Jag tänker på Magritte. Hans tavlor visade en värld jag kan känna igen mig i. Mannen i hatt och rock som står rak och stel som en lyktstolpe i nattens blå månsken och ser ut över ett fält, mot hus med släckta fönster, hus där alla sover. Med det kan jag identifiera mig.

Felix är olycklig och trött på livet. En dag bestämmer han sig för att inte gå till jobbet och avskärmar sig sedan alltmer från vännerna och familjen. Ekonomin dalar. När huset Felix bor i ska göras om till bostadsrättsförening får han inget lån, men kommer överens med de övriga om att få fortsätta hyra sin lägenhet. Relationen till grannarna och föreningens ordförande blir både hans trygghet och ett ständigt hot om total utblottning. Plötsligt väcks ett hopp. En avlägsen släkting har dött och oväntat testamenterat sina pengar till Felix. För ett tag verkar allt ordna sig. Mitt i glädjeivern, mellan samtalen med advokaten om när pengarna faktiskt kommer, går Felix till NK och köper sig en paletå. En alldeles för dyr överrock han länge drömt om att bära.

Till en början irriterar jag mig på de i-landsproblem som målas upp. Att inte kunna äga sin lägenhet. Att inte kunna köpa sig en dyr rock. Samtidigt visar det vilket slags samhälle vi lever i. Ett samhälle där de utan pengar står utanför systemet, utan möjligheter och säkerhet. En person som väljer att sluta arbeta, ett väldigt radikalt och politiskt beslut, straffas direkt.

Felix är en på djupet ledsen person, upptagen med att upprätthålla sin identitet. Jag läser även delar av boken som ett porträtt över hans känsla av förlorad maskulinitet. Vem är Felix utan jobb, pengar och boende? Vad är han för en man när det visar sig att kvinnan han förälskar sig i och anser sig ha erövrat, efter att de tillbringat en natt tillsammans, bara lekt med honom? ”Å, den fördömda kattan!” Början på en vänskap anas när en man tar kontakt med Felix på biblioteket. När Felix inser att den andre är homosexuell förfasas han. ”Stackars man!” Här är Klings framställning klumpig och flyttar historien långt bakåt i tiden. Felix känns i dessa partier onödigt föråldrad och konservativ, något som förstärks av flera stolpiga formuleringar.

Hon trevade efter något i sängbyrålådan och slingrade sina ben runt mig. Strax därefter inledde vi den fysiska kärleksakten.

Felix ser sig själv som mannen i René Magrittes tavla, mannen som står utanför gemenskapen och bara kan se den på avstånd. Han vandrar ensam, utan stöd och skyddsnät, och har blivit en främling i den värld han en gång passade in i och kände. Johan Kling lyckas dock inte gestalta detta med ordentlig skärpa. Kapitlen och meningarna är korta och svischar mest förbi. Kling verkar vilja berätta om det nya, osäkra Sverige med sina växande klyftor och ökade fattigdom. Tyvärr blir större delen av boken mest ett porträtt över Felix melankoliska tillvaro, självömkan och försök till att hänga kvar i sitt materiellt privilegierade liv.

Idag har jag läst poesi. Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri. Ibland ger litteraturen perspektiv. Somliga har det inte lätt.

Ja, ibland ger litteraturen perspektiv… Jag kan inte skaka bort känslan av att det finns intressantare människoöden att skildra på samma tema.

Behållningen blir de allra sista sidorna där Felix värld sakta men säkert har gått i kras. Jag lämnas till slut ändå med insikten att många av oss lever i en till synes trygg värld där den varma, sköna mattan kan ryckas undan när vi minst anar det.

Similar Posts:

• Vinnaren av Borås tidnings debutantpris
• 10-talet: decenniet för arbetarlitteraturens återkomst?
• Debutantnomineringar
• 165 små täta sidor ledsenhet
• Tabula Rasa Hotels

Jag är bakis och klagar faktiskt inte. Måstena rusar förbi i den takt de kan; allt rättar sig efter magens krumbukter, ryggens svettningar. Varför måste jag tycka så fasligt mycket om rödvin? Varför öppnar sig skyarna än en gång nu, häller blöta småspik över asfalten, trots att det kom så mycket igår? Och sängen står där i hörnet, viskar och drar… Jag läser just nu tre böcker samtidigt, alla lika spännande. Marta Söderbergs oromantiska insyn i självskadebeteende hos ung tjej: Ramona. Ulrica Dahls studier i att vara feminist och samtidigt feminin, att vara femme-flata och dras till butchflator: Skamgrepp – femme-inistiska essäer. Och så kastade jag mig häromdagen in i Stephen Kings tegelsten Pestens tid, stundtals läskigt nära verklighetens ebolaspridning. Och se där! Kom åskan också.

Veckan börjar med Tones recension av en klassiker, Charles Baudelaires De ondas blommor. Tone tycker att det är en levande och fortfarande högst relevant klassiker. Hon ”har en förkärlek för det makabra och bisarra” och ger boken en åtta.

Imorgon skriver Joel om den förtjusande barn/ungdomsboken Mördarens apa av Jakob Wegelius. Han tycker mycket om den, även här blir det en åtta. ”Exotism, händiga gorillor, ångbåtar och dragspelsmusik… allt man kan önska av en bok?”

På onsdag är det Evas tur. Hon skriver om Håkan Möllers Lyx och mode i stormaktstidens Sverige: Jesper Swedberg och kampen mot perukerna. Boken handlar om stormaktstidens syn på lyx, ur ett religiöst och politiskt perspektiv. Men Eva hade hoppats på lite mer konkret historia om peruker och perukers användande i Sverige.

På fredag recenserar Anna Liv Varg Gyllanders Min är hämnden. Det är en deckare som spänner över mycket. En manlig politikers lilla dotter kidnappas på Skansen samtidigt som barnets mamma ska utvisas till Tjetjenien. Detta är den femte avslutande boken i serien och det är ”välskrivet, spännande och med levande dialoger”, tycker Anna Liv.

Veckan avslutas med Daniels recension av Johan Klings Glasmannen. När den olycklige Felix bestämmer sig för att sluta arbeta går hans liv snabbt utför både ekonomiskt och socialt. Ett ämne som i grunden känns viktigt och aktuellt, men Klings val av historia och personporträtt lyckas inte engagera Daniel.

Så sörj inte sommaren; läs!

Similar Posts:

• Vecka 33 på dagensbok.com – En föraning av höst
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• 10-talet: decenniet för arbetarlitteraturens återkomst?
• Vinnaren av Borås tidnings debutantpris
• Vecka 7: Kärlek och död

Jag är tveksam till om jag hade burit med mig Tabula Rasa Hotels på samma sätt om jag hade läst den. Ett problem med stor läsvana, som vi i dagensbokredaktionen ofta pratar om, är att vi tenderar att läsa för fort. I och med uppläsningen måste jag stanna kvar i scenerna och får hjälp att inte rusa förbi. Något jag inte hade klarat i pappersformat eftersom det är rejält driv i Jonas Joelsons roman.

Tabula Rasa Hotels utspelar sig innan och efter att någonting har hänt, vad får vi inte veta. David som innan var framgångsrik, snygg, i allas blickfång och medveten om det, är efter uttråkad, destruktiv och ensam. Men det är också mycket som är sig likt. David är cynisk, självisk och har ingen kontakt med sina egna känslor. David föraktar, men det är inte samma människor och samma fenomen som är objekt för föraktet. Tvåsamhet, samboskap och familjebildning är något av det värsta David kan tänka sig innan, efter inbillar han sig att det är lösningen på alla hans problem.

Världen som skildras i Tabula Rasa Hotels är inte okänd, unga framgångsrika män i trendiga branscher har skildrats i en evighet. Att även skildra fallet har också redan gjorts men inte lika frekvent. Jag tänker främst på Johan Klings Människor helt utan betydelse som tilldelades Borås Tidnings debutantpris för ett par år sen. Men där Kling sjönk för långt ner i självömkandet problematiserar Joelsson konsumtionshetsen och människans beroende av både produkter och känslor.

Det är en väl vävd roman som Jonas Joelson har skrivit, det är många spår, många berättelser, många kärlekar och många intriger. Många frågor som jag behöver och får svar på medan jag läser. Det är underhållning, igenkänning och ett rent, smidigt språk. Jag vet inte om jag hade upplevt det annorlunda om jag hade läst det istället för att lyssna på det. Under uppläsningen försvinner alla korrfel som alltid smyger sig in i texter, dock kommer det in nya. Som hur Gustaf Skarsgård uttalar Birger Jarlsgatan, eller att Matilda och Camilla blir två namn som liknar varandra för mycket. Ibland får jag en impuls att föra anteckningar medan jag lyssnar, stödord som för att ha något att sysselsätta mig med och för att det helt enkelt inte går att bläddra en sida bakåt för att kontrollera något. Men jag klara mig igenom hela Tabula Rasa Hotels utan stödord, delvis för att slutet är så självklart, så lätt, så mycket mindre än vad romanen utger sig för att vara. Därför börjar jag undra vad all dramatik, allt pussel, allt smusslande egentligen har varit till för?

I slutändan blir det ändå detaljerna som stannar kvar hos mig, de som är knivskarpa, klara och naiva, de som fanns innan.

Similar Posts:

• Har du hört den förut?
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Hemskt och hemskt fint om Gotland
• Favoritdebutanter
• Årets bästa svenska romaner 2012

Första delen i serien, Elsas mode från 2010, handlade om Elsas första stapplande men hungriga steg in i modebranschen, och som läsare föll man för hennes tydliga drag av antihjälte med passion för att äta, dricka alkohol och arbeta hårt. Hon gjorde bort sig, drog en och annan vit lögn och sårade både vänner och familj, men landade alltid på fötterna med ett ångerfyllt leende och ännu en runda shots uppställda på bardisken. I uppföljaren Elsas värld avancerade hon i graderna, då hennes blogg växte och hon fick uppdraget att skriva om mode för välkända kvällstidningen Bladet.

I början av tredje delen har dock Bladets dåliga ekonomi blivit ett faktum, och Elsa står plötsligt utan jobb. Hon funderar än hit än dit på hur hon ska behålla styrfart i karriären trots att hon precis blivit arbetslös. Bokens ständiga name-dropping av allt från designers till väskmodeller och restauranger blir dock snabbt urtråkig, och det som i första boken kändes vågat och kul får mig nu att skumma sidorna. Boken är dessutom full av orättade korrekturfel, vilket känns ironiskt då bokens Elsa kritiserar sina bloggkonkurrenter för att de särskriver och slarvar med sin research.

Trots att Elsas hemlighet haltar betydligt i jämförelse med seriens tidigare delar hade jag förmodligen inte haft några problem med att klämma i mig ytterligare femhundra sidor Elsa, men det som får mig att gäspa betydligt mer än den felstavade namedroppingen är Hugo Cronstedt, Elsas pojkvän tillika designer med överklassmamma från helvetet. Förutom att vi får en katalog över Svenskt Tenns samliga föremål genom tiderna när hans barndomshem på Djursholm ska beskrivas är det inte mycket som intresserar mig med denna Ken-docka till karaktär. Läsaren förväntas känna någon form av spänning då Elsa slits mellan denne perfekte karl och sitt ex med tydliga drag av bad boy, men intrigen tar aldrig fart.

Kanske hänger mitt ointresse ihop med det faktum att modebloggar, höstkollektioner och dagens outfits börjar kännas lite gjort. Jag ser sliten brun-utan-sol-bränna, sms-lån och ett golv av oanvända H&M-toppar framför mig, och det är omöjligt att inte göra paralleller till romanen Stockholm rosé som kom 2011. I den duggar märkesreferenserna nästan lika tätt som i Elsas hemlighet, men varvas med en cynism och trötthet inför livet som när den är som bäst närmar sig Johan Klings, och det är fullkomligt logiskt att författaren Sophia Wolf Lösnitz låter bokens hjältinna Destiny Ohlsson (som till skillnad från Elsa Gustavsson fötts med silversked i munnen och Balenciaga-väska under armen) flytta till en mindre lägenhet i förorten och ta upp sina havererade juridikstudier.

Elsas hemlighet däremot slutar givetvis lyckligt, med att modeprinsessan får sin designerprins. Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.

Similar Posts:

• Flörtigt frestande
• Motstridig modevärld
• Vecka 21 på dagensbok.com
• En sommarlovsdröm
• Nytt år på dagensbok.com

För en drivet minimalistisk flanörroman som med blytung lätthet skärskådar tomheten i sekelslutets Stockholmsliv”.

Det är alltid spännande när Borås tidning presenterar sin vinnare, för att de så ofta prickar så rätt. Jag har många av de tidigare vinnarna i bokhyllan hemma och det är böcker som jag ofta återvänder till, som får agera någonslags ram. Det brukar också vara författarskap att följa flera år framöver.

Jag är tveksam till Johan Klings debut, jag har den inte hemma i bokhyllan, jag planerar inte att återvända till den. Däremot gillade jag hans långfilmsdebut Darling, och jag är en människa som knappt tittar på film. Det är den där rastlösa känslan som gör att jag inte kan sitta still, att allt annat är så mycket viktigare, men Darling har jag sett flera gånger och kan tänka mig att se igen. Därför kommer jag med säkerhet också att läsa den där andra boken av Johan Kling, som troligtvis blir resultatet av prissumman.

Similar Posts:

• Tabula Rasa Hotels
• Favoritdebutanter
• 165 små täta sidor ledsenhet
• Debutantnomineringar
• 10-talet: decenniet för arbetarlitteraturens återkomst?

Jag tänker att priset egentligen inte borde gå till den som har skrivit den bästa debuten 2009 utan till den som har mest potential att skriva en ny fantastisk bok. För prissumman som vinnaren får är en perfekt förutsättning för att kunna genomföra den.

Johan Klings roman gestaltar ett sådant självömkande stillestånd att jag fick ångest av att läsa den, på ett dåligt sätt. Huvudpersonen Magnus ägnar hela romanen åt att tycka synd om sig själv och vältra sig i sitt eget misslyckande. Därför blir den heller aldrig mer än ett misslyckande för mig, scenen känns för gjord, mediestockholm på nittiotalet, jag var fortfarande ett barn då men vet ändå allt om hur det var. Föreställer jag mig i alla fall, och Människor helt utan betydelse ger mig ingen ny bild. Magnus är för självklar, för stereotyp, för självömkande. Det blir aldrig kramande och berörande, bara irriterande. Jag känner mig bara som den där griniga och irriterande flickvännen som står bredvid och tjatar, hon som jag hatar att vara.

När jag läser Naturen är det något frågande över min läsning, något som inte riktigt lägger sig till rätta och som till slut får mig att tappa andan om och om igen. Det är något klaustrofobiskt och stillastående i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis roman som skrämmer mig, något som lägger sig för nära. Den är intim på ett sätt som förvånar mig. Som påverkar mig. Får mig att vilja. Eller inte vilja. Huvudpersonen Erikas osympatiska sätt får mig att förlåta, att skämmas, att förvånas. Det är inget direkt beroende, ingen omedelbar förälskelse men Naturen är en roman som jag vill återvända till, uppleva igen, hitta nya nivåer och andra ord.

De andra nominerade vet jag inget om förutom det jag har läst om dem och det har uppenbarligen inte fått mig att vilja läsa dem. Och jag skulle hellre läsa Caroline Ringskog Ferrada-Nolis andra bok än någon av de övriga nominerades och hoppas att hon får möjlighet att skriva den.

Similar Posts:

• Naturlig klaustrofobi
• Debutantnomineringar
• Cyniskt om kronisk smärta
• Uppdaterad genikanon
• Pod blir bok – men varför då?

De nominerade böckerna är:

Näckrosbarnen av Susanne Axmacher
Människor helt utan betydelse av Johan Kling
Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Noli
I en familj finns inga fiender av Viktoria Myrén
Den falske vännen av Henrik B. Nilsson

Priset delas ut den 25 februari.

Similar Posts:

• Favoritdebutanter
• En aldrig sinande syskonrelation
• Öyvind Fahlström tillbaks från de döda för att uppdatera sig på samtidslitteraturen
• Decenniets debutanter
• Nominerade till Augustpriset 2015

Ta Klings bok till exempel. Där skildras en dag i Magnus liv, en frilansande manusförfattare i tv-branschen som glider runt på Stockholms gator och försöker få jobb. Det går inte bra. Magnus väg kantas av motgångar och människor som inte förstår att han faktiskt jobbar. ”Men du arbetar ju med din hobby” är den vanligaste attityden han stöter på bland vänner såväl som arbetsgivare. I en av bokens allra plågsammaste scener försöker Magnus sälja ett manus han har arbetat med i tre veckor för 7500 men producenten prutar ner priset till 3000 genom att antyda att han skall vara tacksam att de överhuvudtaget tar manuset. Just den där känslan av att man ska vara tacksam som kulturarbetare ligger som en blöt filt över hela boken och gör att jag som läsare får allt svårare att andas.

Ännu värre blir det när jag läser Lundberg. Där är huvudpersonen författaren själv; en skuldsatt man som försöker försörja sin familj. Lundberg som en gång var kulturskribent och deckarförfattare har sedan några år tvingats att jobba som daglönare nere på ”yarden” nere vid Malmös hamn. Anledningen är att tidningarna såväl som bokförlagen betalar allt sämre och liksom i Klings bok lyder logiken ”är man ingen stjärna är man ingen alls”. Lundberg tvingas därför att göra slavgöra som att handtvätta bilar utomhus i nollgrader och sanera asbest utan ordentligt ansiktsskydd. Skriva får han göra vid frukostbordet innan barnen vaknar men det är han vanligtvis alltför utmattad för att göra.

Lundbergs bok är något av ett mästerverk. Den porträtterar nyfattigdomen så levande att jag emellanåt kan känna den fysiskt. Aldrig har jag läst så exakta beskrivningar av hur utmattning och ledvärk känns, av hur det är att arbeta sexton timmar om dagen tre veckor i streck. Jag pendlar därför hela tiden mellan eufori och ångest när jag slukar Yarden; en bok som med sina ynka 140 sidor är bra mycket rikare än de flesta av höstens tegelstenar.

Lundberg och Klings böcker är sinsemellan ganska olika men de har gemensamt att de porträtterar en kall och hård värld där man antingen är bäst eller ingenting alls. Det är en värld där man som kulturarbetare får leva på lån eller människors goda vilja. På så sätt beskriver böckerna den nedmontering som skett av kulturarbetarnas välfärd sedan 80-talet. Hur man genom sänkta bidrag och stenhård kommersialisering tvingat folk att anpassa sig till marknaden. I sina beskrivningar av detta har Kling och Lundbergs böcker sin stora förtjänst. De utgör förhoppningsvis startskottet för en ny typ av arbetarlitteratur. Må 10-talet bli dess decennium.

Similar Posts:

• Efter Yarden
• Ska jag ta hand om min broder?
• Favoritdebutanter
• 165 små täta sidor ledsenhet
• Omskrivning av det skrivna

Liksom i Darling fångar Kling så skickligt just de känslorna som man inte vill att andra ska veta om. I inledningen väntar Magnus på att flickvännen ska ringa, det är morgon och hon har just kommit tillbaka till stan, hon skulle ringa när hon kom tillbaka och när är det rimligt att hon ringer? Kl nio? Kl kvart över nio? Halv tio, då måste hon ju ha hunnit hem … bäst att hålla telefonen i handen så att jag inte missar samtalet. Kvart i tio? Titta på telefonen varannan minut, kanske har jag missat samtalet? Aj, vad det gör ont, det är plågsamt och ledset och jag vill inte fortsätta läsa, det här kan aldrig gå bra, när den desperationen kommer är man chanslös mot logiken och självständigheten. Magnus dag är fylld av förnedring, han får inga jobb, kan inte förhandla om lön, han är bara en liten ledsen blobb som vill bli omtyckt, som vill ge sin Josefin fina presenter och ta med henne på resor och göra så att hon blir glad men det blir mest obekvämt.

Lite obekvämt är det också att Magnus inte har någon vilja, någon ambition, någon självinsikt. Kanske är det dags att skaffa ett jobb när man är över trettio och inte får de där glassiga eller ens de mindre glassiga mediejobben. Året är 1998, mitt i ironins tidsålder när alla skulle jobba med media och det plötsligt var OK att säga att man jobbade med media fast man inte haft ett betalt uppdrag det senaste halvåret. Men, likt en grekisk tobaksodlare traskar han på, kör på och vill inte inse att det skulle kanske eventuellt vara lämpligare att ägna sig åt något annat. Och varför egentligen? Jag ska inte döma honom, det har han redan gjort själv. Magnus är förbisprungen och omkullsprungen och istället för att resa sig upp ligger han kvar och betraktar världen. Och det är gott så. Jag saknar någon slags utveckling, någon slags förändring stundvis, men när jag nöjer mig med att bara flyta med lyfter det på riktigt. För det är ju mer så det är, människor förändras inte, inte så mycket som de gör i böckerna i alla fall. Magnus förändras inte, och det händer inte så mycket under hans dag, men jag kan inte sluta läsa förrän det helt snopet är slut och jag bara har ledsenheten kvar.

Similar Posts:

• Vinnaren av Borås tidnings debutantpris
• Favoritdebutanter
• Oskarpt om en alltmer surrealistisk värld
• 10-talet: decenniet för arbetarlitteraturens återkomst?
• Tabula Rasa Hotels