Vår första bekantskap med moment 22 får vi genom dr Daneeka. Han förklarar att han måste avskriva alla som är tokiga ur aktiv tjänst, men för att han skall kunna göra det så måste de först be om att bli avskrivna ur aktiv tjänst. Men det finns en hake, moment 22.

Det vill säga, att den som vill avskrivas ur aktiv tjänst inte på allvar är tokig och en person som ber om att bli avskriven ur aktiv tjänst kan alltså inte bli avskriven ur aktiv tjänst. Det är också han som förklarar att även om man enligt Tjugosjunde Flygeskaderstaben bara behöver göra fyrtio stridsflygningar så måste man alltid göra vad ens chef säger till en att göra.

I Moment 22 får man följa många olika karaktärer och det blir rätt svårt att hålla ordning på vem som är vem och eftersom man förflyttas fram och tillbaka i tiden blir det till en början en rätt rörig läsupplevelse. Förvisso lär man sig ju längre man kommer i boken att hålla ordning på fler och fler av karaktärerna, men vid det laget har man redan tagit sig igenom en stor del av boken.

Trots att många av karaktärerna i Moment 22 dör så känns det som att den saknar svärta, den är en anrättning av skruvad karaktärsdriven humor i Vonneguts anda som garnerats snarare än kryddats med Kafka. Det är humorn istället för samhällskritiken som placerats i strålkastarljuset och man kunde kanske önska att balansen mellan de två varit en annan.

Men Moment 22 är ändå en underhållande och välskriven roman som trots allt inte är renodlad humor, den har faktiskt också något att säga sina läsare, den har något mer på sin agenda än att underhålla.

Similar Posts:

• En omedelbar förälskelse
• All vår början bliver för lätt
• En alltigenom fasansfull värld?
• Don’t Explain The Joke
• Läs Scepticism Inc. istället

Nu är ju förvisso Resan till Norden reseskildringar, varför ju givetvis miljöbeskrivningar är en fundamental del av dess essens. Faktum är att Resan till Norden mer rättvist kunde betecknas som miljöbeskrivningar än som reseskildringar. Boken ägnas nästan uteslutande åt att beskriva de miljöer som Capek och hans fru färdas genom och inte så mycket åt människorna och kulturen. Det blir nästan som en fotobok, fast utan fotografier, men med enstaka illustrationer istället.

Större delen ägnas åt båtresor längs norska kusten, medan Danmark och Sverige mer skildras i förbifarten på väg dit och på väg hem, vilket är litet synd, jag hade gärna läst mer om Capeks intryck av Sverige.

Men även om jag hade hoppats att det skulle handla mer om människorna och kulturen och att Sverige skulle fått mer utrymme så lyckas Capek ändå i vanlig ordning ge Resan till Norden en viss charm och man har i slutändan ingenting emot att följa med honom på resan till norden, allt Capek skrivit är läsvärt, det här är bara inte något av hans bästa.

Similar Posts:

• Lekfulla deckarhistorier som imponerar
• Humoristiskt om trädgårdsarbete
• Capek för alla
• Visst går det att köpa kärlek
• Inspirerar till bildning

Egentligen borde man kanske ha läst Räddaren i nöden när man var tonåring för att få ut maximalt av dess inneboende kraft, men den är ändå en fantastisk läsupplevelse som det aldrig är för sent att ta till sig, man blir nog aldrig för gammal för att kunna identifiera sig med Holden Caulfield.

Holden har fått foten från Pencey eftersom det enda ämne han lyckats få godkänt i är engelska. Det beror inte på att han är korkad eller har svårt att lära sig, det handlar uteslutande om att han inte bryr sig. Han kan inte se meningen i att lägga ner en massa tid på saker han aldrig kommer att få någon användning för.

För Holden finns inget mål vid horisonten, något han kan tänka sig att syssla med när han beger sig ut i yrkeslivet (utom då det som bokens titel syftar på), för honom är tillvaron i grunden meningslös.

Efter ett bråk med rumskamraten på Pencey bestämmer han sig för att ta tåget till New York och ta in på ett hotell och hålla sig undan några dagar tills föräldrarna fått beskedet om att han blivit relegerad från skolan. Han vill absolut inte vara där när de får beskedet att han fått foten från ännu en skola.

I Räddaren i nöden får man följa en romankaraktär på en resa utan mål. Holden som karaktär förändras inte nämnvärt under resans gång. Som läsare lär man förvisso känna honom bättre på vägen, men han blir å andra sidan mer komplex och oförutsägbar ju bättre man lär känna honom. Det är också en stor del av bokens charm, för varje sida man läser blir Holden mer verklig och mångfacetterad istället för att bli mer och mer fokuserad och förutsägbar. I den bemärkelsen är Holden en unik romankaraktär; sällan har en författare kommit så nära att återskapa en människa i en roman som Salinger gör i Räddaren i nöden.

I den gamla klassiska dispyten om huruvida geväret som hänger på väggen i första akten måste avlossas innan pjäsen är slut gör Salinger med Räddaren i nöden ett tydligt ställningstagande; det räcker att man vet varför det hänger där, om ens det. Kanske kan man se avsaknaden av konfrontationen med föräldrarna och det faktum att berättelsen aldrig når fram till sammanbrottet Holden talar om i inledningen som en form av antiklimax, men å andra sidan ligger det i linje med romanens karaktär. Räddaren i nöden är inte en roman i behov av ett klimax, snarare tvärtom, ett klimax hade känts malplacerat och sänkt helhetsintrycket. Räddaren i nöden är på en och samma gång en fantastisk, unik roman och en charmig bagatell. Den hör i alla fall tveklöst till de där romanerna man inte bara tror att man måste läsa någon gång, om man inte gör det går man verkligen miste om någonting.

När Elia Kazan ville sätta upp Räddaren i nöden på Broadway svarade Salinger: ”I cannot give my permission. I fear Holden wouldn´t like it.” Samma svar hade han garanterat fått om han bett om lov att få filmatisera den, Holdens förakt för såväl teater- som filmkonsten gör att det närmast vore ett helgerån att sätta upp Räddaren i nöden som pjäs eller filmatisera den. Den måste helt enkelt läsas.

Similar Posts:

• J D Salinger har avlidit
• Vad hände sen med Johan Kraft?
• Livet efter high school
• Kaiser Holden den femtielfte
• När tiden står stilla

Bland hans författarkolleger var fienderna vanligare än vännerna. Så såg han sig heller inte som en författare, det var bara vad han sysslade med vid sidan av jobbet som fattigläkare. De som fanns där och hjälpte honom genom livet smädade han i sina böcker, följaktligen torde han överhuvud ha haft mer fiender än vänner.

Trots att man får känslan av att Ekerwald vill försvara och försköna Célines fulare sidor är det svårt att inte lämna boken med en ambivalent känsla inför honom som person, vissa sidor hos honom är tilltalande, andra är det inte. Det är inte svårt att förstå att det var många som hatade honom. Samtidigt finns det någonting uppsfriskande i hans motvilja mot åsikter, hans förakt för mänskligheten och hans misstänksamhet mot tänkandet.

I vanlig ordning är Ekerwald väl påläst om såväl Célines böcker som hans levnadsöde. Ibland kan han dock vara väl ingående angående detaljer som inte känns särskilt intressanta. Har han ändå bemödat sig om att kolla upp fakta så vill han också få användning för dem, men för en läsare som inte är fanatiskt intresserad av Céline blir det litet långrandigt ibland.

Céline debuterade 1932 med romanen Resa till nattens ände och skrev den sista juni 1961 klart sin nionde och sista roman Rigodon, kvällen efter dog han. Det fanns nog många som tyckte att det var på tiden, kanske till och med han själv. Enligt hans eget sätt att se på saken hade han varit döende länge:

De flesta dör först i sista ögonblicket. Andra börjar tidigt och tar ut döden i förskott, tjugo år tidigare eller ännu mer. De är jordens olyckliga.

Vad man än tycker om Céline så går det inte att komma ifrån att han är en fascinerande person, en sådan som alltid går emot strömmen och som vägrar att göra det lätt för sig, en person som i det närmaste söker konfrontera livet. En författare med en vass penna riktad mot allt och alla, både vänner och fiender. En anarkist som smädar både kommunismen och fascismen. Kort sagt ett intressant ämne för en biografi.

Similar Posts:

• På jakt efter bildning
• En bekantskap för alla tider och humör
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• Intervju med Nicola Lagioia

Doktor Glas får en dag besök av den unga och vackra Helga, som är gift med den i Glas tycke vedervärdige pastor Gregorius. Helga bekänner för Glas att hon inte längre står ut med att utföra sina äktenskapliga plikter gentemot sin make och ber honom att hjälpa henne genom att ljuga för pastor Gregorius om att ett sjukdomstillstånd för närvarande gör det omöjligt för henne att fullgöra sina äktenskapliga plikter. Hon bekänner dessutom att hon träffar en annan man. Glas känner sig manad att hjälpa henne dels för att han tycker mycket om henne, men troligtvis än mer för att han tycker så illa om hennes make. En lögn föder en annan och snart är Glas intrasslad i ett triangeldrama som han bara kan se att det finns en lösning på. Men har man verkligen rätt att döda en människa för att rädda en annan?

Denna utgåva av Doktor Glas gavs ut i samband med projektet "Stockholm läser", ett projekt som gick ut på att man varje år skulle ge ut en bok inom ramen för kampanjen "Läsår Stockholm". Tanken var att förmå invånarna i Stockholm att läsa samma bok så att man kunde ha ett gemensamt samtalsämne i väntan på tunnelbanan, i köer eller på krogen. Ett initiativ som förvisso skulle kunna ses som en hedervärd tanke, som kanske såg bra ut på papperet, men likväl dömd att misslyckas, i synnerhet med tanke på hur litet media det fick, jag kommer ihåg att jag läste en notis om att Doktor Glas skulle ges ut inom ramen för den här kampanjen, men sedan har jag inte hört något mer, kanske gavs det ut en titel även 2003, eller så blev det inget mer.

Valet av bok skedde genom att medlemmarna i Författarcentrum Öst fick nominera en bok av en nu icke levande stockholmsförfattare. Anledningen till att de bara fick nominera icke-levande författare var för att undvika att de 582 författarna skulle nominera böcker av sig själva, vilket får mig att undra om det beslutet är grundat på erfarenheter eller fördomar; oavsett vilket känns det rätt motbjudande.

I vilket fall som helst föll valet på Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och jag kan inte tänka mig ett bättre val, den är tveklöst en av de bästa svenska böcker som skrivits, den är likaså tidlös på ett sätt som är få böcker förunnat och det är en bok som alla kan uppskatta oavsett litterära preferenser.

Similar Posts:

• Att göra sig av med en kvinna
• Stockholm, singlar, böcker
• Stockholm ska läsa von Born
• Fantasilöse Söderberg
• Mycket mer än bara tantsnusk

Har man läst ett par böcker av Claesson tidigare så känner man snart igen sig. Både den typ av miljö och den typ av karaktärer som skildras är rätt typiska för Claesson även om historien råkar utspela sig i Kanada, det känns ändå väldigt Claesson och också väldigt svenskt.

Hade jag nyligen läst någonting av Claesson hade det nog känns rätt trist, som en upprepning, som att läsa om någonting man nyss läst. Men nu var det ett tag sedan jag läste något av honom och därför blir det mer av ett kärt återseende.

Hans berättelser är trots allt väldigt välskrivna och han är i många avseenden en unik författarbegåvning. Det känns därför litet trist att han tycks envisas med att skriva variationer på samma historia om och om igen. Man önskar att han kunde skriva en helt annan typ av historia någon gång, kanske helt avvika från det realistiska, med hans talang borde han inte kunna misslyckas. Nu är ju det här bara den fjärde boken jag läser av honom, så förmodligen finns det undantag och dem vill jag i så fall väldigt gärna läsa.

Men faktum är att även om man börjar kunna sin Claesson vid det här laget så går det ändå inte att bortse från att karln fullkomligen sprutar ur sig böcker som håller en högre klass än det mesta som ges ut av svenska författare och som dessutom känns mer originellt och äkta trots att han väl förmodligen skrivit varianter av samma historia 50-60 gånger tidigare. Enligt den förteckning man finner längst bak i boken har Claesson gett ut 79 böcker sedan 1961 och det var inte 1961 han debuterade, en titel från 1956 är också listad och det skulle förvåna mig om listan är fullständig.

Han är alltså minst sagt en produktiv författare och vad jag erfar dessutom pålitlig, problemet är att han kanske är för pålitlig, man vet vad man får och det kan ju kännas både tryggt och trist beroende på hur man ser på det. Minst en bok av Claesson torde det dock höra till den svenska allmänbildningen att läsa och Följ Alltid Cecilias Exempel ett alldeles utmärkt alternativ.

Similar Posts:

• En överdos av ”Slas”
• Tidsresa med fjärrtåg
• Pyspunka
• Stig Claesson död
• Två för en?

En stor del av förklaringen är givetvis att det är första gången jag läser honom på svenska. Översättningen är habil, men en språkbegåvning som Faber är omöjlig att göra rättvisa i en översättning och hans personliga stil går oundvikligen förlorad. Men det är inte hela förklaringen, sanningen är att Sugar som roman betraktad skiljer sig markant från det han skrivit tidigare. Sugar är i alla avseenden en mer "klassisk" och konventionell roman än det Faber brukar skriva.

Det tog Faber ett decennium eller så att färdigställa Sugar och mycket av den tiden gick åt till att göra historiska efterforskningar för att det 1870-talets London som beskrivs i boken skulle bli så autentiskt som möjligt.

Innan jag började läsa boken var jag rädd att Faber skulle ha försökt pressa in så mycket som möjligt i boken av den kunskap han förvärvat för att all den tid han investerat inte skulle kännas bortkastad. Den känslan infinner sig dock inte, han tycks nöja sig med att utnyttja kunskaperna när han behöver dem.

Nu är jag långt ifrån någon expert på 1870-talets London och kan därför inte uttala mig om i vilken mån han lyckats med att autentiskt skildra denna tid och stad, den enda miss jag hittar är att olika karaktärer i boken vid ett fåtal tillfällen använder sig av ordet "robot", ett ord som fick sin spridning genom Karel Capeks R.U.R. som skrevs först runt 1920, ordet robot fanns med andra ord garanterat inte i 1870-talets London, å andra sidan kan det ju också vara översättaren som tagit sig friheter. I vilket fall som helst är det ju bara en petitess i sammanhanget, hade jag inte varit ett stort fan av Capek hade jag förmodligen inte ens reagerat på det.

Huvudpersonerna i Sugar är främst den prostituerade unga kvinnan med samma namn och William Rackham, motvillig arvtagare till faderns affärsimperium. Faktum är att det är Williams möte med Sugar som får honom att axla rollen som affärsman av den anledningen att han behöver mer pengar om han skall kunna köpa loss Sugar så att han får ha henne för sig själv. Däri finns navet utifrån vilket romanens berättelser skjuter iväg som stenskott i olika riktningar och mer än så vore bara onödigt att avslöja.

Man lär aldrig känna karaktärerna i Sugar så till den grad att de blir förutsägbara, man vet aldrig riktigt hur de kommer att agera eller reagera vilket onekligen känns uppfriskande. Det är mycket däri bokens drivkraft ligger, i det faktum att man inte får något grepp om karaktärerna och därför inte heller någon känsla för var de är på väg, eller vart de skall föra historien.

Bokens huvudberättelse innehåller egentligen inte i sig så många spänningsmoment av den typ som gör att man hela tiden drivs att läsa vidare, man läser inte vidare för att få svar på frågor utan för att överraskas. Även om jag saknar den säregna eftersmak jag brukar ha efter att ha läst en bok av Faber så går det inte att förneka att Sugar är en riktigt bra bok, väl värd den tid man investerar i att läsa dess närmare 900 sidor.

Similar Posts:

• En fröjdefull sång
• Faber håller stilen
• Varsamt berättat om brittisk vokalensemble
• En briljant roman som överraskar
• Musorna har flyttat till Skottland

Jag har tidigare jag recenserat trilogins första bok En flickbok – om motorcyklar, flammande ödlor och andra viktiga saker. Mittendelen har jag inte läst, men det visar sig inte spela någon större roll, varken Lopez prosa eller huvudpersonen Tomato har förändrats särskilt mycket.

I början gillar jag verkligen Hoochie mama, den har en naiv charmighet som är svår att motstå, men det tar inte lång tid innan man överdoserar och när man väl gjort det utvecklar man en aversion mot den alldeles för söta anrättning som Lopez bjuder på och det är först då det slår mig att precis samma sak hände när jag läste En flickbok. Det som först känns befriande naivt, charmigt och uppkäftigt förvandlas plötsligt till pinsamt barnsligt, sötsliskigt och fördomsfullt.

Hoochie mama börjar med att Tomato släpps från fängelset och återvänder till ett San Francisco som hon upptäcker är i det närmaste rensat från hippies, feminister och bohemer och att det nu istället befolkas av latte-drickande yuppies. Tomato flyr ut i öknen och hamnar på Tiki "Boom Boom" Ravellis radioaktiva grillparty för cancersjuka. Väl där övertygas Tomato om att det är hennes uppgift att rädda San Fransisco och hon gränslar sin blekgula motorcykel och ger sig av för att befria sitt älskade San Francisco.

Jag antar att man lätt får för sig att Hoochie mama är en rolig bok när man läser ett referat av vad den handlar om och det är också många idéer som är roliga, men Lopez klarar inte av att genomföra dem på ett sådant sätt att de faktiskt också blir roliga i praktiken och Hoochie mama är därför förvånansvärt fattig på fungerande humor.

Som de flesta av Tivolis titlar är Hoochie mama snyggt förpackad, men innehållet håller inte måttet. Själva idén, liksom karaktärerna bär tveklöst potential till en riktigt skön bok, men Lopez klarar inte att leverera. Hon vill pressa ner alldeles för många infall i historien och tycks inte klara att sortera ut de dåliga och det blir istället bara för mycket.

Lopez läckra illustrationer får mig att önska att hon skrivit trilogin i form av seriealbum istället för som sparsamt illustrerade romaner, det känns som ett medium som skulle passat mycket bättre och där man som läsare skulle fått hennes prosa i mindre och mer hanterliga doser.

Similar Posts:

• Naivt men rätt charmigt
• Äntligen tillbaka i landet
• Pocketen i varje intellektuell luffares gitarrfodral
• ”No tears for queers, and all that”
• Före och efter

Överhuvudtaget känns Sigurds prosa som att den är lika färgad av böcker han läst som av honom själv. Det känns dock aldrig som plagiat och efter den tröga öppningen är det överlag hyfsat trevlig läsning. Men det tar liksom aldrig fart och berättelsen som trots allt finns förpassas ut i periferin och dess enda funktion blir egentligen att på ett naturligt, om än klyschigt och trist sätt, avsluta historien.

Ett annat stort problem med Paddlaren är att Sigurd uppenbart överskattar sin kapacitet till humor, ibland funkar den, men oftast funkar den dessvärre inte, även här känns Sigurd som en ytterst blek kopia av Dahlström.

Huvudpersonen Simon är en misslyckad skådespelare som, mycket tack vare sin skådespelartalang, lyckas få anställning vid Statens Kulturråd. Han skall där vara med och bestämma var kulturpolitiska anslag skall hamna. Det är detta samt förhållandet till polisen Lisen och vännerna Olof och Roger, samt kanske i någon mån Simons fascination för paddling som är berättelsens drivkrafter, det som skall föra handlingen framåt.

Det är litet synd, för att sätta en karaktär som Simon i den här typen av maktposition är inte en dum idé, den skulle man kunna göra mycket med. Men Sigurd förspiller den dessvärre totalt och gör nästintill inget vettigt med den och för att återge ett citat som karaktären Simon refererar till i boken: "När idén om ett konstverk är större än konstverket självt, då är det inget konstverk". Jag tycker i och för sig att det är ett hyfsat korkat citat, jag betvivlar att det är särskilt ofta en konstnär lyckas omvandla en idé om ett konstverk till något som är större än idén, så i så fall finns det väl knappt några konstverk?

Paddlaren är definitivt inget större konstverk, det är en överlag habilt skriven bok som skulle mått bra av en tydligare idé, eller kanske snarare en klarare uppfattning om hur idén skulle förvaltas, det räcker ju inte med att ha en bra idé, man måste ju ha en idé om hur man skall kunna omvandla den till något vettigt också. Framförallt kan man önska att Sigurd vågat ta ut svängarna inte litet utan mycket mer, nu blir det någon sorts sosse-anarkistisk filosofi som färgar karaktären Simon och han blir till slut en rätt alldaglig karaktär som bara inbillar sig att han är en rebell som står utanför samhället.

Similar Posts:

• Episoder som roar ibland
• Slöseri med din tid
• Ol’ man river
• Gladlynt och empatiskt
• Historien om att knulla sig fram

Inget ont i det i och för sig, men just den här deckargenren börjar kännas mer än lovligt urvattnad, åtminstone känns det så när man läser böcker som Sömntuta. Socialrealismen i densamma känns påklistrad och konstruerad, historien saknar dessutom den intelligens som i det närmaste är ett måste i deckargenren.

I Sömntuta får vi följa kommissarie Tom Thorne i hans jakt på en mördare vars egentliga avsikt inte är att mörda. Hans mål är istället att framkalla hjärninfarkt hos sina offer och försätta dem i ett tillstånd någonstans mellan levande och död, ett tillstånd där medvetandet är klart men offret inte kan röra sig och inte tala, ett tillstånd av totalförlamning.

Ett plus i kanten måste man i alla fall ge Billingham för att han tycks ha lagt ner tid på att göra efterforskningar kring ämnet. Periodvis lyckas han också engagera, historien får i alla fall så pass mycket styrfart att man är nyfiken på hur det skall sluta. Men han lyckas inte i sitt porträtt av kommissarie Thorne skapa en karaktär man fattar tycke för, han blir mest patetisk och ynklig och fungerar inte som en drivkraft för berättelsen. Det är också ett genomgående problem, många av karaktärerna känns mer som konstruerade plattityder än som riktiga människor och få av dem väcker något engagemang. Sömntuta fungerar trots allt som hyfsad förströelse, men man kan få bra mycket bättre utdelning än så här för tid man investerar i en bok.

Similar Posts:

• Mordisk testund i Midsomer
• Maten är A och O för en kommissarie
• En angenäm bekantskap
• Amatörtjuvar med en plan
• En elefant i porslinsbutik