dagensbok.com » Forskning

Bea Uusma "Vitön"

Saga Nordwall — Sat, 18 Oct 2025 22:00:38 +0000

På en fest i mitten av 1990-talet plockade en uttråkad Bea Uusma ut en bok ur en bokhylla och började läsa. Det var Med örnen mot polen. Andrées polarexpedition år 1897. Den inledande fascinationen blev till ett stort intresse och växte till passion, besatthet, drog och livsuppgift. Hon har läst alla dokument som finns, hon har sett och undersökt föremål efter föremål. Hon utbildade sig till läkare för att kunna förstå och ta reda på mer. Och hon har om och om igen försökt – och även lyckats – besöka Vitön, där kvarlevorna efter S. A. Andrée, Knut Fraenkel och Nils Strindberg återfanns 1930. 2013 gavs boken som redogjorde för allt hon dittills kunnat ta reda på, Expeditionen. Min kärlekshistoria, ut och tilldelades årets Augustpris i fackboksklassen.

I slutet av september kom så den fristående fortsättningen Vitön och fick omedelbart tryckas i ny upplaga. En systerbok som till utseende och form av Lotta Kühlhorn är snarlik och som på samma sätt drar in läsaren i spänningen och anspänningen, där två epicentra är benen och boken. Benen är de skelettdelar som skulle kunna ge svar på så många frågor men de ben som ursprungligen forslades från Vitön kremerades så den vägen är stängd. Eller? Det borde ju finnas ben kvar och om man skulle kunna få tag på dem… Boken är Andrées sista dagbok, som är så svårt skadad av väder och vind och tidens gång att bara fragment varit läsliga men med ny teknik måste det ju gå att få reda på mer. Så hon går ännu längre in i det som finns att skärskåda och analysera och samtidigt ännu längre in i sig själv.

Med tanke på att jag storögd läste Med örnen mot polen som barn (den stod i min farmors bokhylla och min far talade om den) är det väldigt konstigt att jag inte läste Expeditionen förrän förra sommaren. Då läste jag först om Med örnen mot polen och sedan den och så var jag totalt fast, långt senare än alla andra. Och det var då jag upptäckte dem, alla vänner, bekanta och kollegor som också läst och dragits med. Så började jag tänka på Andrée-expeditionen som de medelålders kvinnornas romarrike.

Och nu har jag med dem kastat mig över Vitön och läst mig in i natten, fascinerad av hur spännande det kan vara att läsa också när man redan vet utgången av ett särskilt skede, hur intressant också det ganska mödosamma eller tråkiga blir när någon riktigt engagerad skildrar det. Men det räcker inte med enbart engagemang. Man behöver ett språk och en förmåga att förmedla både fakta och känslor och det har Bea Uusma så att det räcker och blir över.

Hon lyckas hela tiden med avvägningen mellan det som skulle bli väldigt detaljerat fackspråk och det tillgängliga, det kliniska och det djupt mänskliga. Det som rör Andrée-expeditionen i sig och det som rör henne själv. Hon dissekerar såväl fynd som sitt eget arbete, sina tankar och sina känslor.

Naturligtvis finns det överlappningar mellan de två böckerna, även om en hel del tas om hand redan i det allra första kapitlet, som innehåller en summering av vad hon redan vet vid det laget. Någon gång görs det ett större nummer av en upptäckt än vad som kanske är befogat men samtidigt – trots att man egentligen vet något kan man plötsligt inse något mer om vad detta innebär och detta kan leda till något helt nytt.

Här, liksom i Expeditionen, är vetenskapen och konsten oupplösligt förenade med text, bild och form som samspelar och kontrasteras mot varandra. Det poetiska och akuta i texten är flankerat av diagram för att analysera sannolikheter kring olika händelseförlopp, rutnät med sammanställningar av fakta och kemiska tabeller. De gamla fotografierna tagna av Strindberg och bilder från 1930 kompletteras även här med fotografier av författaren själv. På väg mot Vitön, i ett labb, på sitt kontor.

Det är vackert och ibland outhärdligt sorgligt med denna avlägsna ö som inte besvarar hennes kärlek, som om den skulle ha något val. Hon ger allt till Vitön och Vitön ger så lite tillbaka och ändå fortsätter hon. Men på vägen finns också människorna som hjälper till, en turistgrupp som finkammar ett stort område på en annan ö, en löst sammansatt grupp som tolkar textfragment.

Jag lägger ifrån mig Vitön med en svagt molande besvikelse; jag hade velat ha fler svar redan nu – och jag hade velat stanna längre i den värld hon skapar.

Men hon fortsätter. Det tar inte slut, det kommer inte att ta slut, hur nära det än är. Och vi hejar på henne, önskar att allt ska gå vägen, håller tummar och tår och andan för finansiering och planering och islossning och vindriktningar och isbjörnar och Fan och hans moster för vi vill vill vill att Bea ska få söka ännu mer och längre in och skriva en bok till och en bok till.

Eva Tind "Kvinnan som samlade världen"

Lena Nöjd — Sun, 29 Sep 2024 22:00:00 +0000

Marie Hammer är ett namn som var okänt för mig innan jag läste romanen som baserar sig på hennes liv. Hon föddes i Danmark år 1907 och växte upp på en bondgård. Den akademiske fadern skilde sig från modern Alma, som ensam fick fortsätta arbetet med mjölkkorna. Marie och hennes syskon gjorde bra ifrån sig i skolan och där väcktes deras aptit på att lära sig mer. Vänskapen med syskonen och studiekamraterna präglade Marie, som redan tidigt visste vad hon ville. Efter studentexamen lockade inte livet med ett fint dekorerat hem där rollen var hemmafrukvinnans.

Efter några veckor kommer det svar från universitetet. ”Till fröken Signe Marie Jørgensen”, står det med sirlig, svart handstil utanpå kuvertet. Marie sprätter upp kuvertet med fingret och läser brevet med ena ögat hopknipt. Så slänger hon upp det i luften och börjar galoppera runt i rummet medan hon tjuter som ett barn som rider runt på granris i trädgården, en indian till häst. Alma ropar upp och bankar på rören. Hennes röda täcke tar emot henne: Jag, Signe Marie Jørgensen har blivit antagen till naturhistoria på universitetet!
Hennes dröm har blivit verklighet, äntligen kommer hon hemifrån.

Mikroskopen på den naturhistoriska fakulteten avslöjade vackra vävnader – ja rent av osynliga världar. En resa till Island med tvillingsystern Aase fick henne att hungra efter mer. Hon fick följa med på den sjunde expeditionsresan till Grönland med Knud Rasmussen, som antog henne – till trots att hon blev ensam kvinna under färden. Under sin karriär tackade hon nej till fasta anställningar där kvinnor fick lägre lön än män. Med friskt mod satsade hon på en ekonomisk instabil försörjning som frilansforskare. Med jämna mellanrum tilldelades hon stipendier som belöning för sina vetenskapliga resultat.

Romanen lyfter fram Marie Hammers glödande passion för insektsforskningen. Hon gjorde månadslånga expeditioner till olika världsdelar. Med sitt insamlade material identifierade hon 1000 arter och gjorde 5000 detaljteckningar av olika kvalster. Resultaten stödde även teorin om att alla världsdelar en gång varit sammanhängande, en teori som ifrågasattes av vissa vetenskapsmän långt in på 1900-talet.

Författaren Eva Tind har porträtterat Marie Hammer som en lidelsefull människa. Relationen till tvillingsystern Aase blir symbiotiskt skildrad under uppväxten men i vuxen ålder utväxlas den till en frostig konflikt. Vidare låter författaren många scener handla om hur Marie Hammer hejdlöst förälskar sig i män som hon möter. Det är som om författaren vill ge mjukare kanter åt en kvinna som sätter forskargärningen främst. För vår romanperson fanns en lösning: hon avkrävde ett löfte innan hon gifte sig med sin man. Han fick aldrig ställa sig emellan henne och forskningen.

Marie Hammer levde tills hon blev 95 år. En del av de intima scenerna som berättas är litterära fantasier, betonar författaren Eva Tind i sitt slutord. Men det som rör själva forskningen är verklighetsbaserat och berättelsen visar även hur lätt personen bakom en vetenskaplig gärning kan glömmas bort.

Iida Rauma "Förstörelse"

Barbara Strand-Blomström — Mon, 10 Jun 2024 22:00:56 +0000

Huvudkaraktären A arbetar som vikarie i ett högstadium i Åbo. Hon bor kvar i en sunkig tvåa i studentbyn efter ett havererat förhållande med teaterregissören Henriikka. Varje natt ger hon sig ut på en löptur eftersom hon inte kan sova. I gamla arbetarkvarter i utkanten av staden, som renoverats och numera hyser allehanda universitetscampus och dataföretag, springer A ifrån sin ångest.

A har mobbats svårt som barn i en musikklass i den lilla staden St. Karins utanför Åbo. Senare sökte hon sig till ett konstgymnasium och vidare till universitet i Åbo men ärren från grundskolan smärtar ständigt. Av alla yrken blir lärarens hennes. Om än motvilligt och utan glädje.

Under de helvetiska åren som mobbningsoffer, av både klasskamrater och lärare, fick A en ödessyster. Med och mot sin vilja. Utstötthet är inget man vill dela. Ira är om möjligt än mera utstött, har bytt skola flera gånger, utsatts för dränkningsförsök på skoltoaletten och blev med tiden så gott som stum. Förutom att hon vid första anblicken gav ett halvdött intryck.

I mörkret när A springer på sin nattliga tur i regnet i utkanten av Åbo, blir hon påkörd av en bil. Ira, som A knappt sett (bara hört henne berätta om dränkningsförsöket på en föreläsning i pedagogik) sen högstadietiden, är den bakom ratten. Skadan och chocken gör att A inte vågar ge sig till känna i mörkret. Men väl hemma i sitt eget kaos börjar hon leta efter Ira på nätet. Ira, som numera är författare och har gett ut flera romaner, är omöjlig att hitta uppgifter om. A skyndar följande dag till biblioteket och läser om deras gemensamma skoltid och episoder som hon själv utsatts för. Ira har helt kallt snott A:s värsta förödmjukelser.

Jakten på den försvunna Ira blir intensiv och med lögner och förslagenhet står A efter en halv dag bakom Iras lägenhetsdörr. Ira öppnar genast, som om hon bara väntat. Deras ”reunion” blir en ”danse makabre”; Ira tvingar A att höra en låt från skoltiden och ur den tidigare stumma Ira rinner en ständig ström av ord. Ira släpper inte greppet och taktfast (vad annat?) för hon runt den utmattade A i sin dammiga, nersläckta lägenhet i en dans till en låt som hon mässar orden till … med drag av över- och underkastelse, av sexuell invit och våldtäkt. Timmarna går i ett töcken av minnen, gråt och utbrott. Gränsen för död är hårfin. Det är otäckt.

Kanske blir det ändå en sorts försoning. I alla fall har A en äldre lärarkollega som klippa. Med ett stort hjärta i sin gubbiga, nikotinluktande kroppshydda. Och Ira, kan det bli en sorts vänskap? De har viktiga saker framför sig …

Men frågan är om barndomens och tonårens mobbningshelveten någonsin kan försonas, rehabiliteras? Författaren Rauma, som skriver självupplevt, visar att vuxenlivet ger avstånd men också ett liv med fruktlösa terapier, ångestdämpande medicinering, missbruk och självskadebeteenden, ensamhet, sämre val, sämre kroppslig hälsa och ofta förtida död. Hon är noga med att lägga skulden utanför individen, det är inte det enskilda barnets fel utan ett systemfel byggt på konkurrens och självhävdelse. Själv har hon uttalat att det var som att ”stiga ner i helvetet” under skrivprocessen. Det enda positiva var att ha orkat få boken skriven.

Meningarna är långa och svindlande och kapitlen likaså. Innehållet serveras kompakt på över fyrahundra tätt skrivna sidor och kräver mycket av läsarens koncentration på grund av alla utvikningar och fördjupningar. Det är mörkt både mentalt och miljömässigt. A lider av magkatarr, hennes knä blöder, hennes lägenhet vattenskadas. A är ofta totalt genomvåt och kall. Intrigen vindlar fram som en roadmovie på en skraltig cykel gata upp och gata ner i ett ödsligt Åbo där regnet öser ner. Samtidigt är texten rasande skickligt skriven. Särskilt om man ens litet känner till Åbo får man en föreläsning som heter duga om Aura å, istidens lämningar, de första kyrkorna, biskop Tomas, Finlands första tivoli, tiden som huvudstad, tsar Alexander I, hertig Karl Johan, Åbo brand, Portan och Paavo Nurmi samt tidiga textilfabriker, domkyrkan, 1900-talets rivningshysterin, kända krogar och torg och så vidare, så vidare. Litteraturvetaren Janina Orlov har skickligt översatt från finska med sina gedigna kunskaper om Åbo, Åbobo som hon varit.

Längst bak i boken finns flera sidor med källhänvisningar till facklitteratur, poesi, skönlitteratur och musik. Omslaget är en mörk version av verket ”Blir du lönsam, lille vän?” och på insidan finns det i original. Läsningen stimulerar, lär och överraskar i A:s sköra men mycket intelligenta sällskap.

Förstörelse är ett verk värt Finlandiapriset. Nyskapande, originellt och framför allt viktigt. En långa radda obehagliga sanningar som helst glöms bort. Vi har alla upplevt mobbning; som åskådare, medlöpare, offer eller lärare?

Boken är grym. Om skolliv i Finland på slutet av 1990-talet när Pisa-resultaten inom några år skulle toppa och skolexperter från hela världen skulle komma resande för att studera den finländska skolan. Även idag rankas Finland som landet med världens bästa utbildningssystem. Raumas generation av nu unga vuxna borde få leva goda välutbildade och harmoniska liv i ett Finland utsett av FN, för sjunde året i rad, till världens lyckligaste land. Vilken paradox …

Anu Lahtinen "Ebba Stenbock"

Barbara Strand-Blomström — Tue, 12 Mar 2024 23:00:04 +0000

Det är sällan vi (jag) läser romaner som utspelar sig på 1500-talet. Av förståeliga skäl så blir person- och miljöskildringar samt språkbehandling allt svårare att få riktig ju längre tillbaka intrigen utspelar sig. Ofta är det skribenter inom det akademiska området som skriver – om de skriver – och populariserar historien.

Anu Lahtinen, professor och forskare i nordisk historia, är rätt person att skriva om en av Sverige-Finlands mest mäktiga släkter. Hennes intresse ligger på kvinnolinjerna. Biografin Ebba Stenbock. I maktspelets skugga är en grundlig genomgång av kvinnoliv i just skuggan av makten för över femhundra år sedan.

Ebba Stenbock var syster till änkedrottningen Katarina (1535-1621); tredje hustru till Gustav Vasa. Ebba Stenbock var hustru till en av Finlands mäktigaste och mest skräckinjagande män, ståthållaren och riksamiralen Klas Fleming. I fyrtio-femtioårsåldern levde hon på Åbo slott tillsammans med sina tre döttrar. Maken Klas dog plötsligt våren 1597 samtidigt som bondeståndet gjorde uppror i det som kallas klubbekriget. Den enda sonen Johan befann sig då i Polen-Litauen i kung Sigismund Vasas följe. I Stockholm hade hertig Karl – kusin till Ebba Stenbock och farbror till kung Sigismund – tillskansat sig riksföreståndarskap och förde kamp om kronan mot kung Sigismund. När Klas Fleming – som hållit den östra rikshalvan i kung Sigismunds ägo – dött flockades hertig Karl med soldater utanför Åbo slott. De intog slottet och fru Ebba med följe tillfångatogs. Maken Klas Fleming låg lik i slottet och sägnen berättar om hertig Karls förödmjukande av den döde fienden.

Två år senare reser Ebbas och Klas Flemings knappt tjugoåriga son Johan till Åbo för att återfå en del av familjens gods och egendomar. Kung Sigismunds här hade slagits mot hertig Karls trupper i Helsingfors, Viborg och Åbo. De kapitulerade i Åbo mot löfte om rättegång inför riksdagen i Stockholm. Men hertig Karl höll inte löftet utan arrangerade en rättegång där Johan Fleming (orättfärdigt?) dömdes till döden. Den unge Johan mötte bödeln modigt på Åbo torg. Innan hade han låtit förmedla sig i brev och lämnade bland annat en ring till sin mor. Moraliskt blev Johan Flemings avrättning en seger över hertig Karl vilket för eftervärlden skildrades i en pamflett med titeln Hertig Carls Slaktarebenck. I den jämförs Karl med Kristian Tyrann och Stockholms blodbad år 1520.

Boken går igenom Ebba Stenbocks liv och adelssläkter vid den tiden (Brahe, Banér, Leijonhuvud, Sparre, Sture, Bielke, Horn och Fleming). Denna elit växte fram ur militärståndet genom kontakter, äktenskap, ”bästa broder och syster-nätverk”, för att ringla vidare till riksråd och hovliv. Vidare till politisk ställning och landegendomar men också till svåra skuldförhållanden, härtåg, uppror och dödsdomar.

Gustav Vasa hade under 1500-talet drivit igenom reformationen, gjort sig till kyrkans överhuvud och delat kyrkans egendomar mellan sig och adeln. Hela tiden låg svenskarna – förutom de inom riket inbördes striderna – i krig mot danskarna och mot Ryssland i den östra rikshalvan. Slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var en svår tid. Även om stormaktstiden som följde inte heller blev en vila på maktens tinnar.

Anu Lahtinen skriver om kvinnornas brevväxlingar, om namn-, bröllops- och doptraditioner, om hushållen på stenslotten, om utbildning och skrivkunskaper. Just relationerna är levande skildrade: i teorin hade kvinnorna inte makt men indirekt betydde släkten allt. Släkthedern ledde till politisk makt och äktenskap med utökande av egendom men även allt för ofta till galgbacken och graven. Blodigt våld men även vältalighet var maktens dagliga smörjmedel.

Fru Ebba får benådning i slutet av sitt tragiska liv. Hertig Karl (Karl IX) fick endast sju år som kung i början av 1600-talet och efterföljaren Gustaf II Adolf är nådigare. Egendomar återfås i handlingar men med fördröjning i praktiken. Ebba dör 1614 och begravs av de efterlevande döttrarna Katarina och Hebla Fleming i Pargas kyrka vid sidan av sin make. Dottern Hebla gifter sig samma år med Per Banér och egendomstvisterna börjar lösa sig med en man som kan föra släktens talan.

Alla kapitel i boken är försedda med förklarande noter och välvalda fotografier eller målningar. Det som avbildas är slott, herresäten, utställda klädedräkter på muséer men även en mängd porträtt från renässansen och senare. Bildtexterna ger mervärde. Här finns kartor och släktlängder samt utdrag ur dagböcker, brev och protokoll med tillhörande källförteckningar. Ordförrådet – och översättningen – är historiskt välarbetade.

Av läsningen förstår läsaren hur viktigt men slumpmässigt återgivandet kan vara. I stunden vet ingen sitt eftermäle. Från vilken sida och hur händelser skildras i skrift spelar den största rollen. Fru Ebba fick kanske några rader i gamla urkunder men de vittnade om en kvinna med kraft. Även försvaret av Åbo slott har fascinerat. Särskilt på 1800-talet började konstnärer och författare teckna händelserna: bland annat Fredrika Runeberg i Sigrid Liljeholm (1862), JJ Wecksell i Daniel Hjort (1863) och Zacharias Topelius i Boken om vårt land (1875).

Verk som inspirerat författaren Anu Lahtinen är framför allt målningen av Albert Edelfeldt som finns på Åbo slott: Hertig Karl skymfar Klas Flemings lik (1878) och Helene Schjerfbecks porträtt Ebba Stenbock (1879). Det senare pryder tacknämligt bokens omslag och väckte även min fascination för ett kvinnoöde som tidigare bara varit ett namn ur århundradenas mörker. Även om en målning fyrahundra år senare också är en tolkning.

Bente Klarlund Pedersen "Yngre med åren "

Barbara Strand-Blomström — Fri, 07 Jul 2023 22:00:45 +0000

Om jag inte läst Bente Klarlund Pedersens förra och första bok, kanske jag inte skulle läst Yngre med åren. En bok om hälsa – för ett friskt liv med flera goda år. Titeln lovar verkligen mycket. För mycket?

Men som sagt, jag läste och recenserade här hennes Gå-boken. Promenera för ett hälsosammare liv (2020). Bente Klarlund Pedersen är forskare, överläkare och professor vid Rigshospitalet i Köpenhamn. Hennes sätt att presentera sin livsviktiga forskning gjorde starkt intryck på mig. Tipsen var enkla, jordnära, ofta självklara och ständigt med forskning som grund. Inget dyrt eller asketiskt.

Den här boken består av åtta kapitel med underkapitel. Innehållet förstärks av illustrationer, forskningsdiagram, skyltmeningar, listor, sammanfattningar och till sist författarens “Mitt råd”.

I förordet kritiserar Bente Klarlund Pedersen dagens kommersiella hälsoindustri och kändisskap i sociala medier som omsätter miljarder. Syftet med boken är att vara “en vetenskapens röst” och ge hälsoråd utan att locka oss att slösa stora summor på ibland ren humbug i form av meningslösa produkter eller rent av farliga behandlingar.

Tidigt tas begreppet KRAM-vänlig livsstil upp; det vill säga kost, rökning, alkohol och motion. Att äta hälsosamt med mycket grönt, undvika all form av tobaksprodukter, använda alkohol med måtta och motionera regelbundet bidrar till att du kan leva utan sjukdomar långt upp i åren. Här lyfts vad en hälsosam livsstil gör med våra utseenden. Som exempel tar hon klassfoton (och foton från återträffar). Med blotta ögat ser vi vilka som lever och har levt friskare. Det här kanske vi anat men inte vågat tänka högt. Bente Klarlund Pedersen lyfter fram undersökningar som påvisar faktum.

Forskning kring våra telomerer presenteras, det vill säga de yttersta ändarna på kromosomer som hos barn är långa och hos gamla korta. Bente Klarlund Pedersen liknar dem vid klippkort och för varje celldelning sker en avkortning. Största hotet är kroniska inflammationer som får celldelning att ske allt snabbare. Kroppen åldras och sjukdomar får fästa i inre organ.

En av pristagarna i Nobelpriset i medicin år 2009 var Elizabeth Blackburn som forskar kring telomerer, livsstil och livsinställning. Bente Klarlund Pedersen sammanfattar Blackburns nio teser för att leva friskare ungefär så här: rör på dig så att du får en rejäl pulshöjning minst tre gånger i veckan, ta ansvar för ditt liv och visa viljestyrka samt entusiasm, avsluta dåliga relationer, lär känna dina grannar, vistas utomhus året om (kom ihåg solkräm), ha goda sömnrutiner, ha sex oftare, använd alkohol måttligt och drick kaffe dagligen. Efter denna lista i inledningen följer bokens innehåll i liknande följd med en fördjupning.

Vad fäster jag mig som läsare särskilt vid? Till exempel detta med att vissa människor faktiskt ser yngre ut än sina år. Ungdomligt utseende och livsglädje möts positivare i sociala sammanhang. Det är inte (bara) gener – mera beror följdriktigt på livsval.

Rökning förorsakar kroniska inflammationer i kroppen och därpå en snabb delning av celler som till slut går under. Motståndskraften mot sjukdomar blir mycket lägre jämfört med icke-rökare. Livsstilssjukdomar (till exempel högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes-typ-2) uppträder i nätverk; får du en, får du flera. Rökfria samhällen har garanterat friskare medborgare så här är fortsatt upplysning bland barn och unga viktigt.

Fysisk träning är ett mycket starkt antiinflammatoriskt medel. Därtill minskar den på det farliga bukfettet som omger inre organ och som samtidigt utsöndrar farliga inflammatoriska ämnen och som gärna leder till stroke, diabetes, blodproppar och så vidare. Ditt midjemått ska maximalt vara ungefär hälften av din längd. Fysisk aktivitet ger också en större, starkare hjärna med bättre minneskapacitet och stresstålighet.

Ett annat handfast råd är att röra på sig direkt efter en måltid vilket stävjar just bildning av bukfett. Bente Klarlund Pedersen råder att inte äta oss proppmätta. Hon förespråkar även periodisk fasta; från tidig kväll till nästa morgon. Fastan kan vara åtta, tio, tolv timmar. Matsmältningsorganen får därmed en välbehövlig vila. Hungerkänslor kan i början ge stresspåslag men kroppen vänjs och mår i längden bättre. Just den här typen av “liten fasta” är ett särskilt kraftigt verktyg mot bukfettet.

Fåfänga kallar Bente Klarlund Pedersen för överlevnadsmekanism; som hjälper oss – om än tillfälligt – att glömma förgängligheten. Fåfänga i lagom mängd visar att människor känner omsorg om sig själva och sin omgivning. Stil är något personligt som vi alla kan odla. Här serverar författaren forskning (University of Chicago sedan 1995) om personer som vårdar sitt utseende med tiden har högre inkomster än övriga – vilket har att göra med livsinställning. Ett driv inte att förakta.

Bokens innehåll är rikt. Klarlund Pedersen skriver om handtvätt, vitaminer, vinterbad, virus, vila, tarmen, omega-3-fetter, mörka bär, nyttigt omättat fett, nordisk kost, kosttillskott, fullkorn, förundran, familjemåltider, asfaltblommor och sociala relationer. Med mera. Allt med en lätt personlig och filosofiskt touch.

För att runda av: jag värdesätter Bente Klarlund Pedersens bok. Inte för inte är hon en av Danmarks mest inflytelserika personer. Hennes råd är inspirerande och tankeväckande. Livskloka.

Naturligtvis är författaren medveten om livets lotteri; allt påverkar vi inte, ibland har vi rejäl otur och morgondagen har ingen sett. MEN: vi kan faktiskt göra en del för vår egen hälsa och framtid. Ingen annan kan röra på sig åt oss, ta en tupplur eller äta mindre. Det kan vi bara göra själva. Gärna med glädje. Och vi blir gladare när vi mår bättre.

Similar Posts:

Att gå varje dag

Pest, kolera, och mycket mer

Besatt av den sociala gradienten

Gammelmansgnäll

Tanken var god – men utförandet håller inte måttet

Sergej Lebedev "Debutant"

Lena Nöjd — Thu, 26 Jan 2023 23:00:32 +0000

Jag har läst inledningskapitlet i romanen Debutant flera gånger. Scenen flödar så bitterljuvt med en äldre man som går på promenad en augustidag. Synintryck, ljudbilder och de egna tankarna på ett passerat liv. Trakten där han befinner sig är en plats där höglänt terräng möter en dal och han passerar ett torg:

Bönderna sålde fortfarande körsbär på torget – den sena sort som användes i traktens berömda körsbärskaka. Under binas guldsvärmar glänste bären vinröda i trågen.

Men skildringen av idyllen varar inte länge, utan utvecklar sig till en ödesmättad berättelse och involverar många tidsplan.

Avhoppade medborgare från tidigare Sovjetunionen eller nuvarande Ryssland ska inte tro att de ska känna sig trygga. Trettio år är ingenting, bäst att se sig om över axeln igen.

Det händer sig att avhoppare nummer ett hamnar hos sjukvården och experter måste tillkallas. Bland de fyra experterna är det tre som har namn och är spårbara. Den fjärde är inte någon känd. Efter ett tips är den hemliga avdelningen säker på att den fjärde är Kaitlin. Eftersom han är på listan över förrädare efter sitt avhopp vid Sovjetunionens sammanbrott blir han ett högaktuellt villebråd.

Därefter riktas läsarens fokus på Kaitlin, som arbetat som forskare i det gamla Sovjetunionen. Tillbakablickarna går till hans barndom när han provade farbror Igors uniformsjacka med prydnader och medaljer. Ett läshuvud med lyckade studier förde honom till tjänsten på laboratoriet. Där utfördes experiment för att skapa ämnen som skulle skapa konkurrenskraft i den geopolitiska maktordningen. Nutidsplanet är ett liv med ny identitet men det blev inte som han tänkt sig – det nya landet verkar inte vara intresserat av hans kunskaper. Hans skapelse är ämnet som får namnet ”debutant” och som dödar utan att lämna spår.

Närheten till döden gör att funderingar på det passerade livet tar plats. Här utforskas de i lite varierade tongångar. Gemensamt för personerna med dessa tankar är att de har en stark självbild som sakta har börjat krackelera.

All denna hängivenhet för ett högre syfte – så lockande och så skrämmande på samma gång. Lebedev har blick för den där gränsen som passeras och blir oåterkallelig. Vilket pris kan ambitioner ha? Kan man överhuvudtaget undgå kittlingen när nyfikenhet och intelligens mixas?

Tydligare kan det väl inte bli när Lebedev på försättsbladet valt att citera ur Goethes Faust:

Kusin och skälm, jaså du möter mig
i rätta stunden? Jag vill tacka dig.
En lycklig händelse att du är här!
Jag måste verka, därför att jag är.
Nu vill jag komma in i arbetstagen.
Du kan väl hjälpa mig – du är förslagen! *

Visst skulle jag kunna läsa berättelsen som en thriller också, eftersom kapitlen omväxlande är skrivna ur jägarnas perspektiv, de som omnämns som sergeanten och majoren. När de åker på sitt uppdrag att finna Kaitlin följer de handboken för agenter fullt ut och de är vältränade för det. Trots alla förberedelser och all erfarenhet får de rollen som berättelsens skälmar för att låna ordvalet hos översättaren till Goethe-citatet. De är effektiva men det är inte alltid verkligheten följer agenters scheman, något som ger ett lättsamt anslag i mitt tycke. Samtidigt skildras hur en av dem störs av återkommande minnen från terrorkrig. När han tänker på sin 16-årige son, en mjuk och ömtålig människa, tar en besvärlig osäkerhet plats. Det här gör att jag får byta läsart än en gång och jag undrar om romanen som helhet kunnat tjäna på att utesluta situationskomiken.

Lebedevs utmärkta gestaltningsförmåga gör ändå intryck. Jag kommer främst att minnas hur nära jag kom alla personer han gör så levande och mänskliga.

*Översättare Britt G. Hallqvist, 1956

Bente Klarlund Pedersen "Gå-boken"

Barbara Strand-Blomström — Wed, 15 Apr 2020 22:00:45 +0000

Gå-boken. Promenera för ett hälsosammare liv av den danska överläkaren och professorn Bente Klarlund Pedersen är en fräsch, populärvetenskaplig faktabok om att sätta den ena foten framför den andra och gå. Om alla hälsoaspekter som man därmed vinner: både fysiska och psykologiska. Författaren skriver att boken eller ”turen går på tre ben: den fysiska hälsan, den mentala hälsan och den existentiella”.

Genom att gå, promenera dagligen tänker vi klarare, motar infektioner, depressioner, höjer immunförsvar och till och med lever längre (i alla fall friskare). Genom att gå ofta, varje dag, får vi de stora hälsoeffekterna. Författaren skriver att om vi är fysiskt aktiva kan vi se fram emot närmare tio år längre i livet.

Redan att röra på sig trettio minuter per dag gör stor skillnad. Ofta handlar det om de små valen, vanorna: resa sig upp för att hämta kaffe, ta trapporna i stället för hissen, promenera till affären eller gå ut en tur på lunchpausen. Forskningsbegreppet NEAT (non exercise activity thermogenesis, icke träningsrelaterad aktivitetstermogenes) beskriver den energi som vi därmed gör av med och som verkar vara nyckeln till att vissa förblir smala. En låg NEAT-nivå bäddar för fetma med välfärdssjukdomar och till och med förtida död som följd.

Författaren skriver om ”gåvänliga städer” såsom till exempel Rom eller New York. I Qatar eller Atlanta är infrastrukturen planerad så att gåendet är så gott som omöjligt. Det är också ställen i världen som slår rekord vad gäller fetma och diabets typ 2. Hon ser gärna att stadsplanerare och politiker skulle ta hänsyn till rörlighet vilket skulle synas i en friskare befolkning. Människor som vill leva sunt bosätter sig oftast i områden där de har möjlighet att röra sig i naturen. En omgivning med rekreationsområden och möjligheter att ta sig fram med sin kropp som transportmedel till skolor, matbutiker och arbetsplatser ger automatiskt sundare invånare. Och tvärtom.

Japan är ett land där man redan på 1960-talet började med stegräknare, begreppet 10 000 steg om dagen och intervallgång: 3 minuter gång med måttlig intensitet varvat med 3 minuter hårdare tempo under 30 minuter. Japanerna lever längre än andra folk. Överviktiga är få.

Vi får också läsa om hur nya hjärnceller föds när vi går. Steve Jobs höll promenadmöten och visste väl om hur kreativitet stärks av kroppslig aktivitet. Kognitiva funktioner utvecklas och vi blir bättre på koncentration, omdöme och problemlösning. Även minne och arbetsminne stärks. Biokemiskt utlöses stimuli i hjärnan som höjer serotoninhalter, noradrenalin- och dopaminnivåer som påverkar vakenhet, humör och sinnesstämning. Nyare forskning talar om hur hjärnan ”tvättas” med hjälp av det glymfatiska systemet, det vill säga rensar ut giftämnen ur hjärnan. Ju mera fysisk aktivitet under vakentid, desto bättre bryts hjärnans avfallsprodukter ner under sömnen.

Ovannämnda är endast smakprov på innehåll. Boken innehåller mycket mera. Layouten är inspirerande med kapitel på några sidor och välvalda citat. Vackra fotografier smyckar sidorna.

Just nu lever världen i Coronatider – en tid som förändrar mycket för oss – men genom att gå stärker vi oss själva. Ju starkare hälsa och immunförsvar vi har desto större är chanserna att vi hålls friska.

Boken innehåller som sagt många citat. Jag vill dela med mig några att göda hjärna (och kropp) för att vi ska göra det enklaste och naturligaste: att gå ut i friska luften och röra på oss. Varje dag!

En promenad är den bästa medicinen.
Hippokrates

Det är när man går som de stora tankarna kommer.
Friedrich Nietzsche

Om du inte har tid att promenera nu får du reservera tid för sjukdom längre fram.
E Stanley

Tanken var god – men utförandet håller inte måttet

Christine Öberg — Thu, 06 Jun 2019 22:00:08 +0000

Jag önskar verkligen att jag kunde ge antologin Sånt vi bara gör ett riktigt bra betyg. En antologi med korta texter där forskare inom humaniora skriver om vardagsbeteenden, sådant vi liksom bara gör utan att tänka, som att sjunga i duschen, fippla med mobilen, prata väder, namnge våra bilar… Låter det inte otroligt intressant?!

Stundvis är det också just otroligt intressant. Jesper Fundbergs text ”Klä av, klä om, klä på” om hur det egentligen går till när vi byter om i ett offentligt avklädningsrum får hjärnan att gå igång på högvarv, och jag gör under läsningen en anteckning om att så fort som möjligt leta upp mer av Fundbergs forskning. Andra tankeväckande texter är Emilia Aldrins text ”Användarnamn – att namnge sig själv” eller Åsa Alftbergs text ”Ta en tablett” om vår tveeggade syn på läkemedel. En del av mig vill också sätta Sånt vi bara gör i handen på de ledarskribenter som tagit det till sin uppgift att ”kritisera” vissa grenar av humaniora genom att leta upp något uppsatsämne de tycker låter konstigt och peka och fnissa. Kanske kunde antologin få dem att förstå att forskning är mer än naturvetenskap och att även ämnen som vid en första anblick framstår som banala kan vara värda att utforska. I en tid av faktaresistens och vetenskapsförakt är bara det faktum att en antologi om forskning och vetenskap ges ut och säljs något att glädjas över.

Men tyvärr så fungerar inte bokens format i praktiken. Redaktörerna har valt att satsa på kvantitet på bekostnad av kvalitet med många och korta texter på ungefär en och en halv sida vardera. Detta är på tok för kort för att ge en verkligen inblick i någons forskning. På en halv sida hinner man ungefär introducera ett ämne, väcka intresse… och sedan tar det abrupt slut. Enormt frustrerande och dessutom blir boken svårläst eftersom man aldrig tillåts få något riktigt sammanhang. Precis när det börjar tar det slut.

Bokens skribenter har också en förkärlek för att berätta om ett vardagsbeteende, men inte om varför vi gör det, hur uppkom det, finns det någon poäng…? Varandes vetenskapsnörd uppskattar jag att någon har forskat om hur människor beter sig när de först anländer till sommarhuset för säsongen, men finns det någon förklaring till varför besöket i fritidshuset inleds med en inspektionsrunda? Finns det någon funktion i att säga ”hejdå huset, vi ses nästa sommar”? Dessa och andra liknande frågor får vi som läsare aldrig svar på. Om det beror på platsbrist i första hand eller att mycket humaniora går ut på att beskriva snarare än att förklara varför får förbli osagt. I vilket fall hjälper längden på texterna knappast till.

Men som sagt – idén bakom boken är bra. Kanske finns det någon hågad där ute som tar upp bollen och gör en liknande antologi, men med längre och mer djuplodande texter?