Man kan inte begära av en fånge att han gladeligen ska passa upp fångvaktaren i dennes hem; lika orimligt skulle det vara att kräva att få en varm kram av någon som vi har amputerat armarna på; det enda som vore ännu mer befängt är om en lytt person som inte har några händer skulle ta fötterna till hjälp för att applådera sin torterare…

Pedro har kommit för att hämta hem sin yngre broder Andre. Tillsammans med sina systrar, mor och fader har de vuxit upp på fazendan, alltså ett av de plantage som tillsammans med otaliga andra utgjorde ryggraden i Portugals exploatering av Brasilien. Fadern, patriarken, predikanten, upprätthåller gårdens tradition av tvånget. Avkastningen är numer inte det väsentliga. Snarare tvärtom; en återhållsam självhushållning och självständighet är det eftersträvansvärda. Att leva i tiden, att följsamt flyta med i skeendenas gång. Att ”klokt välkomna den”, veta att värdera det som utmätts och tillkommit en. Den högsta gåvan är att förstå hur mycket tid man ska lägga på ”än det ena än det andra”. Den kloke är den som närmar sig tiden med ”milt sinne” och inte försöker ”utmana den”.

Fadern är strängt religiös. Familjen skall uppgå i fazedan, vara den och underkasta sig de nödvändigheter som är dess väsen. Utrymmet för den enskilde att frodas i sin individualitet beskärs effektivt med tydliga, religiösa, levnadsregler. Fadern predikar: ingen må någonsin falla i en vansinnig ”kokande kittel där en lättsinnig kemi hotar att upplösa och omskapa tiden”. I deras hem får ingen ”försöka överskrida sig själv”, någon vagn skall inte ”spännas framför hästen”. Man måste avstå den njutning som ändå finns i att svepa ett helt glas med vin istället för att måttfullt sippa på den. De förväntas behärska vågskålen där det i ena skålen ligger en ”grov, formbar massa” och i den andra den exakta mängd tid som krävs för att göra en ”skarpsinnig uträkning”. Utmanar man tiden skall man ”drabbas av ett obevekligt slag”; då väntar ”sömnlöshet” där var dag skall ”utsöndra var” och köttet kommer ”förtäras av hetta”. Ja, ni ser – det gamla vanliga.

Andre har brutit sig lös, lämnat familjen och anslutit sig till ”Kains lytta ättlingar”. Han förkastar Gud och vill piska ”kärleksfulla änglar och bita i Jesu hjärta”. Inför Pedro – om ni tillåter mig uttrycket – biktar han sig. En bikt som lika mycket är en återgivning av barndomen. Språket är fazendalyriskt, fullt av religiös symbolik och lantlivsromantik. Hur det kunde ha varit, hur han önskar att det är. Det enda som fattades och fortfarande fattas honom är Ana.

…det var Ana som var min sjukdom, hon var mitt vansinne, min luft, mitt knivblad, min rysning, min andning och det oförskämda begäret i mina testiklar.

Kanske går det att se det som att han finner köttet; han inser att det finns något bortanför den klädsamma återhållsamheten som är den religiös niten. En glidning sker, från religionens stramhet till något mer livsbejakande eller livsförnekande beroende på hur man vill se det. Det hela vore väl förlåtligt, en liten bagatell i det stora hela, om det inte vore för den lilla detaljen att Ana är hans syster.

Berättelsen utspelar sig i skärningspunkten mellan frihetstörstan och fångenskapen som är hans fader och böjelse. Han flyr gården och lämnar familjen bakom sig. I bakgrunden balanserar modern på galenskapens rand. Jag hör hur någon freudian belåtet smackar med tungan. Hans nya liv är en annan verklighet som vi inte får veta mycket om. Vi kan emellertid ana att han rör sig i helt andra kretsar än vad landet har att erbjuda.

Till sin bror Pedro säger Andre att ”det var far som alltid sa att vi måste börja med sanningen och sluta på samma sätt, han sa alltid såna saker, de var tunga de där familjepredikningarna, men det var alltid så han inledde dem, de där orden var hörnstenen, stenen som vi brukade snubbla på när vi var barn, stenen som jämt och ständigt gav oss skrubbsår, den var anledningen till att vi fick stryk…”

I varje doktrin vilar fröet som i sig bär på motståndet och språnget. Andre anade det:

…jag lovar, hela familjens förbittring låg där i de intima plaggens diskreta tystnad…man behövde bara sticka ner händerna för att känna ambivalensen med vilka de användes…man behövde bara sticka ner händerna för att få tag i nattlinnenas och pyjamasarnas skrynkliga sömn och upptäcka, förlorad där i vecken, den hopringlade och tillbakahållna energin i det allra ömmaste könshåret…man behövde inte leta länge för att hitta de periodiska valnötsfärgade fläckarna i grenen på kvinnors lätta plagg eller höra de stumma snyftningarna som steg upp från pungen och strök kalsongens vita och mjuka bomull…

Den religiösa tron tålde inte invändningen. Pungens snyftningar fick inte höras. Friktionen skulle vid en given intensitet få den att krackelera och så småningom falla ihop och efter lämna sig… ja, Gud vet vad. Ändå är det fadern som avslutar: när vi betraktar de vida slätterna får vi aldrig ”ifrågasätta de vindlande spår som gjorts av boskapens hovar när hjordarna sökt sig till betesmarkerna: för korna styr alltid mot maten, korna styr alltid mot vattenhålet”.

Eller efter herden, oaktat vart denne nu ämnat bege sig.