Det är en fiktiv roman om en riktig person, precis som de tidigare böckerna i serien. Men allt allt allt blir så mycket mer smärtsamt när det också är hennes egen familj. Även om jag inte visste detta när jag läste boken skiner kärleken och sorgen igenom på ett vackert vis. Det är en hyllning till de som inte fick utrymme att existera i vårt samhälle.

Hans är homosexuell. Och dansare. Mot alla odds lyckas han ta sig till Stockholm och de stora scenerna. Förföljd av dålig ekonomi, dålig självkänsla och psykisk ohälsa som hela tiden lurar runt hörnet. I dansen får han en paus, han kan släppa världen utanför och fokusera på sig själv, kroppen och den omöjliga uppgiften. Men i dansen finns också Tom. Tom som Hasse inte kan ta ögonen ifrån. Tom som han vill dansa med tills klockorna slutar slå. De dansar tillsammans, och konkurrerar om samma roller.

Dansaren och demonerna är precis som de andra två böckerna historiska romaner som även berättar mycket om den tid de utspelar sig i, trilogin snirklar sig fram genom baksidan av Stockholms inte särskilt stolta historia. Och tar slut med Hans, som dör precis innan HBTQ-rörelsen får fart och en ny möjlighet till liv och öppenhet sprider sig i landet. Det är ett lärorikt, vackert och smärtsamt avslut.

Förutom Stockholms historia är Dansaren och demonerna en berättelse om dansens historia i både Sverige och Europa. Men också en berättelse om psykisk ohälsa, depressioner och de medel som stod till buds för att lindra, döva och glömma.

Genom historien dansar Hasse på en skör tråd av självhat, självförtroende och kärlek till dansen. Och genom den här boken får han sin upprättelse. Hans historia får synas, vara viktig, lyftas fram i ljuset istället för att gömmas undan på vinden, i journalerna och i släktens minnen.

Similar Posts:

• Kärlekstörstande kriminella
• Födda i fel tid
• Till minne av de som försvann
• Tung som en fjäder
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut

Det är väl ungefär det som får mig att önska Doften av ett hem av debuterande Bonnie-Sue Hitchcock. En miljö som känns spännande. Kanske också något med de olika ungdomars perspektiv som utlovas, jag minns inte riktigt. Någonting nytt – det räcker gott som skäl.

Hade det varit originaltiteln jag stött på, The smell of other people’s houses, så hade nog även den fångat mitt öga, men det är det alltså inte, och uppriktigt sagt har jag glömt vad det var för någonting när romanen väl landar i min brevlåda. Doften av ett hem, jaha.

Hem, visar det sig i alla fall, är något ganska problematiskt för ungdomarna i denna lilla pärla till debutroman. Ruth blir ivägskickad hemifrån när det blir uppenbart att hon brutit mot det lilla samhällets och inte minst den strikta mormoderns spelregler. Dora får bo hemma hos en kompis för att komma undan sina alkoholiserade föräldrar. Hank och hans bröder rymmer hemifrån av liknande skäl, och Alyce känner sig visserligen hemma på sin pappas fiskebåt, där hon hjälper till hela somrarna, men det gör också att hon måste missa dansprovet som kan avgöra hela hennes framtid.

På olika sätt och platser korsas de fyra ungdomarnas vägar och blir betydelsefulla för varandra. Röda sidenband binder dem samman.

Berättartekniskt är det också oerhört snyggt gjort. Inte allt som händer karaktärerna händer i romanens centrum. Perspektiven skiftar, och mycket sker lite i ögonvrån, sådär som andra människors liv pågår medan man är uppe i sitt eget drama. Plötsligt får man syn på varandra och möts, får betydelse. Liv går ihop och isär.

Avstånden kan vara avsevärda, inte minst geografiskt. Alaska breder ut sig, på en gång majestätiskt och småstadsaktigt, men avstånden – mellan nu och då, här och där, mig och dig – går att överbrygga.

Similar Posts:

• Före och efter
• Att ”ställa till det för sig”
• Då och här och nu
• Ava Hashemi som aldrig blir kär
• Gravvnojja 1973

Ändå får hon det att verka så enkelt. Upplägget är inte världens mest unika: Två bruna flickor från blandäktenskap växer upp i Londons mindre rika kvarter, båda älskar dans men den ena har en mamma som tutar henne full av politik och den andra har bara rå talang, och så växer de upp och isär men utan att sluta jämföra sig med varandra… Men när hon följer en av dem (den första) får hon utrymme att riffa loss, att berätta en historia samtidigt som hon kan sätta röntgenblicken på världen som flashar förbi. I det stoppar hon sedan in en fiktiv popstjärna med världsfrälsarambitioner – Kylie korsad med Bono – och dennas projekt att lösa Afrikas problem genom att bygga en skola i en liten by i Västafrika, och vi är på banan.

I Babel i söndags sade Petina Gappah att kvinnor, och speciellt svarta kvinnor, alltid antas skriva självbiografiskt och att hon därför med flit lade sin debutromans huvudperson så långt från sig själv som möjligt. Kanske har det tagit Smith fem romaner att bygga upp till något som ligger hennes egen historia nära, en brun sjuttiotalist från London som drömde om att bli dansare och i stället kom att resa jorden runt i jakt på idéer. Eller så gillar hon bara att leka med det, för Swing Time gör tidigt klart att den gärna ljuger sig blå med fiktiva stjärnor och tv-kanaler, och att vår förstapersonsberättare kanske inte är helt opålitlig men definitivt har sina skygglappar och mindre sympatiska sidor. Att vi inte ens får veta hennes namn är fullt logiskt; det är ju hennes berättelse, och då kan hon inte stå utanför den och beskriva den objektivt, eller försöka leva oberoende av den.

Zadie Smith skriver lika stilsäkert som hon alltid gjort, men det känns också som om den medvetet spretiga NW skakade loss något. Swing Time berättar i korta kapitel som alla hakar i varandra och drar med läsaren, och blir det som titeln lovar; en romans om dans som dansar, ett ståaldrigstill som bara kan fångas i rörelsen, där varje försök att ta en stillbild bara skulle frysa dansaren i en pose som är omöjlig att hålla. Hon kan tackla sexuella övergrepp, rasism, konspirationstänk, neokolonialism, klassresor och alla de där sakerna utan att kunna stanna upp och peka på dem som om de vore de avvikelser från normen många vill intala sig att de är. Istället blir det saker som finns där hela tiden, som hon helt enkelt tvingas lära sig leva med och anpassa stegen till, som inte går att vare sig förklara bort eller isolera, eller ens låta bli att begå själv. Och ändå, trots allt det mörka, trots vreden och sorgen, trots att det inte alls slutar väl, finns här ett sånt oerhört sväng, en humor som inte avfärdar. Dansen som har sin grund i miljontals kidnappade slavar, moderna afrikaner som smugglar sig till Europa och USA med Marley och Beyoncé som soundtrack, gamla musicals med vita dansare i blackface, som lär skolflickor både att ta kontroll över sig själva och att röra sig som de manliga producenterna på MTV föreskriver, popstjärnor (och romanförfattare) som säljer socialt medvetande som en produkt när nu skivor inte säljer längre … Allt är en del av en historia som ingen roman är stor nog att fånga varje detalj av, men som kan rymmas i en serie rörelser, en global polyrytm.

Similar Posts:

• Favorit i repris: Priset man betalade för rytmen
• Life is like a set of badminton?
• Beauty Lies…
• En bagatell
• Får jag lov?

Romanen Denzel utspelar sig i Stockholm med den ena huvudpersonen Ajvilde, som är mamma till två tonåringar och frånskild sedan några år tillbaka. Hon är frilansande festfixare och det är ojämnt mellan uppdragen, vilket gör att hon får dåligt samvete för att hon inte kan erbjuda barnen resor, restaurangbesök eller märkeskläder. Tidsaxeln för berättelsen är augusti till januari med de helger som utgör punkter för förhoppningar om fest. Ofta landar förhoppningarna i besvikelser.

Den andra huvudpersonen är Angel, som lämnat Cuba för en svensk kvinna. Nu är han också frånskild men med ett betydligt yngre barn, en son i förskoleåldern. Hans ekonomiska situation är ännu magrare och för att kunna betala hyran lever han på inhopp i restaurangbranschen utan kontrakt. Det blir någon timme här eller där. I Angels huvud löper tankar på stela svenskar som inte kan dansa, minnen av svåra krigsupplevelser och längtan efter att vara en förebild för den egna sonen.

Ajvilde utkämpar ett krig mot tvåsamhetsnormen – ty hon anser sig vara lustfylld och vill inte avstå från sex trots sin frånskilda status. Lösningen är sju älskare (en för varje veckodag) som hon arrangerar träffar med när hon är barnfri. Angel utkämpar ett krig mot minnen av det verkliga kriget han deltog i som mycket ung man i Angola.

Själva intrigen cirklar ändå främst kring den vändpunkt Ajvilde säger sig ha kommit till. Hon vill låta hjärtat fyllas av kärlek igen, trots värken av att exmaken i tre års tid bedrog henne innan skilsmässan genomfördes. Självmedvetet granskar hon småskrattande sina andliga förmågor när hon vid köksfönstret ropar ut i universum att hon vill älska en man igen. Helt och fullt. Stunderna vid fönsterbrädan, som mer och mer blir som ett altare, återkommer med jämna mellanrum men jag förvånas över hur flyktigt Ajvildes sökande efter andlighet behandlas. I stället nämns skådespelaren Denzel Washington som den fantastiske mannen Ajvilde hoppas på.

Bland romanens trådar ingår även lite konsumtionskritik, eller snarare, ifrågasättande av att upplevelser ska arrangeras perfekt (bröllop, födelsedagar etc.). En annan är dansen, som ju innehåller mycket sensualism. Men dansens sinnlighet glöms bort i den här romanen. Jag minns i stället hur väl professor emerita i litteraturvetenskap, Birgitta Holm, lyckas förmedla dansgolvets erotiska undertoner i sin bok Pardans. Herrström missar de krafter som väcks när kroppar sugs in i rytmer som vibrerar länge i vårt undermedvetande.

Inga av romanens trådar i berättelsen fångar mig, trots att historien är upplagd med ett spänningsfält emellan två motpoler. Tydligt är också att karaktärerna bär på mycket smärta. Men frånvaron av gestaltning är uppenbar. I stället har plats getts åt en sorts berättarstil som jag föreställer mig finns i dagböcker, där aspekter på familj och kärleksrelationer formuleras ur ett självcentrerat perspektiv. Personerna och situationerna dränks i pratighet och osilade tankeflöden. Jag blir skriven på näsan fastän jag för länge sedan förstod poängen med att försvara äldre, medelålders kvinnors rätt till ett aktivt sexuellt liv. En gång träffas mitt känslocentrum. Det sker när Angel får ett litet vredesutbrott som skrämmer sonen Julian, och hur pappa med små steg försöker be om förlåtelse. Föräldraskapet är fint skildrat.

Ge rollen som Ajvilde till en skådespelare som tillför något blodfyllt så kanske bilden av äldre kvinnors lust utmanas något.  Eller varför inte skala bort Ajvilde helt och berätta allt ur Angels perspektiv? Nej, jag är inte ute efter en ny Neil Strauss, vars bok Spelet beskriver en sorts manlig subkultur där målet är att få kvinnor på fall. Det jag vill åt är att laddning i en bra berättad historia finns mellan raderna. Utelämnande eller byte av synvinkel kan ibland vara ett effektfullare uttryck för inre stormar när drömmar gått i kras.

Similar Posts:

• ”Vi är den nya kvinnan!”
• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Två sätt att få hjärtat krossat
• Tok-Lena och ärkeängeln Mikael
• Dans och smärta

Annika Sjöös självbiografi fokuserar från allra första början på den iver hon känt i att ständigt söka bekräftelse. Detta är bokens tema. Duktighetskomplexet. Denna strävan efter att alltid vara bäst, perfekt och omtyckt av alla blev till slut ohållbar. Annika Sjöö framstår ända från barndomen som en mycket disciplinerad, målmedveten och ambitiös person. Hon var söt, smal, populär bland kompisar och bland killar. Hon var bäst i klassen i skolan och kämpade för, och lyckades med, att alltid ha mycket bra resultat på proven. Hon vill dessutom alltid vara glad och trevlig. När hon började dansa, tränade hon hårt och blev mycket framgångsrik i danstävlingar. Hennes behov av uppmärksamhet och beröm tycktes gränslöst.

Senare i livet började hon att förstora upp små misslyckanden och fel. Viktuppgångar fick hennes nästan knäckt och hennes önskan att vara alla till lags gjorde att hon tryckte ner sig själv och sina egna känslor. Hon hade låtit andras känslor vara viktigare än de egna. Hon ville vara perfekt i allt hon företog sig. Av detta mådde hon dåligt och fick ångest. Hon ältade saker hon gjort eller sagt och som kunde ha sårat andra. Hon fick mer och mer ångest över tillvaron och var nedstämd. Till slut vände hon sig till en psykolog för att gå i terapi, kognitiv beteendeterapi. Psykologen lärde henne att förstå att man inte kan ta hand om andra om man alltid sätter sig själv i andra hand. Hon lärde sig att säga ifrån och att säga nej. Och att det inte var en katastrof att misslyckas.

Annika Sjöö förmedlar två lästips i sin bok, för det är särskilt två böcker, som hjälpt henne att tänka på ett nytt sätt: The Secret av Rhonda Byrne och Sluta kämpa – börja leva!: Var sann mot dig själv och lev livet fullt ut av Susanna Ehdin. Den första fick henne att börja förstå tankens kraft och visualisering: det man tänker på får man mer av. Hon började bland annat visualisera att hon redan hade uppnått det hon drömde om, vilket hjälpte henne mycket. Ehdins bok inspirerade henne bland annat till att ta vara på sina möjligheter, det vill säga man måste ta första steget själv och inte vänta passivt och tro att något bara ska hända.

Dock uppfattar jag själv självbiografin mer som en framgångssaga än en bok om stora problem. Annika Sjöös berättelse visar ju trots allt på att hon, trots all den osäkerhet och psykiska press hon känt, varit smart och stark nog att söka hjälp. Många känner nog igen sig i pressen att vara perfekt. Men min egen tanke efter att ha läst boken, är snarare att det i långa loppet lönar sig att vara en så kallad duktig flicka. Målmedvetenhet, ambition och hårt slit ger framgång. Snarare än varnande tycker jag boken är inspirerande, peppande och manande och inger mig som läsare känslan av att jag borde anstränga mig mer gällande det mesta och sätta upp högre mål. Men det är klart det alltid måste finnas en balans och den verkar vara en konst att uppnå.

Similar Posts:

• V.6 på dagensbok: Vårens böcker anländer!
• Lättsamt om hälsa
• Får jag lov?
• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa
• Litterärt skräp i behov av källsortering

I Tangoexperimentet utforskas denna hemlighetsfulla plats, med alla sina oskrivna regler och hierarkier. Maria Thörnqvist, som är sociolog, är den rätte för att betrakta, granska och beskriva rollspelen, statusjakten och drivkraften som får människor världen över att dra på sig skor med skinnklädda sulor och dansa till raspiga gamla sånger om svek och brustna hjärtan. Hon använder sig själv som försöksobjekt i sin undersökning av tangons väsen.

I mötet med tangokulturen erfar hon något som hon kallar ”feministisk skam”. Att dansa tango innebär enligt Thörnqvist, att träda in i en värld där männen bjuder upp, bedömer sina danspartners och delar upp dem i riktiga och misslyckade kvinnor. Många män verkar använda tangon som ett tillfälle att pröva sin egen manlighet på damerna. Man viskar versos, komplimanger, i örat. Kallar henne för mariposa, fjäril. Vad hjälper det att hennes rodnande kinder kanske snarare beror på genans å deras vägnar, än av glädje över att blivit betraktad som vacker. När huvudpersonen av en kavaljer som först prisat henne och hennes tangotalang, plötsligt kallas både kall och europeisk, blir hon först sårad men skäms sedan över att ha deltagit i spelet. Hon som svensk feminist borde väl vetat bättre? Efter att hon inleder ett förhållande med en porteño och tanguero, alltså en tangodansande man från Buenos Aires, visar det sig att det finns andra faktorer än könsskillnaden som rubbar jämlikheten.

Tangokulturen i Buenos Aires bygger inte inte bara spänningen mellan manligt och kvinnligt utan kanske framförallt på den mellan nord och syd, mellan Europa och Sydamerika, mellan den argentinska peson och den svenska kronan. Argentinas ekonomiska kris 2001, då peson över en natt jämställdes med dollarn gjorde att pengar på folks sparkonton försvann som en brustablett löser upp sig i ett glas vatten. Även om det är snart tio år sedan, så har landets ekonomi långt ifrån återhämtat sig. Drygt 20% av Argentinas befolkning lever idag i extrem fattigdom.

I samband med krisen 2001 började tangoturismen blomstra. Plötsligt kunde européer och amerikanare åka till tangons huvudstad och leva som kungar. De kunde köpa exklusiva dansskor för en struntsumma, ta privatlektioner och anlita en taxi dancer, alltså betala för en danspartner som följer med till milongor under en kväll. Medan turisterna drömmer sig bort inne på stadens milongor sprättar stadens så kallade cartoneros upp soppåsar och sorterar skräpet på gatan för att överleva. Cartoneros säljer kartonger till maffian och får ut i genomsnitt motsvarande 10 kronor om dagen.

Thörnqvist funderar över om tangokommersen ingår i en global känslomarknad. Omfamningar och kroppslig närhet säljs för pengar. Det handlar inte om prostitution, utan om den råvara som säljs i dagens service- och låglöneyrken: känslor. ”Latinamerika knäpper upp skjortan, Europa betalar”.

Den mest intressanta motsättningen i Tangoexperimentet är kanske ändå den mellan skrivandet och dansen, orden och rörelsen. Då tangolivet och kärlekslivet blivit så konfliktfyllt att hon känner det som att hon håller på att bli galen, blir räddningen en penna mot ett gammalt skrynkligt kvitto. Hon rusar ut från en milonga och blir stående i entrén. Skriver några rader på ett gammalt kvitto. ”Det känns bra, välbekant på något sätt”. Hon låser in sig på toaletten och klottrar hejdlöst. När kvittot är fullskrivet spolar hon ner det i toaletten och förtrollningen är bruten. ”Jag har skrivit mig bort från hans armar”. Genom att bli berättare i sin egen historia återfår hon kontrollen över sitt eget liv och maktkampen mellan dem förändras. ”Krafterna som stångas heter inte längre syd och nord eller kvinna och man. De heter ord och omfamning”.

Som ni förstår är Tangoexperimentet en fantastisk bok. Intressant även för de som aldrig satt en skinnsula på ett tangogolv. Det är en välskriven och ovanlig skildring av en subkultur. Det är ett experiment som undersöker mänskligt beteende, jämlikhet och vårt behov av att fly tillvaron ibland. Det är en hyllning till drömmen.

Similar Posts:

• ”Ack, Carmencita gör mig inte så besviken”
• Ny vecka på Dagensbok.com
• Kroppsaktivism och dans
• ”Manlighet är en blytung mytologi som alla män bär på axlarna”
• Får jag lov?

Dessa två, dansen och staden, tycks ofta flyta samman. Diktjagets passion för tango blandar sig i blicken på omgivningen. För den läsare som själv dansar finns säkert stycken med hög igenkänningsfaktor, men för läsare som står utanför tangovärlden verkar den romantiserande rösten ärligt talat lite fånig. Kristín blir ”Stinacita” och människorna som diktjaget omger sig med kallas ”tangodårar” vars liv beskrivs med följande rader:

Tangodårens liv är längtan mot nästa dans och den
kan bli imorgon kan ske ikväll eller på andra sidan
jorden.

Men den omgivande verkligheten tränger sig också på i texterna. Under Bjarnadóttirs besök var Buenos Aires nämligen svårt sargat av landets ekonomiska kris. Presidenter avlöste varandra i raskt tempo. En av dem flydde med hjälp av helikopter från presidentpalatsets tak på Plaza del Mayo medan invånarna protesterade på gatorna genom att slå på kastruller och tomma konservburkar och bryta sig in i affärer och stormarknader i desperat jakt på mat:

i centrum kastrullorkester och kor; folk som ber om
bättre tider grundskolor och ny regering
(…)
polisen har slutat skjuta på folk som söker mat
i stormarknaden

En beskrivning av en plats, en stad genom en dans är ett bra upplägg för en berättelse. Tomás Eloy Martínez använder sig delvis av detta berättarknep i romanen El cantór de tango (The tango singer). Också Martínez skildrar Buenos Aires under den ekonomiska krisen i början av millenniet och även om det är omöjligt och kanske orättvist att jämföra en roman med en diktsamling så slås jag av vad som är det största problemet med Bjarnadóttirs dikter.

När Martínez använder tangons steg och toner för att höja eller sänka berättartempot och för att måla upp bilder av stadsmiljön får jag snarare intryck av att Bjarnadóttir står framför en helfigursspegel och drömmer sig tillbaka. Eftersom hon själv minns precis hur fantastisk resan var så behöver hon inte anstränga sig för läsaren genom att bygga upp stämningar, gestalta händelser och miljöer utan nöjer sig med att rada upp namn på platser och människor som hon mött och döpa om saker till ”omfamningsmåsten”, ”fottrassel”, ”tangoimproflöde” och ”bandoneongråt”.

Similar Posts:

• Befriande fritt från klichéer
• Får jag lov?
• Överlevnadskonst
• Dans och smärta
• Priset man betalade för rytmen

Men det här är en varm hyllning till dansen. Jazz. Schottis. Salsa. Afrikanskt. Dans kring majstången. Bossa nova. Beguine. Eller tango. Men först och främst disco. Simpel, enkel discodans. Discot är befriande eftersom man där enbart dansar för sig själv, med sig själv. Man behöver inte vänta på att bli uppbjuden (något som Thorvall verkar ha haft problem att bli både i unga år, och senare), utan det är bara att våga sig ut på dansgolvet och sätta igång.

Och dansar gör hon. Så mycket att hon gör slut med terapeuter och psykologer. Varför gå i terapi när man kan dansa? Trekvart på dansgolvet sätter igång endorfinerna, och för en in i en trance som aldrig någon terapeut kan uppnå. Det är säkert, menar hon, tillverkarna av Prozac som såg till att stänga Club Tropicana; genom att stänga ned såna här platser där extasen kan flöda fritt, ökar efterfrågan på antidepressiva medel för att klara av vardagen.

Men aldrig dans för något annat än dansens egen skull. Inte för att få ha sex eller hitta en partner. Och inte dansa full. Dansen är en tillräcklig drog i sig, det behövs inget mer än så. Ja, det är verkligen en kärleksförklaring till dansen som heter duga.

Och alla danser speglas från Thorvalls eget (vid det här laget tämligen långa) liv. Schottisen kommer in i berättelsen om hennes mor och far. Jazzbaletten gör ett inhopp i avsnittet om psykologer och terapeuter, ångest och depressioner. Och discot återkommer om och om igen. Inte ens som pensionär ger hon upp discot – alla förvånade och stirrande ungdomar till trots.

Det är självutlämnande in i detaljer. En självbiografi berättad från dansgolvets perspektiv. Och är man det inte redan, så blir man nog övertygad om glädjen i att dansa. Man kan ju tycka vad man vill om principen att Thorvall enbart berättar om sig själv, men hon gör det i alla fall bra. Och jag kan inte annat än att hålla med henne – dans är undergörande för en värkande själ – och tycka att hon är hur häftig som helst, som vågar gå sin egen väg. Go, Kerstin, go!

Similar Posts:

• Dans och smärta
• Smärtsamma-men-ändå-härliga historier
• ”Ack, Carmencita gör mig inte så besviken”
• Priset man betalade för rytmen
• Ålderdomen i praktiken