Romanens första personer är Herman von Rettich och hans hustru Margareeta. Herman – som växt upp moderlös på pensionatet i Pärnu – har en dröm om att ingå i tsarens livgarde. Efter åratal av krävande studier i olika städer blir han officer med tjänst i tsarens Chevaliergarde. Hustrun Margareeta står vid hans sida och redan under hans lärdomsår innehar hon tjänst vid Smolnainstitutet som utbildar unga adliga damer. Hon är språkkunnig och snart är hon tsarens dotter Olgas språklärare och förtrogna. Familjen umgås i tsarfamiljen och sonen Jochum blir tsarsonen Aleksijs närmaste och enda lekkamrat. Tsarens son är blödarsjuk och bortskämd men pojkarna lever pojkliv med upptåg och bokläsning.

Författaren ger prov på stora historiska kunskaper som serveras med detaljer. Till exempel vilka ämnen och språk som studerades vid Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Peterburg, om de sju dyrbara uniformerna med intrikata detaljer som behövs för Hermans tjänstgöring vid tsarens hov eller om de stora estniska körsångsfestivalerna med repertoar som inleddes i slutet av 1800-talet. Årtal och datum anges, exempelvis att Pärnu fick badortsrättigheter år 1838. Etcetera, etcetera.

Kapitlen är relativt korta och texten lättläst. Berättandet varvas med dialoger som lättar upp. Några gånger finns stav- eller delningsfel men de förtar inget av betydelsen. Något konfunderande är att titeln skrivs i bestämd form: ”Pensionatet Hohenhausen” på omslaget medan titeln anges som ”Pensionat Hohenhausen” på försättsbladet och andra ställen. Med avsikt? Eller?

Intrigen går snabbt framåt och här fylls inte texten ut med långa känsloutgjutelser. Herman stupar i första världskriget, Margareeta ordnar snabbt flykt för sig och sonen i det kaos som uppstår när bolsjevikerna tagit makten i Ryssland. Hon får hjälp av senator PE Svinhufvud (senare Finlands president) och hans hustru Ellen vilka blir livslånga vänner.

Tillbaka i Estland, Pärnu tar Margareeta över pensionat Hohenhausen som hon driver under lång tid med många prominenta gäster. Bland annat finlandssvenska Maini Askelin, Amos Andersson och senare även naziluftfartsledaren Herman Göring blir trogna gäster. Kontakten till presidentfrun Ellen Svinhufvud består, även hon driver en gård i Finland med gäster, djur och odling.

Sonen Jochum växer upp och med tiden inspireras han starkt av nazismen trots moderns ogillande. Han gifter sig med finlandssvenska Birgitta Petterson vars far handhar varuhuset Stockmann i Helsingfors. Efter olika dramatiska förvecklingar hamnar Jochum och Birgitta i Polen i Thorn där de bygger upp en pensionatsrörelse med nazistiska förtecken. Hela berättelsen slutar med andra världskriget när stormakterna gör upp om Tyskland i ruinerna av Europa. Jochum försvinner i Omsk i Sibirien, Margareeta skjuts av de röda i Pärnu och Birgitta med en liten son i Berlin har den ofattbara turen att tas med på en av Folke Bernadottes vita bussar till Stockholm. Slutet kommer snabbt på men helt följdriktigt med historien som facit.

Mitt första intryck av romanen är historielektion. Men ju längre jag läser desto mera uppskattar jag lektionen. Författaren har gjort noggrann källforskning. Innehållet är omfångsrikt på ett kort, levande vis. Även om personerna är fiktiva så är faktan autentisk och länkar ihop med läsarens tidigare kunskaper.

Länge har Estlands historia intresserat mig; vet även var Pensionat Hohenhausen en gång låg trots att pensionatet och gatan intill havet för länge sen är borta. Staden Leningrad och numera S:t Petersburg med dess rika historia har jag besökt flertalet gånger – men knappast igen. Ett enormt land i vår nordiska närhet som under århundraden i princip visat ta sig för nästan vad som helst. Krig och lidanden upprepar sig. Det finns ändå något ”bildat” över innehållet i berättelsen om Pensionat Hohenhausen. Trots tragiken.

Similar Posts:

• Om en mamma, och ett samhälle
• Att få en gammal pappa
• Strapatser och förnumstighet
• Värdet av ett liv
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

Mot den här bakgrunden är det spännande att öppna Lauren Groffs senaste roman Den vilda flykten. Tiden är 1600-tal och fokus är på en tjänsteflicka (utan namn) som ingått i en engelsk familjs hushåll. Familjen har tidigare levt i en stad men har emigrerat för att nu missionera på den nordamerikanska kontinenten.

Inledningen är en livlig beskrivning av hur tjänsteflickan smiter ut från det engelska fortet med stövlar som hon stulit av en herremans son. Hon flyr från den dödsbringande pesten som redan tagit många liv. Dessutom har ursprungsbefolkningen omringat fortet och i och med belägringen har ingen mat kunnat anskaffas och svälten leder till än mer död.

Den kommande språngmarschen ut i det vilda blir en kamp mot de fysiska elementen. Hennes kunskaper om naturen och geografin bygger på muntlig och kortfattad information. Hon prioriterar två saker: att förse sig med friskt vatten och att undvika närkontakt med män.

Tiden på flykt skildras med detaljerade och ofta sinnliga iakttagelser om naturen. Och vad beträffar definitionen av ordet flicka, visar det sig i återkommande minnesbilder att hon snarare är en ung kvinna, som saknar den som hon en gång kroppsligen förenades med.

Löpmarschen sker i sträng kyla och att läsa om hur fötterna för framåt trots smärta är som att lyssna till en föreläsare som återkommande deltar i ultramaratonlopp. Hurtigt levereras slutklämmen om att kroppen klarar mer än du anar: ”Det krävs bara ett starkt pannben” (min fiktiva föreläsares ord, inte Groffs ord).

Ämnet i sig – flykten – gör att man kan läsa romanen som en ren och skär äventyrsberättelse. Men Groffs vidvinkelperspektiv öppnar upp för mycket mer. Hon låter romanens unga kvinna föra tysta samtal med sig själv där hon funderar på rätten/orätten att invadera en annan kontinent. Att ursprungsbefolkningen inte alls blivit frälsta av de europeiska människorna är uppenbart för henne. Samtidigt speglas en annan under- och överordning, nämligen relationen mellan Naturen och Människan.

Romanens musikalitet ger en annan läsart, vi har att göra med en författare som vill något särskilt med sin stil. Prosan är variationsrik med slående metaforer, omtag och sammansmältningar av nutid och dåtid. Strukturen liknar närmast uppbyggnaden av medeltida ballader eller naturlyriska symfonier.

Sist men inte minst är berättelsen en utvecklingsresa. Rymden och vidderna vidgar kvinnans föreställningsvärld och tankarna rör sig kring världsalltet. Hennes isolerade tillvaro åtskild från andra människor fyller henne med frid men inte alltid. Där känner jag att Groff lyckas göra mig mest nyfiken. För om jag ska vara sanningsenlig, upplever jag mestadels en distans och jag frågar mig ibland om Groff tittar på sin fiktiva värld genom en glaskupa.

Den vilda flykten är med detta sagt ändå ett välskrivet verk. Jag skulle kunna välja att citera något av alla stycken som väcker lust till vandring i enslighet. Men faktum är att scenen jag vill dela med mig av är raka motsatsen. Textstycket handlar om när flickan blir betraktad på håll av två småflickor, som tror att de sett ett spöke flyta förbi i en urholkad stock på floden. De kivas om vem som ska springa till mödrarna längre upp på fälten för att meddela vad de sett:

Men den yngre systern var inte längre lika foglig som hon hade varit när hon var mindre. Hon hade börjat motsätta sig befallningar från sin äldre syster, och hon satte sig tungt på rumpan och kliade på ett bett på armen och sade irriterat att hon inte tänkte gå, för om hon gjorde det skulle deras mor sätta henne i arbete. Och den äldre systern försökte dra upp sin lillasyster i armen, men den yngre visste hur man gjorde sig tung och lealös, och trots att den äldre systern var ett huvud högre lyckades hon inte rubba sin yngre syster.

Similar Posts:

• Inte bara svart och vitt
• Familj i kras
• Tro, hopp och kärlek
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• En överlevande överstinnas historia

Persepolis är både känslosam och utbildande, läsaren får följa huvudpersonen Marji genom uppväxten i Iran. Varvat med anekdoter kommer beskrivningar av historien både från äldre släktingar men också från Marji själv. Det är ett snyggt grepp som fungerar alldeles ypperligt när Marjane Satrapi skriver och ritar, samtidigt som Marji går ner för trapporna till skyddsrummet passar hon på att undervisa läsaren. Förutom att vara lärorik är boken fantastiskt rolig, trots allt tragiskt som händer.

Boken tar sin början 1980, vår huvudperson är 10 år och hennes skola har just förvandlats från en fransk, icke-religiös skola till en religiös skola där pojkar och flickor separeras. Där sjalen plötsligt är obligatorisk. Det första uppslaget och bilderna från skolan har etsat sig in i mitt minne, en rad med trumpna flickor på rad. En kaotisk skolgård där barnen leker med sina sjalar, kastar av sig dem i värmen eller bär den på fel sätt. Vi kan se allt från att det hoppas hopprep med den till att ett annat barn låtsas strypa sin klasskamrat för att hon inte har sjalen på sig. En komplex ögonblicksbild som fångar barnets roll i traumatiska skeenden.

Marji lever i en komplex tid, och försöker som barn förstå en väldigt komplicerad omvärld. Hur kommer det sig att hon trots sina föräldrars vänsteråsikter växt upp med en husa i hemmet. Och varför är det så pinsamt att åka runt med sin pappa i hans dyra bil? Som barn drömmer Marji om att bli profet, men med tiden skiftas fokus från gud till Marx, och visst är de ändå lite lika?

Boken består av fyra delar, vi får följa Marji genom uppväxten i Iran till exilen i Europa. Genom stora förändringar både inom familjen och i landet hon flytt från. Tillslut får hon äntligen komma tillbaka hem, men även det blir en chock. Tillbaka i förtrycket och sjaltvånget, tillbaka i sitt barnrum men nu som ung vuxen. Alla möbler är för små och det är svårt att vänja sig vid sjalen igen.

Det är inte svårt att förstå hur boken fått status som en modern klassiker, jag läste den som tonåring och historien har funnits med mig sen dess. Det är en berättelse som både är snygg och berör på djupet. Persepolis är ett perfekt exempel på hur en berättelse kan förstärkas av kombinationen av bild och text, känslorna förstärks ytterligare.

Similar Posts:

• Klockrent Marji!
• Kyckling och kärlek
• Vykort från Iran
• Världen coolaste tjej i världens mest komplicerade miljö
• Med pennan som vapen

Diplomatin liknar en absurd teater och mänskligt lidande breder ut sig och inte är det konstigt om vilsenheten tar plats. Något av detta har skildrats i litteraturen. Här presenterar vi några verk av författare som försvarar det fria ordet – något som i deras fall kan leda till fängelsestraff med rådande lagstiftning.

Sist men inte minst. Vi svenskspråkiga läsare är skyldiga ett tack till alla översättare och förlag som engagerar sig för dessa författarskap.
Varsågod att bekanta dig med litteratur som anknyter till den rysk/sovjetiska historieskrivningen.

Redaktionen för dagensbok.com

Sofi Oksanen: Hundparken
En gång systerskap – nu hotfulla insinuationer

”Pappan var fiffig och kunde laga prylar eller komma på mindre uppfinningar som familjens vänner uppskattade. Mamman visade sin förtjusning och ömhetsbetygelserna mellan föräldrarna var synliga. Familjen levde tryggt och ibland kunde de se på tv-serier från väst när …” Läs mer

Nora Ikstena: Modersmjölken
Växelsång om frihet

”Sofi Oksanen har gjort det för Estland, Nora Ikstena gör det för Lettland – skriver fram ett underkuvat land genom kvinnors och flickors upplevelser. Modersmjölken spänner över åren då Lettland var införlivat i Sovjetunionen, rädslans och tystnadens år, åren om vilka man äntligen kan tala och …” Läs mer

Katja Petrowskaja: Vielleicht Esther
Familjehistoria på nytt språk

”Efter att ha bott i Tyskland snart lika länge som i Sverige, får jag ibland ett ryck och tycker att jag borde läsa mer modernt och tyskt. Det sammanfaller med de dagar som jag får dåligt samvete för att jag inte har bättre koll på den ofantliga tyska bokutgivningen. Då brukar jag be mina kloka, tyska vänner om boktips. Det här tipset fick jag av min vän Ursel. Och tack, Ursel, tack för det!

Katja Petrowskaja har faktiskt …” Läs mer

Vladimir Sorokin: Manaraga: Mästerkockens dagbok
Bränn! Bränn! Bränn!

”Jag lägger Vladimir Sorokins Manaraga på grillen. Det är lite kyligt på balkongen så här i november, men desto skönare att sätta fyr på en lunta papper och värma sig medan jag grillar min Impossible Burger™ över den (det är inte klokt vad teknologin kan). OK, grannarna uppskattar inte oset, men det är deras problem.…” Läs mer

Nadya Tolokonnikova: Read & Riot: Hur man blir en aktivist
Punkig aktivisthandbok

”Förra året släppte Teg Publishing Pussy Riot-medlemmen Maria Aljochinas bok Riot Days. Här har vi nu Pussy Riot-systern Nadya Tolokonnikovas alternativ. Till skillnad från Aljochinas bok, som främst var något av en fängelsememoar, så är det här en bok som uttryckligen sägs vara en handbok för hur man blir en politisk aktivist.…” Läs mer

Guzel Jachina: Zulejcha öppnar ögonen
Framåt – mot lyckan

”
”Zulejcha öppnar ögonen är Guzel Jachinas märkvärdiga debut. Det är en alldeles lagom utgåva som väger in på strax 500 och några sidor. Den gavs ut på ryska 2015 och Ersatz står för den svenska översättningen. Ljudmila Ulitskaja har uttryckt sin beundran för boken och bara det är en …” Läs mer

Maria Stepanova: Minnen av minnet
”Det är härifrån jag kommer.”

”Maria Stepanova säger sig tidigt i Minnen av minnet ha försökt skriva den här boken sedan hon var tio år gammal. När hennes faster dör och efterlämnar en våning full av gamla föremål som deras småborgerliga ryskjudiska familj samlat på sig genom generationer kan hon inte längre undvika det. Nästan alla släktingar är döda nu, hon lyssnade inte alltid så noga när hennes mor berättade vem som var vem i familjealbumen…” Läs mer

Masha Gessen: Framtiden är historia: Det totalitära Rysslands återkomst
Med den löftesrika framtiden bakom oss

”Rysk nationalism är som all annan nationalism. Kontroll är vad det handlar om. Kontroll över territoriet, över den politiska makten , över opinionen. Och kontroll över kvinnan – inte minst – hon som föder barnen. Nationalismen är auktoritär, kräver underkastelse och är ingen jordmån för demokratisk utveckling eller jämställdhet.…” Läs mer

Dmitrij Gluchovskij: Metro-2035
Korruption och ondska utan katarsis

”När jag såg att det kommit en tredje bok i Metro-serien, och bad att få recensera den, så trodde jag att jag hade läst och uppskattat de första två. Det visade sig vara om inte fake news, så åtminstone en något modifierad variant av sanningen. Det hade gått ett antal år sedan jag läste första boken i serien – Metro 2033, så jag bestämde mig för att läsa om både den och uppföljaren Metro 2034 för att få en uppdaterad bakgrund till Metro 2035. Det visade sig vara om inte ett sisyfosprojekt, så åtminstone något av en …” Läs mer

Sergej Lebedev: Vid glömskans rand
Syns inte, finns inte

”Augusti 1991. Samtidigt som stridsvagnar rullar in i Moskva i ett sista desperat försök av gamla sovjetpolitruker att avvärja det oundvikliga blir en ung pojke svårt biten av en herrelös hund. En blind gammal man med mystiskt förflutet, som fungerat som någon slags inofficiell plastfarfar åt pojken, donerar tillräckligt mycket blod för att pojken ska …” Läs mer

Ljudmila Ulitskaja: Det gröna tältet
Litteraturen som hot och löfte

”Vågar man månne kalla Ljudmila Ulitskajas tegelsten Det gröna tältet för en kollektivroman, eller låter det sovjetiskt på fel sätt? Den handlar i alla fall inte om att infoga sig, vare sig innehållsmässigt eller litterärt. Den vindlar, det är det bästa ord jag kan komma på, vindlar och vimlar av olika karaktärer och tidsperioder.…” Läs mer

Peter Pomerantsev: Ingenting är sant och allting är möjligt
Dokusåpan det nya Ryssland

”Det här är en sådan där bok som jag då och då måste halvt lägga igen, vrida och vända på. Kan det verkligen vara en fackbok? Inte snarare en uppdaterad version av Aldous Huxley, George Orwell, Karin Boye? …”Läs mer

Svetlana Aleksijevitj: Kriget har inget kvinnligt ansikte
”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”

”De berättar sina historier, en och en, små nedslag i historien. Hon som följde sin man ut i kriget för att de inte kunde vara ifrån varandra, och som stred vid hans sida tills han stupade.

Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Men jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.

Hon vars manliga medsoldater var tvungna att förklara för sina överordnade att de behövde fler t-shirts, de kvinnliga soldaterna hade tagit allesammans och rivit sönder. Vadå? Varför behöver just kvinnliga soldater extra tillgång till rent bomullstyg en gång i månaden? Jo, förstår ni, löjtnant…” Läs mer

Fler temasidor på dagensbok.com hittar du under Teman.

Similar Posts:

• Familjehistoria på nytt språk
• ”Oinpackade porträtt och byster av socialistledare låg och skräpade överallt”
• Mastigt, träligt, underbart
• Förlustens och tystnadens historia
• En gång systerskap – nu hotfulla insinuationer

I boken Längta hem, längta bort – en essä om litteratur på flykt hämtar Kristoffer Leandoer inspiration från en mängd kulturyttringar som speglar hur människor och samhällen formats i olika tider. De litterära referensernas bredd är omfattande; exempel hämtas såväl från antikens epos som från genrelitteraturen fantasy och science fiction.

Essäerna vill peka på hur dubbla krafter samexisterar i människor och samhällen. Hemlöshet och hemmahörande, flykt till och flykt från, längtan hem och längtan bort. Denna inre motsättning utgör ofta en kärna i författares, musikers och filmskapares verk.

Jämsides existerande motpoler finns i de flesta livssituationer. Fängelse ter sig i den första anblicken som dystert, men för en del är platsen en vilopunkt eftersom man inte längre behöver fly och se sig om hela tiden. Så är det med livets slutpunkt också. I döden får man vila.

Jag fastnar för flera essäer under läsningen. Bland annat den med rubriken Soldatens återkomst. Kulmen i Odysséen – att hjälten måste hämnas på människor som tagit sig friheter medan han varit borta – har ofta varit ämnet i film och romaner skrivna under 1900-talet. Det är ett tema som återfinns också i berättelser utanför den traditionellt västerländska kultursfären. Leandoer introducerar mig för vietnamesiska författare, vars romaner skildrar krigens outhärdliga sidor. De enkla fotsoldaternas villkor ligger långt ifrån krigsstrategernas visioner om heroiska insatser. Tanken på hemma är dubbel. Inte alla soldater delar sina kamraters hemlängtan – i varje fall inte soldaten som saknar något att älska i det vanliga livet.

Slutsatser presenteras ömsom i neutral ton ömsom med tydliga ställningstaganden. I fallet med den franska kolonialismen i länderna Vietnam, Laos och Kambodja hörs en frän kritik mellan raderna. Fransmännen lärde ut sina sånger i vietnamesiska skolor och hyste inget som helst intresse för vietnamesisk kultur. Ett undantag utgjorde författaren Léon Werth som fördömde kolonialmakten redan på 1920-talet. Både Werth och Leandoer har upplevt västerlänningens besinningslösa vrede mot lokalbefolkningen, som leder till ett av-förmänskligande. När fransmännen härskade i Vietnam sjönk läskunnigheten. Ett faktum som avslöjar hur makt kan söndra en befintlig kulturs värden.

Starkt intryck gör även avsnittet som behandlar hur kulturen ofta idealiserar barndomen. Här genomsyras tankegångarna av en intellektuell ärlighet. Leandoer påminner om hur barndomen dyrkas på felaktiga grunder i de kulturella yttringarna. Egentligen handlar den vanligt förekommande bilden av barndomen som ett paradis om något helt annat. Enligt Leandoer bottnar den i en längtan efter barndomens många ögonblick av hänförelse. Men att vara barn, innebär inte ständig lycka – begränsningar och hinder fyller de flesta barns vardag. Nära denna barndomsdyrkan ligger även tillbedjan av idoler. Idolen blir ett offer för publikens drömmar; idolen blir projektionsyta för andras drömmar.

För mig blev läsningen en överraskning även på ett annat plan. De många kvinnliga författarna och deras verk får stor plats. Flera analyser, argumentationer och speglingar är intressanta bidrag till det litteraturvetenskapliga perspektivet. Mina fördomar om att Leandoer skulle vara en kulturman i den klyschiga bemärkelsen uppfylls inte.

Är då läsning mest en läsares eller författares flykt från en svårmanövrerad verklighet, som Leandoer är inne på? Jag tycker om frågan och reflekterar en stund. Jag har inget att invända mot det grundläggande resonemanget. Böcker ger ofta tillskott till de egna erfarenheterna, såväl fakta- som underhållningsmässigt – och under tiden för min läsning, behöver jag inte befatta mig med vardagens dramatik.

Men ibland frågar jag mig efter att ha läst ut en bok om det finns ett övergripande plan som binder samman delarna och formar något större? Faktiskt hände detta i mötet med denna essäsamling. På ett omärkligt sätt drar Leandoer fram tusenåriga maktförhållanden i ljuset. Skillnaderna mellan kolonialmakten och det koloniserade landet, mellan vuxna och barn samt mellan teknisk utveckling och våldförd natur utgör ett spänningsfält med stor laddning. På samma sätt som cigarrettrök kan sippra in genom springor och fylla ett rum, på samma sätt växer vissheten om nödvändigheten i att skriva om historien. Att läsa texter med sådana perspektiv väcker i det närmaste revolutionerande känslor. Läsningen har skapat en längtan i mig att få uppleva en tidsålder där alla människor – kanske allt levande – behandlas likvärdigt.

Det är nog ingen överdrift att kalla Leandoer för en böckernas storkonsument. Han har varit verksam i många år som en röst för litteraturen och även mottagit priser för egna alster. Återstår att se om denna breda essäbok också föräras ett pris, nämligen Augustpriset 2020 för årets svenska fackbok.

Similar Posts:

• Förträfflig översikt av nederlagens litteratur
• Fånga tingens själ …
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Teori och praktik
• Ett uppror från de mest förtryckta