Det känns inte bra att jag ännu inte läst någon roman skriven av Siri Hustvedt. Är övertygad om att det är väl värt tiden. Men nu har jag i alla fall läst hennes digra essäsamling från 2012, Leva, tänka, titta, som i år kommit ut i översättning av Ulla Roseen.

Rubriken till denna recension är tagen från Hustvedt förord, i vilket hon beskriver essäsamlingen. Essäerna är till viss del skrivna utifrån föredrag som hon hållit på museer och institutioner, men de allra flesta har tidigare varit publicerade i tidskrifter och tidningar mellan 2005 och 2012. Samlingen är uppdelad i tre avdelningar: ”Leva” innehåller hennes allra mest personliga och självbiografiska essäer, i ”Tänka” finns texter som stigit fram ur hennes intellektuella grubblerier, och ”Titta” handlar om konst och konstnärer och upplevelser av konst.

Essäerna behandlar en mängd olika ämnen, främst filosofi, neurovetenskap, psykologi, psykoanalys, neurologi, konst och litteratur. Genom hela samlingen återkommer neurovetenskap, något som alltså särskilt intresserar henne. Detta ämne handlar om varseblivning, minne, emotioner och relationen mellan jaget och andra, skriver hon. Siri Hustvedt har också vinnlagt sig om att använda ett vanligt språk i essäerna, som inte är späckat av specialistuttryck, allt för att vem som helst utan bakgrundskunskaper ska kunna förstå.

Detta är verkligen essäer, påpekar hon, och alla är skrivna utifrån henne själv och i första person. Hon påpekar att essän började med Michel de Montaigne på 1500-talet. Och här dyker minnen upp för mig från det sena 80-talet då jag skrev en uppsats i litteraturvetenskap, baserad på Gunnel Vallquists essäer, i vilken jag definierade vad en essä är. Men nu citerar jag Siri Hustvedt, angående essän och dess särart:

Dess utformning avgörs enbart av hur författarens tankar rör sig, och till skillnad från uppsatser som publiceras i vetenskapliga tidskrifter eller artiklar publicerade i akademiska tidskrifter eller dagstidningar är användning av första person singularis här ingalunda bannlyst utan snarare omhuldad.

Särskilt detta att utgå från ett jag, gillar Hustvedt, för det finns ju ändå alltid en egen subjektivitet i det skrivna även om det är skrivet i tredje person. Därför har hon valt att konsekvent skriva i första person, alltså i jag-form.

På så sätt blir denna essäsamling, enligt mig, en form av självbiografi och jag kan tänka mig att hon kommer att skriva en sådan längre fram. Här finns väldigt mycket från hennes eget liv. Hon skriver om sin familj, sin barndom och uppväxt, sitt forskarliv, vardagsliv, om sin migrän, kombinerat med detaljerade reflektioner över tillvaron och sitt känsloliv.

Det finns mycket att ösa ur denna guldgruva av essäer. Men det är en samling snarare att återkomma till då och då än att sträckläsa, eftersom hon här och var upprepar sig. Att läsa alla de 32 essäerna mer eller mindre i sträck som jag gjort är inte helt att rekommendera. Det bästa sättet att närma sig denna samling är nog att försöka hitta det som intresserar mest.

Ett guldkorn vill jag plocka ut, för att belysa essäsamlingen. Och det blir ju väldigt subjektivt, det som jag väljer. Det subjektiva valet av de subjektivt skrivna essäerna. Exemplet utgörs av essän ”Varseblivningens drama”, om den italienske 1900-talskonstnären Giorgio Morandi, som älskade den franske 1700-talskonstnären Chardin. Där tar jag med mig Hustvedts särskilda fascination för både Morandi och Chardin och vill själv fördjupa mig i dessa konstnärers liv och verk. Sedan mer än tjugo år tillbaka hänger en reproduktion av Chardins målning ”Bordsbönen” från 1744 i köket i mitt barndomshem.

Om jag ska vara riktigt petig vad gäller bokens utformning, och det får man vara som recensent, så anser jag att kapitlen i delen ”Titta” borde ha innehållit en del belysande illustrationer av de konstverk som de behandlar. Det borde dessutom ha funnits register i boken. Register är nästan alltid nödvändiga. Hur hittar jag annars lättast tillbaka till det jag läst? Utan register är man hänvisad till att hela tiden göra understrykningar och markeringar i boken. Kan det verkligen kosta så mycket att göra ett register i dessa överdatoriserade tider?