I slutet av september kom så den fristående fortsättningen Vitön och fick omedelbart tryckas i ny upplaga. En systerbok som till utseende och form av Lotta Kühlhorn är snarlik och som på samma sätt drar in läsaren i spänningen och anspänningen, där två epicentra är benen och boken. Benen är de skelettdelar som skulle kunna ge svar på så många frågor men de ben som ursprungligen forslades från Vitön kremerades så den vägen är stängd. Eller? Det borde ju finnas ben kvar och om man skulle kunna få tag på dem… Boken är Andrées sista dagbok, som är så svårt skadad av väder och vind och tidens gång att bara fragment varit läsliga men med ny teknik måste det ju gå att få reda på mer. Så hon går ännu längre in i det som finns att skärskåda och analysera och samtidigt ännu längre in i sig själv.

Med tanke på att jag storögd läste Med örnen mot polen som barn (den stod i min farmors bokhylla och min far talade om den) är det väldigt konstigt att jag inte läste Expeditionen förrän förra sommaren. Då läste jag först om Med örnen mot polen och sedan den och så var jag totalt fast, långt senare än alla andra. Och det var då jag upptäckte dem, alla vänner, bekanta och kollegor som också läst och dragits med. Så började jag tänka på Andrée-expeditionen som de medelålders kvinnornas romarrike.

Och nu har jag med dem kastat mig över Vitön och läst mig in i natten, fascinerad av hur spännande det kan vara att läsa också när man redan vet utgången av ett särskilt skede, hur intressant också det ganska mödosamma eller tråkiga blir när någon riktigt engagerad skildrar det. Men det räcker inte med enbart engagemang. Man behöver ett språk och en förmåga att förmedla både fakta och känslor och det har Bea Uusma så att det räcker och blir över.

Hon lyckas hela tiden med avvägningen mellan det som skulle bli väldigt detaljerat fackspråk och det tillgängliga, det kliniska och det djupt mänskliga. Det som rör Andrée-expeditionen i sig och det som rör henne själv. Hon dissekerar såväl fynd som sitt eget arbete, sina tankar och sina känslor.

Naturligtvis finns det överlappningar mellan de två böckerna, även om en hel del tas om hand redan i det allra första kapitlet, som innehåller en summering av vad hon redan vet vid det laget. Någon gång görs det ett större nummer av en upptäckt än vad som kanske är befogat men samtidigt – trots att man egentligen vet något kan man plötsligt inse något mer om vad detta innebär och detta kan leda till något helt nytt.

Här, liksom i Expeditionen, är vetenskapen och konsten oupplösligt förenade med text, bild och form som samspelar och kontrasteras mot varandra. Det poetiska och akuta i texten är flankerat av diagram för att analysera sannolikheter kring olika händelseförlopp, rutnät med sammanställningar av fakta och kemiska tabeller. De gamla fotografierna tagna av Strindberg och bilder från 1930 kompletteras även här med fotografier av författaren själv. På väg mot Vitön, i ett labb, på sitt kontor.

Det är vackert och ibland outhärdligt sorgligt med denna avlägsna ö som inte besvarar hennes kärlek, som om den skulle ha något val. Hon ger allt till Vitön och Vitön ger så lite tillbaka och ändå fortsätter hon. Men på vägen finns också människorna som hjälper till, en turistgrupp som finkammar ett stort område på en annan ö, en löst sammansatt grupp som tolkar textfragment.

Jag lägger ifrån mig Vitön med en svagt molande besvikelse; jag hade velat ha fler svar redan nu – och jag hade velat stanna längre i den värld hon skapar.

Men hon fortsätter. Det tar inte slut, det kommer inte att ta slut, hur nära det än är. Och vi hejar på henne, önskar att allt ska gå vägen, håller tummar och tår och andan för finansiering och planering och islossning och vindriktningar och isbjörnar och Fan och hans moster för vi vill vill vill att Bea ska få söka ännu mer och längre in och skriva en bok till och en bok till.

Similar Posts:

• Ett rop på hjälp
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• En familj drabbad av antisemitism
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Gosedjur som självklara samtalspartner

Jag hade gillat hennes senare serie om polisen Harbinder Kaur – Främlingen, Mordkonsulten och Bleeding Heart Yard, så här långt – men inte riktigt orkat ge mig på de många Galloway-böckerna. Nu började jag från början, med The Crossing Places från 2009 (på svenska som Flickan under jorden samma år), och tog mig envetet fram till denna femtonde bok, The Last Remains, som ska avsluta serien.

Ska man tro på det? Jag har ju inte följt utgivningen i realtid, men nog kändes det som att Griffiths faktiskt försökte avsluta någonstans efter tio? Som att hon ledsnat lite på Ruth och försökte göra sig av med henne ..?

Här är känslan en annan. Karaktärsutveckling och inslag från de olika romanerna knyts ihop elegant, och med stor värme. Jag ska såklart inte avslöja hur, men är knappast den enda läsare för vilka relationerna tagit en större plats i läsningen än själva deckarintrigen. Det är inte för att få ta del av nästa mordfall med inslag av arkeologi (Har de här romanerna ökat intresset för ämnet, undrar jag, eller tvärtom gjort folk en smula rädda för arkeologer? Båda två, är min gissning.) utan för att få veta hur kärlekshistorier och familjebildning ska utveckla sig. Ska Ruth och Nelson någonsin välja – eller välja bort – varandra ordentligt? Hur ska livet för hans lilla grupp poliser utveckla sig? Vad kommer druiden och hemmapappan Cathbad lyckas bli inblandad i den här gången? Och. Så. Vidare.

I The Last Remains, vilket är en rätt snygg titel på den sista delen i en serie om rättsarkeologi (Får se vad det kan tänkas bli på svenska?), hittas skelettet av en ung kvinna bakom en vägg under en renovering av en cafélokal. Det visar sig vara kvarlevorna av en student i arkeologi, som försvann under ett fältarbete våren 2002. Med på denna utflykt var, just det, allas vår vän Cathbad.

I nutid lever druiden, före detta arkeologistudenten, labbteknikern och brevbäraren Cathbad fortfarande mysigt hemmaliv med polisen Judy, deras barn, höns och hunden Thing – om än fortfarande i sviterna av covid-19. Snart dras han in i utredningen om den försvunna unga kvinnan och blir alltmer inåtvänd. Tills han plötsligt försvinner.

Till Ruths och Nelsons hjälp dyker en och annan bekantskap ur det förflutna upp. Samtidigt tar livet sina vändningar. Nelsons äktenskap verkar slutligen vara på upphällningen. Hans chef tjatar om att han ska gå i pension. På Ruths universitet hotas hennes avdelning av nedläggning, vilket leder till erbjudanden om andra tjänster, bland annat i Uppsala. Vad vill de egentligen göra med sina liv?

Nej, det är inte deckarintrigerna som gör att jag nu plöjt de femton romanerna om Ruth Galloway och de andra närmast i ett svep. Mordhistorierna är helt okej, men det är karaktärerna och Elly Griffiths sätt att skildra deras vardag, deras relationer och inte minst deras ofta rätt småaktiga tankar med humor och stor värme som gör deras värld så härlig att leva i. Trots all ond bråd död och alla hel- och halvgalna arkeologer.

Det här är en värdig avslutning på en charmerande serie. Det känns genuint bra. Om Griffiths någonsin kommer att återvända till Ruth och hennes värld? Tja, allt kan nog vara möjligt.

Jag har i alla fall svårt att slita mig.

Similar Posts:

• Bara skeletten är nya
• Kvinnan i blått
• Deckarmys med humor och spänning
• Mysdeckare om ond bråd död
• När mysdeckare är som bäst

Lindströms tegelsten över Sveriges historia tar sin början för 12 200 år sedan och sträcker sig fram till år 2022. Det är en rejäl tidsperiod att ta sig an.

Det sista kapitlet är bara några sidor långt och behandlar perioden 1350-2022. Som läsare känner jag till väldigt mycket annat som hände under den perioden och som inte tas upp. Det är ett väldigt smart grepp för att åskådliggöra hur litet vi kan veta om den långa historien. Det finns ledtrådar i form av arkeologiska fynd, skriftliga källor, myter och berättelser, men allt är ett skrap på ytan och det finns så oändligt mycket vi aldrig kommer att kunna få veta.

Mest ingående beskriver Lindström den riktigt tidiga historien. Vi får följa människor som söker lyckan på våra breddgrader så snart isen drar sig undan. Olika grupper med olika idéer om hur man skall överleva i den här världen kommer och går under. Det tar några vändor innan det lyckas.

För att levandegöra historien så är Lindström mån om att ge stor plats till fynd som kan berätta något om individuella levnadsöden. Genomgående är att vi kommer närmare vanliga människor än kungar i denna historieskrivning, ett grepp jag uppskattar.

Varje kapitel är försett med en eller fler illustrativa kartor som gör att man kan följa hur nationen växer fram och på vilka platser det har varit olika typer av aktiviteter. Jag är själv uppvuxen i Bergslagen och tycker att det är särskilt intressant med de kartnoteringar som har med järnbruket att göra. Numera bor jag i Skåne och kan sakna en del av den sydligare historien, Uppåkra nämns till exempel knappt alls.

En stor behållning av boken är att Lindströms egen röst är tydlig. Jag kan som läsare enkelt följa vad som är etablerade teorier och vad som är Lindströms egna tankar och idéer. Jag tycker också mycket om utgångspunkten att människan är sig lik genom århundradena och att man utifrån hur människan fungerar i dag kan försöka förstå hur hon fungerade förr.

Jag är inte så där väldigt inläst på svensk historia före Gustav Vasa. Jag har med den här boken fått en bra bild över hur Sverige som samhälle har växt fram och hur olika grupperingar av jägarsamhällen och bofasta bondesamhällen har organiserat sig på olika sätt vad gäller makt och hierarkier.

Framförallt känns det här som en historia som i stor utsträckning utgår ifrån det mänskliga. Jag kan tänka mig att en och annan kan störa sig på det personliga tilltalet och författarens egna utsvävningar, men jag gillar det. Det är betydligt lättare att ta sig igenom en sådan här tegelsten när det finns en tydlig och humoristisk berättarröst som guidar mig.

Förutom de illustrativa kartorna i varje kapitel finns flera bilagor i slutet med tidslinjer, källor och regentlängd för den vetgirige.

Similar Posts:

• Sexspaning över 14 000 år
• Världens bästa arkeologibok
• Vi är bara i början av forskningen kring svensk förhistoria – låt testa dig!
• Historia ur den osynligas perspektiv
• ”Minst beständiga är människorna”

När Lindström skriver om ”kärlek, våld och religion under 14 000 år” i Alla tiders sex är blir det däremot en hel del kropp, såklart. Biologiskt kön, symboliskt kön, kön som det gestaltas genom kläder och frisyrer, alla upptänkliga könsliga handlingar. Ändå finns hela tiden den där välbekanta rösten där. Jag kan nästan höra den när jag läser. Kanske beror det på att Alla tiders sex ursprungligen skrevs för ljudboksformatet, men den är ganska mycket som en spaning i bokform. På gott och ont.

För samtidigt som tonen är genomgående lätt och underhållande, så blir innehållet ganska anekdotiskt. När det gäller fornhistorisk tid är det såklart inte så konstigt. Spåren efter människors liv och föreställningar är med nödvändighet liksom anekdotiska. Vi kan se hällristningar eller gravar och andra lämningar, men bara gissa oss till vad de faktiskt betyder. Alla dessa hällristningsfigurer med snoppen i vädret till exempel, betyder de att människor sprang runt så? Eller att ristningarna är någon sorts pornografiskt klotter? Förmodligen inte. Lindström menar att de snarare föreställer gudafigurer, där könet mer står för människans och naturens fruktsamhet än för sex i snävare bemärkelse.

Det är också här, i bokens mer utpräglat arkeologiska avsnitt, som Lindström tillför mest, åtminstone för mig som inte är särskilt bevandrad i arkeologi. Teorierna om att de grottor där stenåldersmänniskor målade främst stora jaktbyten skulle utgöra en sorts symboliska livmödrar har i alla fall aldrig jag hört tidigare. På samma sätt skulle gravskicket med en gång som ledde in till en kammare kunna utgöra en slida och livmoder där den döde en gång ska återfödas. Liv och död hör samman i naturens kretslopp. Det är spännande.

Lite svajigare känns det när Lindström tar sig genom historien och in i nutid och framtid. Han har fastnat i vissa saker, som (den förmodligen helt kyska) relationen mellan munken Petrus de Dacia och Kristina från Stommelen, men lyfter också fram mer sentida hjältefigurer som Elise Ottesen-Jensen, som hjälpte fattiga människor med preventivmedel i början av 1900-talet, när preventivmedelsupplysning var förbjuden i Sverige.

Så jo, det blir lite fladdrigt, lite pratigt – mestadels på ett ganska trevligt sätt – och dessutom lite väl värderande från Lindströms sida. Han hade inte behövt påpeka vad han menar är normalt och bra sex och vad som är fruktansvärda övergrepp fullt så ofta. Det framgår ändå, och som läsare vill man sällan bli alldeles skriven på näsan.

Lindström gör i sin inledning snabbt avbön för titelns stora anspråk. Det här är inte någon sorts fullkomlig översikt över frågorna över hela detta enorma tidsspann. Samtidigt måste man ju beklaga det. Stora, modiga översikter behövs. Kanske kunde detta ändå vara ett steg på vägen, något att ta spjärn mot för nästa skildrare? För visst rymmer sexualiteten liksom kärnan av vår mänskliga tillvaro, av liv och död, våld och kärlek, makt och utsatthet. Rent biologiskt såklart själva förutsättningen för vår fortsatta existens.

Similar Posts:

• Lärd tegelsten med tydlig författarröst
• Gränsöverskridande historia
• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Bort med tassarna från tanten
• Ottar kuskade Sverige runt och talade sig hes om barnbegränsning

I Irrbloss har det gått två år sedan händelserna i En cirkel av sten, och Ruth har lämnat sin ensliga stuga och polisarbetet i Norfolk för att vara heltidsakademiker och radhusmamma i Cambridge. I och med flytten valde hon ett nytt liv och en ny partner (som varken är en grinig gubbe eller gift med någon annan, tack och lov), och jag såg fram emot att läsa mer om Ruth den självständiga, medelålders kvinnan med hjärna. Och visst är hon smart och imponerande, men jag hoppades på för mycket när jag tänkte att Ruth äntligen frigjort sig från det eviga, obegripliga, och oupphörliga längtandet efter den ständigt griniga och morrande kriminalkommissarien Nelson.

Jag visste att handlingen skulle dra Ruth tillbaka till Norfolk, så mycket framgick av baksidestexten, men jag hade hoppats att Ruth inte skulle hamna i en tonårings självdestruktiva och överdrivet hormonella sinnestillstånd så fort någon nämnde Nelson.

Jag återkommer alltid till böckerna om Ruth Galloway för att de trots ond bråd död och obskyr arkeologtrivia är … mysiga. Ruth är inte glamorös och inte alltid sympatisk, men hennes mänsklighet, bistra humor, förkärlek för katter och leriga utgrävningar av gamla skelett gör henne till en av få personer som jag orkar spendera tolv böcker tillsammans med.

Kanske är mitt största problem med Irrbloss att jag läste den för den spännande mordgåtan och för att få lite kvalitetstid med Ruth, men istället fick dras onödigt mycket med hennes gamla, gruffiga flamma Nelson. Jag vet att han är den andra huvudpersonen i de här böckerna, men jisses vad trött jag är på honom och hans gnäll. Jämlikhet är tjafs, köra lagligt är för mesar, hela samtiden är alldeles för politiskt korrekt. Vi fattar, Nelson. Livet var bättre när män var män som aldrig pratade om problem och istället drack för många öl eller sköt sig i skallen om det blev för mycket. Kvinnor var hemma och höll inte på att ta över polisstationer med sina chefsämbeten och klagomål om sexuella trakasserier. Det var tider, det.

Hursomhelst.

I Irrbloss har mördaren Ivor March dömts för ha mördat två kvinnor, men polisen i Norfolk är säker på att han dödat minst två till. Ivor går med på att berätta var de andra liken är begravda, men bara om det är Ruth som sköter utgrävningarna. Vad vill Ivor egentligen ha av Ruth? Vilka var de mystiska männen som kallade sig Irrblossen? Vad har ett gammalt kollektiv av konstnärer med försvunna unga kvinnor att göra, och varför blir kvinna efter kvinna övertygad om att Ivor i själva verket är oskyldig?

Mysterierna fortsätter att tätna ända fram till upplösningen, och det känns som att Elly Griffiths fått tillbaka farten som hon tappade lite i de två föregående böckerna. Tyvärr överskuggas de mer intressanta mellanmänskliga relationerna (och den minst sagt spännande mordgåtan!) i boken av den romantiska intrigen mellan Ruth och Nelson. Intriger av typen ”will they/won’t they” är egentligen bara spännande om man hoppas på att paret ska få varandra i slutändan. Själv sitter jag här och sliter mitt hår medan jag ropar ”men herregud, SKÄRP DIG, Ruth! Du är en kompetent yrkeskvinna med värdighet, sluta tråna efter grottmannen nu!”. Hade jag hejat på Ruth och Nelson hade Irrbloss nästan varit en fullträff. Istället är den en spännande mordhistoria med många bra karaktärer, som tyvärr hamnar i skuggan av en grinig polis och hans obegripliga sexuella dragkraft.

Similar Posts:

• Bara skeletten är nya
• De sista kvarlevorna?
• Deckarmys med humor och spänning
• Kvinnan i blått
• Människor förrädiska som tidvatten

Ek har flera berättare, som alla arbetar kring Vasa. Den följer arbetarna på sextonhundratalet, som fraktar hem ekar över Mälaren, att användas i skeppsbygget; historikern Greger som i sin forskning försöker förstå varför så många misstag gjordes när Vasa byggdes, trots att man borde ha vetat bättre; och vaktchefen Lasse som brottas med ett missbruk medan han går sina nattpass på muséet. Det ligger nära till hands att säga att bokens huvudperson är Disa Kassman, arkeologen och konservatorn som försöker hantera ett stökigt privatliv samtidigt som hon blir besatt av restaureringen av en trästatyett – en del av utsmyckningarna på skeppet. Men egentligen handlar berättelsen inte om henne, den handlar om nio av de hundratals ekar som Vasa byggdes av. De bär på en namnlös illvilja som vill utkräva hämnd på hela mänskligheten för skymfen i att ha blivit nedhuggna. Med ekarna följer skuld och blod och död; mystiska olyckor och obegripliga våldsdåd.

Boken har många förtjänster. Ofta lyckas den balansera berättarnas känsla av att tappa greppet om verkligheten med plötsliga inslag av väl avvägd gore. Varför får Greger en plötslig impuls att lossa på skruvarna i ett räcke, så att besökare skulle riskera att störta ner mot Vasas däck? Varför stoppar Disa plötsligt på sig en kniv, och varför är hon uppfylld av så mycket skuldkänslor och ett sånt raseri? Naturligtvis lossar Greger inte skruvarna; naturligtvis lägger Disa tillbaka kniven. Men varför? Små ögonblick av tillfällig otrygghet och rädsla för att tappa kontrollen, blandas med scener som är rent groteska. En avhuggen bit tarm dyker upp i en vattentank. En tonåring hugger plötsligt en vän i magen med en fickkniv, och ingen kan förstå varför. Den kroppslösa ondskan som verkar finnas kring ekarna som användes till Vasa är skrämmande och svår att få grepp om.

Alla bokens berättare har någon form av inre konflikt, något ok de bär på. Otrohetsaffärer, missbruk, eller skuldkänslor efter en bilolycka. Små korn av vardagsskuld. Kanske är det en aning valhänt berättat ibland, men jag tycker ändå om att varje karaktär kommer med bagage – dels för att det gör dem mänskliga, men också för att det är genom deras svagheter som ekarna kommer åt dem. Berättarna återkommer gång på gång till en enorm skuld de känner, och skulden över deras vardagsproblem rinner över till en skuld som hela mänskligheten har att betala. Jag gillar det. En övernaturlig kraft som styr sina offer genom att spela på deras egna känslor av skuld och skam känns på något sätt trovärdig.

Tyvärr väljer författaren då och då att förkroppsliga den diffusa fienden, och så fort den blir en person i en huva så blir den så mycket mindre skrämmande. Bitvis blir också berättandet övertydligt, med mindre subtila hintar om sådant som jag redan förstått. Öppningsscenen med tre tonåringar som har picknick i skogen – på en besynnerlig plats där det växer nio stora ekar – blir också svår att ta på allvar, eftersom dialogen är så gräslig. Det är en petitess, en enda scen i en bok full av välskrivna scener, men alldeles för roligt för att inte ägna en tredjedel av recensionen åt. Omotiverat insprängda uttryck på engelska blandas vilt med besynnerliga smeknamn:

”Vafan, man kan ju inte ens gå här. Kan vi inte grilla vid sjön som normal people?”
”Svennegrilla får du göra en annan dag, stumpen”, säger Sebbe. ”Platsen är metal. Lovar. Creepy stuff, ni kommer gilla det.”
/…/
”Bäst vi knatar på. Djungel-Jim där framme verkar ha fått upp ett spår.

Bitvis är det som att tonåringarna bytts ut mot medelålders män, som när vegetarianism kommenteras med: ”det är synd om grabben som inte kan äta riktig mat”. Någon sida senare använder de slang som var föråldrad redan när jag var tonåring (till exempel ”tagga” som förkortad variant av ”tagga ner”).

Eftersom jag villigt erkänner att jag inte heller har en aning om hur ungdomar pratar idag, så tog jag in en anonym ungdomsexpert i ungefär samma ålder som tonåringarna i boken. Tonårskonsulten tyckte att dialogen ”kändes overklig och lite pinsam”, och gjorde följande iakttagelse:

Känns som att författare ofta gör missuppfattningen att tonåringar har jätteskumt lingo. Det stora misstaget är att tonåringar inte har ett så skumt ordförråd som en kan tro. Ord som grabben, metal, eller smeknamn som Djungel-Jim – vi är liksom för trötta och tröga för att använda sånt. Och onödigt mycket engelska?

Till författarens försvar ska sägas att dialogen mellan vuxna akademiker utgör en mycket större del av boken, och är betydligt mer trovärdig. Och boken som helhet är både spännande och behagligt svår att lägga ifrån sig. Dessutom ger den en känsla av att bygga på mycket gedigen research när det gäller Vasaskeppets konstruktion, förlisning, bärgning, och själva museet. Om jag vågar så ska jag nog gå dit igen när covid-19 har gett med sig. Jag lämnar vassa föremål hemma för säkerhets skull.

Similar Posts:

• Mysdeckare om ond bråd död
• Näckens nya kläder
• Arv, is och andra obekvämligheter
• Lätt att läsa, svårt att smälta
• Livet, döden, kärleken och musiken

Den förhistoriska perioden var ett landskap med istäcke som kom och försvann i omgångar. Varmare perioder och kallare perioder gjorde att vissa trädarter överlevde och andra inte. Människans åttatusen år som jägare vet vi inte så mycket om, men antagligen fanns hasselsnår med nyttiga nötter som ingick i kosten för dåtidens människor. Och jägarna använde träd när de gjorde fångstgropar och fällor för att fånga in de vilda djuren.

Böndernas inträde betydde något annat för träd och skog. Förutom att eldandet krävde bränsle, fick boskap beta i utmarkerna. Det skapade utglesade skogsområden som alltmer kunde utvidgas till odlingsmark. Svedjebruk var en metod som bedrevs på kunglig uppmaning, när nybyggare fick odla skogsbevuxen mark i de värmländska och norrländska bygderna. På så vis kunde de kungliga krigen finansieras med fler skattebetalare. (För den oinvigde är det 1600-talets Sverige med stormaktsdrömmar som avses.)

Ett glest befolkat Sverige framställde tjära som blev en tidig exportprodukt till nationer med skeppstillverkning – faktiskt redan under Hansatiden. Eken fick bara kungen äga och använda till sina skeppsbyggen. Ett par århundraden längre fram var träkol det viktigaste bränslet i järnframställningen som blev nästa stora exportvara.

Så här håller det på i boken. Avsnitt efter avsnitt innehåller rikliga faktaredovisningar som handlar om en råvara, nämligen träd.

En stor del avhandlar också själva ägandet; Enskilda bönders ägande kontra centralmaktens behov. Plus de framväxande företagen som får chans att ingå i produktkedjan: Äga skog, avverka skog, sågindustri, byggindustri, massa- och papperstillverkning och export. Administrativa enheter utvecklades i Sverige med jägmästare som kontrollerade böndernas sätt att sköta skogen. Periodvis har nämligen träd riskerat att bli en bristvara. Men det visar sig ändå att skogen har överlevt trots senare århundradens industrialisering och byggboomer. Idag är Sverige den näststörsta skogsnationen i Europa, efter Ryssland.

Författaren är spränglärd och har tagit del av historiska skogslexikon från 1789 (Magnus Hendric Brummer) och 1894 (Axel Cnattingius). Han har läst mängder av statistik och akademiska rapporter samt skogsägarföreningars dokument. Han redogör för industrier, bolag, föreningar och bönder som haft skogen som näring. Wetterberg förmedlar tydligt att han är vetgirig och djupt fascinerad av hur Sverige kunnat balansera olika faktorer som många enskilda skogsägare, effektiviserad industri och naturvård. Det är som om författaren vill utropa att Sverige har ”Kunskap som ledstjärna!”. Utgångspunkten i valet av fakta tycks vara att understryka hur politiken i Sverige lärt sig av sina misstag. Farliga ämnen såsom hormoslyr används inte längre för att gallra lövsly och arbetsförhållanden förbättras för arbetstagare. Skogsägare har lärt sig att ensidighet i moderna tidens planteringstrender (enbart tall eller gran) är något som är kostsamt när kraftiga stormar och skogsbränder inträffar. Att det spridda ägandet har betydelse för framtiden är också en av de positiva slutsatserna läsaren får ta del av. I Sverige ägs 50 % av skogen av 330 000 enskilda ägare, 25 % av privata aktiebolag och 25 % av staten, allmänna ägare, kommun, kyrka. Med olika drivkrafter och målsättningar kommer mångfalden att garanteras för framtidens skogsvård och skogsindustri.

Jag förstår författarens vilja att förklara linjer i ett bredare perspektiv. Även jag fascineras av fungerande byråkrati och att kapitalets företrädare och andra aktörer kan samexistera så som ofta sker i Sverige eller i övriga delar av Norden. Det är positivt att enskilt skogsägande är möjligt trots de stora avkastningskrav som ofta gäller i investeringar. Jag har inte heller nog ord för att hylla den fantastiska allemansrätten.

Tyvärr blir läsningen av boken mer av en skoluppgift än jag förväntade mig. Texterna lyfter nämligen inte fram människorna. Visst får företagsägare, flottare, fackförenings- och skogsägarrörelsen egna avsnitt. Men de får en roll som närmast påminner om att de är små beståndsdelar i en statligt beställd utredning. Här smäller det fram fakta på fakta i en språklig kostym som kan liknas vid en träfrack. En njutbar essäist väcker associationer hos sin läsare och det lyckas inte Wetterberg med. Jag tycker också att undertiteln på boken leder helt fel. Här blir det ingen vandring i den svenska skogen, snarare blir det en historisk exposé av träd som produkt. Fler oanade perspektiv av mänsklighet – kanske är det förundran jag saknar – kunde ha bidragit till att kunskaperna fått ett annat fäste i mig.

Similar Posts:

• Se skogen!
• ”Minst beständiga är människorna”
• Vi är bara i början av forskningen kring svensk förhistoria – låt testa dig!
• Debatten som växer i skogen?
• Länge leve stenåldern!

Det som först drog mig till Griffiths berättelser var den kärva huvudpersonen Ruth. Hon var intelligent, saklig och ovanligt självständig. Hon bodde ensam med två katter i sitt hus ute på saltängarna, och tillbringade helst tid med kvarlevorna av människor som dött för minst 400 år sen. Mordgåtorna var spännande, stämningen för det mesta ganska mörk och regnig, och relationen mellan den gammalmodiga kommisarie Nelson och den moderna lektor Galloway var intressant, stundtals till och med tankeväckande.

Några böcker senare är jag trött på Griffiths värld, i synnerhet de unkna könsrollerna. Kanske har de funnits där hela tiden, men varit mindre framträdande, eller så har Griffiths tröttnat på att skriva mer komplexa karaktärsdrag än ”män gillar fotboll, kvinnor äter sallad”.

Mordgåtan i det soliga Italien känns aldrig särskilt angelägen. Ett mystiskt fynd av benrester slutar snabbt att vara mystiskt, och det nya mordet som begås (den gamle katolske prästen i byn) får mig mest att himla med ögonen. Ni vet hur man tröttnar på tv-serier som gått för länge, även om de var bra från början? I såpor har till slut alla varit förälskade i alla, medan i Griffiths bokserie så har alla varit mordhotade för att de står nära Ruth eller Nelson. De flesta karaktärerna har hittat minst ett lik var nu. Ruth har blivit hotad genom utplacerade likdelar ett flertal gånger. Katter har blivit mördade som varningar och hundar kidnappade och förgiftade av samma anledning. Ruth har fnyst åt religion och kyrkan, men i tre separata böcker träffat tre olika präster som alla gjort stort intryck på henne (och varit inblandade i mordfall).

I början var det skönt att Ruth inte är vacker och spinkig (alla vackra kvinnor i den här bokserien är mycket smala och vältränade), men det finns ett begränsat antal gånger jag orkar läsa om hur tv-kameran lägger på ännu fler kilon till Ruths redan ”stadiga” kroppshydda, eller hur Ruth jämförs med Nelsons oerhört smala hustru och ännu smalare döttrar. I Den mörka ängeln är det – kanske för variationens skull – inte heller bara Ruth som hackar på sig själv, utan även andra karaktärer som beskriver Ruth som tjock, ful, och odisciplinerad. Med tanke på att Ruth är en framgångsrik arkeolog och efterfrågad expert inom sitt fält, samtidigt som hon uppfostrar en dotter ensam, skulle jag tro att hon är jäkligt disciplinerad, men det är klart, ibland äter hon ju en syltmunk till kaffet. Riktiga kvinnor (som de oerhört förfinade damerna Ruth träffar i Italien) skulle aldrig drömma om att sabba figuren med socker. Ja, det är något som tas upp i boken. Flera gånger.

Det riktiga mysteriet i boken, utöver vem som dödade prästen och vems farfar som var eller inte var nazisympatisör under andra världskriget, är om Nelsons gravida hustru kommer föda ett mörkt eller ljust barn. Greppet må vara lika fräscht och nyskapande som ett avsnitt av Jerry Springer, men jag antar att det var nödvändigt rent berättartekniskt för att gottgöra att Nelson ständigt är otrogen med Ruth. Därför skrevs det slutligen in att Nelsons fru hade en affär med en kollega till Nelson. Det passade inte riktigt in i berättelsen, men hade fördelen att det fick Nelson att verka lite bättre i jämförelse. Dessutom var kollegan svart, och Nelson är vit. Och ingen vet vem pappan är! Men ni kan vara lugna, ”det lär visa sig vid födseln”, som flera olika karaktärer uttrycker det, på cirka 23 ställen i boken. Det är för övrigt inte första gången som en kvinnlig karaktär är gravid utan att veta vem som är den biologiske fadern, och måste vänta till förlossningen för att se vem barnet är mest likt. I Elly Griffiths böcker är det numer bara skeletten som är nya, allt annat har vi läst förut.

Similar Posts:

• Mysdeckare om ond bråd död
• Kvinnan i blått
• Deckarmys med humor och spänning
• De sista kvarlevorna?
• När mysdeckare är som bäst

Vid istiden för 15 000 år sedan var vattennivån 120 meter lägre än den är idag. Sedan började isen smälta och havsnivån höjdes. På de norra breddgraderna möjliggjorde landhöjningar att ta sig över till västra Alaska från nordöstra Sibirien; djuren och jägarfolken följdes åt och spred sig.

Vi som bor i Europa är präglade av att en av våra ättlingar blev nyfiken på gräsfröernas fortplantningsförmåga. Sådd, skörd och konsten att baka bröd var nu ”uppfunnet”. Trendigt blev också att få hål i tänderna (karies) liksom ryggskott, gikt och bråck (en följd av hårt arbete med jorden). Jordbrukskonsten som startade i Mesopotamien (nutidens Syrien och Irak) dateras till cirka 9 000 år före vår tideräkning och människor sökte fler marker att odla; de bosatte sig i Europa.

Också herdefolk kom till Europa, närmare bestämt från stäpperna norr om Svarta havet. Men nu har vi landat närmare vår nutid, cirka 2 900 år före vår tideräkning. Skandinaverna kan tacka dessa förmödrar och förfäder för gener som gjort att vi kan dricka mjölk och att vi fått en relativt lång kroppslängd.

En global värld är ett återkommande fenomen i historien. I Medelhavsområdet mellan 2 000 och 1 200 före vår tideräkning sopade man undan gamla gränstvister till fördel för handeln med brons som gav lukrativa vinster. Att handelsförbindelserna senare bröt samman tycks ha en komplex bakgrund: hungersnöd orsakad av torka inträffade samtidigt som flera svåra jordskalv. Språnget är därefter kort till sönderfallet av det romerska riket. Resultatet av den tidens folkvandringar skissade vårt nuvarande Europa. I norr växte samhällen med nordeuropeiska folkslag som talade germanska språk och söderut samhällen som samlades under det latinska språkparaplyet.

Varberg ger oss en formel [jordbruksutveckling + befolkningsökningar = migration]; en formel som tillämpas för att beskriva flera tidsepoker. Vikingarna under 800 – 1100-talet sökte nya marker (klimatet var två grader varmare) och havsströmmarna förde skeppen till ögrupper i Nordatlanten, Grönland och Norra Alaska. I sinom tid bidrog också kunskaper inom navigation till migration. Längtan var stark efter att finna en snabbare väg till Indien, vem vann där? En märklig och grym sidoeffekt uppstod med upptäckten av den amerikanska kontinenten; nämligen den brutala triangelhandeln då 12,5 miljoner afrikanska människor tillfångatogs som slavar och förflyttades av Europas kolonialherrar.

I boken presenteras 14 migrationsvågor på en 70 000 år lång tidsaxel. Människans spår studeras med arkeologiska verktyg men tar också stöd i andra forskares material. Resultat från DNA-analyser och andra kemiska analyser visar händelseförlopp som delvis omkullkastar tidsaspekter i historieskrivningen. Gång på gång bekräftas människans två grundläggande drifter. Den ena handlar om nyfikenhet. Följ mig, det är ju spännande att se vad som finns på andra sidan berget/vattendraget/skogen! Den andra handlar om överlevnad. Människan har alltid sökt möjligheter att livnära sig på nya platser men även känt stark drift att undgå hot vid konflikter.

Jag kommer att bära med mig författarens varma engagemang i synnerhet i sista kapitlet där hon väver in trådar av nutid med framtid:

Orsakerna till historiens folkvandringar kan berätta för oss att den största klimatutmaningen inte är dramatiska händelser som översvämningar och orkaner utan den lugna, seglivade och långvariga torka som får markerna att vissna och människor att svälta, som skapar konflikter och i sista hand vandringar i jakt efter nya marker. Klimatet kan vi inte kontrollera, men vi kan förebygga och påverka de konflikter som kommer i kölvattnet av klimatförändringar, befolkningsökningar och fattigdom.

Similar Posts:

• Länge leve stenåldern!
• Vi är bara i början av forskningen kring svensk förhistoria – låt testa dig!
• Toppen är nådd, nu går det utför
• Lärd tegelsten med tydlig författarröst
• Inte en bok om dendrofili

Minst beständiga är människorna. ”Skåningarna” kommer och går. Det är vandringarna som bär förändringarna med sig. Ända sedan de första jägarna har den ena vågen människor efter den andra dragits till nya möjligheter, ofta med nya kunskaper och tekniker. Men strömmarna har också gått vidare, många ”skåningar” har sökt sig bort, ibland för gott, ibland för att vända tillbaka med nya erfarenheter och tillgångar.

Skåne som en föränderlig samling människor i en föränderlig natur där själva beständigheten är landskapsgränsen; jag gillar definitionen.

Wetterberg skriver att ”Historien handlar om hur människorna möter [landskapet] och hanterar förutsättningarna. Därför handlar boken i hög grad om geografin.” Att jag farit runt så mycket i Skåne och känner till hur naturen ser ut förhöjer läsningen. Den första delen börja 11500 före kristus. Då är det förstås själva landskapet som får ge oss ledtrådarna till passerade skeenden. Landskapet, miljön och språkliga avlagringar.

Jag finner läsningen som mest intressant just här, långt innan det finns skriftliga källor. Människorna som levde av och i den natur som jag vandrar i idag, kommer mig så mycket närmare än vad någonsin de namngivna makthavarna kan göra. Jag antar att det beror på att det är lättare att läsa in sig själv när det nästan inte finns något annat att läsa in.

Wetterbergs perspektiv böljar fram och tillbaka mellan det namngivna, maktskiften och de spår som finns i naturen. Det är grundligt och lärt. Nya rön presenteras och jämförelser görs då det finns motstridiga teorier. I slutändan får läsaren själv fundera över vilket svar som är det mest rimliga.

När jag nu rör mig i det skånska landskapet gör jag det med en djupare förståelse av dess historia. Så har jag till exempel lärt mig en del om de vanliga ortnamnsändelserna -torp och -röd. -torp är oftast vikingatida och -röd är uppröjda nybyggen vid sidan av.

Jag läser också med stort intresse om jordbrukets utveckling och hur denna utveckling har omvandlat landskapet och totalt förändrat livsbetingelserna här. Det är så lätt att tänka att den ”skånska myllan” bara finns där.

Den som är intresserad av maktstrider och förhållandet mellan världsliga och andliga ledare får också sitt lystmäte. Och förstås den som är intresserad av relationen mellan Danmark och Sverige och hur dessa nationer växte fram.

Det är en rejäl och lärd tegelsten detta, ingenting att skumläsa innan det är dags att sova. Det tar sin lilla tid att ta sig igenom alla sidor, men det är mödan värt. Här finns så mycket att lära sig om, inte bara Skåne, utan också om vad det är vara människa. Och om det spännande samspelet mellan människa och natur.

Similar Posts:

• En tät skog av fakta
• Vi är bara i början av forskningen kring svensk förhistoria – låt testa dig!
• Lärd tegelsten med tydlig författarröst
• Freden intressantare än kriget
• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?