dagensbok.com » José Saramago

José Saramago "Kain"

Björn Waller — Fri, 04 Apr 2014 22:00:07 +0000

I dagarna gick Darren Arronofskys Noah upp på biografer, en sån där film som alla har en åsikt om redan innan de sett den. En av de mest bisarra kritikerna kommer från en del amerikanska kristna, som hävdar att filmen är Satans påfund eftersom den får Guds beslut att slakta hela mänskligheten att framstå som för… snällt. Vi får absolut inte falla i den moderna politiskt korrekta kommunistiska tanken att tro att Gud är det minsta resonlig eller förlåtande. Vi måste komma ihåg vem Gud är: sträng, hämndlysten, och villig att straffa oss när som helst om vi inte följer Hans bud till punkt och pricka, allt för vårt eget bästa… ungefär som våra actionhjältar, alltså.

Jag skulle säga att José Saramago nog garvar arslet av sig åt det uppe i himlen, om han inte: a) trott på en himmel, och b) av Kain att döma inte tyckte det var särskilt roligt.

Men Kain, alltså. Ni kan historien: Adam och Eva smakar på frukten kunskap på gott och ont (sic), kastas ut ur Edens lustgård av Guds dörrvakter, och när deras söner, bonden Kain och herden Abel fjäskar för Gud med brännoffer visar det sig att bara blod är gott nog åt Gud, varvid Kain får tuppjuck och slår ihjäl sin bror. Som straff låter Gud honom gå fri och lovar att ingen ska skada honom – inklusive Gud själv. Så Kain måste vandra runt i världen – och hela Gamla Testamentet – som sin namne i Kung Fu, driva från den ena bibelhistorien till en andra och bevittna Abrahams offer av Isak, Babels torns fall, förstörelsen av Sodom och Jeriko, Jobs prövningar, etc. Och när han inte kan hjälpa vänder han sig mot Gud och skäller ut gubbjäveln efter noter.

Om jag blivit utvald vet jag inte, men en sak vet jag, något borde jag ha förstått, Vad, Att vår gud, himlens och jordens skapare, är komplett galen, Hur vågar du säga att herren gud är galen, Därför att bara en galning utan medvetenhet om sina handlingar skulle erkänna sig direkt skyldig till hundratusentals människors död och sedan uppföra sig som om ingenting hade hänt, såvida det inte egentligen rör sig om ren och skär ondska, inte om galenskap av den äkta, ofrivilliga sorten…

Det här är Saramagos sista roman, skriven när han var över 80, och han skrev fortfarande i de där omtumlande långa meningarna där tankar och argument dansar capoeira genom berättelsen. Och trots att Kain lider av en smått enformig bitterhet som mästerverket Evangeliet enligt Jesus Kristus visste att balansera med humor och medmänsklighet så finns det en poäng i att låta Kain, den förste mördaren, agera åklagare mot Gud inför världens orättvisor … eller gud, då, för saramago använder inga stora bokstäver för några namn eller titlar här, vare sig mänskliga eller gudomliga. Precis som gud skapar människan ur lera skapar människan gud ur sig själv, och runt runt runt går det i dansen att skylla på varandra för våra egna handlingar. Bara den som uppenbart är skyldig – kain – har rätt att kasta sten och kräva ansvar. Vackert så, och som det fan av metafiktion jag är, gillar jag hur han låter kain gå fram och tillbaka genom historien som en biblisk doctor who. Men… jo, det har gjorts förut. Teodicéproblemet, guds död, allt det där; när Saramago låter argumenten ta så stor plats i förhållande till berättandet, känns det ofta lite torrt och debattartikelartat; mer växelbruk hade inte skadat. I närheten av Evangeliet enligt Jesus Kristus, eller för den delen Marianne Fredrikssons Evas bok, blir det aldrig.

Det sagt: Mot slutet slänger han in en twist som fungerar och att gör hela boken lyfter ett par snäpp. Där hittar han en bibelhistoria där det inte finns någon plats för Russell Crowe eller CGI-ade översvämningar, där han sätter ett så effektivt slut på hela tjafset att jag trots oaptitligheten, sitter där och flinar från öra till öra. Om gud skapar mänskligheten ond, då får han väl skylla sig själv. Och vice versa.

Och om ni inte köper det – jag tvekar själv – är Lasse Bergs nya bok ute nu.

Philip Pullman "Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren"

Björn Waller — Tue, 02 Nov 2010 23:00:01 +0000

Vi korsfäste Jesus fast skulden var vår
Och hela vår kultur är byggd på denna metafor

…sjöng Kjell Höglund en gång i världen. Och det ligger nog något i det; vad man än tror personligen så är det svårt att förneka att historien om Jesus från Nasaret är en av de mest grundläggande berättelserna de senaste 2000 åren. Nog kan man hävda att historien om guden som offrar sig själv för människorna och återuppstår är äldre än så, men gräv i valfri sedelärande berättelse och nog hittar du honom där. Det finns liksom ett skäl till att Keanu Reeves offrar sig med utsträckta armar i Matrix och att allehanda galenpannepartier vinner röster på att utmåla sig som martyrer för något större.

Så det var väl ofrånkomligt att förr eller senare måste Canongates mytserie tackla även Jesus. Och någonstans känns det inte så förvånande att jobbet går till Philip Pullman; karln har ju ändå skrivit en gigantisk fantasytrilogi om Guds betydelselöshet, han borde väl ha både fantasin och det kritiska sinnelaget som krävs?

Nja, är svaret. I Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren får vi vad titeln antyder; historien om Jesus Kristus berättad utifrån what if-scenariot att Maria får tvillingar – starke, rättfärdige men naive Jesus och svage, lättpåverkade men klarsynte Kristus. Jesus drar land och rike runt, predikar och utför gärningar som mot hans vilja tolkas som underverk; Kristus följer efter och skriver ned vad brorsan gör, och allt oftare avviker han, på inrådan av en mörk främling, från Jesu ord och bättrar på historien lite grann, formulerar om, jämkar och berättar om tills slutsatsen blir uppenbar: man kan inte bygga en kyrka på ett liv, ska den bli mäktig (och inte bara något så mesigt som en organisation för att göra gott) måste den bygga på en död. En gud måste ju dö för att återuppstå, och han måste dö och återuppstå för att vara en gud. Tough shit, Jesus.

Pullman har sina poänger, det kan inte förnekas även om de är ganska lättköpta. Hur ett liv kan bli till en historia, hur en god men felbar man kan förvandlas till ofelbar gud, vad som krävs för att en orättvis död fortfarande ska påverka oss tusentals år senare. Men precis som alltför många andra böcker i mytserien är han för upptagen med att skriva om historien för att skriva den; ironin blir att genom att dissekera historien (på ett väl uppenbart sätt) suger han livet ur den. Det enda han gör är ju i princip att arrangera om exakt samma historia som förut, tillskriva delar av rollerna till en annan person (som lika gärna kunde varit Judas hälften av tiden) och sedan låta Jesus lite väl uppenbart raljera mot katolska kyrkans barnövergrepp 2000 år i förväg.

Allting går ju ännu inte riktigt som vi vill
Så då brände vi för säkerhets skull en häxa till

Det hjälper inte heller att de senaste 100 åren (minst) inte direkt lidit någon brist på nyversioner av evangelierna. Här ska han täcka samma mark som en Bulgakov, en Saramago, en Monty Python, en Scorsese eller varför inte en Rushdie. Och näe, han räcker inte till alls; han har inga frågor att ställa, inga svåra slutsatser att dra, bara ett enda långt ”…or did he?” Som om poängen med en myt vore om den är sann eller inte.

Nä, lyssna på Kjell Höglund i stället.

José Saramago död

Anna Nygren — Mon, 21 Jun 2010 05:51:39 +0000

1998 års Nobelpristagare, den portugisiske författaren José Saramago, dog i fredags den 18 juni. Han skrev en blandning mellan realism och fantasi, några kända verk är Baltasar och Blimunda, Året då Ricardo Reis dog, Historien om Lissabons belägring och Evangeliet enligt Jesus Kristus. Saramago blev 87 år gammal.

På dagensbok.com har vi recenserat av Saramago: Dödens nycker, Blindheten och Grottan.

Du har väl förresten inte missat vårt Nobelpristema? Där hittar du alla recenserade Nobelpristagare på dagensbok.com.

José Saramago "Dödens nycker"

Tim Andersson — Tue, 14 Apr 2009 22:00:50 +0000

”Dagen därpå var det ingen som dog.”

Så lyder första meningen i Dödens nycker, José Saramagos senaste roman. Döden, less på sin situation, bestämmer sig för att det får vara nog – från och med årsskiftet tänker hon upphöra med sitt otacksamma arbete. Så. Innanför gränsen av detta centraleuropeiska land där romanen utspelar sig, är det från och med den första januari ingen som dör. De som vid tolvslaget legat döende och plågade förblir döende och plågade.

Första delen av romanen skildrar, i munter skadeglädje och med barnslig entusiasm inför en spännande tankelek, vad som i praktiken händer när människans dröm om odödlighet blir verklighet. Nationens kollektiva glädjeutbrott dämpas snabbt, och i nykterhetens ljus reser sig några frågor av praktisk karaktär: Vem ska ta hand om alla halvdöda? Hur ska samhället hantera den växande gruppen improduktiva? Vad ska hända med den stackars kåren av begravningsentreprenörer? Det uppstår också vissa ideologiska problem. Hur ska kyrkan bete sig när dess främsta existensberättigande, drömmen om livet efter detta, berövats den? Och hur ska regeringen agera när allt fler människor, i skydd av nattens mörker, smugglar sina halvdöda närstående över riksgränsen för att där låta dem dö? Regeringen måste, för att blidka de konservativa krafterna, utåt förkasta det moraliska haveri som den tilltagande dödshjälpen innebär, samtidigt som klockan klämtar för samhället och regeringen om man inte snarast hittar ett sätt att i hemlighet eliminera den snabbt växande svulsten ifrån samhällskroppen.

Medveten om det väldiga kaos hon ställt till med, bestämmer sig Döden efter ett års time out för att återvända till sitt arbete. Men istället för att oanmäld dyka upp, som hon alltid tidigare gjort, tänker hon nu förvarna offren genom ett violett brev, exakt en vecka innan det är dags. Det fungerar tillfredsställande, ändå tills hon en dag återfår ett av breven.

José Saramago tillhör inte den författartyp som ständigt söker nya vägar, driven av drömmen att skriva det oskrivbara. Det har blivit tydligt att Saramago aldrig kommer att åstadkomma ett sådant hyperboliskt misslyckande som t.ex. Finnegans wake eller Cantos, dessa misslyckanden som ingen läser men som i auktoritet av att bara finnas till överglänser det mesta. För är inte all litteratur egentligen misslyckande, ju större desto bättre? Med den synen på litteratur är Saramago inte en verkligt stor författare. Han undergräver aldrig premisserna för sitt eget språk och berättande, och han ifrågasätter inte sitt kommunikativa universum. Därmed inte sagt att han skulle vara konventionell, tvärtom, den stil Saramago hittade redan i Baltasar och Blimunda är högst originell, och modig in absurdum. Men den är lika oföränderlig som vore den ristad i sten.

Dödens nycker innebär inte något nytt under solen. Berättelsen är med sin ironi och mix av allegoriskt och realistiskt typiskt Saramago. Som alltid hos den portugisiske nobelpristagaren är den allvetande berättaren den verkliga huvudpersonen. Han har full makt över historien och läsaren och kan när helst han behagar frysa bilden, spola tillbaks berättelsen, ta upp en ny tråd, belysa en ny aspekt, diskutera karaktärerna med läsaren; eller måla upp en alternativ framtid för berättelsen: så här hade det kanske blivit om huvudpersonen istället hade valt den här vägen, om hon hade sagt så här till den här personen, och den då hade svarat såhär etc. Ibland återges alltså dialoger som aldrig ägt rum och heller inte kommer att göra det. Det fungerar som en form av romantisk ironi, eller kanske snarare en ”verfremdung” i Brechts anda. Illusionen bryts genom att verkets karaktär av konstprodukt betonas.

Dessa egenheter tillsammans med de beryktade, svindlande, ibland oöverblickbara, meningarna, borde innebära att läsarens syretillförsel stryps och att bilden grumlas; att hon blir överflödig i berättarens totala hegemoni och självtillräcklighet. Men av någon outgrundlig anledning blir resultatet det motsatta. Man hittar under alla lager av ord den sortens tystnad som kan bli skrikig i en alltför koncentrerad och subtilt antydande prosa. I det barocka myllret av vinklar, symboler och ord, skärps läsarens blick för den praktiska och absurda verklighet vi lever i. Det har politiska konnotationer; det mångtydiga verket blir, som Theodor Adorno visade, en motkraft mot marknadens standardiserade sanningar. Hos Saramago erbjuds inga djupdyk ned i människosjälens irrationella nattsida, snarare vidgas perspektivet, kameran placeras en bit ifrån och Samhället träder fram med alla skikt och inre konflikter blottlagda.

Detta nyktra, distanserade perspektiv fungerar bäst när det kombineras med en närmare skildring av en eller ett par huvudkaraktärer. Klarsynen, Saramagos senaste roman innan denna, föll på en alltför svepande gestaltning. Där drogs den marxistiskt pluralistiska metoden ett steg för långt, huvudpersoner saknades helt, och resultatet blev en ovanligt oangelägen Saramago-roman. Dödens nycker däremot är en stark come back. Döden och en medelmåttig cellospelare bildar här ett osannolikt och lika vackert par, ett varmt och väl gestaltat centrum utifrån vilket berättelsen om samhällets sorgliga, eller tragikomiska, inre mekanismer blir möjlig att engagera sig i.

Dödens nycker är en roman på ovanligt gott humör, till och med för att vara skriven av José Saramago. Den direkta politiska polemiken har fått lämna plats för det som föregår politiken och alltid utgör dess yttersta horisont: döden, eller snarare, undvikandet av densamma. Den slutsats som Saramagos roman mynnar ut i kan stå som ett motto för hela hans författarskap.

Vad?

Någonting om människans fåfänga, inneboende komik, men kanske framför allt – hennes okränkbarhet trots alla omständigheter. Saramagos humanistiska patos, hans lite anakronistiska men aldrig fnoskiga försvar för den ”obetydliga” människan, tillåter sällan någon allvarlig problematisering. Hur paradoxalt det än låter är det just detta som gör honom till en stor författare.

Henrik Nilsson "Nätterna, Verónica"

Rikard Liljenskog — Wed, 22 Feb 2006 23:00:00 +0000

Det börjar på ett tåg som lämnar Lissabon för en färd söderut. En författare somnar i sin kupé och den rutinmässiga föreläsningen byts mot en oväntad övernattning i en okänd stad. I den olivsvarta heta natten möter han en blind man som tar honom till ett sällskap som berättar historier tills dagen gryr.

När Henrik Nilsson debuterar som prosaförfattare gör han det med en samling noveller med höga anspråk. De sju noveller som ryms i Nätterna, Verónica iscensätts alla i eller i närheten av det för Nilsson välkända Lissabon. Men tryggheten omvandlas till främmandeskap. Den inledande novellen heter ”Sista stationen” och det skulle vara passande namn även för hela novellsamlingen. Hos Henrik Nilssons karaktärer tar saker nämligen slut. Livets villkor förändras. Orden tar slut hos en kvinna som fastnat i sitt äktenskap. Ljuset försvinner för en man vilse i en okänd stad. Livet tar slut. Kärleken också. Pianister slutar spela Chopin. Folk förlorar sig själva, andra eller bara hoppet. Dramatiska ögonblick som skälver över Lissabon.

Novellerna är en uppvisning i melankoliska pastischer, där författaren förutom för den portugisiska huvudstaden också visar en särskild böjelse för den nattliga vandraren, den utanförvarande filosofen som tolkar tingen och inte låter en skymning övergå i mörker utan att bifoga en metaforisk reflektion. ”Så också livet”. Och visst är det så att man kan känna igen stilgreppen och scenerier från andra författare – inte minst verkar novellen ”Adrianas tystnad” vara tematiskt inspirerad av nobelpristagare José Saramagos Blindheten. Samma författare verkar även ha varit förebild för den språkliga elegans som präglar novellsamlingen som helhet. Sämre förebild kan man ha.

Med Nätterna Verónica gör Henrik Nilsson en utmanande och vågad debut. Det är noveller om de stora frågorna – inga vardagsbetraktelser. Man skulle säkert kunna uppleva anslaget som väl pretentiöst. Själv njuter jag av en debutant som inte bliver vid sin läst.

José Saramago "Blindheten"

Gäst — Fri, 28 Jan 2005 23:00:00 +0000

En helt vanlig vardag sitter en man i sin bil och väntar på att trafikljuset ska slå om till grönt. Han får aldrig se det. Han har blivit blind. Blindheten drabbar honom helt utan förvarning, han har tvärtom fram till nu haft ovanligt god syn för sin ålder, 37 år. Inte heller är det mörker han upplever. Blindheten är mjölkvit och bländande. Han blir självklart väldigt rädd. Han får hjälp av en medtrafikant som kör honom hem i hans egen bil. Frun insisterar på att han måste uppsöka en ögonläkare, och hon ska köra honom. Då upptäcker de att den hjälpsamme tyvärr också var en biltjuv, det får bli taxi. Läkaren begriper ingenting. Det är inget fel på mannens ögon. Inget alls.

Under tiden har biltjuven också blivit blind. Läkaren ringer på kvällen, efter att ha letat i all litteratur han har, en kollega, och de beslutar att ses nästa dag och diskutera detta, samt återigen undersöka den blinde mannen. Så blir det inte. På morgonen är läkaren också blind. Det är även taxichauffören, mannens hustru och alla som satt i läkarens väntrum. Läkaren förstår snart att de har en fruktansvärd situation, en galopperande blindhet som smittar flera gånger värre och snabbare än digerdöden. Han tar kontakt med ministeriet, blir avsnoppad och det tar många samtal innan de styrande inser allvaret, men då agerar de direkt.

Man öppnar ett nedlagt mentalsjukhus och för alla blinda dit. Där låses de in och går de utanför området har militären order att skjuta för att döda.

Detta är den minst sagt fasansfulla inledningen på José Saramagos bok Blindheten. Många gånger under läsandet stannar jag upp och funderar. Ytterst få böcker har ett innehåll som gör att jag får mig en riktig tankeställare. Och jag vet inte ens vad jag ska tänka, det är så oerhört. Hur människorna förvandlas, förändrasÂ… Finns här en sensmoral? Jodå …

Vem har inte som barn lekt blind? Blundat och föreställt sig hur det skulle vara att inte kunna se. Men att tänka sig att ingen kan se … Vad får det för konsekvenser för livet, människorna och världen som vi känner den?

Människorna i Blindheten har inga namn. Vad ska de med det till? De benämns genomgående som den förste blinde, läkaren, läkarens hustru, flickan med solglasögonen, biltjuven och så vidare. Men för att detta ska fungera som roman behövs en seende. Av okänd anledning smittas inte läkarens hustru av blindheten, men det gör hon naturligtvis bäst i att inte yppa.

För att stanna upp ett ögonblick vid det tekniska. Kompakt är ordet som genast slår mig. Sida upp och sida ner utan styckeindelning eller dialog. Dialogen ligger i texten. På detta vis, när de just kommit till sjuksalen där de ska bo:

Tjuven hade satt sig upp i sängen och nu sade han, Fan också, var är det man pissar här i huset, Var inte ful i mun, det finns ett barn här, invände flickan med solglasögonen. Visst, min sköna, men antingen hittar du ett ställe eller också dröjer det inte länge innan ungen din pissar i byxorna. Jag kanske kan hitta toaletterna, sade läkarens fru, jag minns att jag kände lukten därute, Jag följer med, sade flickan med solglasögonen och höll redan den lille i hand, Jag tror det är bäst att vi går allihop, anmärkte läkaren, då vet vi vägen sen när vi behöver, Dig begriper jag nog, tänkte biltjuven, men han var inte fräck nog att säga det högt, det sista du vill är att din lilla fruga ska behöva leda mig varje gång jag får lust att pissa.

Här händer något jag sällan upplever. Jag tänker inte på vare sig berättarteknik eller språk under läsningen. Och det händer bara när historien är riktigt spännande. Jag dras in i berättelsen och kan inte släppa den, jag måste få veta hur det ska sluta. Vid några tillfällen glömde jag visst att andas.

Det är klart att tankarna går till koncentrationsläger. De blinda spärras in. Beväpnade vakter finns dock inte i närheten, de är lika rädda som alla andra. Men vad ska man göra? Det smittar ju! Det finns bara en grupp som inte drabbas. De som redan var blinda av andra orsaker.

Ett fruktansvärt scenario. Samhällets totala sönderfall. Maktens maktlöshet. Människans förvandling till bara varelse utan tidsbegrepp. Vad ska man ha lagar till när ingen kan kontrollera att de efterlevs? Pengar har naturligtvis inget som helst värde. Egentligen har ingenting något värde.

”Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam.” Lyder förordet.

En mycket tankeväckande bok.

José Saramago "Grottan"

Ranald MacDonald — Sat, 08 Dec 2001 23:00:00 +0000

Jag är säker inte ensam om att ibland inte kunna finna källan till en olust inom mig, något som smyger runt och biter utan att tillkänna ge sig. Beror det på tiden vi lever i, okända människor som ringer och söker oss för undersökningar, pensionsfondsval, att finna det rätta yrket, reklam som uppmanar oss att köpa saker vi inte har någon nytta av..?

Listan kan göras lång och är kanske annorlunda från person till person. José Saramago inleder sin bok Grottan med ett citat från Platons bok Staten, från vilken han fått namnet till sin roman. I Staten beskrivs en grotta som den värld människan lever som en fånge i. Mot väggarna i grottan syns skuggor som människan tror sig vara bilden av det sanna livet. Om en fånge lämnar grottan upptäcker hon att skuggorna inte är det sanna livet utan bara bilen av den komplexa värld hon lever i. Och förstår man denna komplexa värld har man rätt till att vara en väktare som upprätthåller ordningen i den.

Trots mina minst sagt begränsade kunskaper om Platon är Saramagos roman inte svår att svälja. Vi får följa krukmakaren Cipriano Algor och hans dotter Marta samt hennes man Marçal liv under några för dem händelserika veckor.

Cipriano får en dag förklarat för sig av något som kallas Centrum, att hans stengods inte längre är välkommet. Det finns ingen efterfrågan. Denne man som hela sitt liv arbetat med krukmakeri, som grävt sin egen lera, format stengodset och sedan bränt det i en ugn i sin lilla by tre mil från Centrum blir arbetslös. Centrum behöver inte lergodset, det finns plasttallrikar som aldrig går sönder nu för tiden förklarar de.

Dottern får en idé. De ska tillverka små ler statyetter istället. Idén förverkligas. Familjen arbetar hårt och lyckas klara av att slutföra den beställning på 1200 statyetter som Centrum kräver. Inte helt oväntat gör Centrum en marknadsundersökning kort innan beställningen ska levereras och Cipriano slås återigen till marken: de finns ingen som vill ha hans statyetter i Centrum.

Det är detta övermäktiga Centrum, som kan liknas vid ett enormt shopping galleri där människor lever och konsumerar, som bär på kunskapen om hur den komplexa världen ser ut. Saramagos kritiserar den västerländska konsumtionsvärlden som inte har något till övers för den lilla människan som bara försöker att överleva dagen. Den fria markanden ska styra människornas liv i Centrum, och den som ifrågasätter något är inte välkommen dit.

Varje gång Cipriano beger sig till Centrum slås han omkull och fastnar i meningslösa diskussioner med förmän och assistenter. Han krymper och får allt svårare att uttrycka sina känslor och finner slutligen sitt liv meningslöst. Cipriano blir så passiv att han mot sin vilja inte längre finner det meningsfullt att älska en kvinna. Livet hänger på den sköra tråd som Centrum har kontroll över.

Trots det monotona liv de fint utmejslade karaktärerna lever så kan jag inte annat än beundra dem. Deras bekymmer återkommer ständigt men jag slås ändå inte till marken, glädjestunderna finns och det är dem jag försöker läsa mig fram till om och om igen. Det är dessa stunder som får dem att leva vidare. Saramago beskriver människan som i en tavla hängandes ensam på en vägg, men hon är fortfarande fri att kliva ur tavlan och måla en egen, hon är fri att använda sina känslor för att leva i, och beskriva verkligheten.

dagensbok.com » José Saramago

José Saramago "Kain"

Similar Posts:

Philip Pullman "Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren"

Similar Posts:

José Saramago död

Similar Posts:

José Saramago "Dödens nycker"

Similar Posts:

Henrik Nilsson "Nätterna, Verónica"

Similar Posts:

José Saramago "Blindheten"

Similar Posts:

José Saramago "Grottan"

Similar Posts: