Jag önskar verkligen att jag kunde ge antologin Sånt vi bara gör ett riktigt bra betyg. En antologi med korta texter där forskare inom humaniora skriver om vardagsbeteenden, sådant vi liksom bara gör utan att tänka, som att sjunga i duschen, fippla med mobilen, prata väder, namnge våra bilar… Låter det inte otroligt intressant?!

Stundvis är det också just otroligt intressant. Jesper Fundbergs text ”Klä av, klä om, klä på” om hur det egentligen går till när vi byter om i ett offentligt avklädningsrum får hjärnan att gå igång på högvarv, och jag gör under läsningen en anteckning om att så fort som möjligt leta upp mer av Fundbergs forskning. Andra tankeväckande texter är Emilia Aldrins text ”Användarnamn – att namnge sig själv” eller Åsa Alftbergs text ”Ta en tablett” om vår tveeggade syn på läkemedel. En del av mig vill också sätta Sånt vi bara gör i handen på de ledarskribenter som tagit det till sin uppgift att ”kritisera” vissa grenar av humaniora genom att leta upp något uppsatsämne de tycker låter konstigt och peka och fnissa. Kanske kunde antologin få dem att förstå att forskning är mer än naturvetenskap och att även ämnen som vid en första anblick framstår som banala kan vara värda att utforska. I en tid av faktaresistens och vetenskapsförakt är bara det faktum att en antologi om forskning och vetenskap ges ut och säljs något att glädjas över.

Men tyvärr så fungerar inte bokens format i praktiken. Redaktörerna har valt att satsa på kvantitet på bekostnad av kvalitet med många och korta texter på ungefär en och en halv sida vardera. Detta är på tok för kort för att ge en verkligen inblick i någons forskning. På en halv sida hinner man ungefär introducera ett ämne, väcka intresse… och sedan tar det abrupt slut. Enormt frustrerande och dessutom blir boken svårläst eftersom man aldrig tillåts få något riktigt sammanhang. Precis när det börjar tar det slut.

Bokens skribenter har också en förkärlek för att berätta om ett vardagsbeteende, men inte om varför vi gör det, hur uppkom det, finns det någon poäng…? Varandes vetenskapsnörd uppskattar jag att någon har forskat om hur människor beter sig när de först anländer till sommarhuset för säsongen, men finns det någon förklaring till varför besöket i fritidshuset inleds med en inspektionsrunda? Finns det någon funktion i att säga ”hejdå huset, vi ses nästa sommar”? Dessa och andra liknande frågor får vi som läsare aldrig svar på. Om det beror på platsbrist i första hand eller att mycket humaniora går ut på att beskriva snarare än att förklara varför får förbli osagt. I vilket fall hjälper längden på texterna knappast till.

Men som sagt – idén bakom boken är bra. Kanske finns det någon hågad där ute som tar upp bollen och gör en liknande antologi, men med längre och mer djuplodande texter?