fyraåringar kan tillgodogöra sig bokens innehåll. Författaren illustrerar själv boken och bilderna bär en skir enkelhet jag tilltalas av. Trots kolmörkret lyser varelser och ting klart över sidorna och är välarbetat och vackert. Bilddokumentationen av den självlysande världen är än så länge liten så illustrationerna tar sig vissa bildmässiga friheter. Jag är glad att det inte finns några fotografier eftersom boken är så tilltalande med sina illustrationer. De gör att all fakta landar i mitt hjärta.

Det här är en bok utan pekpinnar. Det är en bok som lyfter vår fantastiska värld. Som får oss att förundras och vilja värna. Men visst ställs det frågor. Hur mycket ska vi människor experimentera med naturen? Var går gränsen mellan det som är smart och ofarligt och det som är onödigt och riskfyllt frågar sig författaren i slutet. Men det blir det morgon och allting känns lite lättare att tänka på. Och såsom Leonard Cohen sjöng i ”Anthem”:

There is a crack in everything. That´s how the light gets in.

Similar Posts:

• Pulserande myller av fakta
• En sång för många
• Stämningsfullt färgöverdåd
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• Sött och äckligt, men varför?

Men då och då dyker det upp böcker som är annorlunda, vars yttre inte är industriellt billigt komponerat eller övertydligt säljande. Titlarna från Bo Cavefors Bokförlag till exempel. Man hajar till för det avvikande formspråket. Ibland är dessa volymer egendomligt kvadratiska med sammetssträva lumphaltiga pappomslag. Ibland blankt vita med pytteliten text på omslaget, ett grepp som säger ”titta närmare, titta noga nu”.

Under drygt två decennier, från 1959 till 1981, gav förlaget ut omkring 620 titlar. Samtliga finns listade i En bok om Bo Cavefors Bokförlag, aktuell från Tragus förlag. Här skriver Ragni Svensson en kort historik om den Skånebaserade verksamheten. Hon uppehåller sig också vid personen och myten Bo Cavefors.

Utan utbildning i marknadsföring och med en kort sommarpraktik som enda erfarenhet från förlagsbranschen förstod den unge Bo Cavefors från början vikten av att skapa en stark förlagsprofil. Den profil han valde för sitt förlag var det exklusiva och djärva enmansförlaget som satsade på osäkra kort som lyrikdebutanter, dramatik – och Ezra Pound.

Bo Cavefors knöt flera betydelsefulla kontakter med främst poeter under studietiden i Lund. Lyrik kom följaktligen att vara ett tongivande inslag i förlagets utgivning genom hela dess historia. Bland annat är Bruno K. Öijer utgiven här.

Ezra Pound var ett belastat namn. Den amerikanske poeten hade stöttat den italienska fascismen. Ändå gav Bo Cavefors metodiskt ut det mesta av Pounds diktning i mer än 20 år. Även Ernst Jünger, känd nationalkonservativ författare, finns i förlagets katalog.
Men det var som ”vänsterförlag” Cavefors blev mest känt. Kraftiga vänstervindar blåste då. I utgivningen finns texter av såväl Josef Stalin som Mao Zedong och Kim Il Sung.

Dock var det naturligtvis inte auktoritära diktatorer som dominerade. Bokförlaget var samtida med den så kallade ”nya vänstern”, den breda rörelse som ställde sig kritisk till både Sovjetunionen och marknadsekonomin. Här synliggjordes konflikten i Algeriet. Här gav man plats åt en mängd afrikanska, postkoloniala röster. Flera författarskap, betydelsefulla för den nya vänstern, översattes till svenska. Några exempel är Antonio Gramsci, Rosa Luxemburg och Ernesto Che Guevara.

Intellektuellt solida namn varvades ibland med det spektakulära, ja nästan spekulativa. När Röda armé-fraktionen satt i Stammheimfängelset i Stuttgart, smugglades en kamera in och sedan ut igen. Senare kunde Bo Cavefors Bokförlag ge ut RAFs texter med fotografierna inifrån fängelset. Boken gavs ut på både tyska och svenska. Den förra fick ett extra, falskt skyddsomslag med titeln ”Kärlek med förhinder”. Det skulle underlätta smuggling till dåvarande Västtyskland.

Även tongivande postmoderna intellektuella har mött en svensk publik genom Cavefors försorg: Michel Foucault, Roland Barthes och Louis Althusser är vida lästa allt jämt.

Det var under 1960-talet som pocketboken slog igenom på allvar på den svenska bokmarknaden. Många titlar gavs på den tiden ut som originalpocket, utan att först säljas inbundna. Förlagen med självaktning hade fleråriga serier för pocketböcker. Bonniers hade Aldusserien och Delfinserien, Wahlström & Widstrand W&W-serien, Norstedts hade Pan medan Bo Cavefors satsade på BOC-serien. Försäljningen bedrevs ofta genom bokklubbar.

Förlagets bibliografi är generöst illustrerad i minnesboken. Bokomslagen kommer sannolikt att locka flera att söka lite extra i antikvariaten. Det finns en bredd ämnesmässigt i förlagets utgivning som imponerar, med tanke på att verksamheten aldrig var större än en handfull anställda. Böcker av Stig ”Slas” Claesson och dikter av Leonard Cohen trängs med numera klassiska böcker av Roald Dahl, exempelvis Kalle och chokladfabriken.

Dock är kvinnliga författarskap gravt underrepresenterade. Ett undantag är Kristina Ahlmark Michanek. Hennes Jungfrutro och dubbelmoral, som pläderar för ungas rätt till sex i fria förbindelser, blev omdebatterad.

I minnesboken intervjuar Jonas Ellerström några av förlagets anställda om vardagen i företaget. Resultatet blir på en gång respektfullt närgånget och belysande. Förlagsbranschen har genomgått en teknisk revolution de senaste decennierna. Men böckerna från Cavefors är i många fall tryckta med blytyper. Som avslutning får den numera 82-åriga Bo Cavefors själv uttala sig om myter och andra sällsamheter, kanske främst kring sin egen person. Bland annat ryktet att övriga kulturvärlden skulle kommit att betrakta honom som oönskad, en ”persona non grata”. Eller om det nu var så att Cavefors själv ansågs ha dragit sig undan offentligheten. Han skriver:

Alltsammans kanske kunde uppfattas som arrogans från min sida, men så var det inte menat. Det var bara det att jag tyckte om att ge ut vad jag själv ansåg vara i någon mening bra böcker. Inget annat.

Det är å ena sidan en vördsam avslutning att lämna ordet fritt på detta sätt. Å andra sidan är det ett grepp som har sina baksidor. Kanske hade vi fått veta mer om den mytomspunne ”Cave” om även han hade blivit ordentligt intervjuad?

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• DoItYourself -68
• Besök hos Ordfront och Weylers
• Postsemestersyndrom
• Bokförlaget Mormor svarar på frågor

Bokens berättare är en bruten och bitter man. Hans hemvist är en lägenhet i Montreal, där han i sin ensamhet sitter och berättar för läsaren om sina relationer med två tidigare älskare, en excentrisk man vid namn F och hans fru Edith. Återberättelsen är en enigmatisk framställning av diverse erotiska eskapader som dessa karaktärer genomgår, och som emellanåt återknyts till en berättelse om en mystisk indiankvinna som varit död i trehundra år. Det går ganska snart upp för läsaren att det knappast är någon objektiv sanning vi tar del av, utan att mycket äger rum i berättarens en aning förvirrade huvud.

Den kanske viktigaste karaktären i boken, eller åtminstone den mest fascinerande, är den karismatiske revolutionären F. Jag säger revolutionär för att han tycks vara typen som antingen slutar i parlamentet eller rännstenen. Mycket riktigt är han beskriven som parlamentsledamot av vår berättare, och mycket riktigt slutar han på någon form av mental klinik som man möjligen skulle kunna likställa med rännstenen. Hursomhelst så kan man knappast sortera in revolutionären F under benämningen måttfull livsnjutare, något som är ganska uppenbart när vi betraktar hans relationer med kvinnor. Hans njutningslystnad är nämligen obönhörlig. För denne karismatiske sybarit finns det alltid en annan kvinna och en annan verklighet att fika efter, och älskogen tycks ständigt vara mer tillfredsställande under något annat täcke än det han råkar befinna sig under för stunden:

I have let women lead me anywhere, and I am not sorry. Convents, kitchens, perfumed telephone booths, poetry courses – I followed women anywhere. I followed women into parliament because I know how much they love power. I followed women into the beds of men so that I could learn what they found there. The air is streaked with the smoke of their perfume. The world is clawed with their amourous laughter. I followed women into the world, because I loved the world. Breasts, buttocks, everywhere I followed the soft ballons. When women hissed at me from brothel windows, when they softly hissed at me over the shoulders of their dancing husbands, I followed them and I sank down with them, and sometimes when I listened to their hissing I knew it was nothing but the sound of the withering and collapse of their soft ballons.

Berättelsen om F, hans nedbrutne gamle vapendragare samt dennes fru Edith alterneras med historien om Katherine Takhawita, en indiankvinna som varit död i 300 år och som framställs som lite av helgon. Besynnerligt nog tycks denna kvinna personifiera något som de övriga karaktärerna strävar efter men ständigt misslyckas med att uppnå; hon blir något som de fäster sin tro på och skapar sin bisarra verklighet kring. Det berättas om hur hon konverteras till kristendomen, hur hon får utstå ett relativt brett spektrum av diverse otrevligheter och hur hon trots detta tycks upprätthålla sin nimbus av helgonlikhet.

I boken tycks sexualitet och tro sammansmälta i någon form av makaber symbios. De är åtskilda, men ändå tätt sammankopplade; de är olika, men ändå så lika. De båda koncepten, som på ytan kan tyckas vara som natt och dag, framställs här som två förnimmelser som påminner en hel del om varandra. Båda bottnar i en längtan efter något som till sin natur är ouppnåeligt, men som ingen av karaktärerna riktigt kan upphöra att sträva efter.

På tal som sex så kan undertecknad passa på att nämna att boken är så pass fullpackad med könsord att den, om den skrivits av en mindre begåvad författare, kunnat avfärdas som någon motbjudande form av pseudointellektuell pornografi. Men Cohens språk är så sprudlande att detta förpassas ur läsarens medvetande; man glömmer liksom bort att vissa ord egentligen borde vara fula och opassande. Det blir nästan vackert istället. Som om ordet "cunt" plötsligt blir högsta möjliga form av poesi.

Visst är det svårt ibland också. Emellanåt var jag under läsningens gång tvungen att stanna upp och fråga mig själv vad det egentligen kunnat vara för någon typ av hallucinogen drog som författaren intagit vid det tillfälle då han skrev den aktuella passagen. Läsaren får helt enkelt bereda sig på en läsupplevelse som inte liknar någon annan. Alla kommer naturligtvis inte att gilla det, men likväl kommer också många att liksom jag fullkomligt älska boken.

Det är helt enkelt en sann njutning att få ta del av den mystiske F:s alla äventyr och sanslösa, fascinerande idéer samt att få tränga in i de allra dunklaste gömmorna i själslivet på denne gåtfulle man och hos dennes desillusionerade berättare. Och att sist men inte minst få vältra sig i hejdlös hedonism, allt uttryckt genom Cohens oefterhärmliga prosa, blir till en läsupplevelse utöver det vanliga. Det utmynnar närmast i en uppenbarelse, om än i oanständig form.

Similar Posts:

• Was that the thunder that I heard?
• Drömflagor
• MunkCohen som inte längre är munk talar ur sin munkkåpa
• En lysande bok om natten
• Att dribbla med Maradona och förälska sig en smula i Leonard Cohen

Tillbaka? Bra. Och nu kanske du vill veta vad Cohen har med Lispector att göra, så det får jag försöka förklara. Vi har ju förstås det där anslaget, det där hänryckta som inte nödvändigtvis är religiöst men kanske samma känsla som ligger bakom det religiösa – inte Gud, utan det där som vissa vill fylla med Gud.

Levande vatten är ett brev från henne till honom, en enda lång monolog som börjar den dag hon vaknar och inser att hennes liv har gått vidare. Det är en otrolig känsla, en epifani hon måste försöka fånga: att i ord beskriva hur LIVET kan vara, allt det fantastiska och det jävliga, det sinnliga och det översinnliga, det där man inte kan låta bli att måla av, sjunga om, jublande sätta i ord. Men precis som man inte kan dansa om arkitektur kan man väl egentligen inte skriva om känslor; orden är bara ord, de räcker liksom inte till. Hon måste få tid på sig. Hon måste manipulera språket, gå bakom ordens fasader in i själva andemeningen och fånga själva tiden, själva NUet innan det har gått förbi och känslan av att ha förstått går förlorad i en blek efterkonstruktion.

Vart tar musiken vägen när den har spelats?

Hon går på djuphavsfiske i språket, själen, filosofin, kärleken, konsten och stöter hela tiden bara på orden som vi en gång satt på känslorna i stället för dem själva, ”sakens ÄR”; hon smeker bokstävlarna jublar vokaler på samma sätt som en jazzsaxofonist vägrar spela själva grundmelodin, bara dansar runt den och ringar in den från alla håll innan temat upprepas alldeles i slutet. Den är subjektiv på alla sätt; så till den milda grad att hela världen blir subjekt – allt är ”jag”, jag är ”det”. Varandet som aktiv handling: ”Jag är mig.”

Det varom man icke kan tala, därom måste man tiga, sade en trist österrikare en gång. Lispector vägrar tiga; hon SKA tvinga språket att fånga den där sekunden av klarhet, jubel, saknad, extas – som en Coltrane som lärt sig måla, som en Molly Bloom på E. Hon behöver 127 sidor och fan vet om hon inte lyckas. Jag kan inte sammanfatta det; mitt försök att i ord fånga hennes försök att i ord fånga det där som inte kan beskrivas, det där hemliga ackordet som går raka vägen till det gudomliga, är kanske dödsdömt från början. Det här är prosa som vill ta över poesin och jag läser ju inte poesi egentligen. Mitt eget språk räcker inte till, men det är kanske inte poängen. Kunde det sammanfattas på ett enkelt sätt behövde vi ju inte litteratur.

Jag vill inte känna den fruktansvärda begränsning som det innebär att leva enbart av vad som kan vara begripligt.

Jag vet bara att Levande vatten lyser upp min själ. Och att när allt går åt helvete står vi ändå framför tronen och vartenda ord är halleluja.

Similar Posts:

• Ecce Homo eller En stjärna dör… (explosion!)
• ”jag är nu så direkt att jag nästan börjar bli symbolisk”
• Incesttendenser på den brasilianska landsbygden
• Ett språk som står i vägen för ett budskap
• Brasilien är nästan en halv världsdel

Senaste Cohen-diktsamligen kom ut 1984 och det var Book of mercy eller Nådens bok på svenska. Detta är Book of longing, Längtans bok, antar jag, det finns ännu ingen översättning till svenska nämligen. Jag kollar på nätet den finns redan på danska, norska, finska – alla nordiska språk och de flesta europeiska. Men ännu inte på svenska. Jag skulle gärna läsa lite i en översättning. Jag känner att min engelska inte längre är vad den en gång var.

Boken omfattar mycket, den rymmer dikter från 1979 till 2005. Det är 240 sidor ur Cohens liv. Det är högdraget, patetiskt, pinsamt, roligt, vackert, fantastiskt, mediokert och allt däremellan. Det är ingen poesi som jag bedömer, möjligtvis skulle jag kunna besjunga den. I C#m skulle jag vilja göra ett försök. Det är nog allt han skrivit känns det som sedan senast, och mycket har redan publicerats på nätet på den utmärkta Cohensidan the Leonard Cohen files.

Detta är poetens samtal med G-d i en antar jag judisk tradition som jag inte vet något om. En snuskgubbes anteckningar, skisser av nakna kvinnor och självporträtt på var och varannan sida. Cohens dikt upphör att vara litteratur om och om igen, det är ett samtal med oss och sig själv, herren och med skrivbordet på Hydra där han skrev sången ”Bird on a wire”. Cohen ber läsarna om ursäkt för att han stjäl vår tid med sina tankar. Den mesta dikten här är skriven ur munkkåpan då Cohen var Jikan på Mount Badly, ett berg utanför Los Angelse.

Jag kan enkelt välja ut 10 dikter jag gillar i boken, lika enkelt är det att hitta 10 som lämnar mig oberörd. Ändå är det påtagligt att boken bär på en rikedom i sitt virrvarr av texter utan någon tydlig linje, den går inte att greppa riktigt, i en sådan här text.

Och så undrar jag smått om jag kan recensera en man vars verk betytt mer än någon annan människas verk hittills under min levnad?

Jag konstaterar att det har blivit 2 skivor ur dessa texter och att de känns starka, de texterna borde vara de bästa eftersom Cohen bemödat sig att sätta musik till dem och sjungit in dem på skivor. Eller känns de bara starkast för jag hört dem sjungas och de är bekanta? Jag gillar kanske sånger bara de är sånger de texterna och inte bara sex rader dikt.

Cohen är gammal nu, ändå älskad av kvinnor på ett sätt som jag funderar över, han är ju en snuskgubbe den enda accepterade snuskgubben och det jag älskar och det som antagligen får kvinnorna att tycka om Cohen är humorn som finns där hela tiden. Han har pratbubblor till teckningarna i boken som inte föreställer nakna kvinnor eller självporträtt och det är alltid stor humor i dessa pratbubblor.

Similar Posts:

• Drömflagor
• Att dribbla med Maradona och förälska sig en smula i Leonard Cohen
• En oanständig uppenbarelse
• Håll! Du är så skön!
• Inte bara ord som vi kastar runt

I Stina Dabrowski möter sju kvinnor, som är en tidigare bok, samlas sju av hennes intervjuer i bokform och där finns bland annat ett intressant och oväntat porträtt av Astrid Lindgren, med frågor om hennes kärleksliv och om jämlikhet.

Stinas möten är något helt annat. Boken behandlar just mötena och allt runtomkring. Det är inte nedtecknade intervjuer. Här finns allt från Margaret Thatchers gin and tonic på förmiddagen, grälet med Arnold Schwarzeneggers pressfolk, Wallenbergs rasism, den uteblivna intervjun med Fidel Castro, väskor med videoband som aldrig visade sig vid bagageutlämningen, frustrationen över att Dalai Lama inte gav några stora insikter, förhandlanden med TV-bolagen, det klumpiga dribblandet med Maradona, Ludmilas gråt till Leonard Cohens charm.

Boken förenar alltså en mängd underhållande faktorer: det är skvaller om kändisar på internationell löpsedelsnivå, det är bakom kulisserna i medievärlden, det är anekdoter om människors lustigheter och det är god journalistik eftersom guldkornen från intervjuerna är återgivna som i en vanlig tidningsintervju.

Och jag blir mer och mer imponerad av Stina Dabrowski. Någonstans har jag nog ändå trott att hon är anställd av TV och har fått i uppdrag att intervjua diverse personer i olika programserier. När man läser boken inser man hur mycket hon faktiskt jobbar och sliter också. Hon tjatar sig till sina intervjuer, ibland tar det flera år. Hon sliter med finansiering och med att sälja in sina program. Hon sliter med pressfolk som försöker lura henne på intervjutid. Hon sliter med sina intervjuoffer som är så trötta och så medietränade att det gränsar till omöjligt att klämma ur dem något unikt.

Och det är underligt hur många av dessa intervjuer jag har sett. Trots att jag inte tycker att jag ser så mycket på TV och att jag inte gjort någon direkt ansträngning att följa Stina Dabrowskis karriär, inser jag vid läsning att jag faktiskt har sett de flesta intervjuerna, att jag har läst de där löpsedlarna hon beskriver, att jag också reagerat på att hon såg så förälskad ut i Leonard Cohen och att Yassir Arafat var så underlig.

Boken blir ett utmärkt tidsdokument, ett stycke svensk TV-historia eller till och med ett stycke internationell nutidshistoria. Dabrowski har lyckats få intervjuer med en imponerande mängd tongivande personer, både i Sverige och utomlands.

Boken kan på ytan verka som en bagatell, men det är välskrivet och välgjort. Inte det hastverk på gamla överblivna anteckningar som man hade kunnat befara.

Men den man undrar mest över när boken är slut är Stina Dabrowski själv. Den Stina som skymtar i boken är viljestark, lynnig på gränsen till aggressiv, outtröttligt intresserad av människor, ostrukturerad och samtidigt oerhört fokuserad när det gäller. Man undrar hur en intervju med henne skulle se ut.

Similar Posts:

• Frosseri i tv-skvaller
• Coffee table book on catastrophy
• Hälsningar från korrens ytliga vardag
• Att beskriva det obeskrivliga
• Action i cyberrymden

Denna bekantskap med diktsamlingen börjar med en "felläsning", titeln läser jag som drömflagor och tänker på Elins krönika här på sidan, att vitt och flagor är ord som måste finnas med i diktsamlingar, och jag funderar på att nämna det. Upptäcker att det står Lavinflaggor. Nu har jag nämnt det ändå. Flera associationer för att bara belysa hur pass subjektivt mitt diktläsande är och att jag egentligen behöver träffa en människa innan jag recenserar för att jag om möjligt kan komma ut ur mitt eget skal. Ordet lavin i titeln är så pass förbundet med Leonard Cohen så jag kan inte använda det trots att Cohen sjunger på engelska, avalanche.

Så mycket om detta.

Lavinflaggor eller drömflagor som den heter i mitt förvridna sinne är en fin samling, relativt traditionell och åtkomlig. Ett gediget hantverk snarare än nåt trendkänsligt avantgardeförsök. Det finns en återkommande lite svårare diktform som Herr Hansson kallar Flaggor som är som berättade rakt ur barnets undermedvetna, det är inget direkt tilltal, ingen historia som i många av de andra dikterna.

Jag som boende på Hisingen (se där har jag funnit mitt liv igen) söker i minnet efter platser som beskrivs i dikten "Hisingsbrevet" och jag tycker dikten är en av de bästa i samlingen och jag hoppas det inte är så bara för jag inte mött människan bakom dikterna än.

Kossorna dricker ur de digitala hoarna, fiskaren tjärar sin båt just intill!

Detta är nutida Sverigeskildring av västkusten i poesi, ungefär som Saltön är det i tv-serie. Etiskt rent, idylliskt och ofarligt!

Och som avslutning så får vi lite av den vishet som ryms innanför pärmarna:

den metalliska
misskötta människan
kan öppnas
bakifrån
med en smekning

Similar Posts:

• MunkCohen som inte längre är munk talar ur sin munkkåpa
• Misslyckad kommunikation
• Håll! Du är så skön!
• Kommunalt Äventyrsbad och andra titlar
• En oanständig uppenbarelse

1974 gav sig Bob Dylan ut på turné för första gången på 8 år. Resultatet var inte helt övertygande; biljetterna sålde, men känslan fanns inte där. När han kom hem började hans äktenskap med Sara falla sönder. ”Pain sure brings out the best in people”, och inom ett år hade han hittat inspiration till två av sina allra bästa skivor; Blood On The Tracks och Desire. Men han spelade inte live inför betalande publik på över ett år.

Sommaren 1975 fick han en idé. Han skulle ta med sig en hel hop gamla kompisar, allt från hans egna idoler som Joan Baez och Ramblin’ Jack Elliott till yngre förmågor som Mick Ronson (han ville ha Patti Smith också, men det skulle dröja 20 år innan de turnerade ihop). Som ett resande tivolisällskap skulle de dra från stad till stad, dyka upp med kort varsel, ge en helvetes konsert och sticka ut på vägarna igen. Att Desire ännu inte fanns i butikerna spelade ingen roll – Dylan ville ut och spela de nya sångerna. Och ta med sig familjen. Och göra en film. Och ha ut Rubin ”Hurricane” Carter ur fängelset. Och så… ja, allt. Nu. Fort.

Nu blev den här ”hemliga” turnén – The Rolling Thunder Revue – snarare en av hans mest väldokumenterade; filmen Renaldo And Clara underlig men fascinerande. Dussintals bootlegs, alla utklassade när Dylan för ett par år sedan gick med på att släppa en officiell liveplatta. Och så den här boken. För med på resan följer den unge journalisten Larry Sloman, döpt till ”Ratso” av Baez. Det var Dylan själv som erbjöd honom att hänga med, men det gör inte Slomans jobb lättare; folket runt Dylan tycker att han mest är i vägen och gör allt för att hålla honom så långt borta från Bob som möjligt.

Så under större delen av boken får vi följa Ratsos försök att komma i kontakt med Dylan på alla sätt han kan komma på, diskussioner med folk runtomkring, konsert efter konsert, nattliga bilresor genom 70-talets USA i jakt på turnébussarna. Han pratar låtskrivande med Joni Mitchell, gör hembesök hos Leonard Cohen, hänger på nattöppna fik och pratar med fans och prostituerade… Och när han väl får tag på huvudpersonen ser han till att göra det mesta av den tiden, grabbar tag i honom och öser ur sig åsikter och frågor som grott i skallen i 10 år – även om han inte alltid får svar.

”When you say in ‘Sad Eyed Lady’ that ‘my warehouse eyes my Arabian drums,’ is it two distinct separate images, ‘warehouse eyes’ and ‘Arabian drums’ or is it using eye as a verb, you know, ‘my warehouse eyes my Arabian drums.’”
Dylan looks befuddled. ”Yeah,” Sara tugs on his arm and smiles, ”I’ve always been curious about that, too.”
”Eh, uh,” Dylan’s at a loss for words, ”oh man, you always catch me at my worst, Ratso.”

Vi får mest korta glimtar av Dylan, och desto mer av Slomans försök att komma nära honom. Men när han får kontakt är det – kanske på grund av att ingen egentligen tar honom på allvar – den private Dylan han träffar, med garden nere, på gott humör och utan krav på sig att vara ikonen/legenden/rockstjärnan, bara Bobby. På så vis kommer Sloman närmare än kanske någon annan av Dylans många biografer, om så bara för några korta stunder på en kaotisk höstturné. I händerna på en bra skribent räcker det väldigt långt.

Similar Posts:

• Härligt nördigt
• Dylan tecknar det han ser och inget mer
• I krig mot vardagen
• Self Portrait
• ”I’m a poet, and I know it. Hope I don’t blow it.”